Ronie Berggren kommenterar den svarte medborgarrättsaktivisten Jesse Jacksons besök hos Skavlan på SVT och förklarar på vilket sätt Jesse Jackson saknar såväl Martin Luther King Jr:s som Barack Obamas karaktär.
——–
Idag, den 21 januari 2019 är det Martin Luther King Jr Day i USA. Dagen för att hedra USA:s mest kände och aktade svarte medborgarrättsaktivist. Mannen som ”hade en dröm” om att vita och svarta amerikaner en dag skulle leva i harmoni sida vid sida, men som han själv aldrig fick se drömmen förverkligas då han mördades den 4 april 1968.
Jesse Jackson gästar Skavlan
I fredags, den 18 januari, så fick SVT:s program Skavlan besök av en av Martin Luther Kings Jr:s efterföljare, baptistpastorn Jesse Jackson. Jackson befann sig i Sverige för att hedra Martin Luther King Jr på Nobelmuseet i samband med vad som skulle ha varit hans 90-årsdag.
Skavlan hälsade honom varmt välkommen till Stockholm och Jackson behandlades sedan som en av den svarta medborgarrättsrörelsens hjältar.
Att Jackson är en av de amerikanska medborgarrättspionjärerna råder det inget snack om. Men Jackson är långt ifrån okontroversiell och alla som hänger med i amerikansk politik vet att Jacksons berättelse från 1960-talets medborgarrättskamp fram till idag inte har varit någon rak väg.
Jackson har även yttrat sig om Sverige på sätt som hade kunnat vara av intresse att ta upp. Skavlan nöjer sig emellertid med de slätstrukna frågorna varför jag här ämnar ge lite kompletterande information.
Jesse Jackson är ingen Martin Luther King Jr
Martin Luther King Jr var en person med stark karaktär. Efter hans död 1968 har den svarta medborgarrättsrörelsen emellertid präglats av de många män som försökt axla Kings mantel, men som på grund av sina karaktärsbrister aldrig har lyckats.
Jesse Jackson tillhör den skaran. Jackson, tillsammans med många andra, drev den svarta medborgarrättsrörelsen till att efter Kings död arbeta mer för att skuldbelägga vita för svartas problem än för att verka för sann försoning. I en artikel i Wall Street Journal den 22 juli 2008 skrev Shelby Steele:
Mr. Jackson … could have taken up the mantle of the early Martin Luther King … and argued for equality out of a faith in the imagination and drive of his own people.
Instead — and tragically — he and the entire civil rights establishment pursued equality through the manipulation of white guilt.
Their faith was in the easy moral leverage over white America that the civil rights victories of the 1960s had suddenly bestowed on them. So Mr. Jackson and his generation of black leaders made keeping whites ”on the hook” the most sacred article of the post-’60s black identity.
They ushered in an extortionist era of civil rights, in which they said to American institutions: Your shame must now become our advantage. To argue differently — that black development, for example, might be a more enduring road to black equality — took whites ”off the hook” and was therefore an unpardonable heresy. For this generation, an Uncle Tom was not a black who betrayed his race; it was a black who betrayed the group’s bounty of moral leverage over whites.
Jackson har många gånger också varit lite för hetsig. Under Jimmy Carters presidentskap kallade han Israels premiärminister för ”terrorist” i sitt stöd för en palestinsk stat, ett uttalande som i kombination med andra liknande uttalanden under lång tid ledde till en mycket dålig relation till USA:s judiska community.
Jackson har alltså väldigt ofta dragit för stora växlar för att på allvar kunna slå igenom i amerikansk politik. Detta trots att han försökte både 1984 och 1988 (och 1988 blev han tvåa i Demokraternas primärval, som dock vanns av Micael Dukakis).
Barack Obama var Jesse Jacksons motsats
Jesse Jackson har således inte förvaltat Martin Luther King Jrs eftermäle på det sätt som hade varit önskvärt. Han är ingen Jeremiah ”God damn America!” Wright-pastor, men heller ingen Martin Luther King Jr.
Den enda svarte amerikan att lyckas på riktigt sedan Kings dagar är Barack Obama.
Det på grund av att Obama gick emot stereotypen av en ”arg, manlig svart aktivist”, som så många av dem som hade haft Martin Luther King Jr som personliga föredömen i sin uppväxt med tiden visade sig vara.
Obama var lugn, inte arg. Han var akademisk och resonerande, inte skrikande och aggressiv. Obama hade den personlighet som gjorde att miljontals vita väljare fick förtroende för honom på ett sätt de aldrig hade fått för Jesse Jackson.
Jesse Jackson stödde Obamas presidentkandidatur, men blev 2008 blev påkommen med att säga att han ville ”skära ballarna av Obama”, när han felaktigt trodde mikrofonerna i TV-studion var avstängda. Här klippet:
Orsaken var att han ogillade Obamas syn på trosbaserade gemenskaper och att Obama hade sagt att han ansåg att svarta fäder borde ta större ansvar för sina barn, vilket Jackson ansåg var att ”nedvärdera svarta”.
Denna inställning, där Jackson under lång tid ville skjuta bort allt eget ansvar för problematiken i den svarta miljön och istället ständigt peka ut det vita USA som orättvisornas eviga källa, är vad som skiljer honom markant från Barack Obama.
Jackson bad senare om ursäkt för uttalandet, men bara att han uttalade sig på det sättet till att börja med, säger i mitt tycke tillräckligt mycket om hans underliggande karaktär bortom den romantiserade bilden som Martin Luther King Jr:s arvtagare.
Jesse Jackson, likt den riktigt stora nu levande medborgarrättsaktivisten John Lewis, lever i stor utsträckning också kvar i det förgångna.
I presidentvalkampanjen 2008 så jämförde John Lewis (som en gång var Martin Luther King Jr:s nära vän och en av de största ledarprofiler i medborgarrättsrörelsen) den republikanske presidentkandidaten John McCain och dennes vice-kandidat Sarah Palin, med Alabamas ökände segregationist-guvernör George Wallace.
En absurd jämförelse, som inte var förankrad i verkligheten. En jämförelse som skulle kunna liknas med om en jude från Andra världskriget jämfört någon politiker han ogillade med Hitler. En jämförelse som bara skulle kunna tolkas som att denne ville uttrycka sitt ogillande så kraftfullt han bara kunde, snarare än som en sansad komparativ jämförelse.
John McCain blev mycket besviken på Lewis, och McCains motståndare i valet — Barack Obama — tog avstånd från Lewis uttalande och sa att han själv ” – does not believe that John McCain or his policy criticism is in any way comparable to George Wallace or his segregationist policies.”
Obama blev återigen den sansade rösten, när det här gamla gardet medborgarrättsaktivister tydligt visade att de dels började bli gaggiga, men också påminde om varför inga av dem någonsin varit kapabla att värdigt vandra i Martin Luther King Jr:s skor.
I juli 2008 skrev jag på Amerikanska nyhetsanalyser så här om skillnaden mellan Jesse Jackson och Barack Obama:
Jackson var länge en amerikansk svart politisk ikon. Men han spelade – likt många svart post 1960-talsledare på den ”vita skuldkänslan”, genom att alltid hävda att de svartas problem existerade på grund av de vitas oförätter.
… Obama har däremot gjort precis tvärtom. Istället för att – som de tidigare svarta politikerna (och den äldre generationen) – beskyllt de vita för dittan och dattan, har Obama betonat hur tacksam han är för att vara amerikan. Och när han talade häromveckan så sa han något som ingen svart ledare tidigare skulle kunnat tänka sig säga, nämligen att svarta fäder borde ta större ansvar. Något som fick Jackson att utbrista att han ville skära av ballarna på Obama.
Rätt komiskt kanske, men det visar också skillnaden mellan de två. Där den förra aldrig lyckats med att vinna fler anhängare en en kärna svarta – har Obama lyckats vinna miljontals vita anhängare. Och även om Obama tillhör en senare generation och till skillnad från Jackson aldrig demonstrerade tillsammans med Martin Luther King, så har han förmodligen större likheter med denne än Jesse Jackson har. Och det tycks även det Vita Amerika notera.
Jesse Jackson, hets mot folkgrupp och svensk yttrandefrihet
Det finns även en annan sak med Jesse Jackson som i synnerhet är värd att noteras här i Sverige.
I samband med riksdagsvalet förra året gjorde Vänsterpartiets svarte riksdagsledamot Momodou Malcolm Jallow, en pose i Riksdagshuset klädd i den fiktiva folkgruppen Wakandas kläder, från filmen ”Black Panther”.
Momodou Malcolm Jallow blev partipolitisk efter att två studenter, helt på egen hand, klätt ut sig till slavhandlare på en studentfest i Lund 2011. Momodou gick då med i Vänsterpartiet.
Jag minns detta eftersom jag skrev om saken på Amerikanska nyhetsanalyser. Jesse Jackson hade nämligen fått nys om händelsen och tagit kontakt med dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP), till vilken han skrev:
De ansvariga på universitetet och Malmö stad måste gå till botten med det här, och de inblandade måste ställas till svars”,
I kommentarerna till mitt blogginlägg skriver en person:
Detta brev är nog inte så utländskt. Jallow Momodou har kontakt med Jesse Jackson via ENAR [European Network Against Racism]. Min gissning är att både det tidigare brevet från ENAR och detta brev har beställts av Momodou. Stämmer gissningen så kan breven ses som en del i ett inrikespolitiskt spel.
ENAR och liknande organisationer varvar kritik mot faktisk rasism med att uppfinna snarare motsättningar genom att förespråka etniskt baserade särintressen på en av världens minst rasistiska kontinenter.
I detta fall ter det sig också troligt att de ville att utländska aktörer skulle blanda sig i svenska angelägenheter. Något Jackson villigt gjorde.
Är det andra aktörers sak att lägga sig i demokratiska styrens inre angelägenheter?
I mitt inlägg från den 4 maj 2011 skrev jag:
Björklund bör då inleda med att förklara att rasism och slaveri givetvis är förkastligt men att det rörde sig om ett studentspex, som – hur omdömeslöst det än må ha varit – inte gjordes med rasistiska intentioner, och att Sverige inte har någon direkt koppling till slaveriet och triangelhandeln varför en sådan sak här mer är en koppling till historien snarare än till rasism som sådan.
Slutligen bör han också meddela Jackson att det svenska samhället kan sköta sådana är saker utan utländska påtryckningar.ar-pa-svensk-slav.html
Hur ser Jesse Jackson på yttrandefrihet i förhållande till saker som dessa? I synnerhet i ett land som Sverige, som i motsats till USA inte, med några enskilda undantag, har någon systematisk slavhistoria.
De frågorna skulle Skavlan på goda grunder ha kunnat ställa nu när Jackson ändå var här på besök.
Skavlan brukar nämligen ofta ställa de här lite obekväma frågorna, åtminstone till somliga gäster. När Jimmie Åkesson gästade Skavlan innan valet så envisades Skavlan med att dra upp en gammal familjekonflikt om Åkessons svärmor och att försöker därtill utröna om Åkesson vill lägga ner P3 utifrån ett uttalande Åkesson gjorde i samband med en intervju på P3, ett uttalande Skavlan försöker dra till sin spets.
En slätstruken intervju
Intervjun med Jackson var betydligt mer slätstruken. Inga granskande eller pressande frågor. Inte ett ord om Lunda-incidenten och inte ett ord om Jacksons familjeproblematik.
Jackson har en son, Jesse Jackson Jr. En bling-bling-lirare som red på sin fars kändisskap, och som satt i Representanthuset i nästan 20 år, innan han fuskade med kampanjpengar och 2012 dömdes till 2,5 års fängelse.
I Skavlan framställdes Jackson bara som om han var en värdig efterföljare till Martin Luther King Jr. Något som det är svårt att på allvar hävda att han är, även om han har många goda sidor och på senare år också slipat ner många av sina tidigare hårda kanter.
Skavlan hyllade, och såg även till att Jesse Jackson lovordade den 15-åriga svenska klimataktivisten Greta Thunberg som också satt med i studion. Martin Luther King Jr var en aktivist, och Greta är också en aktivist. Det fanns alltså en likhet mellan de två, ville Skavlan insinuera.
Sanningen är dock att Greta Thunberg är ett barn, jämförbar med en Hollywood-stjärna som blir känd för att den hyllas. De riktiga medborgaraktivisterna gjordes inte till hjältar i en välregisserad film, de blev hjältar för att de gick genom eld och vatten när allt gick emot dem.
Så är inte fallet med Greta Thunberg. Inget förhindrar att hon en dag blir en hjälte på riktigt. Men hon är inte det än. Just nu är hon bara en skådespelare i en välregisserad film. En barnskådespelare.
Den aspekten hade det varit bra om Skavlan tagit upp. Likaså den spännande frågan om de specifika orsakerna till att Jesse Jackson aldrig blev någon Barack Obama?
Men det gjorde inte Skavlan. För Skavlan är också en populist, som stryker medhårs när det är populärt och gör motsatsen enbart om det också är populärt.
Så här på Martin Luther King Jr-dagen, så förtjänar King att hedras och medborgarrättsrörelsens kamp att uppmärksammas. Men den måste uppmärksammas i dess helhet inte bara utifrån de romantiserade kollektiva associationerna. Det tycker jag att svensk public service-publik förtjänar.
Ronie Berggren
