Ronie Berggren om svenska skrå-journalister som gärna högljutt deklarerar sin tro på yttrandefrihet men som inte står upp för den när det verkligen gäller.
————————————
Av Ronie Berggren:
Jag har under åren kommit i kontakt med nu ganska många journalister och redaktionsskribenter. De flesta av dessa älskar yttrandefrihet.
Åtminstone i teorin. De gillar det klassiska Voltaire-anknutna citatet: ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.”
De flesta av dessa människor skulle emellertid aldrig vara beredd att gå i döden för någon. Allra minst för en meningsmotståndares rätt att yttra sig på sätt som inte faller vederbörande skrå-skribent i smaken.
Tvärtom så blir de ofta obekväma när tydliga meningsmotståndare går mot strömmen. De vill ju gärna själva framstå som sådana som går mot strömmen, eller åtminstone som försvarare av dem som gör det.
Men när det verkligen sker, så vet de inte riktigt vad de ska ta sig till. I januari 2017 nekades jag jobb på HVB-hem, på grund av min islamkritik på Facebook.
Jag gjorde då en JO-anmälan, och kommunen ombads då att ge exempel på mina diverse hemska nätaktiviteter. Ett av exemplen som kommunen skickade in, var att jag delat en länk av Tino Sanandaji. Ett annat exempel var att jag förklarade att utländska våldstäksmän inte var önskvärda, och därefter som abstrakt exempel, jämförde med britternas hantering av indiska män som praktiserade sati (hustrubränning) – britterna hängde sådana män. Och sati upphörde.
Jag kontaktade vid tillfället ganska många journalister. Somliga visste inte hur de skulle förhålla sig. Några ansåg att det fanns goda argument på båda sidor, och kom sedan inte fram till något alls.
Andra, som sannolikt stod på min sida, blev skrämda av att jag var med i Sverigedemokraterna och inget kom till stånd. Jag gick onekligen mot strömmen, precis som de gillar att man gör. Men inte på det sätt som de menade att riktiga hjältar som går mot strömmen skulle göra.
Med undantag för Avpixlat och Ingrid och Conrad, så var det nog ingen som gjorde en grej av hela situationen. Trots ett ganska mastigt hemligt inspelat samtal med kommuntanten ifråga (här kan det det samtalet höras).
I dagarna blev min vän Jan Sjunnesson polisanmäld och kallad till förhör för liknande nätföreteelse, med risk att åtalas för ”hets mot folkgrupp”. Han fick stort stöd och en massiv uppslutning (och till slut meddelades att åtal inte skulle väckas). Men det var inte vanliga mainstream-journalister som gav yttrandefriheten sin uppbackning, utan Nyheter idag och några andra alternativa skribenter. Samt en partiledare: Jimmie Åkesson.
Frågan som därför måste ställas är om dessa teoretiska frihetsjournalister som gillar att prata om vikten av att värna den demokratiska ordningen, vikten av att värna våra friheter och så vidare, verkligen är värdiga att citera de klassiska frihetsfilosoferna?
Jag anser inte det. En brandman som inte vågar springa in i det brinnande huset för att rädda barnet som skriker, förtjänar inga hjältemedaljer, och borde nog överväga ett annat yrke.
En journalist som inte vågar stå upp för människor utifrån konkreta principer utan att först balansera sitt tyckande med sina vänner och kollegor, är jämförbar med brandmannen som bara bär brandskyddsoverallen, men som inte vågar springa in i lågorna när det väl börjar brinna.
Jag är en stor fan av coola journalister. Det har jag varit sedan jag såg filmen ”Hitler – the Rise of Evil”, där den modige journalisten Fritz Gerlich, trots hot mot sitt eget och sin familjs liv, fortsätter våga ta ton mot nazismen.
Han mördas till slut. Han visste att han skulle mördas. Men visste också att han var redo att betala priset. I en avslutande text där han varnar för Hitler, skriver han i filmen:
”The worst thing we can do, the absolute worst, is to do nothing.”
Det här är journalistskråets viktigaste kall – att våga stå upp för sanningen när det verkligen gäller och när alla ryggdunkare flytt fältet. Tyvärr så håller de flesta journalister inte måttet. Därför är de flesta heller inte värdiga att citera de verkliga frihetsfilosoferna.
Jag kan bjuda på Voltaire, som jag själv inte är någon större anhängare av, och som idag redan brukas flitigt och förhoppningvis åtminstone kan påminna om det mål som journalister borde försöka sträcka sig mot även om de flesta inte når upp till nivån.
Men när det kollektiva journalist- och redaktörs-skrået som primärt skriver för att det är deras yrke, snarare än deras ideologiska kall, börjar leka med Thomas Jefferson, så lovar jag att vässa pennan.
Tack till alla er som står upp för frihet på riktigt. När det verkligen gäller.
Ronie Berggren
