Ronie Berggren reflekterar över den akademiska miljö han mötte under studenttidens 20-00-tal.
——
Efter ett antal års universitetsstudier i bagaget har jag träffat åtskilliga lärare i min två huvudämnen, religion och statsvetenskap, som varit otroligt kunniga inom sina respektive områden. Kunskap kan emellertid också medföra plågor och sorg – för att inte tala om förvirring.
En av mina lärare i statsvetenskap var engelsman. I samband med en föreläsning frågade jag honom vilket brittiskt parti han stödde. Han sa att han efter alla sina studier av politisk teori inte stödde något parti England, inte för att han aldrig höll med dem (vilket vore en orsak som ändå skulle gjort honom antipatisk oengagerad) utan för att hans studier av politiska teorier gjorde det omöjligt för honom att tro på någon ”rätt eller fel” eller ”god eller ond” politisk sida. Politiska uppfattningar och handlingar följde, enligt honom, enbart historiens mönster, som folk med kunskap kunde betrakta utifrån, analysera, och se att människor agerar lika kollektivt och enligt samma simpla principer som en flock hundar. Med sådan insikt var det svårt att ställa sig på någon sida, menade han.
Min lärares analys är på ett sätt sann. Att ”inget är nytt under solen”, konstaterade redan kung Salomo för tretusen år sedan. Det stämmer förstås också att människor handlar efter principer som vi sedan länge lärt oss att analysera. Denna förståelse kan förstås skapa ett visst förakt bland människor med insikt, eller kanske ren misantropi. Något tidigare generationer undslapp tack vare den ro som okunskap kan skänka.
Men faktum är förstås att det är naturlagarna, principerna, som bestämmer våra vardagliga livsvillkor. Av det skälet är det också alltid aktuellt att engagera sig i sådana frågor, helt oavsett hur mycket vi sedan än må ha analyserat sönder dem. Att vi vet det mesta om hur barn utvecklas, innebär inte att vi inte bör ägna oss åt barnomsorg. Att vi lärt oss allt om åldrande kan inte innebära att vi inte ägnar oss åt äldrevård. Analytikerns förmågor gör heller inte att denne särskiljer sig alls från den icke-intellektuelle, när det kommer till vardagslivet. En läkare på semester som blir jagad av ett lejon kommer att skrika och springa lika högt som en inföding som blir jagad av samma djur. Och om ingen av dem undkommer så kommer båda att gå samma öde till mötes och dö springande och skrikande helt oavsett om läkaren sedan förstår att hela ståhejet egentligen bara rör sig om något så simpelt som en tävling mellan muskelmassesammansättning och diversifierade extremiteter (där lejonet har klor medan människor har naglar).
Kontentan är alltså att den analytiska och historiska förståelse som många akademiker har, som gör att saker inte alltid kan kläs i så enkla termer som svart eller vitt, gott eller ont eller rätt eller fel eller ens bra eller dåligt (vilket är en retorik som politiker givetvis alltid använder sig av i olika grad) – likväl måste förhålla sig till de praktiskt vardagliga konsekvenserna av en viss politik.
Den som därför dragit slutsatsen att denne på grund av sin kunskap inte längre kan tro på något eller förhålla sig till något alls har således virrat bort sig själv i sina teorier och i processen glömt hur man följer sina egna instinkter, sin egen rättspatos och sin egen inre kompass. Naturliga instinkter, som är livsnödvändiga, hur simpla de än må vara.
Om alla akademiker beter sig så, så kommer de snart att vara ett utdött släkte. De har överskattat sin tro på intellekt – på grund av sin förfelade tro att intellektuella analyser skulle vara vägen till meningen med livet. Och i sin besvikelse däri förlorat också allt det andra. Det betyder givetvis inte att den politik som de föraktar, i säg är meningen med livet, lika lite som filosofi är det. Men medan filosofi utgör en teoretiskt möjlig väg mot Meningen, så utgör de praktiska besluten här och nu en förutsättning för att Vi ska ha någon nytta alls av såväl Vägen mot som Meningen i sig.
Därför är de praktiska besluten (det vill säga politik) betydligt mer livsviktigt och nödvändigt än allt det andra: Såvida man nu inte vill dö springande och skrikande.
Denna relativism, som jag många gånger sett på nära håll inom universitetsvärlden, som ger upphov till ett cyniskt förhållningssätt till politik, skulle kunna kallas för politisk sekularism. Man har övergett tron på idealism, genom att med intellektuella pseudo-analyser, underminera all tro på idealism. För att citera ett bibelord:
”Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. De påstod att de var visa, men de blev dårar.” (Rom 1:21-22)
Denna politiska sekularism utger sig för att vara intellektuell, men banar i praktiken väg för galenskap. Att många av dess intellektuella själva inte begriper det, vittnar bara om hur vilse de gått i dårskapen.
Ronie Berggren
