Svenska journalister har tagit som sin uppgift att uppfostra allmänheten i stället för att bara berätta nyheter, göra nyheter. En förklaring finns i den vänstermarinerade utbildningsmiljö som journalister kommer från. Där frågor som invandring, USA och islam skildras med extrema vänster- och identitetspolitiska perspektiv, skriver Ronie Berggren, redaktör för Amerikanska Nyhetsanalyser. (Artikeln publicerades ursprungligen på Nyheter Idag, den 18 september 2018).
—-
När jag växte upp på 1990-talet så fanns bland bekanta i min ålder en grundläggande tilltro till journalistiken.
Man litade på att journalister visste vad de skrev om och drevs av att informera sina läsare om sanningen.
Det fanns heller inga uppenbara anledningar till att inte lita på journalister. De hittade ju inte på nyheter. När Prinsessan Diana dog, så fick man veta det. När Bill Clinton trasslade in sig med Monica Lewinsky så fick man så klart veta det också.
Men med tiden kom insikten om att journalister inte alltid ger rättvisa perspektiv på de ämnen som de beskriver.
För min personliga del så var USA och Israel två ögonöppnare, när jag var kring 19–20 år gammal.
Media rapporterade så klart om palestinier som kastade stenar i den andra intifadan. Men en ytlig nyhetskonsument utan eget ämnesintresse kunde lätt få bilden av att de kastade sten – i brist på bättre vapen – för att försvara sig mot den brutala israeliska militärmakten. Att det var Israel som skyddade sitt eget folk mot palestinsk terrorism framkom sällan i svensk media.
Jag insåg även att media också rapporterade ensidigt om USA. Oavsett om det var SVT eller TV4, Aftonbladet eller Expressen som rapporterade, så framställdes Demokraterna som de goda, de som tänkte som oss i Sverige. Medan Republikanerna var de onda, de som inte tänkte som oss och som gjorde korkade och obegripliga saker.
Jag minns ett tydligt exempel på detta.
Ett SVT-inslag i mitten av 1990-talet, om en kvinna i USA som förespråkade vapen. Att göra det var på den tiden galenskapsstämplat i svensk media. Och kvinnan ifråga var galen. Hon förespråkade militärvapen för privat bruk, och motiverade det med att hon blivit skjuten med ett sådant vapen och överlevt. Om hon skjutits med något enklare vapen så skulle hon ha dött, menade hon, och därför förespråkade hon militärvapnen ifråga.
Till och med jag i mitten av tonåren insåg att det var ett vrickat resonemang och att den svenske journalisten ifråga måste ha letat fram den största dumskallen i stan för att kunna visa upp denna för en överlag okunnig svensk publik, och på så vis påvisa vilka dumskallar dessa republikanska vapenförespråkare var.
Jag fortsatte gräva och fick snabbt helt nya perspektiv. George W. Bush var betydligt mer än den där ”jävla Texasgubben”, för att citera sosseministern Jan O Karlsson.
Svensk journalistkår hjälpte dock inte till att nyansera bilden. Det fick jag göra på egen hand.
Därtill kom framställningen av kristendomen. Där hade jag en fördel av att själv redan vara personligt kristen och att ha växt upp med mängder ”alternativ” kristen litteratur.
Så mina religionsstudier i Umeå om kristendomens historia i början av 2000-talet, gav inte så mycket ny kunskap. Jag fick däremot insikt i undervisningens tydliga slagsida åt vänster och på främsta läktarplats kunde jag betrakta hur man formar en präst i Svenska kyrkan.
En mer spännande grej blev islamdebatten. Jag hade läst kurser om islam på universitetet, och plöjde kring 2005-06 igenom ALLA då nyutkomna svenska böcker om islam. Även där var bilden densamma, islam var enligt böckerna inte mer problematisk än en svensk frikyrka: ”Blågul islam” fanns det till och med en bok som hette.
Undantag i beskrivningen fanns i svensk litteratur från 1980-talet. Men de böckerna fanns inte längre i bokhandlarna och användes aldrig som kurslitteratur. En bild av islam matades ut som inte var sann. Det insåg jag efter djupa egna studier och diverse fältbesök i moskéer. Självklart var islam i Sverige inte jämförbar med svensk frikyrklighet.
Men det krävdes hundratals timmars eget arbete för att inse det. Journalister och tidningar hjälpte inte till här heller. De grävde generellt inte själva, utan läste på sin höjd bara samma vänsterakademiska böcker som jag hade läst, och skrev sedan artiklar utifrån de teser som Mattias Gardell, Ann-Sofie Roald, Mohammad Fazlhashemi, Andreas Malm, Jan Hjärpe, Karen Armstrong, John Esposito, Tariq Ramadan och alla de här andra författarna som jag då läste och som då var väldigt inne i Sverige, förmedlade.
Grejen efter det blev invandring. Det började stå alltmer uppenbart att invandringen inte var lika oproblematisk som tidningar och journalister gav sken av: inte i kulturellt avseende, inte i socialt avseende och verkligen inte i ekonomiskt avseende.
Exemplen kan mångfaldigas, men min poäng är att Sveriges journalistkår inte i första hand ägnar sig åt det som bör vara journalisters primära uppgift: att objektivt hitta information och sedan bolla över detta till folket, som sedan på egen hand tillåts fatta beslut utifrån den objektiva informationen ifråga.
Svensk journalistkår blandar istället upp denna journalistikens primäruppgift med idén om att folk också måste fostras, så att de inte fattar felaktiga beslut.
De som indirekt bestämmer hur de ska fostras och vad som är rätt eller fel uppfattning, är de som upprättar universitetsdiskurserna. Universitet där även journalister går sina utbildningar.
Umeå universitet, där jag studerade, kryllade av sådant: man skulle (i alla fall när jag pluggade) lära sig att se allt med genusglasögon, ur feministperspektiv och ur ett icke-xenofobiskt, islamiskt perspektiv.
Nästan alla kurser inom humaniora som jag då gick, hade minst en lektion avsatt för att lära sig begripa ämnet ur just dessa nämnda perspektiv.
Det var när folk bröt ut från hur de lärt sig att tänka om dessa ämnen som varningslamporna gick igång. Jag var själv med om och bevittnade sådant vid många tillfällen.
Vid ett tillfälle anordnade det kommunistiska Rättvisepartiet socialisterna (som dock givetvis inte var objektiva) en föreläsning om andra intifadan. En kommunist berättade om hur han varit i Palestina och kastat sten på israeliska stridsvagnar. Jag försvarade Ariel Sharons omtalade besök på Tempelberget 2000 och blev efteråt omringad av en pöbel palestinier som skrek och viftade med armarna, man kunde inte tycka som jag gjorde.
Vid ett annat tillfälle hölls en lektion om kristendom. En kvinna som var lite äldre med bakgrund i någon norrländsk frikyrka invände mot att undervisningen gav en annan kristendomsbild än vad hon trodde på. Hon hade både fel och rätt: hennes personliga tro borde hon inte låta kränkas, samtidigt var kristendomen självklart mer intellektuellt omfattande än hon hade lärt sig hemma i sin kyrka.
Men vad som då hände var att läraren hunsade henne, och tydligt markerade att den slags tro hon representerade, inte hade någon förankring och var en extremist-förgrening på det kristna trädet.
Jag minns inte om hon blev ledsen, men hon, som varit evangelikal, glad och pratsam av sig, blev i alla fall väldigt tyst.
Ifråga om islam var undervisningen tvärtom. Vi fick lära oss att i princip all västerländsk vetenskap kom från islamvärlden (vilket inte alls är sant, något som får utvecklas vid annat tillfälle). Och i de fall islam lyftes fram på sätt som inte föll muslimer i smaken så fick man veta det med råge.
På en kurs med en av våra uttalade feministiska doktorander så pratade hon om Gud som kvinna (eller något åt det hållet, minns inte exakt just nu – men sådana teorier var inne då). En muslimsk student, som var 28 och sju–åtta år äldre än oss andra studenter, reste sig upp och började skrika. Hon som kvinna skulle inte undervisa honom! (och verkligen inte slänga ur sig sådana befängda saker).
Alla satt tysta, medan han stod och gormade. Lärarinnan ifråga blev rädd. Jag och en kamrat (en riktig sån där socialistisk kamrat med rättspatos) sa åt honom att sätta sig ner och hålla käften. Det gjorde han inte. Vår kvinnliga lärare sprang då gråtande ut ur hörsalen och hämtade studierektorn, som kom in och sa att han aldrig varit med om något liknande och att man vid sådana tillfällen kunde överväga att ringa polisen.
Den muslimske mannen blev inte alls rädd, men han lämnade i alla fall hörsalen och gick ut och rökte utanför. Föreläsningen avbröts sedan för alla. Jag gick också ut. Jag var lite yngre och snällare då, och inte alls van vid sådana där situationer. Därför bad jag – pinsamt nog – muslimen ifråga om ursäkt. Jag bad om ursäkt för att jag blivit arg på honom, eller något sådant. ”Det är bra att DU ber om ursäkt”, svarade han. Sen skildes våra vägar.
Jag hade givetvis ingenting att be om ursäkt för och skulle aldrig agera på ett sådant sätt idag. Det var givetvis han som borde ha bett vår kvinnliga lärare om ursäkt.
Hursomhelst. Det råder en stor obalans i svensk journalistkår – en oförmåga att beskriva den nakna sanningen. Och denna oförmåga härrör i stor utsträckning från universitetsvärlden där studenter (även journaliststudenter) formas i hur de ska tänka och tycka och skriva om världen och tillvaron.
Det är därför vi fortfarande (även om situationen är bättre nu än förr) har en så urusel mediabevakning av ovan exemplifierade ämnen.
Och just därför behövs alternativ media, medborgarjournalister med mod och integritet, som vågar göra det etablerad journalistkår inte kan eller vågar: att presentera sanningen till folket, utan att pådyvla dem slutsatserna.
RONIE BERGGREN
