Ronie Berggrens andra del om den snabbt växande klimatfascismen. Vår tids senaste sekulär-sekteristiska religion, för vilken svenskan Greta Thunberg blivit en internationell ikon.
———
DEL 1: Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar? 20181207
———
Den 7 december 2018 skrev jag artikeln ”Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar?”, där jag resonerade kring de apokalyptiska stämningar som piskas upp i förhållande till klimatpolitiken.
Det har i skrivande stund bara gått tre månader sedan den artikeln publicerades, men mycket har hunnit hända. Greta Thunberg, den kända svenska klimataktivisten, har hunnit utses till årets kvinna av Expressen och även nominerats till Nobels fredspris, något som tillsammans med många andra faktorer visar hur snabbt media och den breda allmänhet som följer, hakar på den apokalyptiska miljöaktivism som jag beskrev i min förra artikel.
I denna artikel ämnar jag bygga vidare genom att beskriva den sekteristiska aktivism som följt i klimatapokalypsens fotspår – extrema sekteristiska miljöer som har många likheter med de marxistiska sekter som blev populära på 1960- och 70-talet. Låt oss kalla dem klimat-jihadister.
Klimat-jihadisterna
I dessa tider när Islamiska staten drivit blodiga jihaddåd, så är det förståeligt om termen klimat-jihadism känns osmakligt. Men ta en titt på denna video från 2010 av klimataktivistgruppen 10:10 Climate Action:
De som inte vill följa konsensuslinjen sprängs i bitar. Det ska föreställa humor, men det ligger större allvar i denna video än man vid en första anblick kan tro. Ett allvar som emellertid inte börjar med explosioner utan med en gnagande ångest, vilket för oss tillbaka till Greta Thunberg.
Klimatångesten
De apokalyptiska framställningarna – som exemplifierades i min förra artikel – om jordens snara undergång om ingenting görs åt klimatutsläppen, får konsekvenser.
Den första konsekvensen är klimatångest.
När den unga flickan Greta Thunberg talade på Davos i januari, så sa hon:
”I want you to feel the fear I feel every day and then I want you to act”
Det hon känner är samma ovan beskrivna klimatångest. Det är inte en känsla baserad på upplevda faror. Greta Thunberg är uppväxt i Sverige. Hon har inte traumatiserats av vare sig väder eller vind i någon större utsträckning än någon annan svensk har gjort.
Den klimatångest hon upplever har uppkommit genom det hon har blivit matad med. De flesta föräldrar vet att det inte är bra att låta barn se skräckfilmer när de är små, eftersom det kan leda till irrationella rädslor, som rädsla för mörker, rädsla för spöken och så vidare.
De flesta föräldrar vet också att man inte ska projicera sina egna rädslor på sina barn. Om man är rädd för ormar ska man inte skrika högt så fort man ser en orm på TV eller på stranden, för om man gör det så ökar risken rejält att barnet ärver samma fobi.
I Greta Thunbergs fall har hennes föräldrar, pappa Svante Thunberg och mamma Malena Ernman, men även skolan och den omgivande miljö hon placerats i, uppenbarligen inte gjort något för att i en känslig ålder hjälpa henne att undvika klimatskräck-filmer eller eget klimatångest-noja.
Av allt att döma har man till och med välkomnat hennes rädsla, och gjort den till ett verktyg i en aktivistisk kamp som Greta Thunberg är för ung för att på egen hand efter reflektioner kring alla perspektiv, själv kunnat sätta sig in i, och nu känner Greta, som bara är en ung flicka, ”fruktan varje dag” över klimatet.
Klimatångesten har slagit klorna i henne. Men hon är långtifrån ensam.
Den 24 december 2018 så hade NBC News en artikel med rubriken: ’Climate grief’: The growing emotional toll of climate change. Där beskrivs hur en rapport från FN som varnade för de katastrofala framtidsscenarior som väntade om ingen agerade snabbt mot klimatförändringarna skapade ångest hos många. 40-åriga trebarnsmamman Amy Jordan från Salt Lake City berättade om sina barns reaktion när de fått vetskap om FN-rapporten:
The emotional reaction of my kids was severe.There was a lot of crying. They told me, ’We know what’s coming, and it’s going to be really rough.’
Artikeln beskriver också att även American Psychological Association tagit upp fenomenet med klimatångest:
The increasing visibility of climate change, combined with bleak scientific reports and rising carbon dioxide emissions, is taking a toll on mental health, especially among young people, who are increasingly losing hope for their future. Experts call it “climate grief,” depression, anxiety and mourning over climate change.
Last year, the American Psychological Association issued a report on climate change’s effect on mental health. The report primarily dealt with trauma from extreme weather but also recognized that “gradual, long-term changes in climate can also surface a number of different emotions, including fear, anger, feelings of powerlessness, or exhaustion.” … Dr. Lise van Susteren, a psychiatrist in Washington and co-founder of the Climate Psychiatry Alliance, said it’s becoming harder for patients to ignore the threats of climate change.
“For a long time we were able to hold ourselves in a distance, listening to data and not being affected emotionally,” she said. “But it’s not just a science abstraction anymore. I’m increasingly seeing people who are in despair, and even panic. “
Vilka konsekvenser får då ångest likt denna?
Ångesten, som Greta och många med henne bär, kan kanaliseras på två primära sätt. Först internt mot personen själv som härbärgerar klimatångesten. Därefter externt, mot dem utanför.
Den interna klimatångesten
Den interna klimatångesten kan ta sig tusentals uttryck. Allt från besatthet av källsortering, inte rotad i ett rationellt kretsloppstänkande utan i den irrationella ångesten. Begreppet syndare är ett bra begrepp. Ett begrepp som främst används i amerikansk debatt men som även fungerar här. Klimatsyndaren som känner ”skuld och skam” över att förorenat och smutsat ner, och genom sin skam och skuld kontrollerar sig själv, alltid styrd och kontrollerad av sin klimatångest.
Detta kan även ta sig extrema uttryck som exempelvis vägran att skaffa barn eftersom barnen bara kommer att bidra till utsläppen och att barn inte borde födas in i en så nedsmutsad värld som den rådande. Här ett inslag på BBC om det fenomenet:
De beslut som dessa kvinnor fattar är inte konsekvenser av rationellt tänkande. Frågan är om de om 10-20 år kommer att känna sig tillfreds med de beslut de idag fattat på grund av den ångest de som unga matades med och valde att ta till sig?
Men det är deras egna personliga val, och den frågan är sekundär i förhållande till klimatångestens nästa fas, när ångesten inte bara kanaliseras internt utan också projiceras mot andra.
De externa klimatprojektionerna
Den 18 Januari så intervjuades Greta Thunberg av Skavlan på SVT och berättade att hon, för klimatets skull, fått sina föräldrar att sluta flyga. En i sig harmlös sak, men Greta Thunberg tillhör den aktivistiska rörelse som vill ta detta längre, mycket längre.
Det hela börjar med tanken på en global koldioxidskatt. Därtill förslag om koldioxidkvoter, inte bara för företag, utan även för individer. Här en text av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter, så sent som den 25 februari. Hon skriver inte i denna text att hon personligen skriver under på alla förslag, men beskriver tydligt att förslagen finns i omlopp:
”… När Lunds universitet listar de livsstilsval som skadar klimatet mest kommer barn på första plats. Det följs av bil, flyg och en koldioxidbelastande kost.
Genom att välja en växtbaserad kost kan en individ spara in 0,8 ton koldioxidekvivalenter per år. Den som avstår en årlig transatlantisk tur och returresa minskar sina utsläpp med 1,6 ton och den som låter bli att skaffa bil sparar 2,4 ton.
Detta ska jämföras med att avstå från att skaffa ett (eller ett till) barn. Där sparar man hela 58,6 ton per år, menar forskarna, baserat på framtida ättlingarnas utsläpp och dagens konsumtionsmönster.
Om vi tänker oss att varje individ har ett slags moralisk klimat-motbok. Och att individen själv kan välja vad hon vill använda sin utsläppsrätt till, blir matematiken ungefär så här: Jämfört med en billös ettbarnsfamilj som tuggar växtbaserat kan en barnlös fläska på med bil, biff och ändå ha ”poäng” så det räcker mer än väl för att månadspendla till Thailand.
Utrymmet för den barnlösa blir givetvis ännu större om man jämför med de klimatmarodörer som kostat på sig två, tre eller ännu fler småttingar.
Men, invänder kanske någon, vi behöver ju barn för att säkra återväxten. No worries, säger jag. FN räknar med en befolkningsökning på 47 procent de kommande 80 åren. Forskargruppen bakom studien ”The Effects of One-Child Policy on the Economy and the Environment in an OLG Framework” konstaterar att det med så många barn är närmast omöjligt att föreställa sig hur utsläppsmålen från Paris 2016 ska nås.
Det enskilda politiska beslut som haft störst positiv inverkan på klimatet är Kinas ettbarnspolitik. Kinesiskornas barnafödande sjönk från 5,7 barn per kvinna år 1970 till 1,5 år 2015.
Inspirerad av landet i öster har den nämnda forskargruppen laborerat med en modell där man beskattas efter antal barn. Ett barn kostar inget, men vid andra ungen ryker en viss procentsats av föräldrarnas totala inkomst. För varje ytterligare avkomma stiger skattesatsen.”
Ett kollektivt förtryck
Nu handlar det alltså inte längre bara om det individuella beslutet att för personlig del ”offra sina egna barn” för klimatets skull, som kvinnorna i klippet tidigare gjorde. Nu har man tagit steget längre mot att för klimatets skull offra även andras avkommor.
Det finns ett annat passande ord för detta. Det ord som just Kina använder: centralplanering. Staten planerar och fattar beslut i individens ställe, ifråga om något så privat och personligt som barn.
För att uppnå dessa saker i praktiken, så krävs också en annan samhällelig förmåga, nämligen social ingenjörskonst:
Människor måste indoktrineras i det interna skuldtänkandet, att de är klimatsyndare. Därtill måste kontrollmekanismerna forceras fram mot dem som inte frivilligt vill anpassa sig till ledet. I augusti förra året, så skrev Dagens industri om hur Chalmers tekniska högskola i Göteborg, leder internationell forskning om ”klimatförnekelse”.
Klimatförnekelse?
Smaka på ordet. Att ifrågasätta konsensuskulturen och den klimatsekterism som växt upp kring denna, bemärks med ett ord som är besläktat med det mer brännande begreppet ”Förintelseförnekelse”.
Det finns tokar som förnekar förintelsen, därtill finns även de som förnekar ”klimatet” — klimatförnekarna.
Med en sådan stegvis förflyttning av begreppen, så framstår det där klippet med ”klimatförnekarna” som sprängs, inte riktigt lika humoristiskt. Man kan själv känna sig som en klimatsyndare, men man kan av andra också stämplas som en klimatsyndare och därefter tilldelas sitt tillbörliga straff; undersökas och stämplas som klimatförnekare, avkrävas självrannsakan och påtvingas sona synden av att vara en koldioxidbärare.
Klimatfascismen – vår tids politiska sekterism
Jag inledde denna text med några referenser till vår svenska, men idag också internationella klimatikon Greta Thunberg.
Kring Greta Thunberg har det uppstått en sekteristisk klimatkult. Vår tids senaste sekulära religion som har många likheter med den förra sekulära religionen – den sekteristiska marxism som snabbt blev populär bland unga vuxna för 40-50 år sedan.
I Sverige fanns gruppen Rebellerna, en sekteristisk grupp som hyllade Maos Kina, och där man använde sig av just syndabekännelser och skuldkänslor (här ett podcastavsnitt om gruppen). Man rannsakade sig själv och biktade sig för andra i sekten över sina ”kapitalistiska synder”. Den interna syndaprojektionen.
I kommunistiska diktaturer som Nordkorea har detta projicerats externt, och andra dömer inte bara dig utan även dina barn, dina föräldrar och din nära familj till arbetsläger om du som individ råkat ”synda”. Den kommunistiska arvssynden.
Den rörelse som fanns långt innan Greta Thunberg, men som Greta Thunberg nu blivit en ikon för, fungerar på samma sätt. Den marxistiska aktivismen går att jämföra med dagens aktivism; klimat-jihadismen, och som när den blir politisk leder till klimatfascism med ett globalt klimatkalifat som slutprodukt. Öppna krav på diktatur framför demokrati finns redan inom klimatrörelsen, något jag gav många exempel på i min föregående artikel.
Diktatur är visserligen inte klimataktivisternas huvudsakliga mål. I motsats till de riktiga jihadisterna, och även i motsats till marxisterna, som har sina utopiska samhällen som mål – så har klimatfascisterna inte en aktiv önskan om ett totalitärt samhälle, men det totalitära samhället blir konsekvensen av den röda tråd av sekterism som går igenom såväl kommunism, islamism som klimatfascism. Och inom klimatfascimen i synnerhet, så helgar målet medlen.
Att fler inte förstår detta är problematiskt. I en diskussionstråd på Facebook, så skrev TV4:s Marcus Oscarsson så här den 15 mars:
Greta som person ska givetvis inte angripas. Men den rörelse som hon blivit en ikon för som nu snabbt får spridning, måste få kritiseras. Det handlar inte om ovilja att minska miljö- och klimatfarliga utsläpp utan om de tydligt totalitära krafter som kamofluerat sig under klimataktivismens välvilliga fanor. Att hypa Greta Thunberg-hypen för att man vill se en bättre klimatpolitik, är lite som att hypa Lenin för att man vill se en bättre fördelningspolitik.
Det finns en totalitär strömning inom klimatrörelsen, den måste man få kritisera och den måste ledande opinionsbildare, journalister och TV-profiler börja se.
Klimatfascimen är vår tids senaste sekulära religion. Konsekvenserna av den förra idén känner vi till, och inte minst därför är det av högsta vikt att även denna nya idé konfronteras så tidigt som möjligt. Därefter kan vi hantera klimatproblemen eftertänksamt, inte revolutionärt.
Ronie Berggren
(Stöd min konservativa journalistik på Swish: 0703028950)
———
DEL 1: Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar? 20181207
———
