Ronie

Rakhmat Akilov betraktade sig själv som en islamisk krigare i kamp för Islamiska statens kalifat när han utförde terroristattacken i Stockholm den 7 april 2017. Detta har Mohammad Fazlhashemi, religionsprofessor i Uppsala, försökt förringa. Ronie Berggren förklarar varför ett förringande av Rakhmat Akilovs islamiska identitet är att vilseleda.

———-

Av Ronie Berggren:

Rättegången mot Rakhmat Akilov har nu kommit igång. Akilov har erkänt och även stoltserat med att det var han som kapade en lastbil och under en 500 meter lång vansinnesfärd på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 körde över så många han kunde och mördade 5 människor. En terrorhandling till stöd för Islamiska statens kalifat.

Redan under polisens förundersökning sa han:

”Efter terrordådet tänkte jag spränga mig själv och komma till paradiset.”

Under rättegångsdagarna den 20 februari bekräftade han detta och sa:

– Jag ville skapa problem så att Sverige skulle fokusera bort och ta sina händer från kampen mot kalifatet

Han förklarade att han ville ”mörda svenska medborgare” och efteråt sa hans försvarare Johan Eriksson:

– Jag skulle vilja säga att om man förhåller sig till hans uppgifter så kan ett erkännande inte bli mer tydligt. Det är min bild.

Och  Peder Hyllengren, terrorismforskare vid Försvarshögskolan, sa i en kommentar till Aftonbladet:

– Han är övertygad om att om han dött i det här attentatet skulle det ge honom en evig plats i paradiset. Vad vi ser är en fullfjädrad ideologiskt övertygad jihadist, helt enkelt

Påföljande dag, den 21 februari, så skulle Akilovs religiösa motiv också placeras under lupp. Akilov själv var tydlig:

– Syftet var att skada kalifatets fiender och hamna i ett evigt paradis, sa Akilov.

Målsägaradvokat Mari Schaub pressade honom emellertid om de religiösa motiven:

Mari Schaub: – Ditt syfte har ju varit att nå himmelriket. Du har valt att försöka göra det med det här terrordådet. Har du övervägt om det har funnits nåt annat sätt att nå himmelriket?

Akilov: – Utav de här fem pelarna i vår religion, så är Jihad en av pelarna.

Mari Schaub: — Det kände inte jag till. Jag trodde det var trosbekännelsen, bönen, fastan, allmosan och vallfärden till Mecka.

Akilov: – En av de främsta och bästa är Jihad.

Mari Schaub: – Vad betyder ordet Jihad? Enligt Koranen och de skriftlärda som har tolkat Koranen, menar du att de har fel när det på flera – inte bara i Koranen utan i de skriftlärdas skrifter och i Profetens ord – har uttalats att man inte får attackera civila?

Akilov: – Det finns inte. Under ett krig så får man attackera alla som strider mot muslimer.

Mari Schaub: – Kan det vara så att du har fått en sådan uppfattning och att den är felaktig?

Akilov: – Så kan det vara. Men alla gör fel.

När rättegångsdagen var slut höll målsägaradvokaterna en presskonferens. Mari Schaub sa då:

– Det kan ju tyckas att de frågor som jag ställde, som framförallt handlade om den ideologiska bakgrunden för Akilov, att de kan vara något långsökt. Men det handlar ju faktiskt om att belysa den här terroristhandlingen.

Det jag tycker att jag fick svar på. Det är att Akilov har egentligen ingen kunskap om islam, som är en fredsälskande religion i grunden. Vi tenderar i Sverige och i Västvärlden just nu, att tala om islam bara som Jihad. Och vet inte heller att Jihad faktiskt betyder någonting helt annat än bara krigshandlingar.

Akilov framstår för mig också, numera som något mindre demoniserad. Det här är en förvirrad person som av själviska skäl, nämligen att han tror att han ska hamna i himlen om han mördar oskyldiga människor på en gata i Stockholm. Han är ju fullständigt vilseledd. Men jag tycker att det framkom ganska bra att han hade ett mycket själviskt syfte med den här handlingen. Det gör honom också mera mänsklig och förhoppningsvis ska det vara ett led för de olika människor som har blivit direkt eller indirekt drabbade av hans gärning, att kunna minska sin stress, att kunna minska sin rädsla och att det här ska vara en del i läkningsprocessen.

Men framförallt är det viktigt att veta varför är det här en terrorhandling, och det tycker jag att vi har fått svar på idag.

Uppsala-professor Mohammad Fazlhashemi: Akilov saknar kunskap om islam

Målsägaradvokat Mari Schaub lade tonvikt vid att Akilov saknade kunskap om islam. Senare på dagen gick även Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala Universitet, ut med samma besked:

– Genom att ställa de här frågorna kunde advokaten visa att han inte kände till de fem pelarna. Och ja – skolbarn känner till dem, men inte han.

Fazlhashemi fortsätter, och hänvisar till den amerikansk-franske antropologen Scott Atrans forskning om jihadistiska terrorister:

– Något som är gemensamt för många av dem är att de saknar de grundläggande kunskaperna om islam. Många av dem har blivit djupintervjuade. Det visar sig att det inte i första hand är religionen som är viktig, utan den sociala inkluderingen, bekräftelsen, äventyrslystnaden och så vidare. Men det religiösa fungerar som en legitimering.

– Det är individer som ofta har levt allt annat än så kallat renläriga liv. Rekryterarna använder det här som en svag punkt hos dem och bryter ner dem psykologiskt. Man säger att ni har en skuld och ni har gått emot islam, men det finns en snabbväg in i paradiset

Såväl Mari Schaub som Mohammad Fazlhashemi försökte, i direkt motsättning till Akilov själv, i sina egna resonemang, avfärda det islamiska elementet i terrordådet. Kombinera detta med de diverse krönikörer som avfärdat Akilov primärt som ”dum” eller ”vidskeplig”, så uppmålas en tydlig bild i det allmänna medvetandet: terrordådet hade bara till ytan med islam att göra.

Stämmer då deras beskrivning, om Akilov som okunnig om islam och terrordådet som en handling som bara på ytan har något med islam att göra?

Svaret är nej.

Det finns en specifik muslimsk falang som tror just så som Akilov skildrade saken. De teologiska argumenten för jihad som en snabb väg till paradiset är många. Koranens nionde sura säger följande:

”Gud har köpt liv och ägodelar av de rättrogna på det villkor, att paradiset skall tillfalla dem – och de skola strida för Guds sak och döda och dödas – enligt ett sannfärdigt löfte i tora, evangelium och Koranen, och vem uppfyller sitt avtal bättre än Gud? Glädjens alltså åt eder handel, som I avslutat! Ja, detta är den högsta lycksaligheten.” (Sura 9:112)

Och i Sura 4 står följande:

”Må alltså de, som vilja sälja det jordiska livet för det tillkommande, strida för Guds sak! Den som strider för Guds sak och stupar eller segrar, skola vi giva stor lön.” (Sura 4:76)

Jihadistgrupper som Al Qaida och Islamiska staten, den falang av islam som Akilov tillhör, bygger sin teologiska föreställningsvärld på citat som dessa och på andra saker som får redogöras vid annat tillfälle. Akilovs anspråk kan alltså inte avfärdas. Ändå gjordes detta.

Varför?

Mari Schaub upplevdes i sitt förhör som snabbskolad i islam. I hennes fall finns sannolikt inga andra avsikter än den i väst sedan terrorattacken 2001 i grunden välvilliga inställningen att inte orsaka problem för muslimer genom att beskriva deras religion som problematisk. Akilov representerar bara sig själv, var vad hon ville få sagt genom att beskriva honom som självisk. I Mohammad Fazlhashemis fall finns däremot en tydligt spårbar agenda.

Mohammad Fazlhashemi – en akademiker med en agenda

Jag har tidigare förklarat att jag på denna blogg ämnar göra upp med de vänsterakademiska diskurser jag stötte på under min studietid vid Umeå universitet.

Fazlhashemi var lärare där när jag pluggade på 20-00-talet och jag hade honom som gästlärare i olika kurser som inte primärt handlade om islam men där han hoppade in för att ge ett islamiskt perspektiv på det ena eller det andra ämnet.

Mitt första minne var en gästföreläsning som han höll, kanske 2004. På något sätt kom USA:s krig i Irak på tal. Det beskrevs negativt och jag ställde då – med min egen positiva inställning – en invändande fråga mot det resonemang som fördes genom att påpeka problemen i de omgivande länderna (jag minns inte exakt, men sannolikt två av de av Bush utpekade ”ondskans axelmakter” som låg i Mellanöstern, det vill säga Iran och Irak).

Fazlhashemi avfärdade min invändning med att säga att de länderna inte var demokratier, i ett tonläge som satte punkt för frågan. Underförstått sa han alltså att eftersom dessa länder inte var demokratier så skulle de inte behöva leva upp till –

 

• -samma krav som man rättmätigt skulle kunna ställa på USA.

Jag hade då inte kunskap nog att snabbt skåda igenom problematiken med att avsäga nationer moraliskt ansvar med hänvisning till att de inte är demokratier, och upplevde också en ovälkomnande känsla – en sådan som kan förmedlas när en person med auktoritet använder sig av gruppdynamik för att avsluta en debatt. Så jag ställde då inga fler motfrågor.

Ett annat tillfälle var våren 2006 när jag gick en kurs i sexualitetens idéhistoria där Fazlhashemi höll en föreläsning som handlade om sexualitetens historia i islamvärlden.

En kurskamrat ställde då frågan om hur han själv i egenskap av muslim såg på homosexualitet, varpå han gav ett svepande idéhistoriskt svar om muslimska resonemang men inte yppade vad han själv tyckte, vilket var vad frågan hade gällt.

Muhammedkarikatyrerna

2005 kom de danska Muhammedkarikatyrerna och därefter Lars Vilks rondellhund. I sin bok ”Vems islam?” från 2008 tar Fazlhashemi  ganska ingående upp sin syn på dessa Muhammedkarikatyrer. Han försvarar å ena sidan den västerländska yttrandefriheten, men gör det med reservationer.

Han konstaterar att de protesterande som satte eld på ambassader och hotade journalister agerade ”lagvidrigt”, men skriver i boken att de flesta protester var fredliga i sina ”krav på politiska och ekonomiska sanktioner mot Danmark och de stater som stödde publiceringen.”

Krav som ur ett västerländskt perspektiv är svårt att betrakta som något annat än illa nog även om de var fredliga. Att de inte brände ambassader och hotade mörda tecknarna räcker inte för att nå upp till minimi-standarden för en anpassad tillvaro i en individualistiskt frihetlig västvärld. Fazlhashemi försvarar yttrandefriheten, men gör inga sådana problematiseringar.

Han problematiserar istället i motsatt riktning: han konstaterar att de som försvarade teckningarna använde yttrandefriheten som viktigt argument, men konstaterar att yttrandefriheten inte är absolut ens i väst, och radar några exempel på det, som till exempel förbudet att hetsa mot folkgrupper.

Han förklarar också att rätten att häckla och häda i väst, växte fram som motstånd mot den kyrkliga överheten. Det var folket som slog uppåt. I Muhammedkarikatyrernas fall slår man neråt. Fazlhashemi skriver:

”I fallet med de islamofobiska nidteckningarna är det däremot den sekulära överheten och dess kulturella och politiska elit som vill disciplinera sina muslimska minoriteter. Deras ambitioner tycks snarare vara att skapa social kontroll och en sorts kulturell enhetlighet inom den muslimska underklassen i dessa samhällen.”

Hur ställer han sig till hädisk metalmusik i islamvärlden? Till sexuella provokationer? De som provocerar där slår också underifrån? Eller för att ta det tydligaste exemplet av alla, författaren Salman Rushdie som i sin bok Satansverserna skriver saker som många muslimer uppfattar som hädiskt, varpå han fick en dödsfatwa utfärdad mot sig av Irans högste revolutionsledare, ayatollah Khomeini. Det resonerar inte Fazlhashemi  om i sammanhanget.

Därtill drar han likheter mellan Muhammedkarikatyrerna och nazisternas nidbilder av judar, utan att reflektera över att nazisterna verkligen hetsade mot en folkgrupp, medan de danska tecknarna såväl som Lars Vilks, avtecknade en religös person som levde för 1400 år sedan. Dessutom med en glimt av humor i teckningarna som nazisterna inte hade. En bristande karaktärsegenskap nazisterna har gemensamt med de arga muslimer som ville döda karikatyrtecknarna.

Det vore intressant att höra var gränsen ska dras. Så här tio år efter bokens publicering har H&M dragit in sockor efter att muslimer klagat på att tecknen på sockorna påminner om ordet Allah på arabiska. I Indien har muslimer bränt Pampers-blöjor med en tecknad katt som motiv eftersom där finns något som påminner om namnet Muhammed på arabiska.

På 1930-talet så var det nazisterna som genom sina antisemitiska teckningar hatade och hetsade. I vår tid är det inte Muhammedkarikatyr-artisterna som hatar. De hetsar inte ens medvetet utan tecknar satir och driver gäck med en religös död man. De som hatar är dem som aggressivt motsätter sig tecknare som Kurt Wesetergaard och Lars Vilks, inte konstnärerna.

Men sådana reflektioner gör inte Fazlhashemi.

2010 utsattes Sverige för sitt första jihadistiska terrordåd. Eller åtminstone terrordådsförsök. Det när terroristen Taimour Abdulawahab sprängde sig själv i Stockholms julrusch. Tanken var förstås att fler skulle dö, men han ensam avled.

Motivet till dådet var bland annat Lars Vilks Mohammedkarikatyr Rondellhunden. Terroristen hade nämligen lämnat ett brev efter sig där han skrev så här:

I Guds den barmhärtiges namn:

Väldigt kort och omfattande till Sverige och svenska folket. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed – fred vare över honom-  och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

… Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt …

Jag kunde inte sitta och titta på när allt orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed – fred vare över honom – när grisen Vilks gjorde vad han gjorde.

… Taimour Abdulawahab

I Sverige uppstod efter terrordådet 2010 en stor debatt om islam. Vad var det egentligen som hade hänt?

Socialdemokraterna i Örnsköldsvik

Socialdemokraterna i Örnsköldsvik, nuvarande statsminister Stefan Löfvéns lokala parti, tillhörde dem som hade många frågor. Därför anordnade man den 20 mars 2011 en föreläsning öppen för allmänheten, dit man bjudit in Mohammad Fazlhashemi att tala om islam i kölvattnet av terrordådet.

Det var ett tal helt utan självkritik. Istället för att tala om de faktorer som låg bakom självmordsbombarens försök att orsaka Sverige stor skada och smärta, så talade Fazlhashemi om islamofobin och vikten av att nu inte skuldbelägga vare sig islam eller alla muslimer.

Fazlhashemi berättade att han själv haft sina egna barn i Stockholm samtidigt som terrordådet utfördes, och såg väldigt rörd ut när han reflekterade över tanken på att något skulle ha kunnat hända dem.

Med det ville han så klart få sagt att även han som muslim hotades av terroristerna. Vilket givetvis är sant, men inte räcker för att avfärda diskussionen om de djupare frågorna. Jag var på föreläsningen (ej omöjligt att Stefan Löfvén också var där – men jag var faktiskt inte bekant med honom då så jag reflekterade inte över det där och då, men har föreläsningen inspelad någonstans), och skrev den 28 mars en kritisk insändare till allehanda.se om hur Fazlhashemi misslyckats med att besvara många av de frågor om islam som en stor andel av Sveriges befolkning nu ställde sig. Jag citerar min insändare i dess helhet :

Den svenska islamdebatten måste förnyas:

Den 20 mars talade idéhistorieprofessor Mohammad Fazlhashemi om islam på Folkets park i Örnsköldsvik efter inbjudan av socialdemokraterna. Han beskrev hur varierande muslimer historiskt betraktat sin tro och att det inte går att göra stereotypiska föreställningar om “vad islam är” som te x SD gör för att måla islam i sämsta dager.

De flesta svenskar vill inte vara intoleranta men har – inte minst efter Stockholmsdådet – vissa frågor om islam – frågor som Fazlhashemi och Sveriges ledande islamologer blockerat från att diskuteras genom att hamra in att bara fördomsfulla, rasistiska bondlurkar gör ens en antydande koppling mellan islam och terrorism. Och inte ens en uppriktigt undrande svensk vill gärna framstå som en intolerant, fördomsfull, rasistisk bondlurk.

Akademiker bör dock inte bara lyfta fram hur muslimerna gav Europa algebra och skrivpapper för tusen år sedan. Tvångskonverteringar och islamisk imperialism måste också diskuteras, inte ignoreras eller ursäktas. Det går att skilja islams dåliga sidor från de positiva – det har vi gjort med alla andra civilisationer. På 1950-talet drev filosofiprofessor Ingemar Hedenius en kritisk kristendomsdebatt som resulterade i att kristendomen förblev en viktig del av svensk kultur men inte längre lärdes ut som allenarådande sanning. En liknande debatt behövs idag om islam – något vår tids akademiker borde förespråka snarare än ställa sig i vägen för.

Svenska muslimer behöver också bredda debatten. De brukar ofta säga att islam inte har med terrorism att göra och att det känns hemskt att bli betraktad som potentiell terrorist bara för att man är muslim. Att somliga känner så är beklagligt men det beror på en snäv debatt. Helena Benaouda, Sveriges muslimska råds ordförande, sa i DN:

”På nätet finns överdrivna tolkningar av islam, och felaktiga översättningar av jihad. I islam är inga krig heliga. För mig är självmordsbombaren i Stockholms city en kriminell. Jag tar avstånd från all islamisk extremism. Användandet av våld är alltid oacceptabelt.”

Det räcker för att man ska förstå att hon inte är terrorist. Men eftersom hon inte går in på varför extremisterna feltolkar utan istället hoppas att en okunnig allmänhet ska ta henne på orden, så räcker det inte för att man ska förstå varför islam inte har med terrorism att göra.

Alla vet att socialdemokratin inte hotar samhället eftersom socialdemokrater tagit avstånd från proletariatets diktatur och dragit en ideologisk linje mot den revolutionära vänsterkanten.

Svenskar i allmänhet vet däremot inte riktigt om svenska muslimer gjort samma sak. Vi vet att alla muslimer inte är terrorister och att Al Qaida inte har patent på att definiera islam, men vi vet inte hur svenska muslimer faktiskt ser på saker som jihad, kalifat, avfällingar, Mohammed som trosföredöme eller islamisk lag.

Om Sveriges muslimska representanter talade öppnare om detta istället för att vifta bort såväl extremisternas anspråk som granskande kritiker, så hade det kunnat rensa luften och göra så att vanliga muslimer inte hade behövt känna sig utpekade när galna extremister härjar.

Den svenska islamdebatten behöver en uppgradering. Någon sådan gjordes inte på Folkets park.

Ronie Berggren

Några månader senare, den 11 september 2011, på 10-årsdagen efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001, den attack som satt islam och terrorism högt på agendan, så gjorde SVT en heldagssändning från ceremonin i USA.

Mohammad Fazlhashemi var en av dem som bjudits in till studion för att kommentera. Han sa då så här:

”De här händelserna, 11:e september, användes som ett slagträ mot muslimer. Det fanns en allmänt negativ bild av islam sen tidigare, men nu blev atmosfären mycket mer negativ. Och efter 11 sept kunde de här bisarra, de här stormiga föreställningarna om islam – de som kallas för ”Euroarabien-schangern”, som terroristen Anders Behring Breivik hänvisade till – de vandrade hela den här vägen från marginaliteten till det normala. Det blev någonting man använde, dels för att skuldbelägga alla muslimer och dels också att skapa en väldigt negativ bild av ”den främmande andre” som aldrig kan bli en del av Europa, en del utav väst.”

Det Fazlhashemi sa var inte sant. USA:s president George W. Bush var noggrann med att betona att islam stod för fred och att de terrorister som gjorde vad de gjort, hade kapat islam i sina egna syften. Något religionshistorikern Karen Armstrong är tydlig med i sin bok ”Islam”(utgiven på svenska av Forum 2004) där hon skriver:

”Det antogs allmänt [efter 9/11] att det fanns något inom islam som gjorde muslimer grymma och våldsbenägna, och medierna drog sig inte för att ge ytterligare näring åt det antagandet. När president George W. Bush insåg faran med en sådan hållning gick han snabbt ut och sade att islam var en stor och fredlig religion och att bin Ladin och kaparna inte fick ses som typiska företrädare för den islamiska tron. Han vara noga med att ha en muslim bredvid sig under sorgeceremonin i Washington National Cathedral och han besökte moskéer för att visa sitt stöd för USA:s muslimer. Detta var något alldeles nytt och en mycket välkommen vändning. Inget liknande hade skett i samband med Salman Rushdie-krisen eller Operation Ökenstorm mot Saddam Hussein.” (s 168)

Mohammad Fazlhashemis intresse var emellertid inte att göra en korrekt analys, utan att göra det han under lång tid gjort: börja prata om hotet från islamofobin, när det grundläggande hotet kom från militant islam. Han ville återigen prata om den attackerades reaktion, snarare än om de som faktiskt hade attackerat.

Året därpå, 2012, hamnade Rondellhundskonstnären Lars Vilks återigen i hetluften. Vilks åkte nämligen till den islamkritiska konferensen Stop Islamisation Of Nations (SION) som anordnades i New York av de amerikanska islamkritikerna Pamela Geller och Robert Spencer.

Lars Vilks åkte dit som gäst i sällskap med Janne Josefsson från SVT:s Uppdrag Granskning.

En tid efter konferensen, som hölls den 11 september, så intervjuades Mohammad Fazlhashemi på Sveriges radio P1 och sa då följande:

”För mig är det väldigt avslöjande att han [Vilks] inte reagerar på vilket sammanhang han hamnar i. För att det här är inte några gulliga sammanhang som han medverkar i, utan det handlar om rasister som avhumaniserar en grupp människor.”

Jag är bekant med Robert Spencer, jag har intervjuat honom, mejlat med honom, blivit publicerad på hans sajt Jihad Watch, och också läst många av hans böcker. Robert Spencer är ingen rasist. Inte Pamela Geller heller. Däremot är de islamkritiker men det är inte samma sak som att vara rasister. De kritiserar en religiös idé, de hatar inte muslimska individer.

Men Fazlhashemi betonade det han alltid betonar: hotet från islamofobin snarare än den hotbild från militant islam som Spencer och Geller arbetar för att belysa eftersom de anser att det hotet är större än hotet mot muslimer.

2015 kom Muhammedkarikatyrer återigen i fokus. Den franska satirtidningen Charlie Hebdo hade även de låtit publicera karikatyrer av profeten. Den 7 januari attackerades redaktionen av av islamister som mördade 12 personer som straff för Muhammedkarikatyrerna.

Fyra dagar senare, den 11 januari, så hade SVT Agenda ett specialavsnitt om terrordådet. Mohammad Fazlhashemi hade återigen kallats in som expert, och på frågan vad som var hans förklaring till att vi nu återigen fick se ett [islamiskt] terrordåd svarade han:

”Nä det är inte första gången och det inte bara det som sker bland muslimer. Utan vi har ju sett angrepp mot abortkliniker i Nordamerika där man har dödat, eller sprängt abortkliniker, dödat läkare.”

Återigen samma metod att försöka rikta fokus mot något annat än det problem som diskuteras. Attacker mot abortkliniker i USA tillhör undantagen inte regeln. Inga kristna tillhörande några stora församlingar eller samfund stöder våld mot abortkliniker eller abortläkare. De motsätter sig aborter politiskt, utan att hata vare sig kvinnorna som väljer att göra abort eller läkarna som utför dem.

Det finns inga amerikanska abortsprängar-teologer, eller abortsprängar-kyrkor — medan det däremot existerar omfattande islamisk teologi som förespråkar våld mot otrogna. Kristendom har inte ens tillnärmelsevis samma extremist- eller våldsproblematik som de islamiska miljöerna. Men Mohammad Fazlhashemi ville återigen rikta blicken mot något annat håll än sitt eget.

Men Fazlhashemi har inte nöjt sig med att försöka reflektera bort kritik mot islam, eller mot delar av islam, utan också ägnat sig åt passiv historierevisionism.

Jag har den senaste tiden grävt ner mig i islams erövring av Spanien år 711. En våldsam erövring, ett jihad där kristna kvinnor togs som sexslavar, kristna mördades och kyrkor brändes ner. Något som sedan låg till grund för en 800 lång år muslimsk ockupation av stora delar av Spanien, ända tills reconquistan – den kristna återerövringen som fullbordades år 1492.

En mycket ingående bok om det muslimska förtrycket i Spanien som nyss kommit ut är Dario Fernandez-Moreras bok ”The Myth of the Andalusian Paradise” (en bok jag gjort följande podcastavsnitt om).

2017 släppte emellertid Mohammad Fazlhashemi och idéhistorikerna Ronny Ambjörnsson boken ”Visdomens hus”, där man kort skriver följande om islams intåg i Spanien:

”I början av 700-talet korsade muslimerna Gibraltar sund och etablerade sig i Europa”

Det är en väldigt överslätande bild. Invasionen av Spanien var våldsam och blodig. I Fazlhashemis och Ambjörnssons bok framstår det emellertid som att muslimerna bara flyttade in över sundet och att alla blev goda grannar. Som att flytta från en lägenhet till ett villaområde.

Detta är passiv historierevisionism. De ljuger inte uttryckligen, men utelämnar väsentlig information och räknar med att de läsare som de riktar sig till inte ska ha tillräckligt stor egen kunskap för att kunna göra annat än att acceptera deras framställning. Denna metod var vanlig bland vänsterlärare, när jag studerade.

Och Fazlhashemis syfte med denna metod torde för er som läst så här långt stå tydlig: han hävdar sig vilja nyansera, och balansera, men i själva verket är detta bara en täckmantel, eftersom det han i praktiken nästan undantagslöst alltid gör är att skifta fokus från problemet med militant islam, till problemet med islamofobi eller med västerländsk aggression mot islamvärlden. Sällan på något ärligt sätt motsatsen. Korstågen kan han nämna ingående, medan de muslimska aggressionerna nämns i en snabb förbifart. En skrivmetod som gör att läsarens fokus och minnesbilder bara blir de kristna eller västerländska aggressionerna.

Detta för oss tillbaka till rättegången mot Rakhmat Akilov.

Efter målsägandeadvokaten Mari Schaubs utfrågning av Akilov, där denne felaktigt hade sagt att jihad var en av islams fem pelare (jihad tillhör inte islams fem pelare, men brukar inom shia räknas som den sjätte pelaren och inom sunnitisk islam finns omfattande teologiskt stöd för jihad, när detta pålyses av en kalif) så blev Mohammad Fazlhashemi återigen kontaktad av media.

I Svenska dagbladet sa han sedan, med avstamp i Akilovs felsägning, att Akilov var okunnig om islam eftersom han fick de fem pelarna fel, som till och med ”skolbarn känner till”.

Man behöver inte dela Akilovs tolkning av islam. Det finns det många muslimer som inte gör. Men däremot går inte Akilovs bild av islam att separera från islam. Inte från islams urkunder, inte från muslimska predikanter i historien eller i samtiden som har omfattande auktoritet och betydligt fler anhängare än någon kristen abortsprängare någonsin haft. Akilov var vare sig vidskeplig eller okunnig – han var en jihadist.

Att försöka skifta fokus eller lägga tonvikten på något annat, är att vilseleda i samtalet om problematiken med den islamiska våldsradikalism Akilov står djupt nedgrävd i.

Men utifrån det jag ovan har skrivit om Mohammad Fazlhashemi, vad annat skulle man förvänta sig att han skulle ha sagt?

Han kör bara vidare på det spår han sedan länge slagit in på. Visserligen är han anpassningsbar, och vet på ett ungefär hur långt han kan gå. Han är ingen aktivist på samma sätt som sin kollega Mattias Gardell, som numera sällan blir inbjuden till TV-studior eller tidningar eftersom även vanliga journalister fått upp ögonen för att Gardell är en aktivist som det är svårt att betrakta som opartisk.

Fazlhashemi är däremot en skrivbordsakademiker som man anser att man kan känna sig mer trygg med. Men granskar man det han faktiskt säger så framträder den bild som jag i denna text målat upp: av en akademiker som vilseleder och som försöker stänga, snarare än öppna upp debatter.

När Islamiska staten började härja som värst så konstaterade statsminister Stefan Löfven att ”Sverige har varit naiva” i förhållande till det faktum att det fanns människor i vårt eget svenska samhälle som faktiskt sympatiserade med mördarna i Islamiska staten.

Grunden till en stor del av den naiviteten har lagts av akademiker som vilselett, och av politiker som låtit sig vilseledas. Vi har varit naiva även i förhållande till dem. Det bevittnade jag själv på det socialdemokratiska mötet 2011.

I fråga om Rakhmat Akilov så är han en islamisk terrorist. Ingenting annat. Han måste få sitt straff. Och den islamiska förgrening han är en del av får vi inte förneka eller blunda inför. Den måste grävas fram och konfronteras. Vi måste ta udden av idéerna, och även kräva att muslimer själva gör det. Och det kan bara göras om dessa idéer erkänns.

Tyvärr så är den rådande akademiska världen oss bara till begränsad hjälp i dessa avseenden.