Ronie

Ronie.se, heter den här sajten, efter mig, Ronie Berggren. Somliga är redan bekanta med mig från min blogg och podcast Amerikanska nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Här på ronie.se ämnar jag blogga och podda om andra saker än USA. Men ofta kommer jag att hålla mig kvar vid politik, och göra politiska analyser ur det anglo-saxiskt konservativa perspektiv jag även utgår ifrån på Amerikanska nyhetsanalyser.

I detta första inlägg tänkte jag berätta hur jag blev konservativ i en vänsterpräglad universitetsvärld, kort beröra vad det innebär och varför jag tycker att fler borde följa mitt exempel.

Det började för tjugo år sedan. Närmare bestämt 1998 när jag gick sista året på samhällsvetenskaplig linje i gymnasiet, och min nyfikenhet kring amerikansk politik just hade börjat utvecklas till ett riktigt intresse.

Dels på grund av president Bill Clintons sexuella relation med Vita Husets praktikant Monica Lewinsky, som vi ofta talade om på samhällskunskapslektionerna.

Och dels på grund av fildelningsprogrammet Napster (ett fildelningsprogram i Internets gryningsdagar innan det fanns tydliga lagar mot sådant, och ett företag som i allmänhetens ögon nog blev mest kända för att de blev stämda av Metallica) som flödade av republikansk politisk satir mot Bill Clinton.

En parodisång som gick att hitta var baserad på Disneyklassikern ”Lejonkungen” men hade här namnet ”The Lying King” där Bill Clinton framställs som Simba i Lejonkungen, som i parodin pratar med sin politiske pappa JFK uppe i ett moln och av denne hunsas för att han ljuger hela tiden. Sånt var kul! Speciellt för en tonåring. Och i USA upptäckte man att politik var roligt på ett helt annat sätt än den var i Sverige.

Därtill väcktes intresset också på grund av den kristna högern, som jag gillade, eftersom de – i motsats till svensk kristenhet – också verkade ha en helhetsförståelse för samhällsbygge som jag tyckte saknades i Sverige.

Det växande USA-intresset fick mig att spendera rasterna i skolans datasalar för att där diskutera politik på diverse IRC-chattgrupper där man gick in i grupper med ämnesrubriker man intresserade sig för och sedan i korta meningar textchattade med andra som gått in i samma grupp.

En av dessa var fylld av amerikaner, och som en svensk tonåring – med typiska svenska föreställningar om världen – ställde jag en rad frågor om de saker som jag som svensk tyckte verkade så besynnerligt med USA, som exempelvis, och i synnerhet, deras rätt att privat äga alla möjliga vapen. En chatkonversation från den 3 oktober 1998 löd som följande, där personen med smeknamnet Macleod alltså är jag.

Buffer: Sat Oct 03 21:24:49 1998

<Macleod> … How does the christian right look at death penalty/abortion and guns ? (I know these are HOT questions right now)

<Damelson> guns, I believe needs to be regulated, not banned. there are kids with them, and everyday, violences are commited in america

<Macleod> yes I know about littleton,the texas shootings and so…

<Damelson> yep. it was the worst tragedy in the 20th century. 🙁

I personally would say that if the 10 commandment would have being posted in public schools in the first place, it would not have happened

<Macleod> regulated in what way ? ( does the right wings agree with you )

<Damelson> Mac, not really. I believe that guns should be restricted   as sold to those under 18, and should requires trigger lock for those that purchase them

<Macleod> ok…. do you agree in the ”clinton gov.” way of regulating  guns ?

<Damelson> um…. somewhat. not all

Och en annan konversation från den 7 oktober 1998 gick så här:

———
Buffer: Wed Oct 07 14:15:41 1998

<^Macleod> and I find this a very interesting subject.. because christians here (Im swedish) and in Europe in general.. looks at the american ”christian rightwings” with very suspicuous eys.. they dont understand why ”christians” like guns.. could you explain that to me ? please..

<Jadam> Why would guns make them suspicuous of American Christians, I don’t get it

<^Macleod> well, thats the way it is… maybe because they are so colored by the last 100 years of socialism.. but thats the way it is, me myself defend the American christian right.. because I also believe in Your liberty.. (i dont think it would be the right thing of Europe to follow your example tough) but I would need to know why you cling on to gun liberty, even after all those killings.. I really would like to know

<Jadam> Jesus said to sell your clothes and buy a sword, the best weapon they had in that time

<^Macleod> yes I know… but he also said ”turn the other cheek”..

<Jadam> Yes, but in this verse He is saying that all He said before about going without shoes etc is over. Now carry a sword

”Then said he unto them, But now, he that hath a purse, let him take it, and likewise his scrip: and he that hath no sword, let him sell his garment, and buy one.” (KJV)
———

Svaren jag fick i denna form av Internets riktiga old school-konversationer likt dessa, gav ett helt annat perspektiv på individuella rättigheter och syn på statsmakten än jag var van vid. Jag höll inte nödvändigtvis med om allt, men förstod snart att det gick att förstå USA på ett annat sätt än jag hade lärt mig att göra genom svensk TV och på samhällskunskapslektionerna.

Mitt intresse ökade, och även om jag inte alltid förstod- eller höll med, så blev jag väldigt fascinerad av en person mina chatt-kompisar ofta citerade: Thomas Jefferson – författaren till USA:s Frihetsdeklaration från 1776 och USA:s tredje president.

1999 hade jag fyllt 20 och började då min första universitetskurs. En A-kurs i Freds- Konfliktlösning vid Umeå Universitet.

Jag, som de flesta färska studenter, betraktade lärarna som kunniga auktoriteter av vilka man skulle lära sig viktiga saker. Därför fanns det ingen anledning (eller ens möjlighet) för mig som nybörjar-student att ifrågasätta när vi presenterades med kursmaterial av en person som beskrevs som en ansedd media-analytiker, och vars teorier vi instruerades att utgå ifrån i våra egna analyser. Det var först i efterhand när jag på allvar utvecklat ett eget intresse för ämnena jag insåg den enorma problematiken i sammanhanget.

”Mediaexperten” ifråga var nämligen Noam Chomsky – en av USA:s mest kända vänsterakademiker och ytterst kritisk till sitt eget lands historia och utrikespolitik. Det var alltså ingen objektiv expert utan en vänsterpolitisk agitator läraren ville att vi skulle använda oss av. Men det upplystes vi aldrig om på kursen – och som färsk student var det omöjligt att veta det på egen hand.

I slutet av samma kurs skulle vi skriva en uppsats. Jag valde att skriva om Israel-Palestina-konflikten. I mitt sökande efter litteratur på universitetsbiblioteket, hittade jag en annan författare jag då inte kunde något alls om: Edward Said – också han en vänsterakademiker med en tydligt vänsterpolitiskt präglad syn på Israel-Palestina-konflikten.

Jag hade sedan gymnasiet ett stort intresse för Israel, och gillade Israels då nyss avgångne premiärminister och högerpolitiker Benjamin Netanyahu. I min uppsats  försökte jag därför på ett balanserat sätt förstå både Saids och Netanyahus perspektiv, och därefter hitta gemensamma beröringspunkter som led i mitt nybörjar-akademiska försök att hitta just en lösning på en konflikt.

När jag fick tillbaka uppsatsen hade min lärare emellertid skrivit följande kommentar:

”Dina slutsatser håller jag heller inte helt med om. Du är dessutom inte konsekvent när du hyllar både Said och Netanyahu. De är oförenliga”

Och vidare denna ytterst vinklade kommentar:

”Said tror jag har mycket att säga om denna konflikt. Där har vi ett ljus i mörkret.”

 

Lärarens kommentar var förstås både subjektiv och ett politiskt ställningstagande som borde ha varit oförenligt med hans akademiska lärartjänst. Men han såg inga problem och många av mina medstudenter tog snabbt till sig den världsbild de blev matade med av sådana som honom.

Något år senare, när jag promenerade till universitetet, lade jag märke till en vägg där någon, sannolikt en av Umeås många vänstergrupper, sprayat frasen ”Ondskans axelmakter” – alltså den term som användes av USA:s president George W. Bush när han 2002 ville peka ut Iran, Irak och Nordkorea som skurkstater – men vänt på det hela så att det stod ”USA, England och Israel = Ondskans axelmakter”. S:et i Israel hade man bytt ut mot ett hakkors.

Man blir som det man äter, som det brukar  heta. Eller i detta fall, som det man blir matad med på universitetet.

Min nästa kurs var en A-kurs i statsvetenskap där läraren undrade om vi ungdomar kände till det minnesvärda året 1968 (när ett gäng högljudda, vänsterrevolutionära studentungar revolterade och bröt med äldre generationers värderingar genom att härja och skrika) och sedan stolt förklarade att han minsann varit ”en av dem som stått på barrikaderna”. Men nu var han alltså min statsvetenskapslärare.

Parallellt med mina akademiska studier fortsatte mitt intresse för amerikansk politik att öka, och en dag gick jag till studentbokhandeln på universitetets campus för att där kolla upp vad som fanns att hitta ifråga om amerikansk historia. Jag frågade expediten som sa att de bara hade en bok om ämnet: ”A People’s History of the United States” av Howard Zinn, också han en av USA:s mest kända vänsterakademiker som beskriver USA:s historia helt utifrån ett vänsterpräglat klassperspektiv.

Men det visste jag inte heller då, och köpte med glädje boken, som jag fortfarande har i bokhyllan.

Under åren som gått har jag träffat många studenter med liknande erfarenheter av universitetsvärldens tydliga vänsterindoktrinering. Och idag, i synnerhet bland människor som är några år yngre än jag, så pågår en libertariansk eller konservativ revolt mot detta. Men många av mina gamla kompisar håller fortfarande fast vid inlärda vänsterföreställningar om Israel, amerikansk politik eller andra saker som de matades med av sina vänsterorienterade universitetslärare.

Att jag inte blev sådan beror i princip enbart på de visserligen små, men likväl reella förkunskaper jag faktiskt hade, som gjorde att jag så småningom började förstå att den universitetsvärld jag trätt in i inte alls var vare sig politiskt neutral eller rättvis och balanserad i förhållande till sin kunskapsförmedling till sina kunskapstörstande studenter. Tvärtom var den mycket problematisk.

I takt med den insikten och med mitt ökande intresse för amerikansk och internationell politik så började jag -trots att jag inte är jude- bära en Davidsstjärna för att öppet visa min sympati för Israel. I samband med den andra intifadan i september år 2000 höll ett av Umeås kommunistpartier ett seminarium om saken, där man givetvis lade skulden för våldet på Israels premiärminister och högerpolitiker Ariel Sharon.

Jag försvarade Sharon – vilket jag var helt ensam om att göra. Och blev snabbt ifrågasatt bland människorna i hörsalen. Och efter föreläsningen omringades jag av ett gäng palestinier som viftade med armarna och ifrågasatte varför jag stödde Israel.

Sådana incidenter spelade dock inte längre någon roll. Jag visste vid det laget att det var så hela universitetsvärlden fungerade. Jag hängde hela tiden med folk som tyckte så där. Det gick bra. Det var på den tiden roligt att diskutera och de tyckte det var exotiskt att hitta någon de kunde umgås med som tyckte precis de där sakerna som de så innerligt hade lärt sig att hata, men som de aldrig tidigare träffat någon som faktiskt tyckte.

Personligen rörde jag mig emellertid ännu mer åt motsatt håll än deras. Jag lånade en bok på universitetsbiblioteket med 20 000 av Thomas Jeffersons brev som jag läste igenom, och i samband med det amerikanska presidentvalet år 2 000 ökade intresset ytterligare. Och när jag vid ett tillfälle såg George W. Bush på TV, där han pratade om att trosbaserade organisationer borde stödjas eftersom de hade en förmåga att nå och uppnå vad staten aldrig kunde göra genom att ingjuta hopp i människors hjärtan, insåg jag att det var en politiker jag verkligen gillade. Och jag har följt Bushs karriär sedan dess.

Vid terrorattacken den 11 september 2001 ökade intresset ytterligare och jag blev en stark Bush-supporter och anhängare av kriget mot terrorismen, vilket resulterade i att jag 2004 tillsammans med en vän startade ett projekt som jag kallade för ”The Atlantic Conservative Alliance” – som syftade till att på konservativa grunder stärka banden mellan Europa och USA. Vi byggde upp en hemsida och började nätverka och planerade en resa för att 2004 kampanja i Bushs återvalskampanj.

Jag använde mig återigen av IRC för att kontakta folk, och minns att en republikansk partiansluten ville att vi skulle komma och hjälpa till i Alabama (en helt röd, republikansk delstat). Han argumenterade för att de stora ”battle-ground”-delstaterna fick all hjälp de behövde redan av det republikanska partiets centralorganisation (RNC) medan de mindre väsentliga delstaterna inte fick någon kampanjhjälp alls. En intressant argumenation som jag misstänkte nog mer hade att göra med att han ville att vi skulle komma och hälsa på, än med att de verkligen behövde republikansk kampanjhjälp i Alabama.

I oktober 2004 åkte vi sedan över till USA där vi kampanjade för George W. Bush i dennes återvalskampanj. Jag intervjuades där av Associated Press, som hade upptäckt vår hemsida och tyckte det lät spännande med ett par européer som åkte till USA från ett så Bush-skeptiskt land som Sverige för att till och med kampanja för den amerikanske presidenten. Jag förklarade i intervjun varför jag stödde Bush och det krig mot terrorismen som han anförde:

”Bush’s politics are great. Terrorists must be fought because it’s the only way to defend democracy in the long run. We want to show the Americans that they do not stand alone in this fight.”

Under vistelsen i USA fick vi också på nära håll stifta bekantskap med den vänsterpolitiska indoktrinering som pågick i Sverige, i svartmålandet av Bush.

Vid ett besök vid Vita huset stötte vi på en palestinsk kvinna som satt utanför sitt tält med diverse pins och skyltar som uttryckte avsky mot Bush och mot Israels premiärminister Ariel Sharon. Vi intervjuade henne. Hon var en tydlig antisemit som ansåg att Sharon var jämförbar med Hitler och att judarna styrde hela världen och att Sharon använde Bush som sin marionettdocka.

Samtidigt som vi reste runt i USA så sände TV 4 en dokumentärserie om USA-valet, producerad av den svenske journalisten Göran Rosenberg. I den serien intervjuar han kvinnan men undviker helt att berätta hur knäpp hon faktiskt är, och framställer henne istället som en bekymrad medborgare som utsatts för Bushs hemska politik.

Här ett YouTube-klipp som jag gjort som består av två inslag. Först ett klipp från Göran Rosenbergs programserie på TV4 som hette ”Rosenberg: Amerikas val”, som sändes 2004 inför det uppkommande presidentvalet när president George W. Bush utmanades av demokraten John Kerry.

Rosenberg intervjuar den ovannämnda damen ifråga som inför kameran förklarar hur hemsk Bush är och berättar hur hon motarbetades av polisen i sin rätt att demonstrera. Rosenberg orerar sedan om hur USA efter 9/11-attacken beskurit rätten till yttrandefrihet. För svenska TV-tittare blir kvinnan ett exempel på att så är fallet.

Den andra delen av detta segment är ett filmklipp av mig, där jag och min vän intervjuar samma kvinna, på sin höjd någon vecka efter Rosenbergs intervju.

I vårt filmklipp syns allt som Rosenberg i sitt filmklipp valde att inte visa. Som texterna och bilderna på kvinnans skyltar och pins. Bland annat en swastika med text om att man måste stoppa människojägaren Ariel Sharon, Israels dåvarande premiärminister. En bild syns också där Bush och Bin Ladens ansikten är morfade.

I motsats till Rosenberg frågar vi inte saker utifrån vad vi vill att hon ska säga. Vi frågar henne bara de saker hon med sina skyltar och texter redan uttrycker att hon står för. Det första hon säger när hon ser oss komma, innan vi ens hunnit komma fram för att ställa egna frågor är: ”Sharon of Israel – a Sionist Hitler”.

När vi senare ställer frågor berättar hon att hon anser att USA styrs av judar – av Sharon. Och hon säger att Sharon och Israel medvetet mördar palestinier. Hon säger i vårt klipp också att dagens Israel är jämförbart med Nazityskland. Och att hela världen tyckte så.

Inget av detta tar Rosenberg i sitt filmklipp med. I hans inslag framstår kvinnan bara som en demokratikämpe som nu fått problem på grund av Bush-administrationens förtryckande policy. Och med bara hans bild av saken i de svenska TV-rutorna blir det för svenska nyhetskonsumenter omöjligt att tycka något annat än vad Rosenberg vill att svenska tittare ska tycka. Precis som det var för oss studenter på universitetet. 

Idag kallar vi sådant för desinformation. Fulvinkling. Falska nyheter.

Men innan vi går vidare med denna text, titta själva, och avgör vem ni finner mest trovärdig. Göran Rosenberg eller Ronie Berggren?

 

Trots svensk desinformation så vann Bush omvalet och under åren som följde engagerade jag mig allt mer i amerikansk politik, vilket 2008 mynnade ut i skapandet av Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com) – den blogg jag sedan dess skrivit på dagligen och som nu är Sveriges mest aktiva och informativa blogg om amerikansk politik, med över 15 000 blogginlägg mellan 2008-2016. 2012 startade jag även en podcast för Amerikanska nyhetsanalyser, som nått över 500 avsnitt.

Amerikanska nyhetsanalyser har gett mig ett stort kontaktnätverk inte bara i Sverige utan över stora delar av världen.

Ett av Amerikanska nyhetsanalysers primära syften är emellertid att balansera svensk USA-rapportering, där journalister som själva är präglade av just det vänsterakademiska klimat som jag här har beskrivit, oftast har en tydlig slagsida åt vänster, vilket i praktiken resulterar i att demokraterna skildras positivt medan republikanerna uteslutande skildras negativt.

Göran Rosenbergs inslag var ett sådant exempel. Ett annat exempel hittas i journalisten Sören Sommelius bok “Från King till Obama”, där denne skriver följande i samband med att han just har anlänt till ett hotellrum i Atlanta:

“På rummet låter jag flåsiga Fox News Channel stå på. Världen utanför USA finns inte. Fox ger mig ont i huvudet, så mycket svada, så många flosker och till råga på allt är det här en av USA:s mest sedda kabeltevekanaler.”

En person som uttrycker sig så där, visar förstås med all tydlighet att han inte förstår sig på- och inte är objektiv till vad som trots allt utgör ena halvan av USA:s politiska kultur. Och en person med den inställningen bör givetvis omyndigförklaras från sin journalistiska roll.

Men exemplen på sådana som han kan göras oändliga. Den vänsterakademiska svenska universitetskulturen har fostrat fram många som honom. Människor som sedan utifrån de föreställningar de blivit itutade om omvärlden oftast förespråkar någon form av socialism.

Jag förespråkar motsatsen, närmare bestämt anglo-saxisk konservatism. Fröet till det fick jag redan i de där chatkonversationerna med mina nätbekanta 1998. Frön som sedan med tiden utvecklats. År 2000 fastnade jag som sagt för George W. Bush, och i synnerhet för hans medkännande konservatism. Hans idé om att stå upp för den anglo-saxiska konservatismens grundtankar om individuell frihet, yttrandefrihet, rätten att äga vapen, stöd för kärnfamiljen och mycket annat, utan att för den sakens skull exkludera dem som hamnat utanför, tilltalade mig djupt. Och förra året skrev jag en bok om Bush, presidentvalet år 2000 och Bushs medkännande konservatism. Vi i Europa är i stort behov av en sådan konservatism. Som erbjuder en mjuk landning när socialismen faller, istället för en hård krasch direkt i klippväggen.

Min ideologiska resa fortsatte. Från USA mer in mot den brittiska konservatismen. Mellan 1775 och 1783 utkämpade amerikanerna ett självständighetskrig mot det brittiska moderlandet. Amerikanerna vann och Förenta staterna bildades.

Såren från fiendskapen skulle emellertid läkas snabbt, och bara några årtionden senare skulle britterna börja kalla de engelsktalande i Förenta staterna för sina ”amerikanska kusiner”. De grundläggande värderingarna i synen på individuell frihet, privat äganderätt och mycket annat, var nämligen nästan desamma.

Den som upplyste mig om detta var den brittiske EU-parlamentarikern Daniel Hannan – en av arkitekterna bakom Brexit. Jag upptäckte honom när han i början av 2010-talet talade på den konservativa amerikanska konferensen CPAC. Han sa då det jag just skrivit, att skillnaderna mellan Storbritannien och USA inte var speciellt stora. Rent praktiskt var de stora — Storbritannien hade ramats in och upplevt socialism på ett sätt som USA inte hade gjort. Amerikanerna var fortfarande fria. Däremot hade de samma historiska släktträd, vilket fortfarande märktes.

Daniel Hannans tal fascinerade mig. 2013 intervjuade jag honom, och ett år senare intervjuade jag honom specifikt om den anglo-saxiska konservatismen. Mitt intresse inte bara för amerikansk konservatism, utan också för hela den anglo-saxiska konservatismen väcktes i stor utsträckning av Daniel Hannan. Och det är denna konservatism jag tror att vi i Europa och i Sverige är i stort behov av idag.

En konservatism som står upp för vår civilisations grundläggande fundament: en kristen värdegrund inom ramarna för nationer där individuell frihet och privat ägande synkroniseras med det som Thomas Jefferson så tydligt uttryckte i den amerikanska självständighetsförklaringen; att det behövs nationer och regeringar för att dessa rättigheter ska kunna garanteras och förverkligas i praktiken. Utan ett nationellt beskydd blir dessa värderingar inte praktisk realitet utan förblir abstrakta teorier som kastas ut i rymden.

Men vi i Europa behöver återupptäcka basic-kunskapen: att socialistisk fördelningspolitik i längden inte är ett fungerande hållbart ekonomiskt system. Att öppna gränser underminerar de demokratiska nationalstaterna. Att militärt försvar inte är av ondo. Att västvärlden är en civilisation med djupa kristna rötter som har relevans även idag.

Och det är dessa saker och idéer som jag med tiden kommit att tro på, som jag kommer att skriva om här på denna sajt. Jag anser att det behövs eftersom vi blivit tvångsmatade med så mycket vänsterakademiskt dravel som fått oss att glömma dessa verklighetsmekanismer. Om ni som läser håller med, så är ni välkomna att också skriva gästkrönikor här som berör dessa aspekter.

När jag pluggade statsvetenskap minns jag att en kurskompis skrev en uppsats om vänsterikonen Che Guevara. Själv skrev jag om amerikansk politik och citerade Thomas Jefferson för mina kurskamrater. Jag gick mot strömmen och den här sajten, precis som de flesta andra delar av mina politiska aktiviteter, skulle kunna betecknas som ett utdraget uppror mot en svensk universitetsvänster som fått vårt land att ruttna sönder inifrån.  Ett uppror som det är min förhoppning att ni som läser vill ansluta er till.

Jag har fått nog av den svenska universitetsvänstern. Det kommer ni som följer mig här även fortsättningsvis att förstå.

Välkomna till Ronie.se

Ronie Berggren