Ronie

Ronie Berggren om St Augustinus reflektioner om sorg och sin väg till den kristna tron.
—-

Idag är det alla helgons dag, när vi tänker på alla de nära som avlidit. Sorg är en del av tillvaron. En av den kristna historiens främsta teologer som reflekterat över sorg, är St Augustinus, som levde mellan år 354 och 430. I sitt klassiska verk ”Bekännelser” reflekterar han över sorg, dels innan han blev kristen när en nära vän dog. Och sedan efter att han blivit kristen, när hans mor dog. Nedan följer några utdrag från St. Augustinus reflektioner.

——

Augustinus om sorg, när hans bästa vän just dött

(Ur Augustinus ”Bekännelser”, Artos Förlag 1990, s 90-94)

”Av sorgen förmörkades mitt hjärta, och allt jag såg var dött för mitt öga. Min hemstad var mig en plåga, mitt fädernehem ett svårt gissel, och allt jag delat med honom hade utan honom förvandlats till hemska kval. Mina ögon sökte honom överallt, men förunnades inte att se honom; allt avskydde jag, därför att han inte fanns där, och ingenting kunde säga mig att han skulle komma tillbaka, som när han levde och var någon annanstans.

Jag blev till en stor gåta för mig själv, och frågade min själ varför hon var sorgsen och varför hon plågade mig så svårt, men hon hade ingenting att svara mig. Om jag sade, ”Sätt ditt hopp till Gud”, då lydde hon mig inte, och därvidlag gjorde hon rätt. 

Den människa i vilken hon förlorat det käraste hon ägde var ju bättre och verkligare än den inbillning jag bjöd henne att hoppas på. 

Gråten var min enda glädje, och följde i min väns ställe som ljuvlig spis för min själ…

Varför plockar vi då som söta frukter från livets bitterhet suckan och klagan, gråt och jämmer? Finns sötman i hoppet att du lyssnar? 

Med rätta gäller detta våra böner – vi hoppas ju att de når fram. Gäller det också smärtan över en förlust, och den sorg som då överväldigade mig? Jag hoppades ju inte att han skulle komma tillbaka till livet, det var inte det jag bad om med mina tårar – jag bara sörjde och grät…

Jag var djupt olycklig, och olycklig är varje själ som genom vänskap är bunden vid det som är dödligt; när hon mister det sönderslits hon, och känner då av den olycka som gör henne olycklig redan innan hon mister det. 

Sådan var jag vid den tiden; jag grät bittert och fann tröst i bitterheten – till den grad eländig var jag – och jag höll detta mitt eländiga liv kärare än min vän. Ty fastän jag ville ändra det ville jag ändå inte hellre mista det än honom, och jag vet inte om jag ville mista det ens för hans skull, som det berättas om Orestes och Pylades. De ville – om det inte är uppdiktat – dö tillsammans för varandra; värre än att dö var det nämligen för dem att inte få leva tillsammans. 

Men inom mig hade en känsla vuxit fram som var helt motsatt denna; inom mig fanns både en svår leda vid livet, och fruktan för döden. Jag tror att jag, ju mera jag älskade honom, desto mera hatade och fruktade döden – som ryckt honom från mig – som den hemskaste fiende; eftersom den kunde uppsluka honom trodde jag att den plötsligt skulle uppsluka alla människor. Just så kände jag det, det minns jag.

Se mitt hjärta, min Gud, se mitt innersta! Se vad jag minns, du mitt hopp, du som renar mig från sådana orena känslor, riktar mina ögon mot dig, och drar mina fötter ur nätet.

Jag förstod nämligen inte varför andra dödliga levde, när nu han hade dött som jag hade älskat som om han aldrig skulle dö; jag förstod ännu mindre varför jag levde när han var död, han som var mitt andra jag. 

Någon har så riktigt sagt om sin vän, ”hälften av min själ”. Jag kände att min själ och hans själ hade varit en enda själ i två kroppar. Livet var mig följaktligen en fasa, eftersom jag inte ville leva som en halv människa; kanske var det också därför jag fruktade att dö, för att den som jag älskat så innerligt inte skulle dö helt. 

Vilken dårskap, att inte förstå att älska människorna som människor! Vilken dåraktig människa, som övermått lider människans lott! Sådan var jag den gången, och därför suckade jag och grät, var upprörd och förvirrad, hade ingen ro och visste ingen råd. Jag bar nämligen på en sargad och blödande själ som inte tålde att jag bar henne, och som jag inte fann där jag lade ner henne. Ingenstans fann hon ro, inte i fagra lundar, inte i lekar och sång, inte i doftande nejder, inte i präktiga gästabud, inte i bäddens nattliga lust, inte ens i böcker och dikter. 

Allt vämjdes jag vid, ja, vid själva ljuset, och allt, som inte var vad han var, var förhatligt och ont – utom tårar och klagan; endast i dem fanns någon liten vederkvickelse. Så snart min själ berövades den tyngde hon mig med min förtvivlans väldiga börda.

Jag borde ha lyft henne upp till dig, Herre, och blivit botad – jag visste det, men ville det inte och förmådde det inte, desto mera som jag, när jag tänkte på dig, saknade något fast och påtagligt. Det var nämligen inte du, utan en tom inbillning, och min gud var en villa. Om jag försökte lägga min själ där, för att hon skulle få ro, störtade hon rakt genom detta tomrum och föll återigen på mig, och mitt jag förblev en förtvivlans boning. Vart skulle mitt hjärta fly från mitt hjärta? Vart skulle jag fly från mig själv? Vart skulle jag inte följa mig själv?

… Därav följer sorgen när någon dör ifrån oss, därav den svarta förtvivlan, därav hjärtats tårar när ljuvligheten bytts i bitterhet; därav följer de levandes död när de döende lämnat livet. 

Salig är den människa som älskar dig, i dig sin vän, och för din skull sin ovän. Hon allena mister inte det hon håller kärt som håller alla kära i honom som ingen kan mista, och vem är han om inte vår Gud, Gud som har skapat himmel och jord och uppfyller dem…

…Ty vart än människosjälen vänder sig naglas hon överallt vid smärta – utom hos dig- även om det är vid ädla ting hon fäster sig, utanför dig och utanför sig själv. Dessa ting skulle emellertid inte finnas om de inte vore av dig.  De uppstår och förgås; när de uppstår börjar de på sätt och vis att leva, de växer till för att nå sin fullbordan, och när de nått dit åldras de och dör – nej, allt åldras inte, men allt dör. De uppstår alltså, och strävar efter att finnas till, men ju snabbare de växer för att finnas till, desto snabbare hastar de mot att inte längre finnas –  sådan är tingens ordning.

… Var inte inbilsk, min själ, och låt inte ditt hjärtas öra dövas av din inbilskhets larm! Lyssna även du – Ordet själv kallar dig tillbaka; hos det finns den frid som är orubblig, och där blir kärleken inte sviken om den inte själv sviker. Se, tingen förgår för att andra skall följa, och för att denna usla värld skall äga alla sina delar. ”Förgår jag någonsin?” Så säger Guds ord. Bygg där din boning, min själ, satsa där, du som ansatts av svek, det du fått därifrån. Satsa på sanningen det du fått av sanningen – du skall ingenting förlora, det som vissnat i dig skall åter blomstra, alla dina lyten skall läkas, de ting du mistat skall återställas och förnyas och befästas i dig; de skall inte dra dig med sig dit de går, utan bestå i dig och förbli hos Gud, han som alltid förbliver och består. 

… Om du finner behag i kroppar, lova då Gud för dem och vänd din kärlek till deras Skapare, så att du inte själv blir till misshag i det som behagar dig. Om du finner behag i själar, älska dem då i Gud, ty även de är föränderliga, och först i honom får de fasthet…

Besinna er ni överträdare, och håll fast vid honom som har skapat er! Stå vid hans sida, och ni skall inte falla; vila i honom, och ni skall finna frid! Vart går ni på oländiga vägar, vart går ni? Det goda som ni älskar är av honom, endast så långt det är hos honom är det gott och ljuvt; men med rätta skall det bli bittert, ty med orätt älskar vi, om vi svikit honom, det som är av honom. Vart går ni alltjämt på motiga och mödosamma vägar? Friden finns inte där ni söker den. Sök det ni söker, men det finns inte där ni söker det. Det sälla livet söker ni i dödens land. Det finns inte där – hur skulle det sälla livet kunna finnas där det inte finns liv?

Augustinus väg till Gud

Augustinus skildrar sedan ingående sin långa väg till den kristna tron. Han reflekterade över det ytliga liv som omgav honom, och alla andra i hans omgivning. Här ett utdrag om hans omvändelseprocess:

”…du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

/ Augustinus

”Rättskaffens är ju just de människor som lyder dig. Men lyckliga är de som vet att det är ditt bud, ty när de lyder dig sker allt antingen för att visa vad som behövs just då, eller för att förebåda det som skall komma. 

Detta var jag okunnig om; jag skrattade åt dina heliga tjänare och profeter, och när jag skrattade åt dem, vad åstadkom jag då annat än att du skrattade åt mig… 

Ur höjden räckte du ut din hand och räddade min själ ur detta mörker. Det var min mor, din trogna tjänarinna, som inför dig grät över mig, mer än mödrar gråter över en lekamlig död. Hon såg ju min död genom den ande och tro som hon hade av dig, och du hörde henne, Herre, du hörde henne, och försmådde inte hennes tårar när de strömmade fram och överallt där hon bad vattnade marken under hennes ögon – du hörde hennes bön! Varifrån kom annars den dröm du tröstade henne med, så att hon fann sig i att leva med mig, och dela hus och bord med mig? Det ville hon ju till en början göra, i sin avsky och vämjelse för min hädiska villfarelse. I drömmen såg hon sig stå på ett rättesnöre – ett sådant som såningsmän använder – och fram till henne kom en glad och vacker yngling som skrattade åt henne när hon grät och var utom sig av förtvivlan. Han frågade henne efter orsaken till hennes sorg och hennes dagliga tårar – inte för att få veta, utan, som så vanligt är, för att förmana – och hon svarade att hon grät över min förtappelse. Han sade då åt henne att lugna sig, och uppmanade henne att se efter noga; hon skulle då se att där hon fanns, där fanns också jag. Och när hon såg efter såg hon mig stå vid hennes sida på samma rättesnöre. Hur kom sig detta om inte genom att du vände ditt öra till hennes hjärta, du som är allsmäktig och god, och vårdar dig om var och en av oss som vore vi den enda, och om oss alla som vore vi var och en för sig.

(s 90)

”Inför min Guds ögon skall jag tala om mitt tjugonionde levnadsår. En manikeisk biskop hade då kommit till Kartago, en man vid namn Faustus en djävulens lömska fälla; i den fastnade många, lockade av hans förföriska ord. Men även om jag prisade hans vältalighet särskilde jag den ändå redan från den sanna beskrivningen av de saker jag var ivrig att lära känna, och jag fäste mig inte vid de fat på vilka deras frejdade Faustus dukade upp sin kunskap, utan vid hur matnyttig den var. Det rykte som föregått honom hade nämligen sagt mig att han var utomordentligt väl bevandrad i alla hedervärda vetenskaper, och särskilt kunnig i de fria konsterna. Eftersom jag läst många av filosofernas skrifter och hade dem gott behåll i mitt minne jämförde jag några av dem med manikéernas svamliga skrönor, och fann de förra mer trovärdiga; de kom från män som förmådde ana sig till evigheten, fastän de alls inte funnit dess härskare. Ja, du är hög, Herre, och ser till det låga, men det högmodiga känner du fjärran ifrån; du är när endast dem som har ett förkrossat hjärta, och de högmodiga finner dig inte, ens, om de beställsam kunskapsiver räknar stjärnorna och sandkornen, mäter himlens zoner och utforskar planeternas banor. 

Detta söker de med sin tanke, och med det förstånd du har gett dem. Mycket har de funnit, och många år i förväg har de förutsagt solens och månens förmörkelser, vilken dag, vilken timma och i vilken utsträckning de skulle äga rum, och deras beräkningar har inte bedragit dem – det som de förutsagt har inträffat. De lagar de har funnit har de nedtecknat, och dem läser vi i dag och förutsäger med ledning av dem vilket år, vilken månad på året, vilken dag i månaden, vilken timma på dagen och till hur stor del månen eller solen skall förmörkas – och det kommer att bli som det förutsägs! Över detta förundrar sig människorna; de som inte känner till det häpnar, de som känner till det hyllas och hoverar sig. I sitt gudsförgätna högmod viker de bort från ditt ljus, och sviker det; långt i förväg förutser de solens förmörkelse i framtiden, men ser inte sin egen i det närvarande. De utforskar inte gudfruktigt varifrån de fått det förstånd de brukar för att utforska dessa ting, och om de finner att du har skapat dem överlämnar de sig inte åt dig, så att du kan bevara vad du skapat; de dödar inte för din skull den människa de gjort sig till; de dräper inte sina förmätna tankar, högtflygande som fåglarna under himlen, sin vetgirighet, som driver dem att likt fiskarna i havet vandra djupets dunkla vägar, eller sin lystnad, glupsk som vildmarkens djur, så att du, Gud, som en förtärande eld kan förinta deras döda lärdom och föda dem på nytt till odödligt liv.

Men de känner inte vägen, ditt Ord, genom vilket du skapade det som de räknar, skapade dem som räknar, det sinne med vilket de ser det de räknar och den tanke med vilken de gör sina beräkningar – men din vishet är utan tal! Den enfödde själv har blivit vår vishet, vår rättfärdighet och vår helighet; han räknades och skattskrevs bland oss, och betalade sin skatt till kejsaren. De känner inte den väg på vilken de från sig själva kunde stiga ned till honom, och genom honom stiga upp till honom. De känner inte denna väg, utan tror sig lysa högt uppe bland stjärnorna – men de har störtat till marken, och deras oförståndiga hjärtan har förmörkats. Om skapelsen säger de mycket som är sant, men Sanningen, skapelsens mästare, söker de inte, och finner honom därför inte, eller också har de – om de finner den – kunskap om Gud, men ärar honom inte som Gud eller tackar honom. Deras tankemöda leder dem ingenstans, de vill gälla för visa genom att tillräkna sig själva det som är ditt, och vill därvid i sin blinda dårskap också tillskriva dig det som är deras – de vill tillvita dig sina lögner, du som är Sanningen, och byta ut Guds, den oförgängliges, härlighet mot bilder av förgängliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. De byter ut din sanning mot lögnen och i stället för skaparen dyrkar och tjänar de det skapade. 

Herre, du sanningens Gud, är var och en som äger denna kunskap strax kär för dig?

Olycklig är ju den människa som känner allt detta men inte känner dig, och lycklig den som känner dig, även om hon inte känner detta. Men den som känner både dig och detta är inte lyckligare på grund av detta, utan lycklig endast genom dig… (s 116-118)

”Under dessa nästan nio år, då jag vilsen i min själ lyssnade till manikéerna, väntade jag med stor iver på att denne Faustus skulle komma. De andra manikéer som jag slumpvis träffade på, och som kom till korta inför de frågor jag framkastade om dessa ting, gav mig nämligen förhoppningar om honom. Om jag ställde dessa frågor – och svårare frågor än så, om jag hade några – till honom när han kom och jag fick tala med honom, så skulle han förklara dem med den största lätthet och tydlighet. När han så kom fann jag en man med stor älskvärdhet och en rapp tunga; han pratade om samma saker som de andra brukade tala om, men uttryckte sig mycket bättre. Men var min törst behjälpt av dyrbarare bägare och en den sirligaste munskänk? Mina öron var redan överfulla av sådant, och därför tycktes det mig inte vara bättre för att det uttrycktes bättre, inte vara sant för att det var grant, och hans själ inte vis för att hans ord var vinnande och hans minspel talande. Men de som gett mig förhoppningar saknade gott omdöme, de fann honom klok och vis för att de uppskattade honom som talare. Jag lärde också känna en annan grupp människor, som höll till och med sanningen för misstänkt, och inte lät sig nöja med den om den framfördes med ett vårdat och ordrikt språk. Själv hade jag redan på förunderliga och förborgade vägar fått kunskap av min Gud; att det var du som gav mig denna kunskap vet jag därav att den är sann, och det finns ingen annan än du som ger kunskap om sanningen, var han än och varför han än vunnit sin berömmelse. Jag hade alltså redan lärt av dig att ingenting bör betraktas som sant för att det uttrycks vältaligt, och ingenting som falskt för att tungan trasslar till det – och omvänt, inte som sant för att orden är simpla, eller falskt för att språket är färgstarkt. Liksom det finns nyttig och onyttig kost finns det vishet och dårskap, och båda kan framföras på ett smyckat eller osmyckat språk, liksom maträtterna kan frambäras på enkla fat eller på sirade. (s 120-121)

”När det stod klart för mig att han var okunnig i de ämnen jag hade trott att han skulle vara så framstående i började jag förtvivla om att han skulle kunna besvara och bringa ljus över de frågor som besvärade mig. Utan att veta något om detta andra kunde han ändå ha känt sanningen om tron, om han nu inte hade varit maniké; deras böcker är ju fulla av svamliga skrönor om himlen och stjärnorna, om solen och månen. Jag trodde inte längre att han vid en jämförelse med de astronomiska beräkningar som jag lärt känna på annat håll skulle kunna ge mig någon skarpsinnig förklaring av dem – det var det jag framför allt ville – om himlakropparna uppträdde så som det stod att läsa i Manis böcker, eller om det där åtminstone stod att finna någon likvärdig förklaring till det. Men när jag föreslog att vi skulle begrunda och behandla dessa frågor vågade denne sunt anspråkslöse man inte åta sig en sådan börda. Han visste nämligen att han inte visste, och skämdes inte för att erkänna det. Han hörde inte till de pratmakare – många sådana har jag drabbats av – som försökte undervisa mig om detta utan att ha något att säga. Även om hans hjärta inte var rättsinnigt inför dig var det ändå inte alltför lättsinnigt när det gällde honom själv, och om sin okunnighet var han inte helt okunnig. Han ville inte i ett förhastat meningsutbyte stänga sig inne så att han inte kunde komma ut, eller lätt dra sig undan; också därför tyckte jag om honom. En anspråkslös själs bekännelse är ju skönare än den kunskap jag sökte. Sådan fann jag honom i alla svårare och vanskligare frågor. Så falnade den glöd med vilken jag ägnat mig åt Manis skrifter. När nu denne berömde man visade sig så otillräcklig i det som låg mig för hjärtat förtvivlade jag ännu mer om deras övriga lärare…

Så hade denne Faustus, som för många var en dödens snara, utan att vilja det – eller ens veta om det – redan börjat lossa den snara jag fångats i. Ty din hand, min Gud, övergav i din dolda försyn inte min själ; dag och natt offrade min mor under tårar åt dig sitt hjärteblod, och du förfor med mig på ett förunderligt vis. Det var du, min Gud, som åstadkom detta, ty genom Herren blir en mans steg fasta, när Han har behag till hans väg. Hur når vi frälsningen utan din hand, som återskapar det du en gång skapat?”

(s 121-122)

”Steg för steg kom jag fram till åsikten att filosoferna i den så kallade akademiska skolan var klokare än de andra; de hade menat att man måste tvivla på allt, och förklarat att människan inte kunde fatta någonting alls av sanningen. De föreföll mig ha varit övertygade om detta – det är ju också den allmänna meningen – även om jag ännu inte förstod vad de menade. 

Vidare ansåg jag att det i dina skrifter som manikéerna hade angripit inte kunde försvaras, men jag ville gärna i tur och ordning dryfta vissa frågor med någon som var väl insatt i dessa böcker, och få veta vad han ansåg om dem. Jag hade nämligen redan i Kartago blivit påverkad av en viss Elpidius, som i offentliga föredrag granskade och angrep dessa manikéer. Han anförde sådant i bibeln som inte utan svårighet kunde motsägas. Deras svar föreföll mig svagt. De framförde det visserligen inte offentligt, utan enskilt till mig, och hävdade att Nya testamentets böcker hade förfalskats av några som ville införa judarnas lag i den kristna tron; själva visade de emellertid inte fram några riktigare nedteckningar. Men framför allt blev jag, när jag tänkte på det tingliga, på något sätt förlamad, kvävd och nedtryckt under dessa massor jag har talat om; flämtande under deras tyngd förmådde jag inte andas in din sannings rena och klara luft. 

När så stadsprefekten i Rom fick en begäran från Milano att han skulle skaffa en retoriklärare till denna stad – denne skulle till och med får resa dit på statens bekostnad – sökte jag själv genom just de vänner som berusat sig med den manikeiska dårskapen – det var för att komma bort från dem som jag reste, men det visste varken jag eller de – förmå Symmachus, som då var prefekt, att skicka mig, sedan han prövat mig med ett förelagt tal. I Milano kom jag till biskop Ambrosius, som är känd i hela riket som en av de mest framstående, en din fromme tillbedjare, som med sin vältalighet till ditt folk utdelat ditt bästa vete, din glädjes olja och ditt vin, vars rus är nyktert. Utan min vetskap fördes jag av dig till honom, för att jag – med min vetskap – av honom skulle föras till dig. Denne gudsman mottog mig faderligt, han mötte mig vid sin ankomst med alla den välvilja en biskop är mäktig, och jag började älska honom, till att börja med inte som en lärare i den sanning jag i din kyrka helt och hållet förtvivlade om, utan som en man som kom mig till mötes. Jag lyssnade ivrigt när han talade till folket, men inte med den avsikt jag borde ha haft utan liksom för att pröva om hans vältaglighet motsvarade sitt rykte, eller var mer eller mindre flödande än man sagt mig; jag lyssnade uppmärksamt till hans ord, men var kallsinnig till innehållet. Föraktfull stod jag där och lät mig tjusas av hans välklingande språk, som fastän det var mera bildat ändå var mindre fyndigt och förföriskt än Faustus var, så länge det ankom på formen – vad innehållet beträffande fanns det dock ingen jämförelse. Den ene förirrade sig i manikeiska villfarelser, den andre visade utan avvikelser på frälsningen. Men frälsningen är långt borta från de ogudaktiga. Som en av dem stod jag där den gången, men ändå kom jag, sakta och utan att veta det, närmare. 

Fastän jag inte brydde mig om att lyssna till vad han sade, endast till hur han sade det – när jag förlorade hoppet att en väg till dig skulle stå öppen för människan hade denna meningslösa nyfikenhet dröjt kvar hos mig – nåddes nämligen mitt hjärta inte bara av de ord jag högaktade utan även av det innehåll jag ringaktade. Jag kunde inte skilja dem åt. När jag öppnade mitt hjärta för att ta emot hans talekonst trängde också hans sanning in, åtminstone efter hand. Först insåg jag att det fanns ett försvar också för det som han sade; jag ansåg nu att den katolska tron, för vilken jag hade trott att ingenting kunde anföras mot manikéernas angrepp, kunde hävdas utan skam, framför allt sedan jag ofta fått höra den ena eller den andra svårigheten i Gamla testamentet förklaras, sådant som dödat mig när jag tog det efter bokstaven. När ett flertal ställen i dessa böcker fått en andlig tolkning klandrade jag redan min uppgivenhet, i varje fall den som fått mig att tro att de som hånade och förbannade lagen och profeterna omöjligt kunde bemötas. Ändå kände jag inte att jag måste omfatta den katolska läran av det skälet att även om den kunde ha lärda försvarare, som utförligt och skickligt vederlade invändningar, inte heller att jag, när nu båda sidor försvarade sig lika skickligt, strax måste fördöma de åsikter jag omfattade. Jag såg den katolska läran stå obesegrad, men på ett sådant sätt att den ännu inte framstod som segrare.

… jag beslöt mig [dock] att lämna manikéerna. Jag tvivlade ju på allt (så som de akademiska filosoferna sägs ha gjort), jag vacklade mellan allsköns åsikter, och såg mig inte tvungen att – just när jag var som mest tvivlande – stanna i denna sekt, som jag redan satte efter åtskilliga filosofer. Däremot vägrade jag bestämt att åt dessa filosofer, som ju saknade Kristi frälsande namn, anförtro vårdnaden av min tynande själ, och beslöt därför att vara katekumen i den katolska kyrka mina föräldrar lagt mig om hjärtat, intill dess ett osvikligt ljus visade sig mot vilket jag kunde styra min färd. 

(132-133)

”Även om jag inte lärt mig att dess[den kristna tron] lära var sann hade jag dock insett att den inte var sådan som jag häftigt anklagat den för att vara. Därför skämdes jag och vände om och gladde mig, o Gud, över att den enda kyrkan, din enföddes kropp, i vilken Kristi namn präglades i mig när jag var ett litet barn, inte präglades av barnslig enfald, och inte i sin sunda lära hade något spärrade in dig, som skapat allt, i ett rum aldrig så högt och vidsträckt, men ändå överallt begränsat av en mänsklig varelses skapnad.” 

”Jag gladde mig också åt att inte behöva läsa lagens och profeternas böcker med de ögon som förut sett dem som orimliga, då när jag klandrade dina heliga som om de verkligen hyst sådana åsikter; det gjorde de ju i själva verket inte. Ofta hörde jag med glädje Ambrosius i sina predikningar till folket säga, som om han livligt anbefallde en regel, ”bokstaven dödar, men anden ger liv”. När han lyfte bort den döljande slöjan och gav en andlig förklaring till det som, om det togs efter bokstaven, tycktes påbjuda något kränkande, då tog jag inte anstöt av hans ord, även om jag ännu inte visste om det han sade var sant. 

Rädd som jag var att tappa fotfästet såg jag nämligen hela tiden till att jag inte lät mig övertygas, och min försiktighet var mig till värre men än om jag fallit. Jag ville vara lika säker om det jag inte såg som jag var om att sju och tre är tio; så galen var jag nämligen inte att jag trodde att inte heller detta svar var fattbart, men jag ville att annat skulle kunna fattas på samma sätt som det, vare sig det var sinnligt – men inte omedelbart åtkomligt för mina sinnen – eller andligt – och åtkomligt för mig endast om jag gav det en sinnlig föreställning. Genom att tro kunde jag blivit botad; min inre blick skulle ha klarnat och på något sätt letts mot din sanning, som alltid varar och inte sviker. Men som så ofta sker, att den som har erfarenhet av en dålig läkare är rädd att anförtro sig även åt en god, så var det med min själs ohälsa. Endast genom att tro kunde hon bli botad, men för att slippa sätta tro till något osant vägrade hon att låta sig botas och visade bort dina händer, du som beredde trons salva, bredde den över världens sjukdomar, och gav den så stor kraft.”

(S 138-139)

”Från denna tid gav jag emellertid företräde åt den katolska läran. Jag insåg att den krävde att man skulle tro utan att få bevis – vare sig det fanns något bevis, fast kanske inte för vem som helst, eller inte – men helt utan bedräglighet, och mera besinningsfullt än manikéerna; de drev ju med djärva löften om kunskap gäck med godtrogna människor, och befallde dem sedan att tro mängder av uppdiktade och orimliga saker som inte kunde bevisas. 

Småningom smekte och stillade du, Herre, med mild och misskundsam hand mitt hjärta, och övertygade mig. Jag tänkte då på hur oändligt mycket jag trodde på utan att kunna se det, utan att ha varit där när det skedde, som så många händelser i människosläktets historia, så många uppgifter om orter och städer som jag inte sett; hur mycket jag litade på vänner, läkare, på den ena eller andra människan, (om vi inte trodde och litade på detta skulle vi överhuvud inte kunna göra någonting i detta livet); slutligen hur orubbligt fast jag litade på vilka föräldrar jag fötts av, vilket jag inte kunnat veta om jag inte trott dem på hörsägnen. Du övertygade mig om att det inte var de som trodde på dina böcker, som du gett så stort inflytande hos nästan alla folk, utan de som inte trodde som borde ställas till svars; det var dem jag inte borde lyssna på om de kom och sade till mig: ”Hur vet du att människosläktet har fått dessa böcker av den ende och sanne och sannfärdige Guden?” Det var just detta jag måste tro, ty bland allt jag läst hos de trätande filosoferna kunde ingen hetsig eller krokig bevisföring någonsin tvinga mig bort från att tro att du fanns, vad du än var- det visste jag ju inte – eller att det var du som rådde över människornas öden. 

Denna min tro var än starkare, än svagare, men jag trodde alltid att du fanns, och att du vårdade dig om oss, även om jag inte visste vare sig vad jag skulle tro om ditt väsen eller vilken väg som förde till dig, eller tillbaka till dig. Eftersom vi inte förmådde finna sanningen med rena förnuftsskäl, och därför behövde de heliga skrifternas trovärdiga vittnesbörd, kom jag nu att anse att du knappast skulle ha gett denna bok ett sådant utomordentligt anseende över nästan hela världen om du inte velat att vi med dess hjälp skulle komma till tro på dig, och med dess hjälp söka dig. De orimligheter som förut fått mig att ta anstöt i dessa skrifter förband jag nu, när jag hört många av dem få en trovärdig förklaring, med dess upphöjdhet. Dess vittnesbörd fann jag desto mera vördnadsbjudande och mera förtjänt av orubblig tilltro som den dels var tillgänglig för alla att läsa, dels i sin djupare innebörd förblev ädelt förborgad. Med de lättfattligaste ord och det mest konstlösa språk vände den sig till alla, samtidigt som den gav huvudbry åt dem som inte är tanklösa; den öppnade sin famn för allt folket, och ledde genom trånga portar fram till dig några få, dock många flera än om den inte dels visat sig äga den allra största trovärdighet, dels i from ödmjukhet välkomnat hela världen i sin famn. Sådana var mina tankar, och du var hos mig; jag suckade, och du hörde mig; jag drev på havet, och du styrde mig; jag gick på denna världens breda väg, och du övergav mig inte. 

Ämbeten, rikedomar och äktenskap fann jag förtjänta av min strävan, och du skrattade åt mig. I dessa begär led jag de bittraste motgångar, och du var mig mera nådig ju mindre du lät mig vinna de framgångar som inte förde till dig. Ge akt på mitt hjärta, Herre, du som har velat att jag skall minnas detta och bekänna det för dig. Må min själ nu fästa sig vid dig, du som lossade mig från dödens klibbiga lim. Hur eländig var hon inte, och du strödde salt i hennes sår för att hon skulle omvända sig till dig – du som är över allting, du utan vilken ingenting skulle finnas – för att hon skulle omvända sig och bli botad! Hur eländig var jag inte! Du lät mig inse mitt elände den dag jag förberedde ett lovtal över kejsaren; i det skulle jag göra mig skyldig till många lögner, och med dem vinna bifall från människor som visste att jag ljög! Mitt hjärta flämtade under tyngden av dessa bekymmer, det brann av febriga och fördärvbringande tankar. På en gata i Milano lade jag då märke till en fattig tiggare – redan berusad, skulle jag tro – som skämtade och skrattade. Men jag suckade och talade med de vänner som var med mig om de många sorger min dårskap beredde mig; med alla de ansträngningar som jag dignade under, där jag jagad av begärens gissel släpade på en olycksbörda som hela tiden blev större, ville jag ingenting annat än nå fram till den trygga glädjen. Dit hade denne tiggare kommit före mig, som kanske aldrig skulle nå fram. Med några få slantar som han tiggt sig till hade han ju skaffat sig det som jag sökte på knaggliga och krokiga vägar, nämligen den världsliga framgångens glädje. Visserligen hade han inte den sanna glädjen, men den jag sökte med mina bemödanden var ännu mycket falskare, och han var utan tvivel glad, medan jag var betryckt, han var sorglös, jag ängslig. Om man frågat mig vilket jag helst ville vara, jublande glad eller full av ängslan, då skulle jag ha svarat att jag ville vara glad, och om man å andra sidan frågat vilket jag skulle föredra, att vara som han eller sådan som jag själv då var, då skulle jag ha valt mig själv, med alla mina sorger och all min ängslan. Detta hade varit fel av mig – eller kanske ändå inte? 

Jag borde ju inte ge mig själv företräde framför honom därför att min lärdom var större, eftersom jag inte fann någon glädje i den utan med den försökte vinna människornas uppskattning, inte för att ge dem kunskap utan endast för att ta emot deras bifall. Därför krossade du också med din straffande stav benen i min kropp.

Må de därför vända sig bort från min själ som säger till henne: ”Det är skillnad på varför man är glad. Tiggaren var glad på grund av sitt rus, du ville glädjas åt din äras glans.” Vad då för en ära, Herre? Den finns inte i dig. Ty liksom det inte var den sanna glädjen var det inte heller den sanna äran, och av den förvreds mitt huvud ännu mera. Tiggaren skulle på natten sova av sig sitt rus, men med mitt hade jag sovit och vaknat, och skulle fortsätta sova och vakna ännu många dagar. Det är skillnad på varför man är glad, det vet jag, och den glädje som finns i den troendes hopp skiljer sig ojämförligt från denna fåfänglighet. Men även då fanns det en skillnad mellan oss båda – utan tvivel var ju han den lyckligare, inte bara därför att han sprudlade av munterhet medan jag plågades av bekymmer, utan också därför att han hade skaffat sig sitt vin genom att önska människor välgång, medan jag sökte min ryktbarhet genom hyckleri. Med mina vänner delade jag vid denna tid många sådana tankar, och genom dem såg jag ofta hur det stod till med mig själv; jag fann att det var illa, plågades av det, och fördubblade därmed mitt onda. Om lyckan någon gång log mot mig iddes jag inte gripa efter den, eftersom den flög sin kos strax innan jag fick tag i den.

(s142-143)

”Jag gick alltså till Simplicianus. Han hade varit Ambrosius gudfader när denne vår biskop mottog nåden, och Ambrosius älskade honom verkligen som sin fader. För honom berättade jag om de irrfärder min villfarelse lett mig ut på, och när jag nämnde att jag hade läst några av nyplatonikernas böcker, översatta till latin av Victorinus – en retor i Rom som enligt vad jag hört hade dött som kristen – lyckönskade han mig till att inte ha råkat på det som andra filosofer skrivit, böcker som var fulla av falskhet och bedrägeri, och som byggde på denna världens grunder; i nyplatonikernas böcker trängde sig emellertid Gud och hans ord in på alla sätt. För att väcka mig till Kristi ödmjukhet – som är dold för de lärda men uppenbarad för dem som är som barn – drog han sig till minnes Victorinus, som han under sin tid i Rom hade känt mycket väl. Jag skall inte förtiga vad han berättade för mig om honom. Det länder ju din nåd till stor ära att jag bekänner för dig om denne gamle man. Han var mycket lärd och mycket kunnig i alla de fria konsterna, han hade läst och begrundat mycket av filosofernas skrifter, han hade varit lärare åt många högädla senatorer, och som ett hedersbevis för sin lysande undervisning – som denna världens företrädare fann enastående – hade han till och med gjort sig förtjänt av och erhållit en bildstod på Forum Romanum. Till sin ålderdom hade han dyrkat avgudabilder och deltagit i de gudlösa riter som på den tiden nästan hela den romerska adeln förgapat sig i, och som de spydde ut i det enkla folkets Pelusiakult; de dyrkade gudavidunder av alla de slag, som Anubis – en gud som skäller! En gång hade de burit vapen mot Neptunus, Minerva och Venus, men Rom tillbad nu de gudar hon en gång besegrat. Dessa gudar hade den gamle Victorinus i många år försvarat med sin dånande stämma. Det länder din nåd till stor ära att jag bekänner för dig hur han nu inte skämdes att vara din Smordes barn, ett dibarn vid din källa, att böja sin nacke under ödmjukhetens ok och sänka sin panna inför korsets smälek. 

Herre, Herre, du som sänkte din himmel och for ned, du som rörde vid bergen så att de rykte, på vilka vägar trängde du in i hans hjärta?

Enlig vad Simplicianus sade läste han den heliga skrift, utforskade och undersökte oförtrutet alla de kristna skrifterna, och sade till Simplicianus – inte öppet utan förtroligt, mellan fyra ögon: ”Du vet att jag redan är kristen.” Men Simplicianus svarade: ”Det kommer jag inte att tro, jag kommer inte att räkna dig som kristen, förrän jag ser dig i Kristi kyrka.” Då skrattade Victorinus och sade: ”Är det då fyra väggar som gör människorna kristna?” Ständigt sade han att han redan var kristen, Simplicianus gav honom ständigt samma svar, och Victorianus uprpeade ständigt sitt skämt med väggarna. Han var nämligen rädd att stöta sig med sina vänner, de högmodiga andedyrkarna, han trodde att deras fiendskap skulle falla tungt på honom från höjden av deras babyloniska värdighet, liksom från Libanons cedrar, som Herren ännu inte bräckt. Genom att läsa och längta samlade han emellertid kraft. Han fruktade att om inte han vågade kännas vid Kristus inför människorna skulle Kristus inte kännas vid honom inför de heliga änglarna, och han såg sig skyldig till ett svårt brott när han blygdes över ditt ords ödmjuka hemlighet men inte blygdes över de högmodiga andarnas gudlösa vidskeplighet; den hade han godtagit och i sitt eget högmod härmat. Skammen drev honom ut ur hans dårskap, han blygdes inför sanningen, och sade plötsligt och oförmodat till Simplicianus – som själv berättade det: ”Låt oss gå till kyrkan! Jag vill bli kristen.” Simplicianus, som inte kunde tygla sin glädje gick med honom. Så snart Victorinus fått del av de första hemligheterna i dopundervisningen anmälde han också sitt namn för att bli återfödd genom dopet. Rom häpnade, kyrkan gladde sig. De högmodiga såg det och harmades, de bet sina tänder samman och tärdes bort – men din tjänare satte sin förtröstan till Herren Gud, han vände sig inte till intighet och till lögnens dårskap. Slutligen kom stunden för trosbekännelsen. De som skall gå fram till din nåd brukar i Rom avlägga denna inför de troende från en upphöjd plats, med en bestämd ordalydelse som de lärt sig utantill. Simplicianus uppgav att Victorinus blivit erbjuden att avlägga den i enskildhet – det var brukligt att ge denna möjlighet åt de inte så få som kunde bli osäkra på grund av blyghet – men han föredrog att bekänna sin frälsning inför hela den fromma församlingen. I sin retorikundervisning var det ju inte frälsningen han lärde ut, och ändå hade han förkunnat den helt öppet. Hur mycket mindre borde han då inte frukta när uttalade ditt ord inför din fredliga hjord, han som inte fruktade att med sina egna ord vända sig till en rasande hop! När han så steg upp för att bekänna sin tro ljöd hans namn i ett brus av lyckönskningar från man till man, allteftersom de kände igen honom – och det fanns ju ingen där som inte kände igen honom! Från allas gemensamma glädje hördes ett dämpat rop: ”Victorinus, Victorinus!” När de såg honom växte ropet strax till jubel, och det tystnade strax i andakt, för att de skulle höra honom. Med ädel tillförsikt bekände han den sanna tron, och alla ville ta honom till sitt hjärta. De tog honom till sig i kärlek och glädje – dessa båda var deras famnande armar.

Du gode Gud, vad är det som sker i människan så att hon känner större glädje när en själ hon förlorat hoppet om, en som räddats undan en svår fara, när den når frälsningen, än om hon alltid hyst hopp om henne, eller faran varit ringa? Också du, vår barmhärtige Fader, känner ju större glädje över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig. 

… Det finns ingen njutning i att äta och dricka om den inte föregås av obehaget att vara hungrig och törstig. De som älskar vin äter saltsaker för att få en obehaglig brännande törst, som blir behaglig när de släcker den med vin. Seden bjuder också att en flicka som trolovats inte genast överlämnas till mannen, så att han inte som make skall ringakta den maka han fått utan att som fästman ha behövt tråna efter sin fästmö.

Detta gäller i den glädje som är skamlig och förkastlig, det gäller i den som är lovlig och tillåten, det gäller i den ädlaste och uppriktigaste vänskap, det gäller om honom som var död och lever igen, var förlorad och är återfunnen – överallt föregås en ljuv glädje av en svår plåga. Hur kommer sig detta, Herre min Gud, när glädjen för dig är evig, när du själv är glädjen, och de som är runt omkring dig ständigt har sin glädje i dig? Hur kommer det sig att i det stycke av din skapelse som är vår tillvaro framgång varvas med motgång, fiendskap med försoning? Är detta dess lott, är detta vad du gav den, när du från himlens höjd till jordens djup, från tidens början till tidens slut, från ängeln ända till masken, från den första rörelsen till den sista, gav åt alla goda ting och alla rättfärdiga gärningar var och en sin plats, och lät allt komma till sin tid? Ack, hur upphöjd är du inte i höjden, hur djupt når du inte i djupen! Ingenstans gömmer du dig, men vi har möda att finna dig. 

Du utvalde ju det som är svagt i världen för att låta det starka få stå där med skam; du utvalde det som världen ser ner på, det som ringaktas – ja, det som inte finns till – för att göra slut på det som finns till. När denne den minste av dina apostlar, genom vars tunga du har låtit oss höra dessa dina ord, när han med sin krigskonst nedslagit prokonsuln Paulus övermod, låtit honom gå under Kristi milda ok och gjort honom till den store konungens undersåte, då älskade han att också själv kallas Paulus (istället för det tidigare Saulus) som ett tecken på sin stora seger. Fienden lider nämligen sitt största nederlag i den människa där hans fäste är starkast, den med vars bistånd han till sig fäster ännu flera. De övermodiga binder han med ryktbarhetens boja, och med dem som lockbeten många andra. Ju härligare det var att se på Victorinus hjärta, som djävulen hållit besatt som sin ointagliga borg, och Victorinus tunga, det mäktiga och skarpa vapen som bragt så många i fördärvet, desto högre borde dina barn jubla, ty vår konung har bundit den starke; de såg hans kärl ryckas från honom, bli renade och iståndsatta till din ära, och användbara för sin ägare till allt gott.

Så snart Simplicianus, din tjänare, berättat för mig om Victorinus brann jag av iver att följa dennes väg – det var ju också därför han hade berättat det. Efteråt tillade han att de kristna under kejsar Julianus tid hade blivit i lag förbjudna att undervisa i språk och talekonst. Victorinus välkomnade denna lag, och ville hellre lämna talarskolans svulstighet än ditt Ord, genom vilket du lärt barnen tala rent. Jag såg honom då som manligt sinnad, men än mera som lyckligt lottad, eftersom han fick tid att ägna sig åt dig. 

Efter detta längtade jag själv, jag som var slagen i järn inte av andras bojor utan av min egen vilja. Fienden höll min vilja fången; av den hade han smitt mig en kedja och fängslat mig. Ur den förvända viljan uppstår ju lustan, när vi är slavar under lustan blir den till en vana, och när vi inte motstår vanan blir den till ett behov. Med sådana länkar fogade till varandra – därför talade jag om en kedja – hölls jag fjättrad i en hård träldom. Men den nya vilja som börjat växa fram hos mig, så att jag tillbad dig villkorslöst och ville finna min glädje i dig, Gud, du som är den enda vissa glädjen, denna vilja var ännu inte redo att övervinna den andra, som med åren vuxit sig stark. Så stred mina båda viljor med varandra, den ena gammal, den andra ny, den ena köttslig, den andra andlig, och i sin tvedräkt sönderslet de min själ…

Denna världens bördor var en ljuv tyngd för mig, en sådan som sömnen brukar vara. De tankar jag ägnade dig liknade de försök vi gör för att vakna; trots att vi anstränger oss misslyckas vi, och sjunker tillbaka i den djupa dvalan. Och visserligen finns det ingen som alltid vill sova, visserligen är det enligt alla människors sunda omdöme bättre att vara vaken, men ändå dröjer en människa ofta med att skaka av sig sömnen, därför att hon känner en tung domning i sina lemmar; hon njuter av sömnen fastän hon inte längre vill det, och fastän det är dags att stiga upp. På samma sätt var jag säker på att det var bättre för mig att överlämnas åt din kärlek än att övermannas av min lusta – men den ena väckte och bevekte mig, den andra sövde och bedövade mig.

Jag hade ingenting att svara dig när du sade mig: ”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” När du överallt visade att du talade sanning hade jag överhuvud ingenting att svara – överbevisad som jag var om din sanning – utom några såsiga och dåsiga ord – ”genast”, ”strax”, ”vänta ett tag”. Men ”strax” blev aldrig ”nu är det dags”, och ”ett tag” blev ”till ljusan dag”. Förgäves bejakade jag din lag i mitt innersta – en annan lag i mina lemmar låg ju i strid med lagen i mitt förnuft, och gjorde mig till fånge i syndens lag i mina lemmar. Syndens lag är nämligen vanans makt, som drar med sig och håller fast även den själ som är motvillig, med det goda skälet att dess syndafall var frivilligt. Vem skulle då befria mig, arma människa, från denna dödens kropp, utom din nåd genom Jesus Kristus, vår Herre?

… Därifrån gick han vidare i sin berättelse, till skarorna av munkar, deras vandel, som har sin väldoft av dig, och till öknen fruktbärande ödemarker; om detta visste vi ingenting. Utanför stadsmuren i Milano fanns det ett kloster fullt av fromma bröder; det var Ambrosius som drog försorg om det, men vi kände inte till det. Han fortsatte att tala, vi satt tysta och uppmärksamma. Så föll det sig att han beskrev hur han själv och tre kamrater en gång – när visste han inte, men det var i Trier, när kejsaren var upptagen av eftermiddagens gladiatorspel – hade tagit sig en strövtur i trädgårdarna invid muren, och där kommit att dela på sig och gå två och två; de hade gått åt var sitt håll, han för sig tillsammans med en kamrat, och de båda andra också för sig. De sistnämnda hade på sin strövtur träffat på en koja; där bodde några av dina tjänare som var fattiga i anden, sådana som himmelriket tillhör, och där hade de funnit en bok om Antonius liv. En av dem började läsa ur den; han blev häpen och hänförd, och medan han läste tänkte han på att anamma ett sådant liv, lämna sin världsliga tjänst (de hörde till de så kallade kejserliga agenterna) och tjäna dig. Plötsligt fylldes han då av helig kärlek, greps av en skamsen besinningsfull vrede mot sig själv, såg på sin vän och sade: ”Kan du säga mig vad vi har för mål för all vår strävan? Vad är det vi söker? Varför sliter vi så med våra uppdrag? Har vi några högre förhoppningar vid hovet än att bli kejsarens vänner? Och när vi väl är där, är inte det en vansklig och farofylld ställning? Hur många faror har vi då inte utstått för att nå fram till en värre fara? Och när når vi dit? Men om jag vill bli Guds vän, då kan jag bli det genast.” När han sagt detta vände han åter sina ögon mot boken. Han var skakad över att födas till ett nytt liv, han läste, han förvandlades i sitt innersta – du såg vad som skedde – och hans själ skakade av sig denna världen. Detta blev snart uppenbart, ty medan han läste, medan känslorna svallade i hans bröst, stönade han ibland till; han vägde de båda liven, valde det bättre, och sade strax till sin vän; ”Nu har jag brutit mig loss från de där förhoppningarna, jag har bestämt mig för att tjäna Gud, och från denna stund, på denna plats, är det till detta liv jag vänder mig. Om du inte vill följa mig, låt åtminstone bli att hindra mig!” Den andre svarade att han följde honom, som medhjälpare i en så härlig tjänst och delägare i en så härlig vinst. Dessa båda, som nu var dina lärjungar, byggde sig ett torn och betalade det tillbörliga priset – att lämna allt och följa dig. Ponticianus, och den man som tillsammans med honom hade vandrat i en annan del av trädgården, hade nu börjat leta efter dem; de kom till samma ställe, fann dem, och uppmanade dem att komma tillbaka, eftersom det redan led mot kväll. De andra berättade emellertid om sitt beslut och sin föresats, och hur denna önskan uppstått hos dem; de ville ha deras löfte att de, om de nu inte ville förena sig med dem, inte skulle ställa till förtret för dem. Ponticianus och hans följeslagare frångick inte sin tidigare inställning men föll ändå i gråt – berättade han själv – gav dem vänfast sina välgångsönskningar och anbefallde sig åt deras böner; sedan gick de tillbaka till kejsarpalatset, med sina hjärtan släpande i stoftet, medan de andra fäste sina hjärtan vid himlen och stannade kvar i kojan.”

Så berättade Ponticianus. Men du, Herre, vände mig vid hans ord tillbaka till mig själv, du drog mig fram ur det gömställe bakom min egen rygg dit jag flytt när jag inte ville se mig själv; du ställde mig mitt för ögonen på mig själv, för att jag skulle se hur gemen jag var, hur skändlig och förvriden, täckt av bölder och skorv. Jag såg och blev förfärad, och hade ingenstans att fly bort från mig själv. Om jag försökte vända bort min blick från mig själv berättade han mera, och du ställde mig åter inför mig själv; du tvingade mina ögon att se på mig, för att jag skulle upptäcka min missgärning och hata den. Jag kände den, men jag förnekade den, jag värjde mig för den, jag glömde bort den. 

Men den dag hade kommit då jag skulle blottas för mig själv, då mitt samvete skulle håna mig: ”Var har du din tunga? Sade du inte att det var för att sanningen var oviss som du ville kasta av dig tomhetens börda? Nu är sanningen viss, och tomheten tynger dig fortfarande, medan de som inte som du har sviktat under sitt sökande, som inte har grubblat på dessa ting i tior år och mera, nu får vingar på skuldror som befriats från bördor.” Sådana tankar gnagde mig i mitt innersta, och jag greps vid Ponticianus ord av den gruvligaste skam. När han avslutat sin berättelse och uträttat det ärende han kommit för gick han sin väg, och jag vände mig till mig själv. Hur häcklade jag mig inte! Med vilka skoningslösa ord gisslade jag inte min själ, för att den skulle följa mig när jag försökte följa dig! Den spjärnade emot, den vägrade, men hade inte längre någon ursäkt. Alla dess invändningar hade förbrukats och blivit vederlagda, och kvar fanns endast en svarslös förvirring. Som döden fruktade den att hindras från den otuktens tömning vari dess liv förrann.

I denna väldiga kamp i min inre boning, den kamp med min själ som jag beslutsamt hade inlett i min kammare, mitt hjärta, kastade jag mig över Alypius; förvirrad till det yttre, förtvivlad i mitt innersta ropade jag; ”Vad är det som händer med oss? Vad är meningen? Har du hört på maken? De olärda reser sig och rycker till sig himmelriket, och vi med vår liknöjda lärdom, vi fortsätter att vältra oss i kött och blod! Skäms vi att följa sådana föregångare, men inte över att vi ens försöker följa dem?” Jag hävde ur mig jag vet inte hur mycket av samma slag, och mina känslostormar ryckte mig bort från honom, där han tyst och skrämd såg på mig. Jag lät ju inte som vanligt, och vad jag kände framgick bättre av mitt utseende, av mina kinder, mina ögon, min ansiktsfärg och min röst än av mina ord. Till vårt härbärge hörde en liten trädgård, som liksom hela huset stod till vårt förfogande. Dit hade mitt förvirrade hjärta fört mig, dit där ingen kunde hejda min inre strid, den hetsiga tvist med mig själv som jag gett mig in i, förrän den fick den utgång som du kände men inte jag. Men mina yranden gav mig hälsan, min död gav mig livet, jag kände det onda som fanns i mig, men kände inte det goda som snart skulle finnas i mig. Till denna trädgård gick jag alltså, och Alpyius följde mig i hälarna. Jag var ju lika mycket för mig själv när han var med mig, och hur skulle han kunna överge mig när jag var i ett sådant tillstånd? Vi satte oss så långt från huset som vi kunde. Jag stönade i mitt innersta, jag brann av harm över att jag inte fogade mig i ditt bud och ingick förbund med dig, min Gud; alla ben i min kropp ropade att jag måste göra så, med sitt lov höjde de detta till himlen – men dit färdades man inte med fartyg eller fyrspann, dit gick man inte till fots, ens den korta väg jag hade gått från huset till stället där vi satt. Att färdas dit, till och med att nå fram, var nämligen helt enkelt att vilja ge sig av; men den viljan måste vara stark  och helhjärtad, inte som en halvgången vacklande och slungandes hit och dit, en vars hälfter brottades med varandra, den ena på väg att falla, den andra att resa sig…

På detta vis led jag och plågade mig.  Mina självanklagelser var ännu bittrare än vanligt. Jag vände och vred mig i min boja för att den skulle brista helt; den som höll mig fast var nu svag, men höll mig ändå fast. I mitt innersta skyndade du på mig, Herre, i din stränga barmhärtighet fördubblade du skammens och fruktans gisselslag, så att jag inte åter skulle bli stående, och för att den svaga och klena boja som återstod skulle brytas, och inte åter bli stark och binda mig fastare. Jag sade för mig själv: ”Nu skall det ske, nu skall det ske!”, och med ordet gick jag strax till beslutet. Redan var jag nära att fatta det, och i nästa ögonblick gjorde jag det inte, men jag återföll ändå inte i det gamla, utan stod helt nära och hämtade andan. Jag försökte igen, och kom lite närmare, och åter lite närmare; redan nådde jag fram och höll det fast, men i nästa ögonblick var jag inte längre där, jag nådde inte fram och höll det inte fast. Jag tvekade att dö undan döden och leva för livet, min ingrodda uselhet var starkare i mig än min groende bättring, ju närmare jag kom själva det ögonblick då jag skulle bli något annat desto större skräck kände jag för det – men jag jagades inte bort och drevs på flykten, utan hölls i spänning. 

Det var dårskapernas dårskap som hindrade mig, fåfängligheternas fåfänglighet; de var gamla vänner till mig, de drog mig i köttets klädnad och viskade: ”Lämnar du oss?” och ”Från detta ögonblick kommer vi inte att vara med dig längre i all evighet, från detta ögonblick kommer du aldrig någonsin mera att få göra det och det.” Men vad var det de förspeglade i det som jag kallade ”det och det”? Min Gud, vad var det de förspeglade mig? Må din nåd vända sig bort från din tjänares själ! Vilken orenlighet, vilken vederstygglighet var det inte de talade om! Men jag lyssnade inte längre till dem ens med ett halvt öra, och de mötte mig inte med öppna invändningar utan liksom tisslade bakom min rygg; när jag lämnade dem ryckte de förstulet i mig för att jag skulle se mig om.  Ändå lyckades de fördröja mig, när jag tvekade att rycka mig lös och skaka mig loss från dem, och ta språnget över till det liv jag kallades till. Min styvsinta vana frågade mig: ”Tror du att du kan vara utan dem?”

Det var emellertid nu endast med stor matthet som den sade så. Från det håll dit jag riktade min blick men fruktade att bege mig visade sig nu den rena och värdiga kyskheten full av ljus och av stilla glädje. Höviskt lockande manade hon mig att komma, och inte tveka; för att ta emot och omfamna mig sträckte hon ut sina fromma händer, fyllda med skaror av goda föredömen. Där fanns många pojkar och flickor, där fanns en mängd ungdomar, människor av alla åldrar, stadgade änkor och åldriga jungfrur, och hos dem alla fanns samma kyskhet. Denna var inte ofruktsam, utan en moder omgiven av barn, de fröjder hon fått i sin förening med dig, Herre. Hon gav mig ett leende, på en gång uppmuntrande och spydigt, som om hon sade: ”Skall inte du förmå vad dessa män och kvinnor lyckas med? Tror du att de har förmågan av egen kraft och inte av Gud? Det är deras Herre och Gud som har gett mig åt dem. Varför försöker du vara ståndaktig av egen kraft när du inte förmår det? Kasta dig i hans famn, och frukta inte! Han skall inte dra sig undan och låta dig falla. Du kan lugnt kasta dig mot honom – han skall fånga dig och bota dig!” Jag blygdes svårt över att jag alltjämt lyssnade till dårskapens viskningar, och vacklade i min tveksamhet. Och åter var det som om hon tog till orda och sade: ”Gör dig döv mot det orena jordiska i dig, så att det dör.  Det lockar med lust och glädje, men inte efter Herrens, din Guds, lag.” Denna uppgörelse i mitt hjärta gällde mig själv, jag utkämpade den mot mig själv, men vid min sida satt Alypius troget; tyst avvaktade han utgången av min sällsporda sinnesrörelse.

Men när min djupa begrundan dragit fram hela mitt elände ur det gömsle där det varit förborgat, och hopat det inför mina ögon, då bröt en häftig känslostorm ut och förde med sig ett ymnigt regn av tårar. För att ge fritt utlopp åt mina tårar och min jämmer reste jag mig – ensamheten tycktes mig lämpligare för en sådan gråt – och gick så långt bort från Alypius att inte ens närvaron av en sådan vän kunde besvära mig. Så kände jag det då, och han förstod.  Jag tror jag hade sagt något, så att han hört hur min röst sedan stockades av tårar, och sedan hade jag rest mig.  I stor bestörtning stannade han alltså kvar där vi hade suttit. Jag kastade mig ner under ett fikonträd – hur vet jag inte – och gav fria tyglar åt mina tårar; floder av tårar – ett offer som är dig till behag – bröt fram ur mina ögon, och jag talade till dig, kanske inte med dessa ord men med denna innebörd: ”Ack Herre, hur länge? Hur länge, Herre, skall du så oavlåtligen vredgas? Tänk inte på mina forna missgärningar!” Jag förstod ju att det var de som höll mig fast. Jag gav ifrån mig jämmerliga ljud: ”Hur länge, hur länge? I morgon, i morgon – varför inte nu? Varför kan inte denna stund bli slutet på min skam?”

Så talade jag och grät i mitt hjärtas bittra förkrosselse. Då hörde jag från grannhuset en röst – som från en pojke eller en flicka, jag vet inte så noga- som om och om igen sjöng: ”Tag och läs!” Strax fick mitt ansikte ett annat uttryck; jag började ivrigt fundera på om barn brukade sjunga en sådan ramsa i något slags lek, men kom inte på att jag någonsin hört något sådant. Jag hejdade mina tårar och reste mig. Jag kunde inte tolka detta på något annat sätt än att det var Gud som befallde mig att öppna min bok och läsa det första stycket jag fann där. Jag hade ju hört om Antonius att han fått sin kallelse från en bibelläsning han råkat höra; det var som om det som lästes var riktat just till honom; Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen. Kom sedan och följ mig. Efter detta gudsord hade han genast omvänt sig till dig. Jag väcktes till handling, och återvände till det ställe där Alypius satt; när jag gick därifrån hade jag nämligen lämnat kvar apostelns bok. Jag grep den, öppnade den och läste tyst det första stycke mina ögon föll på: Inte i rumlande dryckenskap, inte i otukt och lösaktighet, inte i kiv och avund. Nej, ikläd er Herren Jesus Kristus och sörj inte för köttet och dess lustar. Mera ville och behövde jag inte läsa. Med slutorden i denna maning var det nämligen som om visshetens ljus genast ingjutits i mitt hjärta och skingrat allt mitt tvivels mörker. 

Augustinus om hans vidare kristna vandring och moderns död

Augustinus härledde i stor utsträckning sin omvändelse till sin mor, som han efter omvändelsen kom mycket nära. När hon dog skildrade han sorgen, lika tydlig som den han känt för sin vän, men en sorg blandad med ett hopp.

Tillsammans återvände vi till Africa, och när vi var i Ostia avled min mor.

Jag förbigår mycket, ty min brådska är stor. Min Gud, tag emot mina bekännelser och tacksägelser för otaliga ting, även om jag inte uttalar dem. Det min själ bär på beträffande denna din tjänarinna skall jag emellertid inte utelämna; hon bar mig både i köttet, för att jag skulle födas till detta timliga ljus, och i hjärtat, för att jag skulle födas till det eviga ljuset. Men det är inte om det hon gav jag skall tala, utan om det du gav henne; hon hade ju inte gjort sig själv eller fostrat sig själv – det var du som gjorde henne, och varken hennes far eller hennes mor visste hurdan deras dotter skulle bli. I din fruktan fostrades hon av din Smordes käpp, i ett fromt hem, en frisk lem av din kyrka, efter din ende sons rättesnöre. Högre än sin mors omsorg om hennes fostran prisade hon den som en åldrig tjänarinna visat, en som burit hennes far när han var liten, så som halvvuxna flickor brukar bära små barn. För den skull, och för sin höga ålder och sitt goda sinnelag, hölls hon i stor aktning av husbondfolket i detta kristna hem, och de hade därför åt henne anförtrott vården av sina döttrar. Detta uppdrag skötte hon med stor plikttrohet, tuktade dem när så behövdes med from stränghet och tyglade dem med sunt förstånd. Utom när de fick äta sina enkla måltider vid föräldrarnas bord lät hon dem nämligen inte dricka ens vatten – även om de brann av törst. Hon försökte förebygga en dålig vana, och till sitt förbud lade hon ett klokt ord: ”Nu dricker ni vatten, eftersom ni inte har tillgång till vin, men när ni blir gifta och råder över visthus och källare kommer ni att tycka att vatten är simpelt, men vana att dricka kommer att bli er övermäktig.” Med detta förnuftiga råd och denna eftertryckliga förmaning tyglade hon de späda flickornas begär, och formade till och med deras törst till måttfullhet och anständighet, så att de inte skulle önska sig mer än som var passande.

Ändå fick hon smak för vin – det berättade din tjänarinna för mig, sin son – utan att märka det blev hon begiven på vin. Som vanligt var med ordentliga flickor skickade hennes föräldrar henne att hämta vin ur fatet. Hon sänkte ner sin skål genom öppningen upptill, och innan hon hällde vinet i kruset smuttade hon på det – bara en droppe, mera kunde hon inte, eftersom hon tyckte att det smakade illa. Hon gjorde det nämligen inte av lust att berusa sig utan i det ungdomliga överdåd som tar sig utlopp i lustiga infall, och som de vuxna brukar undertrycka i barnens sinnen. Genom att dagligen till denna droppe lägga flera små droppar – den som inte är nöjd med det lilla går det ju utför med – hade hon förfallit till denna vana, så att hon snart begärligt tömde hela skålar fulla med oblandat vin. Var fanns då den kloka gamla kvinnan och hennes stränga förbud?

Hade det förmått någonting mot denna dolda sjukdom, om inte din läkedom, Herre, vakat över oss?

När hennes far och mor och de som uppfostrade henne inte var där, då var du där, du som skapat henne, du som kallar henne, du som även genom dem som satts över oss verkar för själarnas frälsning. Vad var det du då gjorde, min Gud? Vad var det du botade henne med? Vad var det du helade henne med?

Var det inte med en skarp och vass förebråelse som du hämtade från en annan själ, som en läkarkniv ur dina gömmor, för att med ett enda snitt skära bort denna varböld. Den slavinna hon brukade ha med sig till fatet grälade med sin lilla matmor – sådant händer ju – när de var ensamma, och kastade hennes brott i ansiktet på henne med en försmädlig gliring – hon kallade henne en liten fyllkaja. Min mor blev sårad av detta stickord, såg sin uselhet, förkastade den genast och gjorde sig kvitt den. Liksom vi leds vilse av våra vänners smicker leds vi ofta rätt av våra ovänners klander; men du lönar dem inte för det du gör genom dem utan för det som de själva vill göra. I sitt vredesutbrott ville ju slavinnan inte bota sin lilla matmor utan reta henne, och därför gjorde hon det när det inte fanns några vittnen, för att de råkat i gräl på en sådan tid och plats, eller för att inte själv råka illa ut för att hon avslöjat saken så sent. Men du, Herre, som styr allt himmelskt och allt jordiskt, du som vänder den strida strömmen till dina syften, du som stävjar tidevarvens stormlopp, du helade den ena själen med den andras ohälsa; därför skall ingen människa ge sin egen förmåga äran när hon ser en annan, en hon vill tillrättavisa, genom hennes ord visas den rätta vägen.

Hon uppfostrades alltså i ärbarhet och besinning; det var snarare du som lade hennes vilja under hennes föräldrars än de som lade den under din. När hon blivit giftasvuxen gavs hon till maka åt en man som hon tjänade som sin herre. Honom försökte hon vinna för dig, och talade till honom om dig genom sitt sinnelag; genom det hade du ju gjort henne skön, och värdig att aktas, älskas och beundras av en man. När han var otrogen fann hon sig i det på ett sådant sätt att de inte en enda gång hade några misshälligheter för den skull. Hon väntade nämligen att din nåd skulle komma över honom, så att han blev kysk i tron på dig. Han var också lika snar till vrede som till vänlighet, och hon förstod att inte göra sin make emot när han var ond, inte bara inte i handling, men inte ens i ord. Men så snart hon såg att hans vrede stillats, och att han blivit lugn och tillgänglig, förklarade hon vad hon gjort, om hans vrede varit överilad. Vidare, när många kvinnor – som hade mera saktmodiga män men bar spår av slag till och med i sina vanställda ansikten – när de talade med sina väninnor och tadlade sina mäns uppträdande, då tadlade hon deras prat. Som på skämt, men allvarligt menat, påpekade hon att de borde betrakta de så kallade äktenskapskontrakten som köpeavtal som gjorde dem till slavinnor; de borde därför minnas sitt stånd och inte uppresa sig mot sina herrar. De andra kvinnorna undrade – de visste ju vilken hetlevrad make hon hade att dras med – över att de aldrig hört något och aldrig sett något tecken på att Patricius slagit sin hustru, eller att de varit oense en enda dag i någon huslig tvist, och när de i förtroende frågade henne varför lärde hon dem den levnadsregel jag nyss nämnde. De som följde den tackade henne när de prövat dess verkan, de som inte följde den blev kuschade och misshandlade.

Sin svärmor, som först varit avog mot henne på grund av några slavinnors elaka skvaller, vann hon för sig genom att gå henne tillmötes; hon stod fast vid sin fördragsamhet och sitt saktmod, så att svärmodern självmant för sin son avslöjade hur slavinnorna med sitt prat störde husfriden mellan henne och hennes svärdotter, och krävde att de skulle straffas. För att hålla ordning i sitt hus och samtidigt främja sammanhållningen i sin familj lydde han sin mor och straffade dem med prygel. Modern, som angett och dömt dem, utlovade att detta var den belöning den som för att ställa sig in hos henne sade något on om hennes svärdotter kunde hoppas på. Ingen vågade mera göra så, och därför levde de sedan i en betagande ömsesidig tillgivenhet.

Denna din goda tjänarinna, i vars sköte du, min Gud, min nåderike Gud, skapade mig, hade du förlänat en härlig gåva – i människors tvister och tvedräkt visade hon sig, där hon så kunde, vara en utomordentlig fredsmäklerska. Hon kunde från båda parter höra mängder av hätska ord, sådana man brukar spy ut osmälta när gallan sväller av vrede, hon kunde höra en väninna i hennes närvaro ge utlopp för sitt skoningslösa hat mot en fiende som inte var där, men avslöjade ingenting om det för den andra, utom sådant som kunde leda till försoning. Detta skulle jag ha sett som något gott, som en ringa sak, om jag inte med sorg fått uppleva hur oräkneliga av människor – som drabbats av något slags gräslig syndasmitta som går fram överallt – inte bara för en hatisk människa röjer vad hennes lika hatiska medmänniska sagt, utan till och med lägger till sådant hon inte sagt. Ändå borde det för en sansad människa tvärtom vara en ringa sak att inte med onda ord väcka eller förvärra fiendskap mellan människor, utan i stället släcka den med ett gott. Sådan var hon genom din undervisning, du som är vår läkare i vårt innersta, i våra hjärtans skola.

Till slut vann hon för dig även sin man, när han redan befann sig i slutet av sitt jordeliv; när han nu var troende klagade hon inte längre över vad hon fått utstå innan han blev det. Hon var också din tjänares tjänarinna. Alla dina tjänare som kände henne fann mycket att prisa hos henne, och älskade och ärade henne för att de i hennes kärlek kände din närvaro; om den vittnade ju frukterna av hennes fromma vandel. Hon hade ju inte haft mer än en make, hon hade visat tacksamhet mot de äldre, hon hade troget skött sitt hus, hon var känd för goda gärningar. Hon hade fostrat barn, och fött dem på nytt varje gång hon sett dem avvika från din väg. Slutligen, Herre – ty genom din nåd låter du din tjänare tala – hade hon visat en sådan omsorg om oss alla – om oss som före hennes insomnande hade undfått dopets nåd och levde tillsammans – som om hon varit moder till oss alla, och hon tjänade oss som om hon varit dotter till oss alla.

När den dag nalkades då hon skulle lämna detta livet (den dagen kände du men inte vi) hände det – som jag tror genom din försorg, på dina vägar som för oss är förborgade – att hon och jag stod och lutade oss ut genom ett fönster; från det kunde man se trädgården i det hus vi hade i Ostia Tiberina, där vi – fjärran från hopen – efter den långa mödosamma resan samlade krafter för överfarten. Vi stod där för oss själva och talade innerligt med varandra; vi glömde det som låg bakom oss och sträckte oss mot det som låg före, och vi frågade varandra inför Sanningen – som är du själv – hurdant de heligas liv skulle bli, det som inget öga sett, inget öra hört och ingen människa anat. Men vi öppnade våra hjärtan munnarmot de himmelska flödena från din källa, livets källa som är hos dig; så gott vi kunde försökte vi fånga dess droppar och på något sätt föreställa oss denna härliga tillvaro.

Vårt samtal ledde fram till att de lekamliga sinnenas njutningar, hur ljuva de än var, i vilken jordisk glans de än lyste, inte bara inte förtjänade att jämföras med detta ljuvliga liv, utan inte ens att nännas vid sidan av det. Med allt hetare längtan lyfte vi oss mot den som evigt är densamme; steg för steg vandrade vi genom allt i tingens värld, och upp genom själva himlen, varifrån solen och månen och stjärnorna lyser över jorden. Vi steg högre, mot vårt innersta; medan vi talade om dina verk och begrundade och förundrade oss över dem kom vi så till våra själar, och gick bortom dem, för att nå fram till det land där rikedomen aldrig tryter, där du i evighet för Israel i bet på din sannings ängar. Där är livet visheten, genom vilket allt detta blir till, både det som var och det som skall komma, men själv blir den inte till utan är sådan den var, och sådan skall den alltid vara. Nej, snarare finns det i den inte något var och skall vara utan endast ett är – ty var och skall vara finns inte i evigheten. Och medan vi längtansfullt talade om den nådde vi för ett ögonblick fram, i våra hjärtans yttersta ansats; vi andades ut, fäste där vår andes förstlingsoffer, lämnade det där, och återvände till det missljud som kom från våra läppar, där ordet både föds och dör. Men vad är som ditt ord, du vår Herre, det som utan att åldras förblir vad det är, och gör allting nytt?

Jag sade då:

”Om köttets stormar stillnar,

om jordens och havens och luftens sinnebilder förbleknar,

om himlavalvet tystnar,

om själen själv tiger – och genom att glömma sig själv når bortom sig själv –

om våra drömmar och vår inbillnings ingivelser bleknar bort,

om varje tunga och varje tecken och allt som är föränderligt helt förstummas –

till den som har öron att höra säger de ju alla så här:

”Själva har vi inte gjort oss, utan han har gjort oss som förblir evinnerligen”:

om de strax tystnar när de sagt så, därför att de då har riktat denna människas öra mot honom som har gjort dem, och Han själv ensam talar, ingen genom dem, utan genom sig själv, så att vi hör Hans ord inte genom en lekamlig tunga eller en ängels röst, inte i åskans dån eller i gåtor och liknelser, utan det är Honom själv vi hör, Honom som vi älskar i allt detta, Honom själv utan dessa hinder – så som vi nu sträckt oss och i en flyktig insikt nått fram till den eviga vishet som står över allting;

om detta förblir medan andra föreställningar av långt lägre art försvinner, och det ensamt griper och uppslukar och i innerlig glädje bevarar den som skådar det,

så att det eviga livet blir sådant som det ögonblick av insikt vi längtat efter – är inte detta vad som menas med ordet:

”Gå in i glädjen hos din Herre?”

Och när skall detta ske, om inte när vi alla uppstår men inte alla förvandlas?

Sådana tankar gav jag uttryck åt, även om det inte var på det sättet eller med de orden. Det var emellertid – Herre, du vet – den dag vi talade om detta, och denna världen med alla sina lockelser under vårt samtal blev allt uslare för oss, som hon sade: ”Min son, vad mig beträffar har detta livet inte längre någon lockelse för mig. Vad jag ännu gör här, och varför jag är här, vet jag inte, eftersom mina förhoppningar om denna världen nu är uttömda. Jag hade en enda anledning att vilja dröja kvar en liten tid i detta livet – att innan jag dog få se dig som katolsk kristen. Men Gud har förunnat mig mer än så – att till och med få se dig försmå världslig framgång och bli hans tjänare. Vad har jag då här att göra?”

Vad jag svarade henne på detta minns jag inte riktigt, framför allt som hon inom fem dagar, eller inte mycket mer, blev sängliggande i feber. Under sin sjukdom föll hon en dag i vanmakt, och förlorade för en kort stund medvetandet. Vi kom springande, men hon återkom snabbt till sans, såg på mig och min bror som stod där, och sade till oss med frågande min: ”Var var jag?” Sedan såg hon på oss – vi var bedövade av sorg – och sade: ”Här begraver ni er mor!” Jag teg och höll tillbaka tårarna, men min bror antydde med några ord att han önskade att hon inte skulle dö i främmande land utan i hemlandet – som om det var en lyckligare död. När hon hörde detta såg hon orolig ut, och förebrådde honom med en blick för hans fåvitska tankar; hon såg på mig och sade: ”Hör så han pratar!” Snart sade hon till oss båda: ”Lägg ni min kropp var som helst. För den skall inte göra er bekymmer. Det enda jag ber er om är att ni minns mig vid Herrens altare, var ni än befinner er.” När hon så hade förklarat sin tanke med de ord hon orkade med tystnade hon och fick ett anfall av sin sjukdom, som hela tiden förvärrades.

Men jag tänkte på dina, den osynlige Gudens, gåvor, som du inympat i dina trognas hjärtan; ur dem växer underbara frukter. Jag blev glad och tackade dig när jag mindes vad man berättat för mig – hur hon alltid med brinnande nit tänkt på den grav hon hade skaffat och förberett sig själv invid sin makes. Eftersom de levt i ljuv endräkt ville hon – människans förstånd kan ju dåligt fatta det gudomliga – att ännu en sak skulle fogas till hennes lycka, och bli omtalad bland människorna; hon ville efter sin resa i främmande land, på andra sidan havet, förunnas att när hon åter blivit jord få vila i samma jord som sin make, förenad med honom som hon varit förenad med i äktenskapet. När denna fåniga tanke genom din överflödande godhet först lämnat hennes hjärta visste jag inte, men jag var förvånad och glad över att ha fått sett henne sådan. Ändå hade hon inte heller under det samtal vi hade i fönstret, den gången hon sade: ”Vad gör jag längre här?” förefallit mig trakta efter att dö i hemlandet. Jag fick också senare höra att hon en dag, när vi nyss kommit till Ostia, i moderligt förtroende hade talat med några av mina vänner – själv var jag inte där – om att förkasta detta livet och se döden som en välsignelse. De hade häpnat över att en kvinna ägde ett sådant mod – men det var ju av dig hon hade fått det – och frågat om hon inte var rädd för att lämna sin jordiska lekamen så långt borta från sitt hem. ”Ingenting”, hade hon då svarat, ”är långt borta från Gud, och det finns ingen anledning att frukta att han inte vid tidens ände skall veta varifrån han skall återuppväcka mig.”

När hon legat sjuk i åtta dagar löstes hennes fromma och gudfruktiga själ från sin lekamen; hon var då femtiofem år gammal, och jag själv trettiotvå.

Jag slöt hennes ögon. Mitt hjärta fylldes av en ofantlig sorg, som svämmade över i tårar; men med en stark viljeansträngning fick jag på samma gång tårarna att sina i sin källa, så att mina ögon var torra, och i denna kamp blev jag hårt ansatt. När hon utandats sin sista suck ropade barnet Adeodatus högt i sin sorg, men alla hejdade honom, och han tystnade. På detta sätt hejdades och tystnade också barnet i mig, den del av mig som förföll till tårar. Vi ansåg det nämligen inte passande att omge hennes död med tårfylld klagan och suckan; med sådant brukar man ju oftast begråta de döendes olyckliga lott eller fullständiga utplåning – men hennes död var inte olycklig och inte fullständig. Därom var vi övertygade, såväl genom det vittnesbörd hennes vandel gett oss som genom den uppriktiga tro och den säkra grund vi hade.

Varifrån kom då den svåra smärtan i mitt innersta? Givetvis från det färska sår som uppstod när det liv – så ljuvt och kärt för mig – som jag blivit van att leva tillsammans med henne plötsligt avbröts. Jag gladde mig visserligen över det vitsord hon gav mig när hon i sin sista sjukdom prisade min hjälpsamhet och kallade mig en god son; med stor tillgivenhet mindes hon att hon aldrig ur min mun hört något vasst och hårt ord kastas mot henne, eller något smädligt tillmäte. Men ändå – min Gud, du som har skapat oss – hur kan den aktning jag visade henne jämföras med det stöd hon gav mig? Eftersom jag berövats den ljuva tröst hon gav sargades min själ, och det var som om livet slets i stycken, det liv som av mitt och hennes blivit ett enda.

När vi fått pojken att stilla sin gråt tog Euodius sin psaltare och började sjunga en psalm. Vi föll alla in i sången Om nåd och rätt vill jag sjunga, Herre. När de hörde vad som hände samlades många bröder och fromma kvinnor. Medan de som hade detta till uppgift förberedde begravningen gick jag avsides med de vänner som ansåg att det var bäst att inte lämna mig ensam. Där vi inte kunde störa talade jag med dem om något som lämpade sig för en sådan stund. Med sanningens balsam lindrade jag den plåga som du kände men inte de – de lyssnade uppmärksamt, och trodde att jag inte kände någon sorg. Men i dina öron, där ingen av dem lyssnade, ropade jag ut min vanmäktiga sorg, och försökte hejda dess störtflod. Något litet gav den med sig, men bars åter fram av sin våldsamhet, inte så att jag brast i gråt, inte så att det syntes i mitt ansikte, men jag visste vad jag nedkämpade i mitt hjärta. Och eftersom jag kände en våldsam avsky för den starka makt som det jordiska ägde i mig – sådant som med nödvändighet händer oss enligt tingens bestämda ordning och vår mänskliga lott – förvärrade jag mitt kval med detta ny kval, och plågade mig med en dubbel sorg.

När hennes kropp fördes bort följde jag med, och återvände sedan utan tårar. Jag grät inte under de böner jag frambar till dig när offret för vår återlösning erbjöds för henne. Det skedde när hennes kropp före begravningen sattes ned invid graven; sådan var seden där. Jag grät inte under dessa böner, men hela dagen sörjde jag utan att visa det; i min förvirring bad jag dig – så gott jag kunde – om ett botemedel mot min sorg. Du ville inte ge mig något – det var väl för att du även med denna enda varning ville påminna mig om den boja som varje vana är, till och med för en själ som redan får sin näring av det ord som inte sviker. Jag fick också för mig att gå till badet; jag hade nämligen hört att grekerna kallar badet för balaneíon därför att det förjagar själens oro. Även detta bekänner jag för din nåd, du de faderlösas fader, att jag tog ett bad men förblev sådan jag varit innan jag gjorde det – den bittra sorg som fanns i mitt hjärta kunde ju inte svettas bort. Sedan somnade jag: När jag vaknade fann jag min sorg betydligt lindrad, och eftersom jag var ensam i min säng erinrade jag mig de sannfärdiga rader som Ambrosius diktat:

O Gud, du alltets skapare,

Du himlens Herre, du som ger om dagen solens fagra ljus,

om natten sömnens ljuva nåd,

låt matta lemmar vinna kraft för mödan,

för varje morgon ny,

låt trötta sinnen finna frid, låt sorg och oro nås av tröst!

Sedan återvände jag steg för steg till mina tidigare tankar på din tjänarinna, och på hurdan hon varit i livet, mot dig gudfruktig och mot oss öm och uppmärksam. Henne hade jag nu plötsligt blivit berövad; det var ljuvt att inför dig gråta över henne och för hennes skull, över mig själv och för min egen skull. Jag släppte fram de tårar jag hållit tillbaka, så att de rann så strida de ville, och jag samlade dem till en sjö under mitt hjärta; i dess vatten fann det ro, ty där var det du som lyssnade, inte någon människa som högmodigt misstydde mina tårar. Men nu, Herre, är min bekännelse nedtecknad. Må den som vill läsa den, må han uppfatta den som han vill, och om han ser det som en synd att jag en kort stund grät över min mor, min mor som ett slag var död inför mina ögon, min mor som i så många år gråtit över mig för att jag skulle leva inför dina ögon, om han ser det som en synd må han inte skratta åt den utan snarare – om hans kärlek är stor – själv gråta över mina synder inför dig, du som är fader till alla dem som är din Smordes bröder.

Men när mitt hjärta nu botats från detta sår – i det kunde någon kanske fördöma min svaghet i köttet – gjuter jag inför dig, vår Gud, för denna din tjänarinna tårar av ett helt annat slag; de flödar från en ande som förskräcks vid tanken på de faror som drabbar varje själ som dör i Adam. När min mor fått livet i Kristus levde hon även innan hon lösts från sin kropp ett sådant liv att ditt namn måste prisas i hennes tro och vandel; ändå vågar jag inte säga att hon från den stund då du återfödde henne genom dopet inte yttrade något enda ord mot ditt bud. Sanningen – som är din son- har sagt: ”Om någon kallar sin broder dåre skall han vara hemfallen åt helvetets eld”; och ve även de människor vars liv vi bör prisa, om du undandrar dem din nåd och krossar dem! Du efterforskar dock inte med stränghet våra synder; därför hoppas vi med förtröstan på en plats hos dig. Men varje människa som för dig uppräknar sina sanna förtjänster, vad uppräknar hon annat än dina gåvor? Ack om människorna insåg att de är människor, ack om den stolte hade sin stolthet i Herren!

Jag bortser alltså nu, o min lovsång och mitt liv, mitt hjärtas Gud, för en stund från min moders goda gärningar – för dem tackar jag dig med glädje! – och ber om nåd för hennes synder. Hör mig för din sons skull, han som är en läkedom för våra sår, han som hängdes upp på trä, som sitter på din högra sida och vädjar till dig för oss! Jag vet att hennes gärningar var barmhärtiga, att hon av hjärtat förlät sina gäldenärer deras skulder – förlåt också du henne hennes skulder, om hon ådrog sig några under alla de år hon levde sedan hon fått frälsningens reningsbad! Tillgiv henne, Herre, tillgiv henne, jag bönfaller dig, och gå inte till doms med henne! Låt barmhärtigheten triumfera över domen, ty dina ord är sanna, och de barmhärtiga har du utlovat din barmhärtighet! Det är du som har ingett dem deras barmhärtighet, du som förbarmar dig över den du vill, du som har medlidande med den du vill.

Du har nog redan gjort vad jag ber dig om, men Herre, låt min muns frivilliga offer behaga dig. När dagen för hennes uppbrott var nära tänkte hon inte på att hennes kropp skulle få en dyrbar svepning eller bli balsamerad med doftande salvor; hon önskade sig inte någon storståtlig gravvård och brydde sig inte om någon grav i hemlandet. Det var inte sådant hon uppdrog åt oss, hon ville bara att vi skulle minnas henne vid ditt altare; det hade hon ju tjänat utan att utebli en enda dag. Hon visste att det var där det offer utgavs som rev sönder vårt skuldebrev, det där allt fanns förtecknat som talade till vår nackdel. Genom detta offer blev Fienden betvingad, han som räknar våra synder och söker efter det som kan läggas oss till last, men inte finner något i honom som har gett oss segern. Vem skall återge honom hans skuldlösa blod, vem skall gottgöra honom det pris han betalat för att rycka oss loss från Fienden? Till detta vår återlösnings mysterium knöt din tjänarinna med trons band sin själ. Må ingen slita hennes själ ur ditt beskydd, må inga lejon och drakar med våld eller list tränga sig emellan; hon kommer ju inte att svara att hon är skuldlös – då skulle hon kanske bli snärjd och fångade av den sluge Åklagaren – hon kommer att svara att hennes skulder blivit henne förlåtna av honom som ingen kan återgälda för det som han – själv utan skuld – för vår skull har gäldat.

Må hon vila i frid med sin man, sin förste och siste make; honom tjänade hon, och bar genom sin ståndaktighet en frukt åt dig, så att hon för dig vann även honom. Inge, du min Herre och min Gud, inge dina tjänare som är mina bröder, dina barn som är mina herrar, som jag tjänar med mitt hjärta, min röst och mina skrifter, inge alla dem som läser detta att vid ditt altare minnas Monnica, din tjänarinna, och tillsammans med henne Patricius, som en gång var hennes make. Genom deras kött lät du mig komma till detta livet – hur förstår jag visserligen inte! Må dina tjänare minnas dem med from kärlek. I detta korta liv var de mina föräldrar; hos dig, vår fader, och i den katolska kyrkan, vår moder, är de mina syskon; och i det eviga Jerusalem – dit ditt folk längtar från sin vandring, från sitt uttåg till sin återkomst – där är de mina landsmän.

Det sista hon önskade av mig skall då genom dessa mina bekännelser bli rikligare uppfyllt genom många tacksägelser än genom mina egna böner.

Jag läste Augustinus bok när jag var 25 och fastnade för hans personliga och mycket uttrycksfulla skildringar. Hans text illustrerade för mig aposteln Paulus bibelord i 2 Kor 1:3-4:

”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.”

När vi idag minns dem som gått bort, kan det också vara värt att minnas dessa historiens klassiska texter.

Ronie Berggren