Ronie Berggren om varför man i en tid av omvärdering av den storskaliga invandringen inte bör glömma eller trolla bort det parti som redan från början försökte agera visselblåsare, Sverigedemokraterna.
——-
Statsminister Stefan Löfven, som 2015 pratade om att hans Europa inte byggde murar och anordnade ett statligt väckelsemöte för massinvandring under konferensen ”Sverige tillsammans”, har nu ändrat sig. Igår tillstod han i en intervju på SVT:
– Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, då följer vi också större risk för de problem som vi ser. Det är glasklart.
Det är en bekännelse med kniven mot strupen. Ingen kan längre blunda för de förändringar som under mycket kort tid skett i Sverige: Rån på öppen dag, gängmord, drive by-skjutingar, gruppvåldtäkter, klaner och islamism. Otryggheten är påtaglig samtidigt som de sociala skyddsnäten känns allt svagare för vanliga svenskar.
Under flera år, faktiskt flera årtionden, så har de etablerade partierna blundat för de problem och den brottslighet som följt i massinvandringens fotspår. Det började i liten skala. Men var fullt synbar för dem som ville se.
Eva Berqvists iakttagelser:
1990 gjordes iakttagelser av Eva Berqvist. På den tiden märktes inte de negativa konsekvenserna i samhället i stort. Men Eva Berqvist bodde i det lilla samhället Kolbäck med 4 000 invånare, i Hallstahammars kommun i Västmanland. Just ett sådant småsamhälle där flyktingförläggningar placerades. Det är likadant idag. Bergqvist var läkare och drev en läkarmottagning i Kolbäck. 1988 så startade Statens invandrarverk upp en förläggning med 256 invandrare.
Bergqvist noterade i en dagbok förändringarna av samhället som hon beskrev i boken ”Granne med SIV” från 1990:
Sedan juli 1988 driver invandrarverket en barackförläggning för 256 asylkrävande. Man har placerat förläggningen så att all trafik till och från den går direkt utanför min mottagning. Jag har från mottagningen ständig insyn i förläggningen.
Invandrarverket hade före starten och under månaderna närmast efter ett par informationsmöten för grannarna. Tyvärr var informationen totalt missvisande, i vissa fall direkt lögnaktig. Man informerade inte om några av alla de problem, som drabbat Kolbäcksförläggningen och flera andra invandrarverksförläggningar jag besökt. Invandrarverket har som policy att tysta ned problemen kring de asylkrävande. Massmedia ställer villigt upp på verkets linje. Kritiska svenskar skälls för rasister, Sjöboiter, flyktingfiender, något som de asylkrävande snabbt lär sig.
Det påstås alltid i den offentliga versionen att svenska folkets motstånd mot den okontrollerade strömmen asylkrävande beror på bristande information, okunskap, rädsla inför det okända. Så fort svenskarna lär känna invandrare, ändrar de uppfattning. Jag påstår det motsatta.
Hon listar sedan några av sina iakttagelser:
Invandrarverket och andra myndigheter brukar alltså framhålla att en förläggning medför ett uppsving för ortens handel. Konsum i Kolbäck har nyligen publicerat sitt bokslut för 1989, ökad omsättning och minskad vinst. Hur Konsum förklarar det vet jag inte, jag vet däremot vad det beror på. Vinsten går ned därför att affärerna tvingas regelbundet anlita butikskontrollanter, därför att snatterier och organiserade stölder tilltar. Mycket av svinnet är ”vanligt” snatteri, sådant som även vissa svenskar ägnar sig åt. Nytt är däremot alldeles uppenbara yrkestjuvar. Jag har vid ett par tillfällen ställt upp som spansk tolk då asylkrävande gripits för stölder, där man i kläder och barnvagnar gömt varor för åtskilliga hundratals kr. Jag har förvånats över den totala oberördhet de gripna visat, i förvissningen att avslöjandet inte leder till något, allra minst påverkar det asylutredningen. I några fall har de gripna satt sig till motvärn mot butikspersonal och kontrollant. Så blev t ex Vivo-ägaren i Kolbäck och en anställd till honom slagna med ölburkar när de ertappade en tjuv. Tjuven fick förstås asyl och har kommunplats på västkusten.
Bergqvist, som var en helt vanlig svensk kvinna, uppväxt i en tid som vi idag knappt längre minns, hade sagt sanningen. Men det fick svensk allmänhet aldrig ta del av. Hon brännmärktes i media:
”Jag fick i min hand ett dokument som är så obehagligt att jag har svårt för att citera det”, skrev Gunnar Fredriksson från Aftonbladet om Bergqvists skrift. Med stor sannolikhet bodde han själv inte i Kolbäck.
Ingen ville lyssna. Med ett undantag. Sverigedemokraterna.
Anders Klarström om skolvåldet mot svenska barn
1993 höll Sverigedemokraternas förste partiledare Anders Klarström ett valmöte i Trollhättan. Han talade om våldet som riktades specifikt mot svenska ungdomar i skolorna. Inte i alla skolor, inte i de skolor där politikernas barn gick. Men i skolorna i de fattigare områden dit invandrarna hade slussats ut. Klarström sa:
”Men vad är det som sker i Sverige? Ja det vet sannerligen inte herr Westerberg, det vet sannerligen inte fru Friggebo, det vet inte Carl Bildt någonting om, för det är inte dom som ska gå i en skola där det kanske är 60-70% av nyanlända invandrare eller andra-generationens invandrare i. Det är inte dom som ska skicka iväg sina barn till en skola där deras egna barn kallas för ”svenskjävlar” och åker på stryk för att de är svenskar. Det är inte dom som ska leva i den fruktansvärda verklighet de håller på att skapa åt detta stackars svenska folk.”
Hur Klarström, i egenskap av Sverigedemokraternas ledare på tidigt 1990-tal behandlades av journalister, behöver i detta sammanhang inte ens påpekas.
Men idag vet vi att Klarström hade rätt. Då var fenomenet marginellt. Idag kan denna form av våld mot svenska ungdomar betraktas i skolor i alla svenska storstäder. Här ett exempel från Vallentuna gymnasium förra året (detaljerna kring denna händelse kan läsas här):
Mikael Jansson om våldtäkter
1996 hade Sverigedemokraterna en annan partiledare, Mikael Jansson, som då intervjuades på SVT. SVT hade fått nys om en invandringskritisk dikt i Sverigedemokraternas partitidning SD-Kuriren, som löd:
”Vi kände det landet, du och jag, och en gång vandrade vi där på den gamla tiden som nu är förgången. Ack du en så gång vackra, du som styrde, du som ställde. Så kom fallet, och främlingarna. De våldtog, de plundrade.”
Det här var alltså en dikt, egentligen helt omärkvärdigt. Men SVT:s journalist ville ställa Mikael Jansson mot väggen och sa med anledning av dikten:
– Men detta är ju ren invandrarfientlig propaganda. Man beskriver hur otroligt bra det var i Sverige, och sen när invandrarna kom, hur de våldtog och plundrade.
Jansson lät sig inte skrämmas in i skamvrån, utan svarade kallt och sakligt:
– Ja, det är ju en verklighet för många tyvärr.
Att Jansson heller inte lovordades för att han försökte vara en visselblåsare, behöver inte heller det sägas. Svensk media gick i en och samma riktning, och sanningen som den faktiskt var, var alltid underprioriterad det narrativ som man ville skulle vara sanningen. Narrativet om att massinvandringen fungerade och att gränser inte behövdes i världen.
Men idag vet vi att Jansson hade rätt. Under åren har namnen på de här kvinnorna som våldtogs och även mördades kommit ut. Inte primärt från vanliga tidningar, utan genom Internet, genom forum och på alternativ-mediasajter. Domslut som i detalj beskriver fruktansvärda händelser. Och till slut flög korken ut, och idag är det sedan 2-3 år tillbaka allmän kännedom att det är invandrare som står bakom majoriteten gruppvåldtäkter i Sverige. Enskilda exempel, som var så viktiga för att få frågan att uppmärksammas för 5, 10, 15 år sedan, behövs inte längre. Men gruppvåldtäkten i Uppsala 2017, av två afghanska invandrare och en svensk, som livestreamades på Facebook, var ändå en av de sjukaste händelserna på senare år. Men det finns många liknande och ännu värre fall i Sverige, som aldrig fått tidningsrubriker.
Stefan Löfven och alla andra som svängt visar att Sverigedemokraterna talade sanning från början
Vilket för oss tillbaka till Stefan Löfven. Löfven tillhörde länge förnekarna som blundade inför dessa problem. Men nu har han erkänt, inte bara att han varit naiv när det kommer till invandrad islamisk extremism eller att han aldrig såg bollen komma när det kom till integrationsproblem, utan också erkänt att problem helt uppenbart följer i massinvandringens fotspår.
I riksdagsvalet 2018 debatterade Löfven med Sverigedemokraternas nuvarande partiledare Jimmie Åkesson. Åkesson förklarade att fyra av fem utländska våldtäktsmän i Sverige inte utvisades, trots deras grova brott. Löfven förstår knappt frågan och börjar prata om att om Åkesson bryr sig om kvinnor så borde han tänka på arbetsmarknaden. Här är klippet.
Vad alla dessa exempel visar är: Sverigedemokraterna, alla sina brister till trots, hade rätt från början.
Partiet vågade sätta fingret på ett problem som inga andra såg. Nu, när småbrottslingarna blivit klaner, när gängen blivit drogkarteller, och när islamisk extremism uppburen av svenska kulturbidrag, producerat ISIS-krigare som våldtar, halshugger och mördar barn, först då gör de andra partierna en omvärdering och omsvängning. De har varit naiva, inte sett bollen komma, eller så skyller de på varandra eller på oppositionen i en kapplöpning neråt om vem som varit blind längst.
Att det görs är på sätt och vis bra. Men återigen: Sverigedemokraterna hade rätt från första början.
Det är Sverigedemokraterna som leder i frågan. Partien har gjort en lång och krokig resa dit de är nu. Men i hela denna process har en röd tråd funnits där man fått rätt i en av vår tids ödesfrågor när alla andra partier har varit ledda av utopiska fantasier, snarare än av att betrakta den faktiska verkligheten. Det bör inte förglömmas av någon i denna tid av hastiga omvärderingar av tidigare reflektionslöst förhastade politiska beslut.
Ronie Berggren
