Ronie

Ronie Berggren gör en tillbakablick på medial vinkling, svartmålning och ren oförskämdhet i mötet med Sverigedemokraterna. Något Sverigedemokraterna tagit sig igenom under Jimmie Åkessons konsekventa ledarskap.

———-

I Riksdagsvalet den 9 september så kommer Sverigedemokraterna att bli Sveriges andra eller tredje största parti. Kanske till och med Sveriges största.

Oavsett vilken plats man hamnar på så kommer det att vara en stor framgång för ett parti som i 25 års tid kämpat mot en politisk och medial stormvind.

En stormvind där media från alla håll – oavsett om det rört sig om Public Service eller privata aktörer; om det rört sig om tidningar med socialistisk profil eller tidningar med liberal profil – har gjort allt för att definiera Sverigedemokraterna utifrån sina egna mallar snarare än utifrån vad partiet själv sagt att de står för.

Jag har inte hängt med i svängarna sedan början och har inte koll på allt. Men jag har röstat på Sverigedemokraterna sedan 2006 (kan ha skrivit 2010 i något annat sammanhang, men 2006 är det korrekta: dessförinnan röstade jag KD 1998 och 2002) och har googlat mig fram till lite äldre material som jag nu tänkte dela med mig av.

Bilden som framträder av en mycket vinklad mediaporträttering till sverigedemokraternas nackdel är tydlig.

Jimmie Åkesson 1996

Början fram till mitten av 1990-talet brukar av dagens sverigedemokrater betecknas som Sverigedemokraternas mörka år, innan Mikael Jansson tog över ordförandeskapet 1995 och började en upprensning i partiet.

Sverigedemokraterna var emellertid inte nazister dessförinnan heller, vad media än försökt göra det till. 1996 hölls ett möte lett av Mikael Jansson, där också en mycket ung Jimmie Åkesson fanns på plats, som 1 min. och 37 sek. in i klippet blir tillrättavisad om hur han bör hålla i den svenska flaggan.

Det är en sverigedemokratisk demonstration av ett slag som inte skulle hållas idag, och inte heller behöva hållas idag. Men ingenting tyder på nazism, och dess dåvarande ungdomsordförande Jimmy Windeskog säger i inslaget uttryckligen att partiet är demokratiskt.

Det som är slående med detta klipp är inte SD utan de ”anti-fascistiska” vänsteraktivisterna. Det svårt att inte dra slutsatsen att våldstendenserna finns hos dem, inte hos Sverigedemokraterna.

Men även bland sverigedemokraterna på plats sållade SD ytterligare, när Jimmie Åkesson tog över. Jimmy Windeskog uteslöts 2005 för att han var kritisk mot utländska adoptioner och Lars Emanuelsson uteslöts 2004 efter att ha sagt att de som förespråkar ett mångkulturellt samhälle är ”quislingar”.

De uteslöts alltså för att SD ville städa ytterligare, inte för att dessa var nazister. Här är klippet, väl värt att se. I synnerhet för vänsteraktivisternas skull. De skränar, skriker och utan polisen ter det sig inte omöjligt att de skulle ha attackerat sverigedemokraterna.

https://www.youtube.com/watch?v=63b5_6dUFc8

Jimmie Åkesson 1998

1998 fick sverigedemokraterna se ganska stora framgångar i en rad kommunval. Bland annat i Jimmie Åkessons hemstad Sölvesborg. Efter valet anordnade TV4 Sydost en debatt mellan den då 19-årige Jimmie Åkesson och Sölvesborgs socialdemokratiske kommunalråd Jens Ågren.

Ågren beter sig på ett sätt som säkert kännetecknade äldre herrar på den tiden, men som idag framstår arrogant. Han försöker hitta ”fem punkter” i Sverigedemokraternas partiprogram för att påvisa varför SD inte är ett demokratiskt parti.

Det är svårt att begripa vad han försöker säga. Däremot drar han en parallell mellan Sverigedemokraterna / Jimmie Åkesson och Josef Stalin. Han säger:

Sen tycker jag också att när man skriver att riksförsäkringsverket och riksbanken ska vara enväldiga, var och en på sitt område, då börjar det tendera att gå över lite till stalinismen

Ågren påminner också om hur nazisterna tog makten på demokratisk väg, och sedan avskaffade demokratin i Tyskland på 1930-talet, även om Ågren inte vill påstå att SD är nazister.

Jimmie är coollugn, på samma sätt som han är idag. Miljön och hans sätt att uppträda för nu 20 år sedan, gör att man slås av att han har åstadkommit ett politiskt verk som ingen annan av dagens partiledare kommer i närheten av.

Järnrörsskandalen 1998

1998 hade sverigedemokraterna även gått starkt framåt i Haninge kommun. Där utsattes emellertid de ledande sverigedemokraterna, Steve Ahlberg och Tor Paulsson, för våld den 24 april, när de attackerades med järnrör av ”antifascister”. En av kvällstidningarna hade följande artikel, om en ”järnrörsskandal”.

Inget etablerat parti tog Sverigedemokraterna i försvar. Folkpartisten John Glas spred rykten om Sverigedemokraterna, och talade om ”nazistiska flygblad” och ville stoppa SD från att höras i närradion.

Jimmie Åkesson blir partiets ledare och intervjuas i SVT24, 2005

2005 så blev Jimmie Åkesson ny partiledare, och ersatte då Mikael Jansson. Det pratades nu öppet om att Sverigedemokraterna skulle kunna ha en seriös chans att komma in i Riksdagen i valet 2006. Åkesson intervjuades den 9 maj 2005 på SVT24:s program Korseld. En lång intervju där Åkesson emellertid är mycket skicklig och trots att han är ny framstår ha påtaglig intervjuvana. Slående även i denna intervju, för sådana som likt mig inte har hängt med i SD:s och Åkessons resa från början, är att han framstår likadan som idag. Väldigt konsekvent.

Debatt med Fredrick Federley 2006

Ett halvår innan riksdagsvalet 2006 fortsatte pratet om sverigedemokraternas möjligheter att ta sig in i Riksdagen. SVT hade ett inslag om SD:s valupptakt under sin nye partiledare.

Ingen ville emellertid debattera med Jimmie Åkesson i SVT. Något alla partier motiverade med att Sverigedemokraterna ”inte respekterar alla människors lika värde”.

Fredrick Federley, ordförande för Centerns ungdomsförbund, vågar emellertid ”ta debatten”. I debatten så applicerar han emellertid rakt av sin egen syn på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna och säger att ”han känner” att sverigedemokraternas ”argumentation snarare handlar om hudfärg och hårfärg” än något annat. Federley säger också att de etablerade partierna visst tar invandringen på allvar.

Debatten är intressant eftersom de saker Federley säger om ”hudfärg och hårfärg” så tydligt inte stämmer, och att Alliansen (och Centern) skulle ha tagit SD:s problembeskrivning på allvar vet vi idag att de inte gjorde. Här är debatten, där Jimmie Åkesson framstår slipad och lugn, och återigen – likadan som idag. Men framförallt så varnar han för ett problem som de andra blundar för – multikulturens långsiktiga konsekvenser.

Sverigedemokraterna fortsätter framåt: Islam i fokus

Sverigedemokraterna kom nu inte in i Riksdagen 2006, men partiet fortsatte, under Jimmie Åkessons ledarskap, framåt med riksdagsvalet 2010 i sikte.

Den 19 oktober 2009 så skrev Jimmie Åkesson en debattartikel i Aftonbladet om hotet från muslimsk massinvandring. ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, löd den av Aftonbladet satta rubriken. Åkesson skrev bland annat:

… dagens mångkulturella svenska maktelit är … totalt blind för farorna med islam och islamisering. Man utgår från att muslimer inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att islam i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att muslimer har ett annat namn på gud.

Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja islam på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.

Islam skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på vålds­användning. Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.

… För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige

… Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten.

… Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

I ett Sverige, där debatten om islam under hela 20-00-talet hade präglats av vänsterakademiker som Jan Hjärpe, Mattias Gardell och en rad andra, så blev Åkessons artikel gnistan som tände krutdurken. Sverigedemokraterna betraktades nu som öppet islamofobiska.

En som försökte ta denna utmaning på allvar var Centerns ordförande Maud Olofsson som debatterade saken med Jimmie Åkesson på SVT Gomorron 2009. Det är en sevärd debatt eftersom Maud Olofsson också försöker lägga orden i munnen på Jimmie Åkesson.

Inte heller besvarar hon den kritik Åkesson riktar mot att Centern blundar för islamism i sina egna led, på vilket Åkesson ger den muslimske centerpartisten Mahmoud Aldebe som exempel på en islamist. Olofsson tar det inte på allvar. Så här i efterhand vet vi emellertid att Mahmoud Aldebe också är make till Ebtisam Aldebe, kvinnan som 2011 satt i Migrationsdomstolen och där stoppade uppehållstillstånd för kristna konvertiter och som 2018, i egenskap av nämndeman, dömde enligt sharialag i Solna tingsrätt.

Det var emellertid ingenting som Maud Olofsson hade minsta insikt i.

Inför valet lanserade Sverigedemokraterna också en valfilm där man anspelade just på den muslimska massinvandringen och hur den åsidosatte svenskar.