Ronie Berggrens sjätte artikel om problematiken inom Sverigedemokraterna i Västernorrland. I denna artikel beskrivs konsekvenserna av Johnny Skalins inträde i partiet, under SD Västernorrlands riktiga gryningsdagar.
————-
Alla delar:
#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018
#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018
#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018
#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018
#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018
————-
Sverigedemokraternas snabba uppgång saknar motstycke i modern tid.
Opinionsmätningarna under sommaren 2018 visar att Sverigedemokraterna är Sveriges andra största parti och även om det slutgiltiga väljarstödet kommer att redovisas först på valdagen den 9 september så tassar Sverigedemokraterna på allvar nära gränsövergången till regeringsmakten.
Sverigedemokrater sitter också i kommunfullmäktige i hela landet. Tiden när man utan konsekvenser kunde ignorera eller frysa ut Sverigedemokraterna är ett avslutat kapitel i svensk politisk historia.
Men för bara sexton år sedan var situationen helt annorlunda. I synnerhet här uppe i Norrland där Sverigedemokraterna inte fanns på kartan.
Västernorrland banar väg med Norrlands första SD-mandat
Sverigedemokraternas starka fäste var från första början Skåne och södra Sverige. I Norrland hade emellertid en lokal arbetsgrupp bildats i Sundsvall, Västernorrland, redan 1990-91 under ledning av Tomas Andersson som också satt i Riksstyrelsen.
En annan tidig medlem var Arne Andersson. Andersson hade under tonåren arbetat på bondgård och sedan han var 20 därefter arbetat på DB Schenker Logistics. Han hade gått med i Sverigedemokraterna på grund av att han såg problem med invandringen, en fråga som inget annat parti talade om. Andersson förstod inte varför man bjöd in folk till Sverige utifrån och sedan gav dem allt för svenska skattepengar?
Andersson var från och med 1994 Västernorrlands ende sverigedemokrat, 1995 blev han suppleant i Riksstyrelsen och måste därför beskrivas som huvudpersonen i Västernorrlands tidigaste sverigedemokratiska historia.
Några andra skulle emellertid också komma in. En sådan var Tomas Söderberg som emellertid lämnade 1998. En annan tidig medlem var Stefan Sundberg, som var från Örnsköldsvik, som gick med kring 1995-96.
Den verksamhet som bedrevs i Västernorrland var emellertid mycket marginell och det var i princip bara Arne Andersson som vågade göra offentliga saker, som att dela ut flygblad och skriva insändare.
Partiet var en hobbygrej och man var inte i närheten av något som helst politiskt inflytande någonstans i norra Sverige.
2002 skulle emellertid detta förändras.
Det fanns vid denna tidpunkt, bokstavligen, en handfull aktiva medlemmar i Sundsvall med omnejd. Några passiva medlemmar fanns också, men de ville överhuvudtaget inte synas utåt. Det var svårt att vara sverigedemokrat och att få människor att våga kandidera offentligt var i princip en omöjlighet. Svenskar är fega, berättade Arne Andersson för mig, de måste få godkänt från nära och kära och acceptans, annars vågar de inte göra saker, menade han.
SD var stigmatiserade, men däremot var det inte fysiskt farligt att vara medlem. Partiet var fortfarande väldigt litet och i Sundsvall nästan osynligt. Andersson utsattes aldrig för våld eller hot om våld. Ibland kunde någon säga något nedlåtande på krogen, men mer än så blev det aldrig. De stora demonstrationerna och hätska dreven skulle komma längre fram. I södra Sverige var det kanske annorlunda, men i Norrland var läget vid denna tidpunkt ändå ganska stabilt. Däremot skulle Andersson vara mycket ensam i sitt arbete.
2002 fick han emellertid en ny allierad i Lars Henningsson.
Henningsson hade varit egenföretagare och under lång tid också kommersiell pilot och tog helikopterflygcertifikat i mitten av 1960-talet och flygcertifikat på 1970-talet. Politiskt hade han hela sitt liv varit med i Moderaterna men gick med i SD i början av 2000-talet. Orsaken var att han tyckte att systemet var orättvist: pengarna som skulle fördelas skulle enligt politikerna gå till invandrare, inte till pensionärer som han upplevde var i stort behov av större ekonomiskt stöd.
Henningsson hade också fått god kontakt med Sverigedemokraternas dåvarande ordförande Mikael Jansson genom deras gemensamma bakgrund i Örebro.
Henningsson blev vän med Arne Andersson. I valet 2002 kandiderade Henningsson till kommunfullmäktige i Sundsvall och Andersson till kommunfullmäktige i den mindre grannkommunen Timrå.
SD får mandat i Timrå kommunfullmäktige
Henningsson kom inte in i Sundsvall, däremot blev Arne Andersson invald i kommunfullmäktige i Timrå med 151 röster.
Arne Andersson blev därmed Sverigedemokraternas förste politiskt valda representant i hela Norrland.
Att vara ensam sverigedemokrat i fullmäktige var emellertid inte helt friktionsfritt förklarade Andersson. Vid ett tillfälle gick den före detta politikern Tage Norgren upp i talarstolen och skällde från podiet ut Arne genom att vräka ur sig anklagelser om hur hemsk Arne Andersson var.
Arne Andersson lade tre motioner: Ett förslag gällde förbud mot nikab och burka i kommunens skolor. Ett annat handlade om att dra tillbaka den anti-rasistiska 5 i 12-rörelsens skolmaterial. Ett förslag han förklarade att han lade eftersom 5 i 12-rörelsen hade tagit ställning mot Sverigedemokraterna i samband med att SD kom in i fullmäktige 2002. Han ansåg att kommunen inte borde stödja organisationer som verkade mot det demokratiska utslaget. Ett tredje förlag handlade om att ge pensionärer rätt till gratis trygghetslarm.
Samtliga motioner avslogs.
I övrigt röstade Andersson med det borgerliga blocket. Överlag var han dock, enligt Timrås socialdemokratiske kommunfullmäktigeordförande Royne Bergman, ganska anonym. Royne Bergman sa i en intervju för en rapport om SD gjord av Integrationsverket 2006 följande:
Han sitter längst bak, begär sällan ordet och rynkar på näsan när chilenarna i Vänsterpartiet talar
Jag bad Andersson kommentera och denne sa att han var anvisad en plats längst bak och eftersom han mötte kompakt motstånd i fullmäktige så var det faktiskt inte så mycket han kunde göra som ensam partirepresentant.
2005 uppstod dock rabalder efter att Andersson invänt mot en formulering i den budget som antogs i november samma år. I budgeten fanns nämligen en skrivelse om etnisk mångfald som Andersson ville ta bort, med hänvisning till ett tal av statsminister Tage Erlander från 1960-talet där denne sagt att Sverige var bättre rustat än USA på grund av att Sverige hade en mer homogen folkstam än USA.
Detta utspel väckte stor ilska, och mängder av talare ville sedan läsa lusen av Andersson.
Timrå kommun diskuterade också en plan om att få bort SD genom att minska antalet platser i fullmäktige från 49 till 45. Ordförande Royne Bergman beklagade dock att detta även skulle gå ut över Kristdemokraterna. Planen baserades emellertid på att stödet för SD inte skulle växa.
Kommunföreningen Sundsvall-Timrå bildas
När SD nu 2002 hade valts in i Timrå kommunfullmäktige så startade Arne Andersson också den lokala sverigedemokratiska föreningen SD Sundsvall-Timrå, där båda kommunerna innefattades eftersom det helt enkelt fanns för få medlemmar för en enskild förening i varje stad.
Föreningen behövde skapas för att man skulle kunna ta emot det partistöd som Timrå kommun nu betalade ut för fullmäktigeplatsen.
En annan som gick med i partiet 2002 var Jan Björnefax. En man som hela sitt liv hade varit höger och skämtsamt betecknats som ”blåbandist” eftersom han röstat på Högerpartiet i sin ungdom. 1994 hade han emellertid röstat på Ny Demokrati eftersom han bekymrade sig över invandringen (samma år hade han även röstat ja till EU, något han senare ångrade), och när han 2002 fick ett flygblad som beskrev Sverigedemokraternas politik så röstade han på dem och ringde sedan Arne Andersson och gick med i partiet.
En annan medlem var Ulla Dahlin som brukade dela ut SD-kuriren tillsammans med Björnefax.
Johnny Skalin gör entre
Det fanns nu ett litet men växande gäng i Sundsvalls-trakten. Inför valet 2006 såg utsikterna bättre ut.
I början av året kom emellertid några nya personer in. Dels Martin Klausen som flyttat upp till Sundsvall, pratet gick att han ville komma bort från sitt gamla gäng i Nationaldemokraterna.
Därtill kom också Johnny Skalin och Håkan Åslin in i partiet. Arne Andersson som ledde föreningen Timrå-Sundsvall skickade ut en bekant, som sympatiserade med partiet men som inte var medlem, för att träffa Skalin och Åslin.
Denne partisympatisör fick inget bra intryck utan, enligt Andersson, ”negativa vibbar av dessa två, vilka med tiden visade sig vara korrekta.”
Johnny Skalins bakgrund beskrevs delvis i del 1 av denna artikelserie. Arne Andersson berättade emellertid att inte bara Martin Klausen utan även Johnny Skalin hade bakgrund i Nationaldemokraterna (något jag beskrev i artikel 2).
Det hade Skalin personligen berättat för Arne, men att ND vid ett tillfälle skulle dela ut ett flygblad med personnummer på en förbrytare, något Skalin tyckte var lite för magstarkt att göra. Även Lars Henningsson har sagt att även Johnny Skalin varit med i Nationaldemokraterna i Stockholm, men att han blev utkastad.
Detta är mig veterligen för allmänheten ny information, men som förmedlats till mig av två källor, som båda varit med från början och borde betraktas som trovärdiga.
Jag vill emellertid upprepa det jag skrev i artikel 2 om Martin Klausens tid i ND – nämligen att det inte finns någonting som indikerar att Martin Klausen eller Johnny Skalin är rasister.
Till mig, som är mörkhyad, sa Skalin vid ett tillfälle att han verkligen ville veta om någon någonsin uttryckte sig rasistiskt om mig. Det var något han inte skulle acceptera, var den tydliga innebörden. Medias schablonbild av SD som rasister är mycket missvisande, något jag kommer att gå in på djupare i slutet av denna text.
Däremot var SD:s policy i förhållande till ND tydlig. När det 2006 uppdagades att Martin Klausen varit med i ND så fick han hoppa av sin första korta roll som ordförande för SD Sundsvall-Timrå. Partisekreterare Mattias Karlsson uttalade sig då om saken i Sundsvalls tidning:
Han kan inte ha en ledande position inom sverigedemokraterna om han tidigare haft det inom nationaldemokraterna.
Johnny Skalin verkar emellertid ha lyckats slinka under radarn.
Med det sagt, låt oss nu gå vidare.
Jimmie Åkesson kommer till Sundsvall
I samband med valrörelsen 2006 så kom även Jimmie Åkesson upp för en valresa i Norrland.
Han kom med en merca-buss med vilken han körde ut valsedlar och valtidningar. Det var första gången som Andersson träffade Jimmie Åkesson på plats i Sundsvall (de hade dock även träffats vid andra partitillställningar).
Jan Björnefax träffade också Åkesson och delgav mig ett fotografi från träffen, som är daterad 2005. Björnefax hade samma år även varit ner på Sverigedemokraternas årskongress på Louis De Geer i Norrköping och där röstat för Jimmie Åkesson som ny partiledare framför Mikael Jansson.
De flesta norrlänningar gillade Åkesson.
Valet 2006
När kontakten med Johnny Skalin och Håkan Åslin på allvar upprättats så var valsedlarna inför kommunvalen 2006 redan tryckta. I Sundsvall hade man nu två kandidater, de två tidigare omnämnda Lars Henningsson och Jan Björnefax.
Johnny Skalin och Håkan Åslin ville emellertid också vara med, och skrev därför in sig själva på valsedlarna.
När valet sedan hölls så ökade man i Timrå från ett till tre mandat.
I Sundsvall, som inte hade fått några mandat 2002, fick man nu två mandat: Lars Henningsson och Jan Björnefax.
Johnny Skalin och dennes kompis Håkan Åslin blev suppleanter. Detta var de emellertid inte nöjda med och ett maktspel skulle börja där Johnny Skalin skulle göra allt för att klättra uppåt.
Arne Andersson hade börjat ana oråd i förhållande till Skalin och Åslin. Skalin ringde honom ofta för att gnälla på Henningsson och Björnefax och på så sätt försöka undergräva dem.
Vid årsmötet 2007 så beslöts att dela föreningen Sundsvall-Timrå i två föreningar, en för varje kommun. Arne Andersson beskrev i ett email till mig varför han ansåg att det behövde göras:
Vid årsmötet för S-vall/Timrå 2007 så beslöts efter mitt förslag att dela på föreningarna, dels för att båda nu hade några fler aktiva och det räckte för att bilda självständiga och undanröja de legala tveksamheter som fanns i förfarandet, och dels för att kunna rädda en del av de ekonomiska medel som fanns i Timrå om nu duon Håkan och Johnny, som vi inte kände så bra, hade dunkla avsikter med sitt plötsliga engagemang.
Det var många och långa telefonsamtal med Johnny under denna tidsperiod. Ofta innehållslösa. Som han kollade läget på oss alla. Ibland talade han illa om andra – till andra talade han illa om mig i syfte att underminera oss alla till egen fördel. Minns inte om det var hans kamrat Håkan, som senare kom på kant med Johnny för hans diktatoriska sätt att styra allt själv, som senare sa att ”det verkar som Johnny spelar in samtalen, för han kan traggla samma frågor om och om igen” ungefär. Men detta var senare, 2009 tror jag.
Anderssons farhågor skulle besannas. Lars Henningsson och Jan Björnefax var SD:s två fullmäktigerepresentanter i Sundsvall, men till sammanträdena brukade även Skalin och Åslin komma och sitta längst bak och stirra på Henningsson och Björnefax, för att smida planer på hur man skulle kunna ta över deras platser.
Johnny Skalin får Jimmie Åkesson på sin sida
Men Skalin skulle fortsätta den process han påbörjat.
2007 hade han även bjudit upp partiets relativt nya ledare Jimmie Åkesson till Sundsvall, i syfte att få honom på sin sida och på så sätt kunna ta över den lokala verksamheten.
Åkesson kom hem till Skalin i Kvisselby där denne bodde.
De samlades sedan som grupp hemma hos Johnnys vän Håkan Åslin i Njurunda. Jimmie Åkesson, Johnny Skalin, Håkan Åslin, Jan Björnefax, Jan Henningsson, Arne Andersson och Stefan Sundberg.
Syftet som angavs för träffen var att diskutera framtiden med gruppen, men för de närvarande så stod det tydligt att Skalin ville skildra SD-folket i Sundsvall som odugliga för att han själv och Håkan, skulle kunna ta över.
Enligt Lars Henningsson så hade de fjäskat för Jimmie Åkesson. Och Arne Andersson berättade att Johnny Skalin vid ett tillfälle sagt:
”Jag är sverigedemokrat rakt ut i fingerspetsarna.” (Dock ej säker på om just det sades vid träffen med Jimmie).
Johnny Skalin var en person som slickade uppåt men däremot sparkade neråt (ett specifikt uttryck som många som jag har pratat med har använt för att beskriva Skalin).
På träffen förklarade Skalin att Henningsson och Andersson var ”gamla gubbar”. När jag samtalade med nu 79-årige Henningsson om den här tiden, så utbrast han kort och gott:
Det största svinet som gått i ett par skor, det är Johnny Skalin!
Under träffen hade Henningsson emellertid fått ett bra intryck av Jimmie Åkesson. Men Andersson fick uppfattningen att Åkesson köpte Johnny Skalins framställning.
Det fanns nämligen ingen där som sa emot Johnny. Partiet hade inga karismatiska medlemmar, de var vanligt folk, några blyga av sig, men även de som inte var det såg sig bara som vanliga medlemmar som försökte göra sin plikt.
De hade inga storfräsar-ambitioner på samma sätt som Skalin, som också hade fördelen att han var karismatisk. Han var alltid propert klädd och kunde prata på ett sätt som fick folk att ställa sig på hans sida och nästan bli lite imponerade, trots att Skalin egentligen inte alls hade någon form av meritförteckning att skryta med.
Tjatet och gnället på Henningsson och Björnefax fortsatte.
På ett partimöte i Indal 2007 så var Skalin och Åslin otrevliga och ville få Björnefax att hoppa av sin plats i fullmäktige.
”Jag och Håkan sköter det här bättre än dig”, sa Skalin. Björnefax vägrade emellertid lämna sin plats.
Henningsson kände emellertid att han inte längre ville eller hade tid att sitta kvar i fullmäktige. Han slutade och Åslin tog sedan hans plats. Men senare tog Skalin över platsen från Åslin och skulle, enligt Björnefax’, som bokfört sin SD-verksamhet i en dagbok, börja tillsammans med honom i Kommunfullmäktige den 17 december 2007.
Skalin blir ordförande för Sverigedemokraterna i Sundsvall
Lars Henningsson började nu känna att han inte längre hade tid att vara ordförande för Sverigedemokraterna i Sundsvall. Han hade via jobbet ett kontrakt på skjutfälten i Bofors som tog mycket tid och hoppade därför av.
Den som tog över i hans ställe var Johnny Skalin, som var en smilfink som alla trodde var bra.
Det visade sig vara ett misstag.
Skalin ville inte delegera arbetsuppgifter utan göra allt själv för att ha kontroll. Därtill ville han ha pengar från Arne Anderssons förening i Timrå. Arne beskrev situationen i ett mejl till mig:
Henningsson sa vid nåt tillfälle: ”men det märker du väl att det är pengarna de vill åt – han vill leva på det här” ungefär.
Johnny hade vid flera senare tillfällen tiggt pengar från Timrå. Jag sade nej. För jag visste inte hur han tänkte använda dem, kanske till personliga omkostnader.
Vi litade inte på honom.
Det har med saken att göra att jag då var oense med Åkerlund på Rix. Timrå hade dessförinnan skickat allt det kunnat undvara till Rix för att stödja dem. Tacken var att få höra att vi parasiterade på Stockholm.
Därför tyckte jag vi kan gå tillbaka till de 25% som stipulerades i stadgarna blott. Detta var bara för att knäppa dem på näsan och inget som avsågs sättas i verket. Detta var inte populärt. Jag var en obekväm person.
Nu hade de Johnny som en del av ”De fyras gäng”.
Johnny Skalin verkar kring det skedet fått en koppling till partiet som de andra i Sundsvalls-trakterna inte lyckades få, samtidigt som Andersson hamnade lite på kant med åtminstone en person i partiledningen.
2008 så åkte Skalin och Åslin till landsmötet i Karlstad och baktalade, enligt Andersson, sannolikt både Henningsson och honom själv inför Jimmie Åkesson.
Årsmötet 2009 – Skalin förblir ordförande
Inför föreningsårsmötet 2009 så önskade många medlemmar att Henningsson skulle bli ordförande igen.
Däribland även Johnny Skalins vän Håkan Åslin, som även han ansåg att Skalin inte fungerade som ordförande. Hans kontrollbehov var för stort och Åslin invände även mot Skalins karaktärsproblem, då Skalin ska ha varit otrogen på ett hotell.
Åsling ringde upp Henningsson och bad om ursäkt för gammalt groll, och frågade om Henningsson inte kunde tänkas ställa upp som kandidat till ordförande i Sundsvall igen?
Nej, svarade Henningsson till att börja med. Han hade för mycket med jobbet.
Tio personer kom emellertid hem till Henningsson där man fikade och försökte övertala honom om att trots allt ställa upp. Han sa att han kunde gå med på det om någon annan också ställde upp, och Åslin lovade då att bli vice-ordförande om Henningsson blev ordförande.
Tanken var sedan att de aktiva medlemmarna skulle gå på årsmötet och sedan rösta ut Johnny Skalin.
Men så blev det inte.
Netflix lanserade i år en dokumentärserie vid namn ”Wild, Wild Country” om den indiske gurun Bhagwan Shree Rajneesh, som 1984 försökte ta över Wasco County i den amerikanska delstaten Oregon.
En metod som han och hans sektmedlemmar använde, var att med löften om mat, öl och gratis logi, locka hemlösa från hela USA till området. Dessa ville man sedan skulle registrera sig och rösta in sektmedlemmarna i kommunstyrelsen.
Till det sverigedemokratiska årsmötet 2009 så hade Johnny Skalin tagit med sig sin farsa, sin syster och halva Skalin-släkten. Därtill, fanns det enligt uppgifter från Andersson, också ett antal ryssar på plats på mötet.
Skalin var även den som höll på medlemslistorna, som han inte gärna delade med sig. Inför årsmötet i Timrå 2008 så hade Andersson bett om att få se de nya medlemslistorna. Skalin hade sagt nej. Andersson hade då frågat om det tillkommit några nya medlemmar, nej hade Skalin sagt. Via Håkan Åslin hade Andersson emellertid fått höra att det visst hade tillkommit nya.
Så eftersom Skalin höll på listorna så visste man nu inte vilka som var medlemmar. Omröstning skedde och Skalin besegrade Henningsson med 1 rösts övervikt. Henningsson blev då vice-ordförande. Efteråt frågade han Johnny om han skulle hjälpa till att ställa i ordning stolarna i lokalen där de befunnit sig?
”Stick!”, var enligt Henningsson, Skalins korta svar.
Sverigedemokraterna i Västernorrland började nu alltmer bli ett parti bestående av Skalin-trogna lojalister.
Guru-sekten lyckades aldrig ta över Wasco County, men Skalin tog däremot över Sverigedemokraterna i Västernorrland och Johnny Skalins pappa Ove Skalin sitter fortfarande i Sundsvalls kommunfullmäktige.
Efter detta lämnade Henningsson Sverigedemokraterna och skrev 2009 ett brev till Jimmie Åkesson om varför han gick ur.
Plundringen av SD Timrås partikassa
En tid senare fick Arne Andersson ett mejl från Johnny Skalin, som också ledde distriktet, med ett enkelt besked: föreningen i Timrå skulle läggas ned.
Orsaken som angavs var att Timrå inte hade kommit in med sitt årsmötesprotokoll i tid. Protokoll som Andersson menade att de kunde få kopior på om de ville. Men detta gjorde att Skalin fick godkännande av rikspartiet om att lägga ner föreningen.
Andersson förstod att Skalins syfte med att lägga ned föreningen var för att att kunna komma över Timrås partistöd.
Detta visste Andersson eftersom Stefan Sundberg (länets vice-ordförande som stod Skalin nära eftersom denne, likt många andra, imponerades av Skalin) läckt bredvid mun och i ett sammanhang sagt att planen var att ”kassan skulle dräneras.”
Skalin ringde också till Andersson som då sa att han kände till planen att tömma Timrås kassa. Johnny Skalin undrade vem som läckt, men Andersson svarade då att det var hans hemlighet. Men Andersson meddelade att om Skalin tömde Timrås kassa så skulle han gå till tidningen.
Det skedde och Andersson gick till Sundsvalls tidning (ST) som den 4 april 2009 publicerade en artikel med rubriken: ”Arne ska inte få behålla sina pengar”:
ST kunde i går avslöja den kaos och förvirring som råder inom Sverigedemokraterna.
Bland annat berättade vi att Västernorrlands länsdistrikt lyckats upplösa Timrå kommunförening och samtidigt lägga beslag på deras konto med 188 000 kronor.
Arne Andersson, partiets starke man i Timrå, hävdar att länsförbundets enda intresse har varit att komma år deras pengar.
Därefter intervjuade tidningen Solveig Boudin, fullmäktigeledamot i Orsa, som var den som hört Stefan Sundberg uttryckligen nämna att en plundring var planerad. Hon sa:
– Stefan Sundberg sade i samband med en lunch att ”Arne inte ska få behålla sina pengar” och åsyftade då Arne Andersson i Timrå, säger Solveig Boudin.
ST frågade också Stefan Sundberg om saken:
ST: Sade du att Arne inte skulle få behålla sina pengar vid lunchen i Gävle?
Stefan Sundberg: – Jag kan inte komma ihåg vad jag sa, säger Stefan Sundberg.
Johnny Skalin förklarade att man agerat rätt, och fick även stöd av partisekreterare Björn Söder som kommenterade till ST:
– I Timrås fall fanns det inte längre någon förening eftersom de inte skickat in några årsmötesprotokoll på två år. Distriktet har rådfrågat oss och de har handlat helt rätt, säger Björn Söder.
Timrå kommun fick sedan ett brev från Björn Söder om att kommunens partistöd därefter skulle skickas till Länsdistriktet. I praktiken till Johnny Skalin.
Missbruk av partikassan
Inför årsmötet 2009 så begärde Jan Björnefax, som tillsammans med Karl Johansson, som var revisor, att få ut revisionspärmarna – som handhades av Johnny Skalin och Martin Klausen – i två dagar för att gå igenom dem.
Först fick man bara något intetsägande papper, men ville ha pärmarna också. Efter många diskussioner kom Martin Klausen med pärmarna. De hade inte lärt sig något av Mona Sahlins Tobleroneaffär, utan ätit hamburgare och lagat bilen för partipengarna.
Det tyckte Björnefax var mycket märkligt, för i motsats till Andersson, som efter valet 2006 bjöd ut partiet på middag på Casino Cosmopol, så bjöd Skalin aldrig ut partiet på något. De hade inte ens kaffe och bullar på årsmötena, man fick dricka vatten. Däremot bjöd de ut sig själva för partipengarna.
Björnefax och dennes kollega hann emellertid inte gå igenom allt, för rätt var det var så kom Skalin och Klausen hem till Björnefax där de helt enkelt hämtade pärmen igen.
Den 3 april 2009 gick en mängd medlemmar ut i Sundsvalls tidning med skarp kritik mot Johnny Skalin och Martin Klausen:
ST har tittat närmare på det kaos som råder. Det är svårt att hitta dokumentation på alla uppgifter eftersom den är mycket bristfällig, men vi har pratat med ett tiotal personer för att få vissa saker bekräftade.
Johnny Skalin, ordförande i distriktet samt i Sundsvalls lokalförening och dessutom fullmäktigeledamot i Sundsvall, pekas ut som den stora boven i det drama som nu utspelas.
– Han är en katastrof, säger Lars Henningsson, som nu lämnat partiet.
Och vidare:
Bland den irritation som många medlemmar känner är att den ekonomiska redovisningen är bristfällig.
Varje år betalar Sundsvalls kommun ut 145 000 kronor i partistöd till Sverigedemokraterna i Sundsvall, enligt det regelverk kommunen har.
Ingen vet med säkerhet vart pengarna tar vägen.
– Bland annat finns utgifter på bilreparationer (3 000 kronor) och bildelar (2 000 kronor) på Johnny Skalins privata bil. Några kvitton har vi inte sett, säger Lars Henningsson.
– Det finns kvitton, svarar Johnny Skalin.
Så du bekräftar att det utförts bilreparationer med partipengar?
– Nej, men jag bekräftar att vi har kvitton på alla våra utgifter, svarar Johnny.
Dessutom pratar flera inblandade om att Johnny Skalin och kassören Martin Klausen fått betalt för hotellövernattningar – i hemstaden Sundsvall.
Något som Martin Klausen tillbakavisar.
– Sverigedemokraterna har inte betalat någon övernattning i Sundsvall åt mig, säger han.
– Det där får du tala med Johnny Skalin om, svarar Martin.
– Det finns några som försöker skada oss och gör olika påhopp. Men jag vill påpeka att ett enhälligt årsmöte gav styrelsen ansvarsfrihet, säger Martin Klausen, och hänvisar sedan alla övriga frågor till Johnny Skalin.
Även Johnny Skalins tidigare vän och politiskt allierade Håkan Åslin uttalade sig kritiskt:
– Det fungerar inte längre i partiet, Johnny Skalin har kört sitt eget race och därför har jag lämnat Sverigedemokraterna, säger Håkan Åslin.
Han fortsatte sedan:
– Det bästa vore om medlemmarna kräver en auktoriserad revisor som går igenom alla handlingar och räkenskaper. Problemet är att det knappt finns någon medlem kvar, säger Håkan Åslin.
Ord som kännetecknande beskriver vad många sverigedemokratiska grupperingar i hela Västernorrland har upplevt, som helt enkelt blivit både överkörda och slutkörda av Johnny Skalins ageranden, och så småningom förlorat orken, gett upp och lämnat partiet.
Jan Björnefax’ tid i socialnämnden
En av dem som jag har nämnt i denna text, som emellertid har hängt kvar, är Jan Björnefax.
Sedan 2015, när han tog över efter Anette Dahlin som hoppade av, så har han suttit i socialnämnden i Sundsvall för Sverigedemokraterna.
Han berättade att Martin Klausen i hög utsträckning försökt detaljstyra nämndearbetet. Klausen brukade dela ut papper som han ville att de sverigedemokratiska nämndemedlemmarna skulle läsa upp. Vid ett tillfälle klagade folk på Björnefax, men det var ju bara Klausens instruktioner om innantill-läsning han följde.
Klausen var också ofta osäker, berättade Björnefax, och när man ställde honom en fråga om hur han tyckte att de skulle göra i nämnderna så brukade han säga:
”Jag måste prata med Johnny”.
På senare tid har han emellertid intagit en helt motsatt inställning och inte styrt upp någonting alls, inte ens när det har behövts.
På grund av sjukdom och operationer så ville Björnefax från och med april 2017 få en ersättare till nämnden. Martin Klausen tillsatte utan att rådfråga Björnefax en person vid namn Sandra Persson som Björnefax inte fick möjlighet att lära känna eller yttra sig om.
Men hon har aldrig dykt upp så sverigedemokraternas plats i socialnämnden har stått tom. Det blev istället Socialdemokraterna som fick utse en ersättare i SD:s ställe, och socialdemokraten Burhan Hussain – som enligt Björnefax är en mycket trevlig person – har därför fått ta över Björnefax’ uppgifter.
Inte ens i Sundsvall, som är SD Västernorrlands huvudsakliga fäste, verkar således Sverigedemokraterna kunna tillsätta de platser de fått väljarmandat för med ansvarstagande partimedlemmar.
Björnefax är också lite besviken över att han aldrig fick någon hälsning eller lyckönskning av Martin Klausen när han i mars i år skulle lämna för att genomgå en höftoperation. Han säger också att han nu kommer att sluta och att han sa till Martin Klausen:
”Nu sätter du inte upp mig på någon ny lista, jag har gjort mitt nu.”
Avslutning
Detta är min sjätte artikel om Johnny Skalin och dennes parhäst Martin Klausen och de problem som dessa orsakat för Sverigedemokraternas utveckling i Västernorrland.
I denna artikel har jag alltså spårat de problem som jag själv upptäckte långt senare på andra sidan av Västernorrlands distrikt, ända tillbaka till partiets gryningsdagar i Sundsvall.
Mönstret är tydligt:
Skalin har från första början agerat på samma sätt överallt. Han har undergrävt och underminerat genuin partiverksamhet för att själv få- och behålla makt, för att på så vis – ensam eller tillsammans med sina mest lojala kollegor – kontrollera partiets, via kommunernas partistöd, inte helt oansenliga ekonomi.
Arne Andersson formulerade bra hur allt hade börjat, en beskrivning som fortfarande gäller: Skalin gav ett bra första intryck och proppade sedan alla som var mottagliga fulla med sin version av saker och ting, och därefter kunde han ”fortsätta plundringen av alla andra kommuner i länet.”
Idag har Johnny Skalin en stabil och tryggad inkomst som riksdagsman. En plats han nått genom att köra över alla som han ansett kommit i hans väg. Hans prioritering har varit sig själv, inte partiets och inte Sveriges.
Något som står klart för vemsomhelst som på allvar sätter sig in i historien och förhållandet i Västernorrland, det distrikt som Johnny Skalin – oavsett vilken formell titel han innehaft – har kontrollerat med järnhand ända sedan han kom in i partiet 2006.
Något de kritiska röster som jag i dessa artiklar gett många exempel på tydligt vittnar om.
En majoritet har inte per automatik rätt. Men när så många människor, helt oberoende av varandra vid helt olika tidpunkter, för fram en nästan identisk kritik över hela distriktet, så borde varningslamporna börja blinka. Något står inte rätt till med Johnny Skalins ledarskap.
Indikationer på det kom redan 2006. Sedan dess har varningslamporna under 12 års tid blinkat med ökad styrka.
Trots det tycks ingen med faktisk makt riktigt ha reagerat. Kritik för detta måste riktas åt två håll.
Medias ansvar
Dels måste kritik riktas mot en mycket inkompetent mediakår. En mediakår som, ofta i sin nitiska önskan att motverka SD, krampaktigt hållit fast vid förlegade bilder av SD som ett xenofobiskt och rasistiskt parti.
Det har emellertid inte fungerat eftersom mediabilden av Sverigedemokraterna som rasister inte överensstämmer med verkligheten. Desto mer jag forskar desto mer övertygad blir jag faktiskt om att den sannolikt aldrig har stämt.
Det beror delvis på vad man lägger i definitionen, men om innebörden är nedvärderande av andra människors specifikt på grund av deras hudfärg, så har jag aldrig stött på något åt det hållet.
Enskilda rasister har funnits, men jag har aldrig kunnat spårat detta till partiet i dess helhet. Rasistkortet är ett kort som media spelat ut och blåst upp på ett sätt som gjort att folk som engagerat sig i SD insett att det råder ett stort glapp mellan medias beskrivning av SD och de iakttagelser som de själva som medlemmar har kunnat göra av verkligheten. Något som väckt misstro mot media och tilltro till SD. Media har med sina ytliga framställningar gynnat SD i högre grad än de stjälpt partiet.
I mitt fall, det vill säga i mina egna granskningar i dessa artiklar, så är erfarenheten den precis motsatta. Jag får ständigt bekräftat av andra medlemmar att det jag skriver är exakt så som det förhåller sig. Den här artikeln är ett sådant exempel. Efter min förra artikel så fick Arne Andersson upp ögonen för mina texter och skrev i en kommentar:
Ha ha ha !!! Har ni inte fått bort de skojarna än ?? De plundrar föreningarna å lägger ner de som existerar för att sko sig själva. Fy F*n va jag skrattar då jag såg detta. Å det stämmer på pricken kan jag intyga.
Det var så vi fick kontakt och därefter öppnades fler dörrar, vilket ledde fram till den här artikeln.
Den tes jag driver är således både annorlunda och bättre än mainstream-medias teser.
Jag menar att Sverigedemokraterna, och Johnny Skalin i synnerhet, är problematisk av helt andra skäl än genuin rasism, eller den ännu större – oftast tanklöst och hysteriskt framlyfta halmgubben – nazism.
Skalin är ingendera. Däremot är han maktlysten och korrupt. En faktor som media helt missat i sin besatthet av sina egna oftast utdaterade analyser skrivna av journalister som själva inte har de kontakter eller insikter i partiverksamheten som jag trots allt har fått.
Ibland har enskilda artiklar skrivits (några av dem har jag trots allt citerat i mina artiklar) – men någon helhetsbild där man kopplat samman saker och ting har aldrig målats.
Istället för att granska de problem som faktiskt existerar inom Sverigedemokraterna, så har man satsat alla resurser och krafter på att skildra problem som inte finns, eller som på sin höjd är mycket marginella.
I granskningen av SD måste svensk media ges ett kraftigt underkännande.
Sverigedemokraternas ansvar
Slutligen måste kritik också riktas mot Sverigedemokraterna på riksnivå.
Jimmie Åkesson fick i våras en fråga om hur han såg på utbrytarpartiet Alternativ för Sverige. Åkesson förklarade att han inte ägnade dem några större tankar men tyckte att det var bra för de människor som kände att de ville ha ett parti som kanske i viss mån var som sverigedemokraterna hade varit i ett tidigt skede och som inte ville gå vidare.
Den instängda småklubbsmentaliteten lever emellertid också kvar inom Sverigedemokraterna här i Västernorrland. Ett parti som inte utvecklas, med en partiledning under Johnny Skalins och Martin Klausens styre som inte vill att partiet ska utvecklas.
Skalin har en tydlig tendens att omge sig med människor som han uppfattar sämre än sig själv, oavsett om det rör sig om Pavel Gamov i EU-nämnden eller Martin Klausen hemma i Sundsvall, för att på så vis framstå som den kunnige, den som hans underliggande verkligen behöver ”ringa till” för att be om hjälp. Människor med större kompetens än han själv betraktas som hot som ska hållas utanför.
Tydligare exempel än så på en verksamhet som sitter fast i tiden och som vill leva kvar i det SD som Skalin tog över för 10 år sedan snarare än att rikta blicken mot hur SD kommer att se ut om 10 år, är svårt att hitta. Detta måste också Sverigedemokraternas ledning inse.
Många medlemmar i Västernorrland har försökt uppmärksamma de problem som jag i dessa artiklar har beskrivit.
Jag har själv mejlat Richard Jomshof. Men något gehör har varken jag eller någon annan fått.
Vilket är märkligt.
Det finns faktiskt inga goda skäl för Sverigedemokraterna att hålla Johnny Skalin och dennes närmaste kumpaner om ryggen.
Sverigedemokraterna är alldeles för viktiga för Sverige för att göra det.
Därför behöver partiet agera. Det hade behövts göras redan igår. Det går förstås inte. Men däremot kan man välja att agera idag istället för att vänta tills imorgon. Görs ingenting nu så kommer nämligen problemen att växa ytterligare och ogräset bli betydligt svårare att rycka ur marken.
Ronie Berggren
————-
Alla delar:
#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018
#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018
#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018
#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018
#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018
————-
