Ronie

Ronie Berggrens fjärde artikel om Sverigedemokraternas distrikt i Västernorrland. I denna artikel beskrivs den sverigedemokratiska slagkraften i Örnsköldsvik som aktivt underminerades av distriktsledningen med Johnny Skalin och Martin Klausen i spetsen, som genom sitt agerande önskat värna egna positioner framför partiets bästa. En underminering som orsakat Sverigedemokraternas utbredning i Västernorrland allvarlig skada.

—————————–

Alla delar:

 

#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018

#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018

#3 Sverigedemokraterna Västernorrland #3 – Ronny Edlund, en sverigedemokratisk hjälte bränd av sina egna, 5 april 2018

#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018

#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018

#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018

—————————–

I mina föregående tre artiklar (som för er nytillkomna rekommenderas att läsas först) har jag beskrivit SD Västernorrlands två toppnamn, Johnny Skalins och Martin Klausens arbete för att undanröja potentiella rivaler inom sitt eget parti, i synnerhet bland medlemmarna i Örnsköldsvik.

I denna artikel tänker jag beskriva potentialen hos de människor som på svaga grunder nu är utrensade ur partiet eller som självmant har lämnat i protest.

Örnsköldsvik – en stad med starkt näringsliv och stark socialdemokrati

Örnsköldsvik är i förhållande till stora delar av Västernorrland en levande entreprenörsstad. Nolaskogsandan är det historiska uttrycket för stadens driftighet som kan skönjas inom skogs-, cellulosa- och verkstadsindustrin.

Örnsköldsvik står, enligt kommunens hemsida, för ”3 procent av Sveriges totala nettoexport. Jämfört med folkmängden som utgör mindre än 0,5 procent av Sveriges befolkning”. 

På Svenskt näringslivs rankningslista på svenska städers företagsklimat så hamnade Örnsköldsvik 2017 på plats 165. Det innebär plats två bland Västernorrlands städer (Med Timrå som etta på plats 50 på listan, Kramfors trea på plats 210, Ånge fyra på plats 232, Sundsvall femma på plats 239, Härnösand sexa på plats 254 och Sollefteå på plats 282).

Örnsköldsvik är därtill en starkt socialdemokratiskt präglad stad. Det stora oppositionspartiet är Centern, men de utgör ingen ideologisk eller politisk kraftfull opposition och just därför har Sverigedemokraterna haft större potential i Örnsköldsvik än i andra städer i Västernorrland, som exempelvis Sundsvall där Moderaterna är det naturliga oppositionspartiet.

Många företagare i Örnsköldsvik har gått i säng med socialdemokratin, det är så man får nämnder att godkänna byggprojekt, det är så man får köpa kommunal mark, det är så man kan arrendera ut privat egendom till kommunen. Det är helt enkelt så man måste göra om man vill komma någonstans, och eftersom företagare är praktiskt lagda så vill de det. Crony-capitalism – där aktörer inom den fria marknaden gör överenskommelser i det fördolda med offentliga förvaltningar – präglar Örnsköldsvik. Primärt förhållandet mellan näringsliv och socialdemokrati, men även mellan näringsliv och den mjuka Center-oppositionen.

På ett rent idéplan så är socialdemokraterna emellertid inte företagsvänliga, och företagare gillar i ärlighetens namn, inte socialdemokraterna.

Det i kombination med en öppen invandringspolitik med en välfärdsfördelning som alla som driver företag förstår kommer att haverera, väckte i Örnsköldsvik redan från start ett intresse från företagarhåll för Sverigedemokraterna.

I partiets tidiga skede anslöt sig- eller försökte en en ansenlig andel kända företagare ansluta sig till Sverigedemokraterna. Även internationellt välkända hockeyrelaterade profiler besökte partimöten i Örnsköldsvik.

Men det som oftast hände var att de av uppriktig nyfikenhet besökte ett partimöte, såg att partiet – styrt av Johnny Skalin och dennes kollegor – inte fungerade, och inte hade några som helst likheter med idrotts- eller näringslivskulturen ifråga om energi, drivkraft och effektivitet, och därefter helt enkelt gick därifrån.

Några försökte emellertid hänga kvar i önskan att styra upp saker och ting, och det är dessa jag nu tänkte skriva några rader om.

Åke Lidfalk – tilltänkt ordförande för Öviks kommunförening

Åke Lidfalk är ett namn ni som läst de tidigare texterna redan är bekanta med, så det här blir en kort repris med lite bredare bakgrundsinformation. Åke Lidfalk var tänkt som ordförande i den Örnsköldsviks-förening som var tänkt att bildas 2017-18, men blev då, när föreningen just var på väg att startas upp, utsatt för personärende från Martin Klausens sida i mars 2018 och lämnade då partiet.

Åke Lidfalks bakgrund är emellertid så intressant att jag bad om en kort redogörelse där han svarade:

Mitt namn är Åke Lidfalk, Örnsköldsvik.

Har utbildat mig till Ingenjör, först i vägbyggnad men slutförde utbildningen som byggnadsingenjör år 1965. Därefter gått kurser för taxeringsmän, deklarationsgranskare, skattelagstiftning, starta eget, marknadsföring, företagsekonomi, datautbildning, dataprogrammering.

2 år arbetat med projektering på en ingenjörsbyrå.

12 år som chefskonstruktör på ett arkitekt och ingenjörskontor ibland som arkitekt.

2 år eget konsultföretag där uppfinningar gjordes, vilken en blev världspatent. Företaget är fortfarande aktivt. Med världspatent idén startades Lättelement AB. Sysselsätter idag direkt 106 personer.

Varit delägare i Masonite AB (10%) och huvudägare i Masonite Beams AB (20%) i många år.

26 år som vd för Lättelement AB. Företagsledning, marknadsföring och projektledning. Konstruerat nya konstruktiva lösningar och produktionslösningar.

Dessutom eget konsultbolag sedan 1978, styrelseledamot i flera företag, nämndeman i Ångermanlands Tingsrätt. Är oberoende, med ett stort mått av ärlighet och demokrati.

Upprättat bygglovshandlingar-, bygghandlingar-, konstruktionslösningar-, skattedeklarationer åt allmänheten.

Har under hela livet varit intresserad av samhällsfrågor. Engagemang i föreningslivet.

Var tidigare folkpartist och avstod från en riksdagsplats på 70-talet för att driva företagande.

Åke Lidfalks meriter visar att han utan tvivel skulle vara kompetent nog att leda en kommunförening för ett politiskt parti. Det är också den uppfattningen jag fått av honom, en mycket kompetent, energisk och drivande person.

Trots detta blev han utesluten. Skälen som anfördes var att han uttryckt sig positivt om Sam Gunnarsson, det vill säga personen som nämndes i föregående artikel som blev utesluten på grund av en text på SD Örnsköldsviks hemsida, en text som det finns goda skäl att tro att Distriktet i Sundsvall tipsade lokaltidningen allehanda.se om, som genast högg på lockbetet, gjorde precis den stora grej av saken som Skalin önskat, och därmed ovetande lät sig frame:as. 

Ett annat skäl som angavs var att Lidfalk skulle ha agerat hotfullt – vilket Åke bestämt tillbakavisar och vilket det faktiskt inte finns några sunda skäl att tro på när man lärt känna hur han är som person. 

Åke Lidfalk är en av de riktiga kämparna, som under lång tid försökt få till en kommunförening i staden, men ständigt motarbetats av Johnny Skalin och Martin Klausen. När personärendet nådde honom ansåg han att han hade fått nog. Han avgick innan han hann bli utesluten och skickade tillsammans med sin hustru följande e-mail till medlemsutskottet (MU), Richard Jomshof, Michael Rubbestad och Fredrik Alhbin:

När det tillåts från centralt håll att två personer under ett flertal år får förstöra den politiska utvecklingen i Västernorrland anser vi att det icke är önskvärt att delta i en sådan organisation.

Martin Klausen och Johnny Skalin motarbetar allt så att ingen som har kompetens, högre utbildning eller är företagare / entreprenör tillåts verka i SD-distriktet eller starta kommunföreningar i länet.

De anser tydligen det som ett hot mot dom själva samt att de får en sämre ekonomisk situation och kontroll. Pengarna skulle stanna i resp. kommunförening. Under denna valperiod har cirka 500 000 kr gått till att förvaltas av distriktet och ytterst lite till Örnsköldsviks kommun. Det finns flera obetalda lokalhyror under perioden.

När inkompetens och dumhet får råda kan det inte leda till något positivt. Ideligen startas personärenden när de känner att deras position hotas. Partiskadligt i allra högsta grad.

Totalt avsaknad av politisk verksamhet och medlemsarbete från distriktet under ett flertal år. De av distriktet utsedd arbetsgrupp har av medlemmarna i Örnsköldsvik så dåligt förtroende att närapå, inga medlemmar kommer till de få mötestillfällen som utlysts. Dessutom har de varit föremål för en säkerhetsutredning av Fredrik Ahlbin juni 2017. Hotelser av allvarlig grad som sänts till flera medlemmar och dess fruar. Hotelserna kommer nu att polisanmälas. Dessa personer har fått förtroendet och ytterligare uppdrag i partiet.

… Partiet har blivit odemokratiskt, maktförkomligt och toppstyrt. !!

Efter att ha lämnat Sverigedemokraterna så övervägde Åke Lidfalk att gå med i Medborgerlig samling, men valde senare Alternativ för Sverige – ett utbrytarparti ur sverigedemokraterna, där även Ronny Edlund som beskrevs i min förra artikel gick med efter uteslutningen.

Sven Valerio – tilltänkt vice-ordförande för Öviks kommunförening

Sven Valerio var tänkt att bli kommunföreningens vice-ordförande Jag bad även honom dela med sig lite om sin bakgrund.

Han berättade att han har en universitetsutbildning inom mattematik och kemi och under 12 år varit forskningsingenjör på KTH innan han flyttade till Norrland.

Därtill har han varit egenföretagare under fyra års tid och haft diverse styrelseledamotsuppdrag i bostadsrättsförening, föreningsliv och så vidare.

I ett email skrev han till mig att de saker jag frågade honom om aldrig hade förts på tal under alla år han hade varit med i SD:

Notera detta: under min tid i SD har ingen någonsin efterfrågat vad jag har för erfarenhet, utbildning eller bakgrund. Inte heller vad jag har för sociala nätverk. Jag har inte heller hört talas om att någon annan medlem skulle ha fått sådana frågor. Istället verkar valberedningar uteslutande agerat, i strid med partiets stadgar, på direkt uppdrag av distriktets ordförande och den enda intressanta egenskapen hos medlemmarna har varit huruvida de är lojala mot distriktets ledning i alla situationer som kan tänkas uppstå. Detta är inte vad som brukar kallas toppstyrning. Snarare vanskötsel och slöseri med mänskliga resurser. Toppstyrning är inte ett problem om de eller den som toppstyr är kunnig, kapabel och genom uppvisat mod, rådighet och duglighet, gör sig förtjänt av medlemmarnas förtroende.

Efter att den planerade Öviksföreningen stoppades i samband med Martin Klausens uteslutningsärenden mot Åke Lidfalk med flera, så fick Sven Valerio nog och lämnade partiet. I ett utträdesmejl den 18 februari 2018 (som jag citerade även i del 2 av denna artikelserie) så skrev han till rikspartiet:

Härmed ”begär jag, Sven Valerio, utträde ur Sverigedemokraterna med omedelbar verkan.

… I Örnsköldsviks kommun har inget medlemsmöte i vårdande syfte hållits sedan jan 2017. I avsaknad av kommunförening är det distriktet som ansvarar för medlemsvården i Örnsköldsvik. Under min tid i partiet, vilket är flera år nu, har några få medlemsmöten arrangerats i Örnsköldsvik. Endast ett av dessa har haft ett relevant innehåll. Jag har ännu aldrig deltagit vid ett medlemsmöte där politik, eller dess taktik eller strategi, har diskuterats och avhandlats. Ansvariga DO under den tiden har varit Johnny Skalin och Martin Klausen. Man måste mer eller mindre vara både blind, döv och klenbegåvad för att inte se att dessa två individer aktivt arbetar för att undertrycka partiets utveckling i kommunerna Sollefteå, Kramfors, Ånge och Örnsköldsvik. I Ånge har man misslyckats, i övriga tre kommuner lyckas man. … Riksorganisationen är alltså inte ansvariga för Martin Klausens och Johnny Skalins vidriga beteenden, men genom sin underlåtenhet att agera så sanktionerar man dessa. Droppen som fått bägaren att rinna över för mig är att det inte räckte med att underkänna SD Örnsköldsvik. Dessutom öppnar man personärenden mot mina vänner och partikollegor för att förhindra att dessa kan väljas till uppdrag i distriktet eller hamna på en vallista. Anständiga människor med hedervärda arbeten och yrkesliv, som nu får sina karaktärer ifrågasatta av Martin Klausen på det mest sekteristiska sätt. … Slutligen är ett torrt konstaterande att med den rekryteringspraktik SD Västernorrland bedriver, så kommer partiet att inom överskådlig framtid stå utan kompetenta företrädare. Dock kommer det finnas rader av ryggradslösa, inställsamma medelmåttor med bristande kunskaper om samhällets institutioner tillgängliga. Detta rimmar mycket illa med partiets uttalade ambition att höja sin trovärdighet.

​/​Sven Valerio

Efter att ha lämnat sverigedemokraterna valde även Sven Valerio att gå med i Alternativ för Sverige. Inte för att han blev sparkad, så som SD:s catchiga anti-AfS-slogan ”Alternativ för Sparkade” lyder. Ej heller för att han eller de andra före detta Öviks-medlemmarna var sämre än de kvarvarande SD-medlemmarna. Förhållandet är snarare det motsatta. Vilket jag själv – utan att yttra mig om AfS ur något större nationellt perspektiv – beskådat från första parkett. 

Lars Höglund – tilltänkt revisor för Öviks kommunförening

Lars Höglund är en annan person som gick med i Sverigedemokraterna i tron att SD skulle kunna bli en riktig opposition mot det socialdemokratiska styret i Örnsköldsvik

Han har en lång karriär bakom sig. Dels började han 1992 som förbundsjurist på arbetsgivareföreningen och fick vara med under den omtumlande tiden i början av 1990-talet när 350 000 människor gavs sparken. 1997 blev han personalchef på ABB Service, därefter personalchef på elföretaget Samina. I början av 2000-talet personalchef på det amerikanska bolaget Newport Corporation där han skulle vara med att flytta företaget till Sverige. De amerikanska ägarna ändrade sig emellertid när de började förstå det svenska skattesystemet och flytten gick istället till Kina, där Höglund bodde och arbetade under flera års tid.

Likt alla andra som försökt engagera sig i Västernorrlands Sverigedemokrater så insåg Lars Höglund tidigt att det inte gick att ha att göra med Johnny Skalin och Martin Klausen. De hade inte den energi eller de ambitioner eller den kompetens som han var van vid från sitt eget yrkesliv, och deras enda intresse var att förhindra medlemmarna i Örnsköldsvik från att bilda en kommunförening.

Den 23 januari 2017 så åkte Lars Höglund i sällskap med Åke Lidfalk ner till Sundsvall för att besöka flygplansfabriken i Nacksta strax utanför staden. Såväl Lars Höglund som Åke Lidfalk hade nämligen ett långtida flygplansintresse.

De kontaktade Martin Klausen och Johnny Skalin och undrade om de ville följa med och äta lunch innan och då samtala om den lokala situationen i Övik. De hade även meddelat flygplansfabriken att dessa skulle få finbesök av en riksdagsman (Johnny Skalin). Både Åke och Lars har delgivit mig en beskrivning av vad som sedan hände.

Åke skrev:

Hej Ronie !

Vårt möte med Jonny Skalin & Co den 23/1 2017.

Vi hade haft kontakt med Martin om att vi hade ett möte på Flygplansfabriken i Sundsvall denna dag och önskade träffa dom och prata om situationen i Örnsköldsvik som vi framförde var ohållbar.

Samtidigt inbjöds de att vara med oss på ett studiebesök på fabriken eftersom jag är en liten delägare i fabriken. De viste upplägget för dagen före vår ankomst. Började med lunchmöte med mat.

Samtalades lite allmänt under måltiden. Talades om flyg och visade broschyr på See-gul som utvecklas och tillverkas i Sundsvall, vilket ingen viste att fabriken fanns, men var ändå mycket intresserad.

Samtalet kom in på att arbetsgruppen i Övik inte fungerade. När möten hölls av Ledins så kom inga medlemmar. Jag deltog i ett möte i Köpmanholmen där endast två medlemmar förutom jag och Martin var närvarande. Dessa två kände Ledins mycket väl och berättade senare till mig att de närmast tvingades att närvara. Jag framförde vid mötet att ny arbetsgrupp måste utses, annars kommer det inte att fungera. Skalin blev mycket upprörd och meddade att detta inte kunde ske.

Mötet upplöstes under dämpad form och de meddelade att inte följa med på studiebesöket.

Lars Höglund skrev:

Som jag minns träffen i Sundsvall som skulle innehålla ett studiebesök vid flygplansfabriken i Nacksta så var förloppet följande.

Jag hade pratat med Martin Klausen om bildandet av kommunförening i Örnsköldsvik och om det klena intresset för den arbetsgrupp som leddes av paret Ledin.

Vi hade någon vecka innan haft ett möte i Bjästa där bara jag, paret Ledin och xxx och xxx deltog + Martin Klausen, Jonny Skallin och Marcus Molinder från distriktet, ett möte utan någon dagordning, utan någon politisk diskussion överhuvudtaget osv.

Detta sätt att jobba på var enligt min mening inte acceptabelt, vi kom vidare att prata om flyg som hobby och möjligheterna att åka på bussresa till Optand (på samma sätt som de bussresor som jag tidigare ordnat till Flyg- & Lotta Museet i Optand) nu genom SDs försorg.

Det kom då fram att Johnny Skallin var intresserad av modellfly och att man inte visste om att det fanns en flygplansfabrik i Nacksta, Sundsvall.

Eftersom … Åke och jag skulle åka och besöka flygplansfabriken någon vecka senare så pratade vi om ett studiebesök för SD medlemmar som var intresserade. Vi kom så överens att vi den 23/1 2017 skulle äta lunch tillsammans och sedan besöka Flygplansfabriken.

Till lunchrestaurangen kom då Klausen, Skallin, Balkerud, Molinder och Timrås starke man, dessa hade haft styrelsemöte innan vår träff. Man meddelade att man inte ville bli bjudna på lunch, att man inte ville gå på något studiebesök, att man inte ansåg medlemmarna i Örnsköldsvik mogna för att bilda någon kommunförening, att man ansåg det vara oförskämt av vissa medlemmar i Örnsköldsvik när dessa påpekat att partistödspengar skulle ha använts till privata omkostnader för bl.a Johnny Skallin osv. varefter man gick.

… Åke, och jag fick då åka till Flygfabriken ensamma och meddela att det inte skulle komma någon riksdagsman eller andra politiker från SD.

Som ovan minns jag händelseförloppet från den 23/1 2017.

Lars Höglund var tänkt som revisor för den kommunförening i Örnsköldsvik som Martin Klausen våren 2018 stoppade genom personärenden mot de centrala medlemmarna.

Hans yrkesliv visar tydligt att han hade alla meriter, och det så att det blev rejält över, för att vara revisor för en lokal SD-förening. Men när uteslutningärendena föll mot vännerna så fick han nog och lämnade partiet, och skrev följande avskedsbrev:

Hej SD-medlemsregistret När jag för ett par år sedan, blev medlem i Sverigedemokraterna så var det av den anledningen att jag gillade och sympatiserade med den politik som Sverigedemokraterna stod för och som företrädare som Kent Ekerot, Björn Söder, Jimmie Åkesson mfl. väl förmedlade i den offentliga debatten.

Det fanns figurer som var högst tvivelaktiga med förflutet som kriminella kåkfarare, dokumenterat sinnessjuka, religösa sharlataner och andra lycksökare som jag som ny medlem förväntade mig skulle rensas ut när normalt ”funtade” i och med den stora medlemstillströmningen skulle finnas att tillgå som förtroendevalda.

Tyvärr visade det sig bli tvärt om, med en närmast kriminell tillämpning av uteslutningsprocesser i form av sk. personärenden så har alla som intellektuellt utgjort en fara för figurer som för egen räkning drivit Sverigedemokraterna, blivit föremål för en summarisk process kallad ”personärenden”. Vidare har lämpliga (både intellektuellt rustade som opinionsbildare) personer uteslutits, plockats bort från vallistor etc. via processer redigerade av personer med bakgrund som rånare, dokumenterat sinnessjuka, religiösa andeutdrivare etc. Vittnesmålen från de olika distrikten i landet är entydiga, tillsammans med de nomineringslistor som de sista veckorna har presenterats såväl för kommuner, distrikt och inte minst riksdagslistorna visar på det uppenbara att Sverigedemokraternas nomineringsförfarande är enbart destruktivt (och nej. jag har inte själv sökt bli nominerad).

Ovanstående är tyvärr inte det värsta, sett från min synvinkel. I Västernorrland har det tillåtits, trots många varningar till partisekreteraren, riksombudsmanna ansvarige och partiledaren direkt att två personer Jonny Skalin och Martin Klausen, är direkt olämpliga att företräda Sverigedemokraterna.

Några exempel på deras agerande finns i konfiskerande och användande för egna syften av de kommunala partistöden (med bl.a stoppande av bildningar av kommunföreningar som verktyg), vidare de ständigt återkommande missbruket av anmälda personärenden, nomineringar av direkt olämpliga personer som förtroendevalda etc.

Men det värsta och den helt avgörande orsaken till att jag nu begär utträde ur Sverigedemokraterna är de fall av dödshot som ett stort antal av medlemmar och deras anhöriga i Västernorrland har fått av ett extremt religiöst par, båda också medlemmar i Sverigedemokraterna .

Dessa hot var av så allvarlig art att en säkerhetskonsult (Patrik ) per den 26 juni 2017 sammankallade sju medlemmar som utsatts för dessa hot. Säkerhetskonsulten (som nu är anställd vid Sverigedemokraterna som säkerhetsansvarig) vädjade till oss mötesdeltagare att inte polisanmäla händelserna för att inte skandalisera partiet och vederbörande hade enligt sin egen utsago, vidtalat detta extremreligiösa par att lämna partiet och upphöra med hoten. Två kända polisanmälningar gjordes ändå.

Säkerhetskonsulten upprättade en rapport från det ovan nämnda mötet, en rapport som mörklades av chefen för riksombudsmanna verksamheten i samförstånd med ansvariga för distriktet Västernorrland. De ovan nämnda ansvariga för distriktet i Västernorrland Jonny Skalin och Martin Klausen har sedermera anmält fem av de närvarande på ovan nämnda möte såsom ”personärenden” till Sverigedemokraternas medlemsutskott, och utsett den ena i nu nämnda par till distriktssekreterare i Västernorrland den andra till att ingå i valberedningen.

Dessa fem medlemmar är nu uteslutna ur partiet. Vidare fanns det två medlemmar till som mottagit samma form av dödshot, xxx

… Ovanstående skall läsas som att det var definitivt inte detta som jag förväntade mig när jag gick med i Sverigedemokraterna, att aldrig (inte en enda gång) delta i något möte där sakpolitik avhändats, inte något möte om strategier förutom vem som blivit anmäld som personärende, inte en enda gång mött en distriktsförträdare som dugt något till etc.

… STRYK MIG OMDELBART FRÅN DET HÄR JÄVLA LÅTSASPARTIET OCH TA BORT ALLA MINA PERSONUPPGIFTER SOM REGISTRERATS AVSEENDE MIG HOS SVERIGEDEMOKRATERNA OCH KONTAKTA MIG ALDRIG MERA. IGEN.

Jag kommer om en vecka kontrollera att inga som helst personuppgifter fortfarande finns kvar avseende min person, vid Sverigedemokraterna.

Lars Höglund berättade även för mig att han träffat såväl Jimmie Åkesson som Richard Jomshof vid en privat träff i Umeå och där berättat om dödshoten, som partiet ändå inte tog itu med.

Även fruar till partimedlemmar har fått nedlåtande SMS av Jan Ledin. Jag har också själv tagit del av en polisanmälan som upprättades, trots att säkerhetskonsulten manade att inte upprätta någon sådan eftersom detta kunde smutsa ner partiets rykte. 

Det förlorade Öviks-teamet

Dessa personer, jämte många andra som jag av olika skäl inte berättat om, utgör det förlorade Öviks-teamet. En grupp som haft stor potential att kunna skapa en fullt fungerande kommunförening (och ett team jag även kan räkna mig själv till), och medlemmar med meriter som varit minst lika starka som hos den existerande föreningen i Sundsvall.

Men från distriktets håll saknades det konstruktiva och bejakande ledarskapet, och gruppen är nu borta.

Kvar står kandidater på Örnsköldsviks kommunfullmäktigelista som är tillsatta av Martin Klausen och distriktet i Sundsvall, inte av medlemmarna i Örnsköldsvik. En lista bestående av personer som överlag inte är kapabla att axla ett brett politiskt ansvar, som inte matchar den kompetens som har gått förlorad och som heller inte har kompetensen att i sin verksamhet stå jämnbördiga med de andra partierna i staden.

Som jag skrev i inledningen så är Örnsköldsvik en entreprenörsstad. 2014 så deltog Sverigedemokraterna inte på de tillställningar som inför valåret anordnades i staden. Det var något vi som önskade se en kommunförening komma till stånd ville förändra i god tid innan valet 2018. En sverigevänlig oppositionssrörelse på Stefan Löfvéns egen bakgård.

Så blev det inte.

Valåret 2018 är igång och Örnsköldsvik har redan börjat anordna valpolitiska tillställningar där Sverigedemokraterna inte heller denna gång deltar med den bredd och kompetens som man sedan länge borde ha byggt upp.

Den 18 maj anordnade Företagarna i Örnsköldsvik en politisk debatt på Cafe UH i centrala stan. 

Alla partier var inbjudna och på Företagarnas hemsida stod också ett sverigedemokratiskt namn anmält: Gudrun Ledin (som ni som läst hela artikelserien torde ha blivit ganska bekanta med vid det här laget).

Den 30 maj så fick jag via telefon bekräftat av Företagarnas chefsekonom Daniel Wiberg, som modererade samtalet, att alla partier som bjudits in kom dit, men inte sverigedemokraterna.

Från Företagarna i Örnsköldsvik fick jag via SMS också veta att SD anmält två personer, men att båda avbokade på morgonen ”pg a sjukdom”.

Just sverigedemokraternas två kommunfullmäktigekandidater blev alltså sjuka samma morgon, just dagen när en mycket viktig debatt skulle anordnas. Vilket är jämförbart med hur ungar som vill slippa prov i skolan gör.

Den 24 maj hölls också en debatt i pingstkyrkan, anordnad av föreningen Örnsköldsvik framtidens akutsjukhus, om hur de lokala partierna såg på den angelägna vårdfrågan. De hade svårt att få tag i Sverigedemokraterna men ringde den ovan nämnda och sedan tidigare avhoppade Lars Höglund. Han sa att han inte längre hade med partiet att göra.

Till slut fick de ändå kontakt med någon riktig representant och Sverigedemokraterna skickade Mats Hellhof, gruppledare för Sverigedemokraternas landstingsgrupp. Övriga partier företräddes överlag av sina lokala politiker. Men inte SD.

Tisdag den 29 maj så hölls ett lokalt möte i Leding om Björna-områdets framtid, med fokus på skola och äldreomsorg. En för kommunen viktig fråga. Företrädare för alla partier i kommunfullmäktige fanns på plats – alla var lokalpolitiker. Men ingen sverigedemokrat fanns där, inte ens någon utifrån, utanför Örnsköldsvik. Detta trots att detta var en viktig kommunal lokalfråga.

Örnsköldsviks kommun anordnar även Skolval 2018 där stadens gymnasieskolor har valmingel där eleverna ges möjlighet att träffa representanter för alla riksdagspartier. Nolaskolans gymnasium hade till en början inte fått något svar från SD och irriterades över det eftersom man inte ville framstå som att man höll SD borta. Två dagar innan tillställningen kom emellertid svaret: ”Nån kommer att komma”.

Den 1 juni dök sedan inga mindre än tidigare omnämnda Jan och Gudrun Ledin upp. Den förste har alltså skickat hotbrev till Jimmie Åkesson och den andra är tvåa på SD:s fullmäktigelista för Örnsköldsvik. De fanns på plats i sällskap av en tredje person, som är okänd för alla Öviks-medlemmar jag pratat med, som stod för allt prat. Gudrun och Jan Ledin var i princip helt tysta.

Den 4 juni skrev Bodil Hansson, ordförande för Västernorrlands socialdemokrater (med Martin Klausen i motsvarande roll hos Sverigedemokraterna) en debattartikel i Allehanda.se där hon utmanade regionens Sverigedemokrater på en debatt om sjukvårdsfrågan, där Sverigedemokraterna rört sig bort från att motsätta sig vinster i välfärden till att tillåta detta. Hon skriver:

Vi socialdemokrater utmanar nu Sverigedemokraterna på debatt i Sundsvall och Örnsköldsvik den 11 juni. Vi vill debattera frågan om en trygg välfärd, fri från övervinster. Spelreglerna är enkla. Varje parti har två debattörer per debatt – en från den kommunala nivån en från regionen/länets riksdagskandidater. … Ställer ni upp?

Svaret på den frågan är inte självklart, vilket i sig säger ganska mycket. Och vem av Öviks fullmäktigekandidater/eller ledamöter som skulle kunna göra ett trovärdigt väljarintryck i en öppen debatt är också höljt i stor osäkerhet.

Alla de farhågor om ett dysfunktionellt sverigedemokratiskt parti i Örnsköldsvik tycks besannas genom de kommunfullmäktigekandidater som plockats fram av Martin Klausen i Sundsvall, och som inte blivit nominerade och valda av de genuint aktiva och engagerade medlemmarna i Örnsköldsvik.

Martin Klausen, som är Johnny Skalins närmsta vapendragare, har alltså aktivt nominerat medlemmar som inte bevisat sig kompetenta eller värdiga att vara förvaltare av Örnsköldsviks kommun.

Politiker i ett parti som inte har någon utstakad framtidsvision för Örnsköldsvik och politiker i ett parti som inte har något valmanifest om hur de vill tackla Örnsköldsviks mest brännande utmaningar 2018. Därtill ett parti som isolerat eller uteslutit de partimedlemmar som haft sådana idéer.

Vad vi har att förhålla oss till är alltså ett politiskt vanstyre av stora proportioner. Ett vanstyre som borde angå Sverigedemokraternas riksledning och som givetvis angår Örnsköldsviks kommun.

Vilket för oss över till Örnsköldsviks kommuns partistöd.

Missbruket av Örnsköldsviks partistöd

En tes jag drivit i dessa artiklar är att Västernorrlands distriktsledning med Johnny Skalin och Martin Klausen i spetsen agerar partiskadligt primärt med ekonomiska intressen som drivkraft. I samband med uteslutningen av Ronny Edlund (vilket beskrevs i min föregående artikel) så uttalade sig också Ronny om att uteslutningen hade med ekonomiska motiv att göra, om att försäkra sig om att Örnsköldsviks partistöd skulle gå till distriktet och inte till medlemmarna i Örnsköldsvik, vilket fallet skulle vara om en kommunförening skapades.

Det ska jag nu skriva några rader om.

Enligt kommunallagen, stiftad av Riksdagen 1991 och ersatt av Kommunallag (2017:725) så får kommuner betala ut partistöd, men tydliga ramar sätts också:

29 § Kommuner och landsting får ge ekonomiskt bidrag och annat stöd till politiska partier för att stärka deras ställning i den kommunala demokratin (partistöd).

Partistöd får ges till de politiska partier som är representerade i fullmäktige och som är juridiska personer. Ett parti är representerat om det har fått mandat i fullmäktige för vilket en vald ledamot är fastställd enligt 14 kap. vallagen (2005:837).

I Sverigedemokraternas fall så finns ingen kommunförening och därmed ingen juridisk person. Pengarna går därför till distriktet SD Västernorrland, vilket är helt i sin ordning. Syftet med lagen är emellertid att stärka den kommunala demokratin. Detta betonas i kravet på kommunal uppföljning av hantering av partistöd:

31 § Beslut om partistöd ska innehålla ett krav på att mottagaren av partistödet årligen ska lämna en skriftlig redovisning som visar att partistödet har använts för det ändamål som anges i 29 § första stycket.

… Fullmäktige får besluta att stöd inte ska betalas till ett parti som inte lämnar redovisning och granskningsrapport enligt första och andra styckena.

Ändamålet ifråga är alltså att stärka den kommunala verksamheten. I Sverigedemokraternas fall har detta inte gjorts. Det har inte funnits någon sverigedemokratisk verksamhet som sysslat med aktiv politik i Örnsköldsvik. Inga breda sverigedemokratiska engagemang. Majoriteten av det kommunala partistödet har alltså gått till andra verksamheter.

Allt partistöd har distriktet inte makt över. Sverigedemokraternas partistadgar fastslår att 25% av partistödet ska gå till riksorganisationen. I Sverigedemokraternas partistadgar 2017 står följande:

§ 16 Mom 1 Avgifter till partigemensam valfond.

Distrikt skall överföra ett belopp som motsvarar 25 procent av sitt partistöd till riksorganisationen. Till partistödet räknas såväl grund- som mandatstöd, dock ej utbildningsbidrag. Hela beloppet avsätts av riksorganisationen till en partigemensam valfond. Halva avgiften ska inbetalas senast 31 maj och resterande belopp senast 31 oktober.

En fråga, av politisk natur, är om Örnsköldsviks skattebetalare verkligen är intresserade av att skjuta in pengar till politiska partiers riksorganisationer? Men den frågan är för bred för denna text.

Men även efter avgiften till rikspartiet så lämnas en ansenlig summa kvar även för den lokala verksamheten. Jag har tagit del av SD:s redovisningar till Örnsköldsviks kommun, där det i princip inte ges mer än en övergripande beskrivning av hur pengarna fördelats, samt att partistödet matchar SD:s interna revision.

Den senaste inkomna redovisningen är från 2017 där Örnsköldsviks partistöd till Sverigedemokraterna är 124 341 kr. I Örnsköldsviks krav på redovisning ställs frågan:

”Vilka motprestationer har erhållits för att stärka partiets ställning i den kommunala demokratin?”

På detta svarar Martin Klausen (ordförande) och Marcus Molinder (kassör) följande, i näst intill oläslig handstil som inte är helt enkel att tyda, men här är mitt försök. Bifogar skärmdump så att ni som är bättre på att läsa kråkfötter än jag är kan korrigera.

”För dessa pengar får Sverigedemokraterna i Örnsköldsvik hjälp med IT stöd, webbsida, pressutskick, hjälp med kampanjmaterial. Samt kompetensutveckling …”

Resten är i princip oläsligt. Rollspelstonåringars ansökningar om bidrag från Sverok är bättre utformat än det där.

Men det som går att uttyda faller helt i linje med det som Martin Klausen brukar säga, när han internt fått frågan ställd av Öviks medlemmar om var pengarna från Örnsköldsvik brukar gå, för till folket och verksamheten i Övik har de inte gått.

En annan intressant sak är att redovisningen signerades den 25 juli 2017.

Som jag tidigare beskrivit så var uppstarten av en kommunförening i Örnsköldsvik på gång sommaren 2017, Distriktet ville inte hjälpa till och därför fick man från rikspartiet skicka upp Michael Rubbestad för att leda föreningsbildningen, en förening som Martin Klausen slutligen satte käppar i hjulet för genom tidigare beskrivna personärenden.

Att, som Klausen och Molinder gjorde, skriva under på att man stöder Örnsköldsvik är därför gravt felaktigt. I kombination med de ekonomiska fördelar man fått genom sin felaktiga redovisning så finns även ett annat ord för att beskriva saken: förskingring.

Sverigedemokraterna i Örnsköldsvik har ingen hemsida. Något kampanjande har inte förekommit och några utgifter av markant slag har inte lagts ut för Örnsköldsviks räkning. Det kan de flesta av Örnsköldsviks vid den tidpunkten aktiva sverigedemokrater vittna om. Tvärtom så har medlemmarna i Örnsköldsvik själva fått stå för många utgifter som distriktet borde ha tagit på sig när nu ingen kommunförening existerar som skulle kunna sköta sådant på egen hand.

Parallellt med att Klausen med sin namnteckning försäkrat för Örnsköldsviks kommun att pengar går tillbaka till staden, så har han under samma tid aktivt motverkat Örnsköldsviks medlemmar, och den föreningsbildning som skulle göra SD Övik till en egen juridisk person, med ansvar att förvalta sin egen kommuns partistöd.

Stödet har ändå godkänts, vilket tyder på en svag kommunal granskning av hanteringen av pengarna, eftersom pengarna inte har använts på det sätt som stakas ut i kommunallagen. Det vill säga, pengarna har inte huvudsakligen gått till att utöka verksamheten i Örnsköldsvik.

 Eftersom jag vid det här laget känner de flesta aktiva eller fd. aktiva sverigedemokrater i Örnsköldsvik så vet jag att det är just så det förhåller sig.

Många av de möten som hållits i Örnsköldsvik har hållits i Bjästa, en dryga mil söder om Örnsköldsvik. Det därför att det har varit svårt för SD att få hyra lokaler i centrala staden, där olika aktörer valt att diskriminera SD (ett exempel var när Cafe UH 2015 inte ville hyra ut sina lokaler till SD, eftersom man menade att SD ”står inte för alla människors lika värde”).

Men lokalen i Bjästa har ofta betalats ideellt av tidigare omnämnda Lars Höglund, inte av distriktet. Trots att distriktet får pengar från Örnsköldsviks kommun för att just finansiera lokal verksamhet. De lokala medlemmarna har också alltid fått stå för fikautgifter och liknande, någon lokal partikassa för sådant har aldrig funnits, berättade Lars Höglund för mig.

Ronny Edlund har också lagt ut tusentals kronor helt från egen ficka för att för partiets räkning hyra lokaler i Örnsköldsvik. Utgifter man också kan tycka att partiet borde stå för, i synnerhet när man uppbådar ett så stort partistöd från Örnsköldsviks skattebetalare.

Sverigedemokraterna i Västernorrland lägger inga pengar på Örnsköldsvik. Det enda som möjligtvis görs, är att Martin Klausen hjälper Gudrun Ledin (som leder den i praktiken icke-existerande arbetsgruppen) att göra uppgifter som hon egentligen borde göra på egen hand, men inte klarar av. Men det borde inte göras för Örnsköldsviks skattepengar. I synnerhet inte för cirka 125 000 kronor.

Skattepengar från öviksbor som Örnsköldsviks kommun borde vara angelägna om inte missbrukas.

Ansvar måste utkrävas

Jag gick med i Sverigedemokraterna 2016. Jag hade under flera år dessförinnan försvarat SD öppet i sociala medier, men kände att jag nu ville ta steget in i en mer aktiv sverigedemokratisk gemenskap.

Men någon sådan fann jag inte i distriktet i Västernorrland, där allt handlade om lojalitet till ledarskapet med Johnny Skalin och Martin Klausen i spetsen.

Jag klev istället in i den härva som jag i dessa artiklar har skildrat. Ett distrikt där Johnny Skalin och Martin Klausen kraftigt missbrukat sina ledarpositioner.

Ett distrikt vars ledning inte ägnat sig åt medlemsvård utan använt medlemmar till sin egen fördel, för att sedan köra över dem om de inte längre ansetts gynna ledarskapet. Ronny Edlund och många andra är goda exempel på det. Där man lyft fram och stiftat bekantskap med medlemmar med uppenbara svagheter, utan att lyfta ett finger för att korrigera dessa, utan istället utnyttjat dessa till egen fördel när detta varit passande.

Goda ledare agerar självklart inte så. Det oavsett om de är fotbollstränare för tioåringar eller om de är partiledare för ideellt engagerade lokalmedlemmar.

SD-distriktets ledning har inte verkat för partiets expansion i Västernorrland och aktivt motsatt sig sådana som försökt expandera och effektivisera. Det dels genom att aktivt motsätta sig kommunföreningar överallt där man kunnat.

Därtill genom att inte driva politiska kampanjer någonstans utanför sina egna direkta domäner. Samt genom att inte ta till vara och lyfta fram den kompetens som till och från visat nyfikenhet för partiet.

Man har uppnått detta genom tre strategier.

• Genom att stänga ute seriösa konkurrenter, som de individer jag i denna artikel har beskrivit.
• Genom att sätta inkompetenta människor på höga positioner – som exempelvis många av årets lokala kommunfullmäktigekandidater som jag beskrivit i tidigare artiklar.
• Och slutligen; genom att polera sin egen fasad för att själva framstå som goda och rättrogna sverigedemokrater. Vilket inte är svårt bland det gäng man sett till att omge sig med. Under ytan saknas emellertid substansen.

Ett exempel på det är synen på staten Israel. Jag har hängt med i israelisk politik sedan jag var 16. Mitt första politiska föredöme var Israels nuvarande, såväl som tidigare premiärminister Benjamin Netanyahu. Jag är en relativt väl insatt Israel-apologet.

Sverigedemokraterna är ett parti som vill vara Israelvänner. Men mig veterligen kör de ett solo-race utan att i egentligen någon utsträckning koppla till judiska föreningar eller pro-sionistiska rörelser. De har inte alls de kontakter eller band som Israelvänliga liberaler eller evangelikala kristdemokrater har till Israel och den judiska diasporan. Men många sverigedemokrater är tveklöst genuina Israelvänner. Av Örnsköldsviks-medlemmarna som blev uteslutna, så är lärarinnan Ingela Sällström en sådan som under årtionden har stött Israel och var kibbutzvolontär redan 1989.

Men alla är inte genuina.

En bekant, som likt mig är evangelikal Israelvän, träffade vid ett tillfälle Martin Klausen, som bar en Israel-pin för att visa att han stödde Israel. Min pro-israeliska bekante frågade lite om Israel, men fick inget direkt svar och upplevde tydligt att Klausen egentligen inte var intresserad av Israel. Däremot var han intresserad av att upprätthålla en partifasad. Det var det som hans Israel-pin primärt handlade om, inte om Israel. De genuina Israelvännerna har helt åsidosatts. 

Genom att putsa fasaden på sätt som detta, så har man hållit sig kvar vid sina positioner. Människor som gör så kan nå maktställningar, men de kan aldrig bli verkliga ledare. Det Sverige behöver är verkligt ledarskap och det är också det som Sverigedemokraterna med Jimmie Åkesson i spetsen sett ut att erbjuda. En förmåga att se framtidens problem när andra stirrat sig blinda i nuet och en tydlighet där andra partiledare varit förvirrade.

Det ledarskapet finns inte i Västernorrland. Vad vi har att göra med är inte riktiga ledare, utan ett ledarskap i ett  distrikt som missbrukat människor. Som missbrukat de människor som varit envisa nog att stanna kvar för att kämpa för en förening och ett parti. Somliga av dessa har lagt flera år av sina liv på detta arbete, alltid i motvind mot en distriktsledning som satt stopp. Ett arbete som inte gett resultat och där Skalin och Klausen i sitt maktmissbruk har slösat bort flera år av dessa människors liv.

Och det är i synnerhet det som fått mig att skriva dessa artiklar. Små partiledarkaraktärer i stora kostymer har begått oförrätter som inte kan tillåtas sopas under mattan.

På frukten känner man trädet. Det är mycket svårt för en organisation att bli bättre än sitt ledarskap. Dåligt ledarskap – precis som bra sådant, smittar nämligen av sig. Och Sverigedemokraterna i Västernorrland lider av en sjuka vars smittkälla utan tvekan går att finna i ledarskapet snarare än i medlemmarna.

Örnsköldsviks och Västernorrlands väljare måste bli medvetna

Detta är också något som Västernorrlands och Örnsköldsviks väljare måste göras medvetna om. Jimmie Åkesson är Sveriges skickligaste partiledare. Men när man röstar lokalt så är det inte Jimmie Åkesson man kommer att få, utan Johnny Skalin, Martin Klausen och deras mycket bristfälliga kommunfullmäktigekandidater i Örnsköldsvik.

Det är också något som Sverigedemokraternas rikspartiledning behöver inse. Sverigedemokraternas partistadgar är nämligen tydliga i § 17 Mom 1 Grund för upplösning:

”Om uppenbar oaktsamhet och partiskadlig verksamhet påvisas i ett distrikt kan partistyrelsen besluta om upplösning av distriktet.”

Johnny Skalin och Martin Klausen har för egen vinning drivit synnerligen partiskadlig verksamhet i ett distrikt med en stor potential som aldrig togs tillvara, som aldrig investerades i för att skapa partitillväxt. Det måste uppmärksammas, tas på allvar, och de ansvariga måste därefter ställas till svars med kraftfulla påföljder.

Så länge det inte sker, så är Sverigedemokraterna inget alternativ för Västernorrland. Vilket är synd eftersom ett sverigedemokratiskt parti hade behövts här. Men bara ett högfunktionellt och visionärt, och framför allt – öppet sådant. 

Ronie Berggren

—————————–

Alla delar:

 

#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018

#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018

#3 Sverigedemokraterna Västernorrland #3 – Ronny Edlund, en sverigedemokratisk hjälte bränd av sina egna, 5 april 2018

#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018

#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018

#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018