Ronie Berggrens tredje artikel om problemen inom Sverigedemokraternas distrikt i Västernorrland. I denna del följer berättelsen om Ronny Edlund, en sverigedemokratisk kämpe som offrat mycket för SD:s sak, men som sparkades framför bussen av distriktets två ledare, Johnny Skalin och Martin Klausen.
——-
Alla delar:
#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018
#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018
#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018
#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018
#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018
——-
Av Ronie Berggren:
Den 17 maj 2014 satt Ronny Edlund på en strand strax intill den fabrik några mil norr om Örnsköldsvik där han hade arbetat i 30 år. Han befann sig i sällskap av sina fabrikskollegor vid en öppen eld där de grillade och umgicks. Det var en solig dag och den norrländska sommaren hade just drivit kung Bore in i sommaridet.
Men på insidan malde en sammandragande dystrare känsla, som fick Ronny att med en kort mening bryta den livsglada sommarstämningen: ”Nu känner jag att detta är sista dagen med gänget.”
Det slank bara ur honom, men var en mening hämtad från en av hans favoritfilmer. George Lucas klassiker ”Sista natten med gänget” från 1973 som Ronny i sin ungdom sett på premiären i Stockholm.
Hans vänner tystnade. ”Inte ska du säga så”, tröstade några av hans kvinnliga kollegor, men inte heller de kunde värja sig från undertonens allvar. Dagen därpå väntade ett inbokat möte med en personalchef. Inte bara något vanligt rutinmöte, det handlade om något större, var Ronnys påtagliga förvissning.
Umgänget fortsatte. Men någonting kallt hängde sig kvar i sommarluften.
Vägen till Sverigedemokraterna
Ronny Edlund hade likt de flesta Öviksbor växt upp i en socialdemokratisk familj. När han 1972 började fundera kring vad han själv tyckte om politik, så kom han fram till att han för egen del sympatiserade med Centerpartiet.
Han lämnade sina föräldrars politiska spår och gick med i Centerpartiet, där han var medlem mellan 1972 och 2012.
Men under 20-00-talet började han se problem i samhället som hans parti inte verkade vilja uppmärksamma. Centern gick dessutom åt ett annat håll än man hade gjort när Edlund gått med i partiet på 1970-talet. 2006 röstade han därför för första gången på ett annat parti – på Sverigedemokraterna.
2012 lämnade han sedan Centern, efter fyrtio år som medlem och gick istället med i Sverigedemokraterna. Ett parti som var kraftigt socialt stigmatiserat, inte minst i det starkt socialdemokratiska Norrland.
Men Ronny Edlund hade aldrig varit rädd för att säga vad han tyckte eller för att gå sin egen väg när han ansåg att det behövdes. Den socialdemokratiska konformismen där alla skulle tycka likadant för att bli socialt accepterade och inte baktalas med nedsvärtande epitet, var ingenting som Ronny brydde sig om.
Vänskapen med Johnny Skalin och Martin Klausen
2013 deltog han på sitt första sverigedemokratiska partimöte. Partiverksamheten i Örnsköldsvik var då i sin linda.
Det första officiella sverigedemokratiska mötet i Örnsköldsvik hölls i december 2012. Johnny Skalin var där och föreslog då uppstarten av en kommunförening. Men inte en specifik Öviks-förening utan en gemensam förening för Sollefteå, Kramfors och Örnsköldsvik.
En sådan förening visste Skalin att alla inte ville ha (avstånden mellan städerna är ganska långa och politiken gestaltar sig på väldigt olika sätt i de olika städerna). En representant från Sollefteå invände också tydligt. Sollefteå (som låg längst bort, med enkelresa till Örnsköldsvik på mellan 1,5 till 2 timmar beroende på väder och vägval) kunde inte gå med på en sådan förening.
Övik och Kramfors var emellertid öppna för en gemensam förening. Men detta förslag sa Skalin nej till, det man fattat beslut om i styrelsen var en gemensam förening för alla tre städer. Alla tre eller inget, var vad som gällde.
Så gestaltade sig det första officiella sverigedemokratiska mötet i Örnsköldsvik.
Det mötet var Ronny Edlund inte med på, men av en tillfällighet så skulle även hans första mötesdeltagande, 2013, handla om en möjlig uppstart av en kommunförening, och denna gång enbart i Örnsköldsvik. Öviks medlemmar hade en politisk vision men behövde kunna samlas och samordna sig för att skapa ett effektivt sverigedemokratiskt maskineri i staden.
Johnny Skalins och distriktets negativa vibbar var dock påtagliga. Man hade därför på egen hand tagit kontakt med riksombudsman Runar Filper som kom för att hjälpa till att starta upp en Öviksförening.
Denne hade emellertid plikttroget meddelat distriktet i Sundsvall att han skulle åka till Övik, så på plats fanns inte bara riksombudsman Runar Filper utan även distriktets starke man, Johnny Skalin.
Mötet hölls på hembygdsgården i Arnäsvall, några mil mellan Örnsköldsvik och fabriksorten Husum där Ronny Edlund själv bodde och arbetade. Eftersom han då var helt ny, så iakttog han mest från sin stolsplats.
Mötet började och riksombudsmannen ställde sig bakom bildandet av en kommunförening i Örnsköldsvik, medan Johnny Skalin och dennes kollega Markus Molinder däremot invände mot föreningsbildning.
Någon förening blev heller inte av.
Efter mötet samtalade Ronny med Johnny Skalin som berättade lite om sig själv. Johnny sa att han hade varit med i SSU men att hans åsikter inte passade in där. Därefter hade han sökt sig till såväl Vänsterpartiet som Moderaterna, men det var först i Sverigedemokraterna han hade landat.
För flera år sedan hade han helt enkelt ringt till Jimmie Åkesson, som kommit upp till Sundsvall över en helg, och sedan dess hade han själv varit en del av Sverigedemokraterna.
Ronny Edlund trodde sig bli vän med såväl Johnny Skalin som dennes vän Martin Klausen. Ronny följde med på möten i Sundsvall och umgicks på tu man hand med dessa och lärde känna dem väl.
När Johnny Skalin kom in i riksdagen så tog Martin Klausen över mycket av det lokala arbetet i distriktet (och blev sedan själv distriktsordförande). Klausen var emellertid väldigt osäker, och så fort några riktiga beslut skulle tas, så ringde han Skalin i riksdagen för att fråga vad som gällde.
Relationen mellan Ronny och dessa gick till en början bra. Men den kärntrupp av sverigedemokrater som fanns i Örnsköldsvik litade inte på Johnny Skalin och Martin Klausen, som de ansåg aktivt motarbetade verksamheten i Örnsköldsvik, och dessa ansåg att Ronny var blind för dessa herrars mindre smickrande sidor.
Det skulle Ronny Edlund så sakta själva inse. Men innan dess så tvingades han först utkämpa en kamp mot den socialdemokratiska hegemonin, vars tentakler sträckte sig långt in även på hans egen arbetsplats. Kommunfullmäktigevalet 2014 var vad som fick dessa tentakler att försöka dra ner honom i djupet.
Hätsk SD-kritisk stämning inför kommunfullmäktigevalet 2014
2010 kom Sverigedemokraterna in i Riksdagen. I Örnsköldsvik dröjde framgången, men inför valet 2014 tedde sig utsikterna att ta åtminstone några platser i kommunfullmäktige goda.
I Örnsköldsvik eldades emellertid en hetsstämning mot Sverigedemokraterna. Att gå med i partiet och visa upp detta utåt var inte riskfritt.
Den 17 maj så kom Jimmie Åkesson till Örnsköldsvik för att kampanja inför EU-parlamentsvalet den 25 maj. En motdemonstration hade pålysts på Facebook.
Cirka 3 00 personer samlades lite längre upp på Storgatan och marscherade sedan gemensamt ner till Övikstorget där Åkesson skulle tala och vände där demonstrativt ryggen mot Åkesson.
Hannes Berggren, som stod bakom mot-demonstrationen, kommenterade i lokaltidningen, Allehanda:
– Jag tycker det är väldigt allvarligt att en partiledare för ett rasistiskt och fascistiskt parti kommer till Örnsköldsvik. Det är viktigt att vi står upp för att vi vill ha ett Örnsköldsvik fritt från rasism.
Det ryktades också om att några av de mer militanta vänstergrupperna från grannstaden Umeå, som Revolutionära fronten eller AFA skulle kunna dyka upp.
Jag befann mig själv på plats för att lyssna i sällskap med några av mina vänsterkompisar, som medan jag applåderade åt Jimmie-
-Åkessons och Jörgen Fogelklous sköna EU-kritik, själva vände ryggen och pekade finger.
På Nordea-huset bredvid stadstorget där Jimmie Åkesson talade hade en stor banderoll med texten ”Heja Jimmie” hissats upp av någon (för mig okänd) SD-anhängare. Den klipptes ner mitt under det pågående mötet, till jubel och applåder från de närvarande motdemonstranterna.
Efter Åkessons tal så frågade jag mina vänsterpolare om de ville hänga med och ta en fika. ”Ska inte du hänga med Jimmie?” fick jag nedlåtande till svar från en av dessa.
Den SD-kritiska stämningen var påtaglig i Örnsköldsvik och kunde även splittra vänner.
Detta drabbade även dem som stod på Sverigedemokraternas kommunfullmäktigelista.
Ronny Edlund var en av kandidaterna och befann sig till en början en bit ner på listan. Han hade medvetet bett om att få stå långt ner i förhoppning om att inte bli invald. Han var inte alls van vid att hålla politiska tal, sa han. Men ville ändå ställa upp för partiet och satte därför sitt namn på listan, om än långt ner.
En handfull av kandidaterna arbetade på fabriken i Husum, ägd av Metsä Board. En av dessa var Ronny Edlund. Deras sverigedemokratiska ambitioner kom ut och påtryckningarna från fackets/arbetsplatsens sida blev hård.
Fackrepresentanter kom till fabriken och skällde på SD-kandidaterna. Somliga blev hårt pressade att sluta sina jobb, även fruarna till några av kandidaterna (kvinnor som arbetade i den hårt socialdemokratiskt styrda kommunen) blev rädda för att kanske också de förlora sina jobb. När deras makar beställde utdrag från belastningsregistret (vilket man måste göra som kandidat, brev som sedan ska skickas vidare oöppnade till distriktet), så hade ibland fruarna öppnat breven och lagt dit tomma papper, för att processen skulle förhalas och männen komma till sans och inse att de inte borde kandidera.
Det sociala trycket var så pressande att många kandidater hoppade av i ren rädsla.
Men inte Ronny Edlund.
Han blev förbannad när han märkte att folk blev hotade. Även han själv hade märkt av det sociala trycket. På en släktträff hade en släkting sett han var sverigedemokrat, och sagt att sverigedemokraterna var nazister. ”Då är du nazist också?!” hade släktingen utbrustit och sedan sprungit därifrån, och under två års tid därefter undvikit att ens träffa Ronny.
Men Ronny tänkte inte hoppa av. Vad han hade kämpat för om han skulle hoppa av bara för att folk gnällde?
I takt med att de andra, yngre kandidaterna hoppade av, så steg han uppåt, tills han hamnade först på valsedeln.
Den 11 april 2014 så publicerades kandidaternas namn också av Örnsköldsviks Allehanda. Det sociala trycket blev nu ännu större.
Det var också nu som problemen började på allvar.
Ronny Edlund får sparken
Det var några veckor efter att han kom ut som SD:s huvudkandidat som Ronny Edlund blev uppkallad till sin personalansvariga HR-specialist, på fabriken i Husum. Dagen efter att han hade känt på sig att det varit ”sista dagen med gänget”.
Hon hette Annika Eriksson och hade en lång tid bakom sig som socialdemokrat. Hon förklarade att en omstrukturering på företaget innebar att Ronny Edlund behövde förflyttas.
Ronny tyckte att detta lät mycket besynnerligt.
Dagen efter skulle han hämta ut nya arbetsskor och uppgav då sitt anställningsnummer vid materialreceptionen, men inget anställningsnummer hittades. Till slut såg personen i receptionen att det stod att Ronny bara var ”tillfälligt anställd”. Ronny hade då jobbat 31 år som fast anställd truckförare på fabriken.
Därefter beslöts att Ronny skulle få sparken. Drivande för detta var Annika Eriksson från HR, och även facket, avdelning 143 Pappers, som inte alls var honom behjälplig i situationen utan även de ville ha bort honom. Ett bevis för Pappers tydliga politiska ställningstagande kom när man julen 2015 skickade ut ett brev till sin medlemmar där man bland annat skrev:
”Vi vet att det finns ett mycket främlingsfientligt parti, som sår och nu försöker skörda. Det partiet heter SD … SD är inte ett parti som står på de arbetandes sida.”
Ett brev som styrker Ronny Edlunds beskrivning av fackförbundets ovillighet att hjälpa. Edlund minns även att LO kom upp från Stockholm en vecka innan valet 2014 och delade ut choklad och godis till arbetarna när de slutade, och att de även delade ut lappar där det stod att SD motsatte sig en nollvision mot arbetsplatsolyckor.
Ronny Edlunds situation blev allt mer pressande.
Företaget Metsä Board, som ägde fabriken i Husum, menade att Ronny inte behövdes, men att det inte berodde på politiska skäl att de ville säga upp honom. Det sätt man gick tillväga på visade emellertid tydligt att det inte handlade om någon skälig uppsägning.
En anställning kan från företagets sida avslutas på två sätt: genom uppsägning, eller genom att ge en anställd sparken.
I båda fallen måste det finnas skäl för agerandet.
Uppsägning kan på sakliga grunder göras om det inte längre finns arbete som gör att den anställde behövs. Blir man uppsagd så har man en uppsägningstid på minst sex månader.
Avskedad kan man bli om man missköter sig. Exempelvis om man är idrottslärare och tafsar på eleverna. Då kan man få sparken. Får man sparken behöver arbetsgivaren bara betala ut lön i ytterligare två veckor, och kan då välja om personen ska vara kvar i två veckor till eller om denne får gå hem samma dag (med två veckors ytterligare lön).
Metsä Board gjorde mycket riktigt en omstrukturering av företaget och hade planerat att säga upp nästan 200 anställda i december månad, på grund av arbetsbrist. Det är en skälig orsak för att ett företag ska kunna varsla. Om man hade önskat att få bort Ronny Edlund diskret, så skulle man ha fasat ut honom i den vevan.
Men man ville göra det snabbare. Ronny Edlund blev därför inte uppsagd. Man gav honom sparken.
Fackföreningar är tänkta att föra arbetarens talan mot sin arbetsgivare. Men på bruk, och även inom andra industrier, så kan fackförbund och företagsledning stå på mycket bättre fot med varandra i det tysta än de gör utåt.
Ronny Edlunds eget fackförbund, Pappers, var kända kritiker av Sverigedemokraterna. De hade fått vetskap om att han toppade Sverigedemokraternas lista och ville göra honom till ett avskräckande exempel. Därför räckte det inte att säga upp honom efter valet, han behövde få sparken. Detta gick företaget med på.
Ronny Edlund hade emellertid inte gjort något för att kunna sparkas på fläcken, så därför försökte man skapa vad som kallas för en ”arbetskrissituation” där arbetaren kan avskedas på grund av inkompetens.
Ronny Edlund hade arbetat med lastning som truckchaufför i 31 år. Nu fick han av personalchefen höra att omstruktureringen innebar att han behövde omplaceras och inte behövdes i sin tidigare yrkesroll.
Ronny själv har berättat för mig att det fanns sju lediga jobb som motsvarade just hans kompetens. Men arbetsgivaren ville att han skulle byta arbetsuppgift.
Ronny var kollektivanställd och som kollektivanställd har man arbetsplikt inom anställningens ram, vilket innebär att arbetsgivaren kan beordra nya uppgifter (i motsats till en tjänsteman, som exempelvis en konstruktör eller planerare som arbetsgivaren inte får sätta på andra uppgifter än vad tjänstebeteckningen föreskriver). Personalchefen agerade därför inte fel, enligt lagens ramar.
Däremot skickade arbetsgivaren honom till platser han helt uppenbart inte hade förhandskompetens för. Ronny Edlund skickades till brand- och kemskyddsavdelningen, där uppgiften var att med skyddsutrustning gå ner i tankar och där mäta syrehalt och gashalt.
Dit skickade man honom ensam (vilket är förbjudet) med en dosimeter som han inte kunde med, för att mäta värden. När han inte klarade av uppgiften så menade man att han saknade kompetens för de nya arbetsuppgifterna. Detta trots att han inte fått utbildning för uppgiften, vilket det är arbetsgivarens plikt att ge.
Han fick göra fler liknande saker, som att inspektera sprinklers och rökgasgivare. Även det är arbetsuppgifter som kan avkrävas kollektivarbetare, men där man behöver specialistutbildning och licens för att både kunna och få arbeta med det. Det hade inte Ronny.
Man ville helt enkelt sätta honom i en situation som han inte klarade av, och därefter kunna rapportera att Ronny inte kunde jobba kvar på grund av personlig inkompetens. Detta var också skäl som man anförde, att Ronny inte klarat av de nya arbetsuppgifterna, och när man försökt lära honom, inte lärt sig tillräckligt snabbt. Detta trots att det egentligen ska ges 4 månaders träningstid innan man får bedöma om den anställde klarat av att ställa om till sina nya arbetsuppgifter.
Men det fanns också ett annat alternativ som man hade kunnat använda sig av, om man inte ansåg att han klarade sina nya arbetsuppgifter. Metsä Board hade nämligen ett samarbete med ett externt företag som hette Delete, dit övertaliga arbetare kunde skickas för arbete inom en rad olika kompetensområden.
Men inte ens dit skickades han. Det var tydligt att de inte ville hjälpa honom behålla jobbet utan ha bort honom därifrån. Och Ronny, såväl som en sakkunnig jag pratat med, kunde inte spåra det till något annat än politiska skäl.
Hela sommaren blev valåret 2014 en lång kamp för Ronny Edlund, mot såväl fack som arbetsgivare. Företaget ville via Previa företagsvård att han skulle genomgå en psykologisk utredning. Han hade aldrig haft några psykiska problem. Däremot led han av njurproblem och hade en dotter i en svår personlig situation som behövde mycket stöd, vilket gjorde honom trött och stressad.
Men hans psykiska hälsa var det i grund och botten inget fel på. Man allt han stod i tärde på krafterna.
Jimmie Åkesson erbjuder stöd
Den 18 augusti 2014 återvände Jimmie Åkesson till Örnsköldsvik för att hålla ännu ett torgmöte inför riksdags/landstings- och kommunvalen den 14 september.
Det mötet blev inte alls lika välbesökt som mötet under våren. Inga motdemonstrationer eller någon stor folksamling. Jag var emellertid där (i sällskap med min vän John Gustavsson) och det var då jag tog denna bild tillsammans med Jimmie.
På sidan om scenen där Jimmie, talade, stod Ronny Edlund på distans med svarta solglasögon och tittade. Han var etta på Öviks kommunfullmäktigelista, men ville inte tala eller kommentera Åkessons närvaro. Han ville bara titta på diskret.
Jag noterade honom och tänkte där och då att det förmodligen vore bättre om Övik hade haft lite modigare SD-folk än den där personen. Det var innan jag kände honom och innan jag kände till något om allt han gick igenom.
Örnsköldsviks Allehanda fick emellertid en kort förklaring av Ronny som motiverade varför han ville vara diskret:
– Jag har blivit omplacerad till dagtid på jobbet. Det är inte alla som gillar att jag är SD:are.
Allehanda hörde även av sig till företaget, vars personalchef Malin Nordin sa att omplaceringen bara hade att göra med omorganisation, inte politiska åsikter. Och Pappers fackordförande Kenneth Olsson kommenterade Ronny Edlunds påstående om diskriminering:
– Det är skitsnack. I övrigt diskuterar jag inte medlemmar.
Allehandas journalist Hasse Tavér berättade sedan kort för Jimmie Åkesson att det främsta sverigedemokratiska namnet i staden ville hålla låg profil på grund av att denne kände sig mycket besvärad över sin jobbsituation. Så här löd den konversationen (För att se intervjun, klicka här):
Allehanda: Den ansvarige här … vill inte ha följder på sin arbetsplats … därför uttalar han sig inte för oss. Vad tycker du om det?
Jimmie Åkesson: Ja det låter ju väldigt illa. Vi vet ju att det har förekommit den typen av problem. Vi vet att människor har förlorat sina jobb och blivit uteslutna ur fackföreningar och allt möjligt, därför att de har företrätt oss.
Och det är ju väldigt allvarligt. Nu är ju det lyckligtvis undantag, det är inte särskilt vanligt, men det har förekommit. Men det klart att det är ju väldigt obehagligt om det finns då politiker som inför ett val väljer att kanske inte träda fram som politiker av rädsla för att råka ut för repressalier av något slag. Då har vi ju en brist i demokratin.
Allehanda: Är det något du kan påverka på något sätt. Då menar jag pusha denna politiker, eller anser du …
Jimmie Åkesson: Ja, jag känner inte alls till det här. Men det klart att hela partiet står ju bakom. Vi har en organisation för just den typen av ärenden, så om han vänder sig till partiet så kommer han att få stöd för det.
Några dagar senare inföll valdagen.
Ronny Edlund kom in i kommunfullmäktige, där han fått 200 personröster, men kryssades i personval också in i landstinget, med 225 personröster. I stor utsträckning kom personrösterna från kollegorna på fabriken. Han kände inte ens så många fabriksarbetare sa han, men de kände honom och gav honom sitt stöd.
En arbetarklasshjälte som stått upp för sig själv och för alla andra.
Ronny Edlund stämmer företaget
Ronny Edlund hörsammade också Jimmie Åkessons uppmaning och tog kontakt. Parallellt så fick han råd av en vän som var jurist att skriva på avskedandet. Därefter skulle man nämligen kunna stämma företaget.
Ronny godkände därför att avskedandet kunde verkställas med start den 14 oktober 2014.
Därefter beslöt han att stämma företaget. I normala fall drivs arbetsrättsprocesser via fackföreningen som då ger arbetaren bankgaranti om man skulle förlora rättsprocessen. Utan en sådan är det mycket ekonomiskt riskabelt, vilket oftast avskräcker den enskilde arbetaren från att på egen hand driva processer.
Edlund fick inget stöd från facket, som vänt honom ryggen och själva drivit fram avskedandet.
Vad man däremot inte räknade med var att Sverigedemokraterna på riksnivå skulle stödja. Dessa gav en bankgaranti på 300 000 kronor och stämningen sköttes sedan av Johan Larsson, jurist och politisk sekreterare för Sverigedemokraterna i riksdagen. Den 23 februari 2015 skrev Allehanda följande om stämningen:
”I september 2014 kom företaget fram till att Ronny Edlund inte klarade av de nya arbetsuppgifterna i hans gamla jobb. Han hade, hävdade företaget, heller inte kompetens för de tiotalet jobb som var eller skulle bli vakanta.
Ronny Edlund sades upp den 17 oktober och uppsägningstiden löper ut den 17 april i år.
Edlunds stämningsansökan är på fem sidor och mycket omfattande.
Han hävdar bland annat att Metsä Board i för hög grad fokuserat på hans formella kvalifikationer, att han exempelvis saknar gymnasieutbildning.
… Företaget förkastar, i sin inlaga till tingsrätten, Edlunds samtliga argument och motsätter sig hans krav. Metsä Board kräver i sin tur att Edlund betalar företagets rättegångskostnader.”
Senare 2015 inleddes processen i Härnösands Tingsrätt, men en månad före huvudförhandlingen, som skulle äga rum den 8-9 december, så hörde Metsä Boards jurister av sig och meddelade att företaget ville förlikas.
Först erbjöd man 60 000 kronor om rättsprocessen lades ned. Det sade Ronny Edlund nej till, men accepterade att få två års arvode i månadslön från företaget. Därtill erbjöds han ett belopp på mellan 300 – 500 000 kronor (summan var förhandlingsbar) om han gick med på att underteckna ett non-disclosure agreement, vilket innebar att han inte skulle få yppa sig om det som inträffat.
Det ville man inte att Ronny skulle göra eftersom man var väl medvetna om att saker inte hade gått rätt till.
I ett normalt fall så skulle Ronny nämligen aldrig ha behövt gå igenom de saker han tvingades gå igenom. Är man medlem i en fackförening så omfattas man nämligen av medbestämmandelagen. Då måste arbetsgivaren förhandla med facket, först lokalt, sedan centralt och därefter i arbetsdomstolen om de vill avskeda.
Men i Ronnys fall frånsade sig pappersarbetsgivarförbundet Ronny som medlem, trots att han hade varit medlem i 30 år. Man övergav honom och vände sig mot honom. Och förhandlade sannolikt med Metsä Board om att ge Ronny avsked i utbyte mot att facket inte skulle vara så noga med hur Metsä Board senare skulle tillämpa principen om turordning i företagets planerade uppsägning i december samma år.
Nu hade Ronny ställt till mer liv än man hade räknat med, och det fanns därför goda skäl till att försöka få honom att håll tyst.
Men Ronny Edlund tackade nej till de extra pengarna.
Han tänkte inte skriva under något tystnadsavtal eftersom han ville kunna berätta hur det kunde gå till när fack och socialdemokratiska krafter försökte tysta SD-folk. Han tänkte inte låta sig mutas till tystnad.
Planer på kommunförening stoppas och distriktet börjar undergräva Edlund
Under denna period fick Edlund inget stöd alls från distriktsledningen i Sundsvall. De kunde ibland fråga hur det gick, men ingen uppmuntran, ingen hjälp och inget praktiskt stöd överhuvudtaget. Det trots att Skalin-Klausen var hans absolut närmaste partipolitiska ledning.
2014 hade SD kommit in i Örnsköldsviks kommunfullmäktige. 2015 önskade man ta nästa steg och äntligen komma igång med en kommunförening.
En förening hade alltid varit bra att ha, men bättre än nu kunde tiden inte bli. Stefan Löfven, stadens socialdemokratiska stolthet (i sällskap med några andra socialdemokratiska öviksprofiler) hade nämligen gått och blivit statsminister.
Örnsköldsvik är en liten stad, med cirka 60 000 invånare i hela kommunen, och de flesta känner till hur det socialdemokratiska kontaktnätverket kryper ner i myndighetsverksamheter, i företagskontakter och på alla möjliga sätt trasslar sig runt de yttre avskiljande demokratistrukturerna.
Oppositionen i Centern i Örnsköldsvik har nästan samma ställning, och gör där de kan samma sak som socialdemokraterna. Därför driver de bara en mjuk opposition.
Sverigedemokraterna hade kunnat driva en hård opposition direkt på Stefan Löfvens hemmaplan.
Idéer och planer fanns, med sikte på att bygga upp en verksamhet och på allvar komma igång vid valet 2018. Men något stöd, eller ens en tanke på en sådan politisk operation, fanns inte från distriktets håll.
Återigen fick SD-medlemmarna i Örnsköldsvik vädja om hjälp utifrån. Riksombudsman Peter Johansson från Östersund kom till Örnsköldsvik under sommaren 2015 och höll i utbildningar, och i september anordnades ett bildandemöte för att starta en förening. Relationerna bland gänget i Övik var god och även förhållandet till distriktet var skapligt.
Men när föreningen fick luft under vingarna ändrades detta. Distriktsledningen började på ett ögonblick sitt aktiva motarbete.
Ett möte hölls där Johnny Skalin inför de församlade gick till hårt angrepp mot Peter Johansson, som enligt personer jag samtalat med blev kraftigt baktalad av Skalin.
Arbetsgruppen som fanns i Örnsköldsvik (som förde protokoll vid möten och liknande, men lydde direkt under distriktet), som då bestod av ganska många medlemmar, blev nu utsatt för nedlåtande trakasserier från Skalins och Klausens sida, som menade att gruppen var värdelös. När mötet nästan var slut gav man från distriktsledningens sida också besked om att den rådande arbetsgruppen nu var upplöst.
Föreningsbildningen föll förstås platt till marken.
Samma höst hade även två nya medlemmar anslutit sig till Sverigedemokraterna i Örnsköldsvik. Paret Jan och Gudrun Ledin (som nämnts i de två tidigare artiklarna i denna serie). Dessa fick av Johnny Skalin förtroende att leda en ny arbetsgrupp.
För de drivande Öviksmedlemmarna var strävan efter att komma igång med ett verkligt Öviksarbete nu tillbaka på ruta noll.
Det var också nu som Ronny Edlund började inse att Johnny Skalin och dennes kamrater hade otrevligare sidor än han dessförinnan hade sett. Tidigare hade han försvarat Skalin och Klausen mot Öviksgruppens bestämda kritik. Men när de baktalade och så hårt angrep Peter Johanson så insåg han att något inte stod rätt till.
Sakta började även han att ifrågasätta distriktsledningen.
Det satte punkt för den vänskapliga relationen. Nu började Johnny Skalin och Martin Klausen även betrakta Ronny Edlund – han som med Jimmie Åkessons välsignelse hade utkämpat Västernorrlands största strid för rätten att vara Sverigedemokrat – som en fiende, som någon de behövde göra sig av med.
Allehanda uppmärksammar SD Örnsköldsviks hemsida
Hösten 2015 började uteslutningsprocesserna och hårda interna persondrev.
Eftersom en kommunförening hade varit på gång, så hade SD Övik också fått en hemsida. Den hölls och styrdes upp av Sam Gunnarsson, en skärpt egenföretagare i staden som kände sig väldigt peppad.
Att hålla hemsidor levande, ansåg han vara viktigt för att locka trafik. Han skapade ett nyhetsflöde bestående av nyheter från nyhetsportalen bubb.la, Avpixlat, Ledarsidorna, Dick Erixon, Tino Sanandaji, antropocene.se, samt länkar till några videosajter.
Därtill en sektion för specifika inlägg på Öviks-hemsidan.
På den specifika Öviks-sektionen lade Gunnarsson ut ganska många texter, för att testa hemsidan så som alla som byggt hemsidor vet att man gör. Det var inte egenskrivna texter utan artiklar, som ofta översattes från engelska.
En utlagd artikel hette ”Kulturmarxismens ÄR etablissemanget.” En text författad av Brandon Smith och översatt till svenska, som i dess helhet kan läsas här.
En text där författaren gör poänger som idag är etablerade, som existensen av social justice warrior-aktivism, politisk korrekthet och identietsaktivism där minoritetsgrupper höjs till skyarna och ”vanliga”, ”vita medelålders män” blir nedtryckta. Och åsiktskorridorer man måste foga sig i om man vill bli socialt accepterad.
Författaren menar också att den akademiska världen utgör ett huvudsäte för denna slags aktivism, som författaren kallar för kulturmarxism. Det instämmer jag i, jag upplevde allt det där på Umeå Universitet (något jag skriver om i min artikel: ”Min vandring till konservatismen och varför det behövs ett uppror mot svensk universitetsvänster”) – och idag drivs dessa ståndpunkter klarsynt av tänkare som Jordan Peterson, men även en rad andra etablerade nya-höger-profiler.
Så långt allt väl.
Men det fanns också en del problematiska stycken i texten.
Begreppet ”kulturmarxism” är i sig ett sådant. Begreppet används visserligen inte längre av dem som debatterar dessa frågor, eftersom det, precis som begreppet Alt-Right, inte lyckats värja sig tillräckligt tydligt från antisemitiska eller högerextrema element.
Men den där artikeln är gammal (här är den amerikanska originalartikeln) och publicerades i en amerikansk, inte i en svensk debattkontext.
Andra problematiska stycken fanns också som tangerade på konspirationsteorier. Som det om ett aktivt drogande av pojkar med ADHD-mediciner och det som fick mest uppmärksamhet, det tydliga avståndstagandet från transsexuell könsidentiet. Originalartikeln, som är väldigt amerikansk, manar sedan till hemskolning av barn istället för offentliga skolor. Det stycket togs inte med i Gunnarssons svenska översättning.
Detta var en av flera publicerade texter, som översatts från en engelsk artikel som trots semantiska brister, ändå innehåller många viktiga poänger som alla sverigedemokrater kan känna igen sig i.
Denna text fick lokaltidningen Allehanda emellertid nys om, och man slog på stort.
Den 4 november 2015 löd rubriken till en artikel av Per Eurenius: Sverigedemokraterna: ”Feministernas förtryck leder till självmord.
Eurenius skriver sedan:
Enligt Sverigedemokraterna består Kulturmarxismen av människor som beskrivs som ”sociala rättvisekrigare, Politiskt Korrekta och feminister” som ”skapar artificiella konstgjorda motsättningar mellan människor och klasser”.
SD:s definition på människorna inom Kulturmarxismen är ”tanklösa nyttiga idioter inom den akademiska världen”, som skapar motsättningar i världen helt godtyckligt.
Om vi plockar bort själva begreppet, kulturmarxism, så stämmer ju det andra. 2015 förstod en etablerad journalist emellertid inte det, utan verkar tydligt avfärda hela kritiken mot den akademiska vänstern (en kritik jag spenderat hela mitt vuxna liv med att driva).
Samma dag på ledarsidan, så skrev ledarskribent Tomas Izaias Englund ”Sverigedemokraterna tror alltså att pojkar drogas för att bli mer lika flickor”.
Nej, Sverigedemokraterna trodde förstås inte så.
Texten var inte författad av Sverigedemokraterna och inte ens utlagd med något SD-godkännande. Däremot finns det ju en diskussion om centralstimulanter, och i en amerikansk kontext är övermedicinering är ett helt annat problem än det är i Sverige.
Men rubriken till ledarsidan hamrade in budskapet och Englund fortsatte:
Ja, vad ska man egentligen säga om allt detta. Det enda man kan göra är väl att skratta åt eländet och skänka en tanke till de personer inom partiet som har till uppgift att putsa på fasaden.
Det kan inte vara enkelt att jobba på central nivå för Sverigedemokraterna när det finns företrädare runtom i landet som återkommande går över gränsen för vad till och med partiledningen kan tolerera (och det är mycket, lex Ekeroth).
Lokala sverigedemokrater är nämligen dåliga företrädare för Sverigedemokraterna eftersom de säger precis vad de tänker och inte vad partiledningen tycker att de borde säga.
Därför kommer SD att förbli ett toppstyrt parti.
Den sågningen av SD i Örnsköldsvik passade Johnny Skalin som handen i handsken. Nu fanns det ingenting som förhindrade ett totalt krossande av Öviks föreningsambitioner.
Den 20 november 2015 hade Allehanda en rubrik som löd ”Efter kritiserade inlägget på hemsidan – SD upplöser arbetsgruppen i Örnsköldsvik”.
I en anslutande artikel fick Johnny Skalin stort utrymme att uttala sig, och sa:
– Vi tar avstånd från publiceringen, men de i arbetsgruppen gjorde inte det. Då valde vi att upplösa den arbetsgruppen. Då återbildar vi hellre en ny med personer som är mer mogna för det och delar våra grunduppfattningar, säger Johnny Skalin.
Den nya arbetsgruppen kom sedan att bestå av det tidigare omnämnda paret Ledin.
En intressant fråga, som så här i efterhand är värd att ställas, är hur Allehanda ens från början fick nys om texten? Tillhör det vanligheterna att lokalmedia går igenom hemsidorna för de politiska partierna på vardaglig basis och läser igenom alla texter?
Texten om kulturmarxism var nämligen bara en av många texter.
Därför kan det inte uteslutas Allehanda inte grävt fram detta själva. Om de gjort det så skulle de kunna skriva lite mer ingående om de för sammanhanget relevanta förhållandena i arbetsgruppen, vilket de inte gjorde. Det ter sig därför inte otroligt att de fått ett tips om ”SD Övik-texten”, som de sedan slukade med hull och hår.
Vem som tipsade vet jag inte. Men att det var Johnny Skalin och distriktet i Sundsvall som gynnades av Allehandas uppslag står däremot glasklart.
De fick nu öppen bekräftelse på att de var ”de goda” och att de lokala förmågorna saknade all kompetens att sköta sig själva och därför behövde toppstyras. Och eftersom Örnsköldsvik inte hade några formella talespersoner eller någon organisation alls, så fanns det ingen som kunde stå upp till de lokala medlemmarnas försvar.
Historien slutade inte där. En tid senare blev Sam Gunnarsson också utsatt för personärende, texten skickades in till rikspartiet, Gunnarsson framställdes som en mörkerman och därefter blev han snabbt utesluten ur ett parti angelägna om att rensa ut partiförstörande galningar.
Gunnarsson skulle inte bli den ende distriktet nu försökte plocka bort. SD i Övik hade mopsat sig en gång för mycket.
Uteslutningen av Ronny Edlund
Dessa händelser, och i synnerhet Skalins hårda ton mot ombudsman Peter Johansson som försökt hjälpa Öviks-gruppen, fick fabrikshjälten Ronny Edlund att inse att han hyst allt för mycket tillit till Johnny Skalin och dennes närmaste.
Han började nu, likt många andra av Öviks medlemmar, att ifrågasätta och kritisera. Det vände upp-och-ned på den tidigare goda relationen.
Nu blev även Ronny Edlund utsatt för personärende för en rad inlägg som han hade publicerat på Facebook under 2015.
Här några exempel:
Dessa inlägg reflekterar Ronny Edlunds personliga syn på saker ting. En syn jag inte delar och som Sverigedemokraterna inte heller delar.
Men det finns några saker man behöver förstå.
För det första är Ronny Edlund ingen akademiker, han är fabriksarbetare och har arbetat praktiskt hela sitt liv. Han har inte ens gått gymnasium. Han är självlärd och nyfiken och använder Internet på det sätt han kan. Ingen har lärt eller hjälpt honom.
Det finns många sådana människor i Sverige, självlärda med många korrekta poänger och insikter, som likväl kan hamna fel.
Ronny Edlund är inte judehatare och förespråkar inte totalitarism. Det vet jag, som känner honom. Och vad som kanske är ännu viktigare att förstå: Det visste även distriktsledningen.
Därtill har Edlund knappt 100 Facebookvänner. Det är ingenting. Han är ingen aktiv opinionsbildare och har ingen publik värd namnet. De inlägg han publicerat har mellan 0-2 likes. De kontroversiella inläggen är på det stora hela inte särskilt många och även om somliga återkommer så är de flesta utlagda under en väldigt begränsad tid. Han leder alltså inga massrörelser på Facebook utan ger på sin höjd högt uttryck för vad han för stunden tror och tänker.
Ronny är en sådan. Det är en av hans styrkor. En styrka som ibland också kan bli en svaghet. Det är något en distriktspartiledning borde ha tagit i akt och utifrån de punkterna ta honom i försvar utan att för den sakens skull försvara hans påståenden eller delningar.
Det har gjorts förut i Örnsköldsviks politiska historia. 2008 kom Elisabeth Ohlson Wallins omtalade Ecce-homo-utställning från 1998 också till Örnsköldsvik. Det fanns kristna i staden som motsatte sig utställningen som de ansåg håna den kristna tron.
En av dessa var Lars Näslund, gruppledare för Moderaterna i Örnsköldsvik. I en intervju med Allehanda den 17 juni, så gjorde en jämförelse mellan Ecce-homo och Muhammedkarikatyrerna men sa sedan om dem som nu i hans tycke hädade kristendomens centrala person, ”men vi kan ju inte bomba sönder människor som muslimerna gör”.
Detta väckte givetvis liv i luckan. Allehanda blev som tidning anmäld för hets mot folkgrupp för att de överhuvudtaget citerat Lars Näslund. Ledarskribent Anders Rönmark skrev några dagar senare:
Mörkermän finns tydligen lite varstans i världen. Tråkigt nog för moderaterna i Örnsköldsvik är en av dem deras gruppledare i kommunfullmäktige…
Och i en annan ledartext skrev Rönmark:
Lars Näslunds uttalande är skrämmande på många sätt.
Visst har det i världen begåtts terrorhandlingar av vissa islamistiska extremister, men att klumpa ihop dem med andra personer med muslimsk tro är helt enkelt absurt.
Alla personer med basala historiekunskaper vet dessutom att terrorhandlingar genom historien genomförts av personer som bekänt sig till allehanda trosinriktningar och politiska övertygelser, så att utpeka vissa religionsutövare som särskilt farliga tyder inte bara på en förvriden människosyn utan också på stora kunskapsbrister.
Att drevet mot Lars Näslund blev enormt behöver knappast detaljbeskrivas. Moderaterna i Örnsköldsvik pressades att peta ut honom, men höll huvudet kallt. De kände Lars Näslund och visste att han inte var den mörkerman han nu blev uthängd som. Man röstade därför enhälligt för att ha kvar honom som gruppledare.
– Det känns ju jättebra att ha deras stöd. De vet mina värderingar och känner mig, kommenterade Näslund.
I Sverigedemokraternas fall agerade man på helt motsatt sätt.
Drevet mot Ronny Edlund initierades med stor sannolikhet av Johnny Skalin och Martin Klausen, som straff för att Edlund börjat ifrågasätta distriktsledningen. Klausen skärmpdumpade Edlunds Facebooksida och gjorde ett personärende som snabbt blev känt och sedan kom upp till behandling hos medlemsutskottet under våren 2016.
Det kan dock noteras att Klausen inte verkade ha några problem med Edlunds inlägg innan Edlund började ifrågasätta Skalin-Klausens ledarskap. Det som tyder på det är att Martin Klausen själv taggat Ronny Edlund vänskapligt mycket nära inpå några av Edlunds mer konspiratoriska länkar.
Martin Klausen kan inte ha varit ovetande om Edlunds delade länkar, men ägnade inte dessa minsta tanke förrän det för egen vinnings skull behövde göras. Då använde han dem för att anmäla.
Den 25 januari 2016 publicerade ”Inte rasist, men” en text om Ronny Edlunds Facebookinlägg. Om de grävt fram detta helt på egen hand från Ronnys tämligen anonyma Facebook-konto, eller om de tipsats utifrån är svårt att säga. Det sistnämnda ter sig inte heller i detta fall helt otroligt. Oavsett, så fick Edlund givetvis stor kritik.
Allehanda intervjuade honom den 25 juni 2016 och han förklarade då att han hade en sund värdegrund:
– Jag kunde ha varit tydligare. Men jag har en annan värdegrund än den som skiner igenom i listan. Om jag hade tyckt så där så hade jag tvingats byta parti.
Men i motsats till hur Moderaterna hade agerat, så stod Edlunds distriktsledning inte upp för honom. Han gjordes till ett personärende. Medlemsutskottet på riksnivå beslöt emellertid då att inte utesluta honom utan bara ge honom en skarp varning.
Det beskedet förmedlades av Skalin och Klausen som höll Ronny på halster i omkring tio minuter innan de skrattande utbrast ”Du klarar dig!” Något Ronny upplevde mer som ett hån än som ett skämt.
En skälig uteslutning:
Det finns mycket att säga om distriktets bruk av personärenden för att hota och få medlemmar som betraktats som politiskt hotfulla avlägsnade. Men allt är inte svart eller vitt och det fanns också exempel på personer som uttryckte sig direkt rasistiskt.
Ett sådant exempel var Kent Elfstrand, som stod på Örnsköldsviks kommunfullmäktigelista 2014. Efter uppmärksammandet av Ronny Edlunds Facebookinlägg, så fortsatte man gräva i Örnsköldsvik och upptäckte då Kent Elfstrand.
Elfstrand själv menade att han inte var rasist, men hade många gånger uttryckt sig tydligt rasistiskt på Facebook, där han skrivit saker som :
”What is the titel of the nigger´s favorite how-to-book? ”How to Steal, Rape and Murder””
Eller:
Q: What’s faster than a speeding bullet?
A: A Jew with a coupon
Detta uppdagades av ”Inte rasist, men”, som även ringde upp och samtalade med Elfstrand om detta, som påstod att han inte var rasist men inte tycktes greppa problematiken med sina inlägg. I januari 2016 lämnade Elfstrand självmant Sverigedemokraterna.
Han hade emellertid stått på Öviks fullmäktigelista, en lista som i grund och botten framställts och godkänts av Johnny Skalin och Martin Klausen, trots att Elfstrand redan då hade mängder av rasistiska utspel i sin Facebook-historia.
Att så var fallet är mycket viktigt att komma ihåg. Och noteras bör att en stor del av den kritik som i mina texter framförs är att Martin Klausen och Johnny Skalin varit väl medvetna om vilka kufar de satt upp på listor, samtidigt som de ställt sig i vägen för de drivna och kompetenta människor som önskat engagera sig politiskt.
Ett sunt ledarskap skulle så klart aldrig ha gett Elfstrand plats på listan från första början. Hellre en tom lista än en lista med rasister. Men det gjordes i alla fall, trots att Elfstrands rasistiska inlägg var kända sedan långt tidigare.
Ronny Edlund utesluts ur partiet
Relationen mellan Edlund och distriktsledningen skulle fortsätta att försämras. De började nu aktivt försöka få bort honom.
På ett gruppmöte i Sundsvall, inför landstingsfullmäktige strax före jul 2016, så blev Ronny Edlund hårt angripen av Martin Klausen och dennes lierade. Under en timme och en kvart fick Ronny höra att han var oduglig, att han inte åkt på möten och en mängd olika anklagelser som inte framfördes konstruktivt utan ilsket och aggressivt.
Ronny kände i efterhand att de hade försökt provocera honom. De visste mycket väl att han hade ett hett temperament och alltid gav svar på tal. Han kände att de ville att han skulle bli arg för att kanske kunna filma och sedan kunna vända det mot honom. När han insåg det, uppbådade han kraften att slå dövörat till.
I slutet av hunsningen slängde de fram två papper till honom som de bad honom skriva under. Ett papper där han avsade sig samtliga politiska uppdrag i landstinget och ett annat papper där han avsade sig samtliga uppdrag i Örnsköldsviks kommunfullmäktige.
Ronny skrev inte på, utan gick därifrån, satte sig i bilen och började köra de 15 milen tillbaka hem till Örnsköldsvik. När han kommit ungefär halvvägs, till Höga kusten-bron, så ringde telefonen.
Det var Martin Klausen.
Klausen sa att han visste att Edlund förlorade stora inkomster när han tog ledigt för att åka på olika uppdrag, och att han hade förlorat tre arbetsdagar (Edlund körde då grävmaskin) på den senaste rundan.
Om Edlund bara gick med på att avsäga sig alla sina uppdrag, så skulle distriktet betala ersättning för inkomstbortfall, en summa upp emot 16 000 kronor.
Ronny sade nej till detta.
Däremot kände han att han inte ville åka på några fler träffar, när de betedde sig som de gjorde. Han kontaktade därför riksombudsman Michael Rubbestad som förklarade att Ronny företrädde medborgarna i Västernorrland, dem som valt honom, så därför skulle han åka även på framtida möten.
Det gav Ronny styrka och han beslöt sig därför att inte ge upp och fortsatte gå på möten.
Men efter försöket till föreningsbildning 2017, det tredje i raden, så ville distriktsledningen undanröja alla bråkmakare man kunde sätta dit.
Martin Klausen öppnade nu ett nytt personärende mot Ronny Edlund. Denne hade sedan länge slutat dela länkar om konspirationsteorier och sionism, däremot hittade Klausen ett inlägg där Edlund antydde att han tyckte bra om Putin och där Edlund antydde att Marine Le Pen i Frankrike kunde haft rätt i en diskussion med en journalist.
Dessa skärmpdumpar skickades in till rikspartiet som exempel på att Edlund inte hörsammat den varning han fått efter inläggen 2015, och rikspartiet uteslöt nu Edlund med följande motivering (en motivering som citerades även i min tidigare artikel):
”Det har kommit medlemsutskottet (MU) tillkänna via distriktsstyrelsen Västernorrland att du agerar partiskadligt och trots den skriftliga varning du fick i april 2016 så har ditt beteende inte upphört.
Du har fortsättningsvis kommenterat på Facebook på diverse länkade konspirationsteori-bloggar, bland annat antropoccence.live och aktivt delat med dig av dina konspirationsteorier om Anti Avsans (M) inblandning i Olof Palme-mordet, samt länkat till diverse olämpliga youtube-klipp via din Facebook (bl.a ”Marine Le Pen möter fientlig kanadensisk journalist 1” och ”Putin laughs right in this journaliist’s face”)
I landstinget har du medvetet fördröjt sammanträden genom att medvetet inte logga in samt även vid en votering dröjt med röstning då du var osäker på hur Du ville rösta, trots uppmaningar om att erlägga din röst från din gruppledare. Du har även varit högljutt mot din gruppledare vid en större omgivning och kallat denne för glåpord och agerat barnsligt.”
Återigen så har Edlund i princip inga likes på sina inlägg och har knappt 100 vänner på Facebook. Han är ingen känd person eller mäktig sverigedemokratisk politiker. Han är en före detta fabriksarbetare som motvilligt klättrade på kommunlistan och därefter försökte göra så gott han kunde.
Medlemsutskottet hade således ingen egen kännedom om detta, utan kännedomen hade kommit direkt från Martin Klausen, som nu till slut lyckats få bort Ronny Edlund ur partiet och underminera hela den aktiva Öviksgruppen.
Kände medlemsutskottet till Edlunds heroiska kamp för rätten att vara sverigedemokrat? Hans långa tid som aktiv sverigedemokrat? Hans stora slit i fullmäktige och landsting? Jag har inget svar på de frågorna, men sannolikt så gav Martin Klausen dem ingen hjälp på traven.
Ronny Edlund ombads av SVT att kommentera uteslutningen och sa då att orsaken till uteslutning inte primärt hade med Facebookinläggen att göra, de blev bara en ursäkt för uteslutning:
– Det är bara skitsaker dom hakar upp sig på. Jag utesluts för nåt jag la ut på facebook för ett och ett halvt år sedan, men det är inte orsaken. Dom vill ha bort kärnan i Öviks SD, menar Ronny Edlund.
SVT skriver vidare:
”Han är övertygad om att det beror på konflikten om bland annat partistödspengar med partidistriktets ledning i Sundsvall, Johnny Skalin och Martin Klausen.
Ronny Edlund anser att partidistriktet motarbetat Sverigedemokraterna i Ångermanland genom att inte låta dem bilda kommungrupp.”
Utifrån de saker jag beskrivit i dessa hittills tre texter om distriktsledningens hantering av Örnsköldsviks SD-medlemmar, får ni som läsare dra era egna slutsatser.
Avslutning
Jag inledde denna text med en referens till 1970-talsfilmen ”Sista natten med gänget”. På 1990-talet släpptes den klassiska filmen ”Brända av solen”, som handlar om den sovjetiske revolutionshjälten Överste Sergei Kotov, som trots allt gott han gjort för Sovjetunionens sak blir utsatt för hemliga polisens övervakning, för att så småningom bli ett offer i Stalins omtalade utrensningar 1936.
En hjälte var han bara så länge som Stalin behövde honom som en hjälte, därefter blev han ett potentiellt hot som behövde elimineras.
I Västernorrlands distrikt har en stor mängd i grund och botten anständiga personer som upplevts hotande av distriktsledningen, undanröjts via så kallade personärenden som sedan lett till uteslutningar. Samtidigt som personer som på grund av inkompetens eller karaktärsbrister varit helt olämpliga, har förts upp i ledande positioner som arbetsgruppsledare och på fullmäktigelistor.
Allt har handlat om lojalitet till distriktsledningen, där Johnny Skalin – oavsett vilken formell befattning han har haft – alltid varit den starke mannen. De som inte fogat sig i den skalin-istiska distriktsordningen har rensats bort.
Örnsköldsviks sverigedemokrater, en samling i grund och botten mycket kompetent och potentiellt slagkraftig grupp, existerar inte längre.
Fabriksarbetaren Ronny Edlund, en martyr för sverigedemokraternas sak, borde under ett valår som 2018 ha lyfts fram som ett exempel på en person som i en starkt dominerad socialdemokratisk stad, gått igenom eld och vatten för sin rätt att vara sverigedemokrat. Och som en person som med sina 2 00 personröster från kollegorna på den fabrik som sparkade honom, är en praktsymbol för ett ”nytt arbetarparti” som kan konkurrera med socialdemokraterna på deras egen planhalva, den nya arbetarhögern på frammarsch.
Så blev det inte. Istället personärende-eliminerades han av sin egen distriktsledning. En soldat på frontlinjen fälld av ett skott i ryggen avfyrat av sina egna.
Ronny Edlund är ett bra exempel på den mycket problematiska medlemshanteringen i SD Västernorrland, som gjort mig tillräckligt bekymrad för att engagera mig i dessa texter.
Jag har efter att mina tidigare artiklar publicerats blivit varnad för att kanske även jag riskerar uteslutning och definitivt mina chanser till några som helst positioner inom partiet.
Det bekymrar mig inte. Johnny Skalin och Martin Klausen har tillsammans, för egen vinnings skull, missbrukat och psykiskt misshandlat många av distriktets medlemmar. Somliga av dessa har vid detta lag övergett ett parti som de anser först övergav dem. Skalin och Klausen har även bedrivit uppenbar partiförstörande verksamhet genom att undergräva alla sverigedemokratiska engagemang som de inte själva fått ha kontroll över och inte själva direkt gynnats av.
Att sopa SD:s överkörda Öviks-grupp under mattan i hopp om någon slags partipolitisk karriär vore att agera som Martin och Johnny. Det som skett måste uppdagas. De som har förorättats måste ges upprättelse. Därefter kan man gå vidare.
Det är nämligen så man gör om man vill svetsa samman vinnande lag, bygga genuina rörelser och vinna en nations uppriktiga förtroende. Vilket är precis vad vi måste göra i Sverige. Men vi måste börja i det lilla. Bygga från grunden och inte bara putsa på fasaden.
Övriga delar:
#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018
#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018
#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018
#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018
#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018
