Ronie

Ronie Berggrens första artikel om varför han gick med i Sverigedemokraterna, och hur han snabbt fick direkt insyn i konflikten mellan ledningen för SD Västernorrlands distrikt i Sundsvall och sverigedemokraterna i Örnsköldsvik, varav många Öviks-medlemmar nu utreds för uteslutning av rikspartiet. 

Här är berättelsen om några av dessa och om dem som vill se dem uteslutas.

——-

Alla delar:

#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018

#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018

#3 Sverigedemokraterna Västernorrland #3 – Ronny Edlund, en sverigedemokratisk hjälte bränd av sina egna, 5 april 2018

#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018

#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018

#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018

——-

Av Ronie Berggren:

Sverigedemokraterna har något som andra partier avundas – en folkrörelse i ryggen. Människor som stöder eller betraktar sverigedemokraterna välvilligt på grund av att de var de första att driva frågorna som rör de problematiska aspekterna av den blocköverskridande invandringspolitiken.

Jag var länge en sådan. Kring 2005-06 upptäckte jag på allvar de problematiska aspekter som islamisk invandring medförde. Besök i några moskéer 2006-07, och i synnerhet ett besök i moskén i Örebro (då en muslimsk bönelokal) med strikt könssegregation och medlemmar med stark tro på shariastraff som stening (ett besök jag beskriver i detalj i denna artikel), fick mig att inse att vi verkligen hade ett växande problem i Sverige.

Kristdemokraterna, som jag då var medlem i, var helt oinsatta och att försöka få problematiken uppmärksammad var lönlöst.

Det enda parti som ens tillnärmelsevis var intresserade av ämnet var Sverigedemokraterna.

Därtill var jag en långtida EU-motståndare. Kristdemokraterna, med Alf Svensson och Göran Hägglund i spetsen, var EU-vänner och skröt så ofta de kunde om att EU var en kristdemokratisk skapelse. Och partiet köpte i många avseenden den missledande tesen att EU, snarare än Nato och anglofieringen av Europa, var vad som bevarat freden i västra Europa sedan Andra världskrigets slut.

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet var de enda att varna för det som liberala politiker borde ha varit de första att varna för – faran med överstatliga projekt och centraliserad makt.

Sakta drog jag mig ur kristdemokratin och röstade 2010, efter genomtänkta överväganden, för Sverigedemokraterna i riksdagsvalet. Jag gjorde likadant 2014.

2016 beslöt jag mig för att gå med i partiet. Något jag pålyste i ett inlägg på Facebook, den 4:e juli, kl 06:23 (på USA:s nationaldag och på ett klockslag vars parallella datum var dagen för den lyckade Brexit-omröstningen).

Jag hade redan i tidigare skede varit i kontakt med somliga sverigedemokrater på riksnivå (främst Julia Kronlid och SD-medlemmarna i deras hjälporganisation Hepatica), i samband med att jag våren 2016 ordnat ett möte mellan syrianska-katolska kyrkans patriark och Jimmie Åkesson i riksdagen.

Några av dem jag då knöt kontakt med tipsade mig om att gå med i partiet lokalt.

Här i Örnsköldsvik där jag bor, fanns emellertid inget lokalt parti, så jag kontaktade riksdagsman Johnny Skalin, som även ledde Västernorrlands distrikt från Sundsvall. Jag hade träffat Johnny en gång tidigare, när jag och en kompis redan 2009 besökte ett SD-möte i Sundsvall för att ta reda på vad det var för slags parti. Vi (som båda var mörkhyade) fick då ett bra intryck – eller åtminstone ett mycket bättre intryck än den bild vi fått i media. SD var inte det nazistparti media ville ge sken av. Alla var jättetrevliga och ville skaka hand efteråt och verkligen välkomna oss.

Så att kontakta Johnny Skalin kändes naturligt.

Johnny förklarade att det inte fanns någon lokal partiförening i Örnsköldsvik eftersom det var så många problem med medlemmarna där. Jag trodde honom. Dels för att man läst om diverse sverigdemokratiska kufar på lägre nivåer runtom i landet och dels för att jag kände till åtminstone en sverigedemokrat i Örnsköldsvik som jag inte betraktade som någon sansad politiker. Ingen som gick att jämföra med de kristdemokrater jag ändå kände på lokal nivå.

Jag sa att jag hoppades att vi skulle kunna styra upp något och få det att fungera, och att jag gärna hjälpte till med det.

Johnny Skalin blev glad och svarade att han och hans kollegor gärna ville träffa mig. I slutet av september 2016 kom Johnny Skalin, distriktskassör Martin Klausen och deras distriktsstyrelse-kollega Niclas Balkerud upp de 17 milen till Örnsköldsvik för att träffa mig. Vi åt middag på en lokal pub och småpratade. De var trevliga, men i mitt tycke inte helt professionella. Johnny Skalin visade upp sin säkerhetsknapp som han kunde trycka på för att larma Säpo. Om han gjorde det så skulle den lokala insatsstyrkan komma till platsen, sa han. Jag förklarade att det var viktigt att umgås med folk från alla läger, och att en av mina vänner var med i vänsterpartiet.

Det förvånade dem. Av en ren tillfällighet dök min vän ifråga upp på puben samma kväll. Han hälsade och skakade hand med SD-folket. Efteråt berättade jag att det var han som var med i vänsterpartiet. ”Usch, jag måste tvätta händerna”, skämtade Johnnys kompis Balkerud. Ett malplacerat skämt som andades sekterism.

Men samtalet var ändå trevligt. Johnny var den som gav mest sansat intryck. Hans kollega Martin Klausen framstod lite tafatt, nästan lite blyg. Och Balkerud lite för mycket passiv-aggressiv – något som ej tilltalade min egen något akademiska personlighet.

Vi kom under samtalet sedan så klart in på situationen lokalt. Jag sa att jag ”förstått” att SD lokalt  verkade bestå av diverse besynnerliga kufar som partiet kanske skulle klara sig bäst utan. ”Du ska bara veta”, fick jag instämmande till svar. Situationen var värre än jag kunde tro, vilket jag snart torde upptäcka.

Men om jag kunde hjälpa dem att styra upp saker så skulle de bli mycket glada. Örnsköldsvik var en stad i distriktet de inte fått bukt med. Och om någon någonsin skulle anmärka på min hudfärg, sa Skalin, så ville han även veta det.

Middagen avrundades.

Den 8 oktober 2016 gick jag på mitt första lokala SD-möte.

Johnny Skalin var där, och de lokala medlemmarna i stan, som i avsaknad av egen kommunförening samlades under distriktets översyn.

Efteråt småpratade jag med några av dem och började stifta bekantskaper.

I synnerhet ett äldre par introducerade sig och bad om mitt namn och sa att de ville ha med mig i något de kallade för ”arbetsgruppen”. Vad det var hade jag ingen aning om. Jag tackade artigt för förfrågan och gav dem mitt telefonnummer.

Efter mötet SMS:ade jag Johnny Skalin och skrev:

”Hej. Tack för gårdagen. Fick många kontakter. Vi får försöka styra upp detta på bästa sätt så att vi får ett fungerande parti som synkar.” Mvh / Ronie

Johnny svarade:

”Hej! Tack själv! Bra att du knöt kontakter. Jag tror det kan bli bra. Mvh Johnny”

Därefter skrev några av dem jag träffat till mig på Facebook och presenterade sig själva mer utförligt. Redan tidigare hade jag ju förstått att det inte fanns något större förtroende från distriktets håll för medlemmarna i Övik, och nu fick jag veta att förtroendet inte var särskilt stort från deras sida gentemot distriktet heller.

Den 11 oktober skrev Ingela Sällström, en lokal medlem som presenterat sig på mötet och brukar läsa mina gästkrönikor på Det Goda Samhället, följande:

”… läget är lika osäkert som utgången i det amerikanska presidentvalet är för mig… Vid nästa medkemsmöte kanske saker har beslutats.”

Jag svarade:

”Vad är det som är förvirrande då? Vad som behövs är ju en organisation som fungerar och att partiet börjar fungera som ett normalt parti här i staden.”

Sällström:

”Kortfattat handlar det om i mitt tycke olämpliga ageranden av flera olika slag från en duo i gruppen, oförmåga att ta tag i  detta steget uppåt i hierarkin osv. Finns lite kvar att jobba med tills marken inte gungar längre. Missnöjet och frustrationen är dåligt fundament att bygga en verksamhet på.”

Jag:

”Ja, verkligen. Vi måste få partiet att fungera som ett riktigt parti. Men finns det någon högsta chef/partiordförande i Övik? Någon måste väl ha yttersta ansvar?”

Svaret jag fick var att ansvaret för Ö-vik ligger hos distriktsstyrelsen där Johnny Skalin var ordförande och hon själv och en i den kritiserade duo som ledde arbetsgruppen var medlem.

Jag fortsatte att betona att det måste ju gå att ordna något som fungerar lokalt, och fick då svaret:

”Historien bakåt har varit att första steget till kommunföreningen går via arbetsgrupper. Ingen hittills har fungerat. Inte heller denna och hävdar att detta uppstår när fel person ges fel uppgifter. Gruppledaren idag har inte den förmågan som behövs.”

Jag:

”Vem är gruppledaren då?

Det var ju två personer som sa hej till mig på mötet  och ville ha med mig i något”

Sällström:

”Det är dessa två.

Ett gift par … Hon är gruppledaren och distriktsstyrelsemedlem. Han ingpr i distriktets valberedning. Våra kommunpolitiker var inte med på kvällen.”

Jag ställde sedan en fråga om de folkvalda kommunfullmäktige som fanns, hur de verkade och fick svaret:

”… de tillhör den parlamentariska gruppen, är självständiga i sitt arbete och fatrar egna beslut. Ronny Edlund är gruppledare, Ingvar Lundgren är också irdinarie. Den tredje dtolen sitter den numera politiske vilden Karl-Beril på (är just nu osäker på hans efternamn, Wallin kanske).”

Det var ett samtal med en person jag just träffat.

Den 12 oktober skrev en annan person från Örnsköldsvik, som för en period varit suppleant i Distriktsstyrelsen (men som inte vill gå ut med namn i denna text), följande till mig:

———
Det som skett i Övik är att försök att bilda kommunförening har dragit ut på tiden och misslyckats. En arbetsgrupp hade tillsatts för att bereda frågan. Vissa medlemmar fick möjlighet att redigera den lokala hemsidan, varpå något klantarsle la upp en mindre lämplig text. Du läste nog om det i media. Ca ett år sedan. Distriktstyrelsen i Sundsvall upplöste då arbetsgruppen och där är vi idag. Ny arbetsgrupp utsågs – paret xxx som du pratade med som hastigast på mötet när du skulle gå (det äldre paret).

Nu till saken. Det är inte första gången Skalin m.fl. upplöser arbetsgrupper eller slår undan benen för kommunföreningsbildning. Det har skett i flera andra av länets kommuner. Om du googlar så hittar du nog exempel. Jag är vid det här laget helt övertygad om att Skalin inte vill ha kommunföreningar. Centrala partimedel stannar då i Sundsvall, när det inte finns kommunföreningar att fördela dem till.

Paret xxx är utsett till arbetsgrupp därför att de inte kommer att klara av att sköta uppgiften att bereda vägen för bildandet av en kommunförening. Simple as that.

Det var kanske inte det här du hade hoppats höra, när du bestämde dig för att engagera dig… Men förtrösta inte, problem är till för att lösas.

… Här kanske jag ska fylla i att när Skalin omöjliggör en kommunföreningsbildning, så upprätthåller han också en “blindhet” hos SDs medlemmar i Övik. Det är nämligen så att medlemskapet är sekretessbelagt och endast distriktet har tillgång till medlemmarnas kontaktuppgifter. Det finns alltså ingen möjlighet att kontakta medlemmarna i Övik för oss. Det kan endast ske genom personlig kännedom. Exempel:  när kommunföreningen i Timrå ville ha adresslistor så upplöste distriktet den föreningen.

Andra märkliga aspekter på Skalin och distriktsstyrelsen i Sundsvall är att inga protokoll från distriktsmötet har distribuerats till medlemmarna. Vidare står det inte på hemsidan deras hur distriktsstyrelsen är sammansatt. Jag, som är medlem i SD, vet alltså inte vilka som sitter i  distriktsstyrelsen. Ett mycket tvivelaktigt arrangemang. Jag har tittat på andra distrikts hemsidor och där finns denna info med, liksom kommunföreningarnas styrelser. Se t.ex. Jämtland.

Men om vi “nätverkar” och bygger relationer lokalt, så blir vår position starkare. Och Sundsvall kan inte förhindra en komunföreningsbildning i all evighet. Dessutom är det så att existensen av en kommunförening eller ej, påverkar inte den politiska processen. Vi kan nominera kandidater inför valet t.ex. Du vore ett perfekt namn tycker jag. God lokal anknytning. Känd utanför orten via ditt intresse för amerikansk politik. En av Öviks intellektuella helt enkelt :).

———

Jag svarade:

———
Hej xxx

tack för det informativa mejlet. Jag har för stunden bara tid för ett kort svar. Utifrån det du beskriver så anser jag att ”vi” bör samla alla Sverigedemokrater i kommunen, och få två fungerande grupper: skapa en fungerande kommunförening och få en fungerande kommunfullmäktigegrupp. Av vad jag hört utifrån sitter de flesta sverigedemokrater i kommunfullmäktige tysta, vet inte vilka förslag de ska ge och är inte delaktig i debatten på något berikande sätt. Så kan det ju inte vara.

Och när dessa saker är ordnade kan vi sedan se till så att vi får god kontakt med distriktsstyrelsen i Sundsvall.

Märkvärdigare än så borde det inte vara. Gällande sekretessbeläggning är jag helt emot allt sådant. Men innan vi kommer dit måste vi ju bygga upp något som fungerar här i stan.

———

Svårare än så trodde jag då inte att det skulle vara. Ett problem bestående av dålig ömsesidig kontakt som skulle kunna lösas om bara lite konstruktiv vilja fanns. Vilket jag tog för givet skulle finnas.

Men allt fler röster skrev till mig. En annan partimedlem i Örnsköldsvik skrev den 26 oktober:

———

Hej Ronie!

Jag är medlem i sd i Örnsköldsvik … Vi är många som har försökt att starta ett arbete här, men hela tiden motarbetats av distriktsledningen i Sundsvall. Flera vill inte ställa upp i valen p g a ledningens handlande. Några vill inte ens vara medlemmar längre p g a det partiförstörande arbetet och den dåliga stämning ledningen skapar. Ledningen har dessutom nominerat personer med tydligt rasistiskt uttryck i både tal och skrift. Sedan använder ledningen detta påpassligt i samband med tidningsartiklar för att smutskasta hela gruppen av engagerade medlemmar i Örnsköldsvik.

Sedan 2013 har vi bett tre olika riksombudsmän att hjälpa oss. Under hela 2015 var Peter Johansson, distriktsordförande i Jämtland, hos oss för att utbilda oss och starta en kommunförening. Distriktet kunde kullkasta även detta genom att förtala Peter Johansson och förbjuda honom att besöka oss, arbetsgruppen på 20 personer upplöstes, och en ny liten arbetsgrupp startades hemligt. Distriktsledningen kände till en spricka, då ett par kände sig kränkta.
———

Jag svarade:

———
Hej

tack för mejlet. Kunde tyvärr inte närvara igår (jag gick dit, dörren var låst, hade ingens nummer på telefonen).

Det är väldigt svårt för mig att sätta mig in i intrigerna åt det ena eller andra hållet. Jag vill få igång en fungerande verksamhet, och det ganska snabbt. Hur det sedan ska göras bäst, återstår att se.

Vi borde kanske samlas ett gäng av de mest aktiva i Övik för ett mer informellt samtal vid tillfälle.
———

I början av november fick jag en inbjudan till ett informellt möte med lokala SD-medlemmar, och ombads att inte säga något till någon.

Mötet hölls sedan fredagen den 18 november hemma hos Åke Lidfalk.

Det var ett trevligt möte där jag fick tillfälle att på ett mer personligt plan träffa de lokala SD-medlemmarna. Jag fick ett mycket bättre intryck än jag hade trott. Och ett mycket bättre intryck än Skalin och hans vänner menat att jag skulle få.

Jag fick ingen värre uppfattning om de lokala medlemmarna än jag fått av Skalin. Jag, som spenderar dagarna med att på min blogg/podcast Amerikanska nyhetsanalyser, följa amerikanska presidenter och senatorer, ansåg inte att vare sig Skalin med vänner eller det lokala SD-folket spelade i samma politiska liga, som den jag dagligen följde.

Vilket var synd så klart, men något man fick vänja sig vid. Jag kände lokala medlemmar från andra partier också, alla där var inte heller några stjärnor.

Med det sagt så fanns det problem med partiets lokalhistoria som jag kände till. En hemsida där en olämplig text hade dykt upp, hade något år tidigare fått stor medial uppmärksamhet. Jag frågade om det, och fick till svar att en enskild person lagt ut texten utan den samlade gruppens godkännande. Tanken var att allt som publicerades först skulle godkännas av en arbetsgrupp, inte läggas ut spontant av en enskild person. Ett misstag (som sedan givetvis kablades ut stort i media) hade skett, som distriktet emellertid använde som ursäkt för att underminera de lokala ambitionerna att skapa en kommunförening.

Jag förklarade från min sida att jag nu började få en bild av hur slitningarna mellan de lokala medlemmarna och distriktsledningen såg ut. Jag berättade att jag stod i kontakt med Johnny Skalin och att jag tänkte köra med öppna rör åt alla håll. Det måste ju gå att få kommunikationen att fungera, meddelade jag.

Middag och samtal fortsatte och efteråt hade min uppfattning av de lokala SD-medlemmarna stigit. De var inte perfekta, men givetvis kapabla att bygga en grund till ett parti. Det borde distriktet också kunna inse, tyckte jag.

Därefter hände något jag fann mycket besynnerligt.

Två dagar senare, söndagen den 20 november, så ringde Johnny Skalin mig och frågade lite nyfiket om jag varit på något möte? Ja, svarade jag. Vi hade en träff hos en person. Frågorna började hagla. Vilka var där? Jag uppgav de namn jag kom ihåg, och när jag inte kom ihåg namnen försökte Johnny beskriva utseendet på olika människor för att på så sätt få mig att minnas, för att de sedan skulle kunna identifieras.

Jag hörde i bakgrunden av luren ett flitigt knackande på tangenter, och frågade om han skrev ner det jag sade till honom? Skrev han en lista på vilka människor som träffats på en privat kvällsmiddag? Jag fick inget tydligt svar på det, men inte heller något nekande. Och jag började ana att han förde just en lista på dem som närvarat på ett möte som han betraktade som illegitimt.

Det kändes inte bra. Jag förklarade (i det samtalet, eller möjligtvis i ett av våra andra samtal, för han ringde fler gånger för att ”stämma av”) att jag inte var någon som höll tyst om saker som jag ansåg vara fel, och insinuerade att jag började luta mot att anse att han var den som felade. Skalin sa att man fick kritisera, men inte utanför partiets ramar. För det kunde skada partiet.

 

Lite senare samma dag, skrev Ingela Sällström, partimedlemmen som jag tidigare träffat och chattat med, men som själv inte varit med på det informella mötet:

”Hejsan. Jag hörde att du träffat lite partianslutna Ö-viksbor i fredags. Informationen om det kommer indirekt även från Skalin. Förstår mer av vad ditt facebookinlägg tifigare i höstas om att du inom en snar framtid kommer att engagera dig i politiken.

Vad du än anser om mig eller andra Ö-viksbor så är avsikterna goda och i sällskapet finns det  massor av sunt förnuft och arbetslivs-och livserfsrenhet, mindre av erfarenheter som politiskt rävspel. Mina avsikter med att jag efter att ha blivit utsatt för obehagliga personangrepp och osanningar som förts om mig valde jag att tala om för dig hur det stod till i arbetsgruppen och distriktets agerande vilket  jag inte ångrar. Skulle gjort samma sak med vem som helst för att denne skulle slippa hamna i samma sits som jag. Hur informationen förvaltas och vidarebefordras är sekjndärt i detta läge.

Jag tiger inte om mobbing men priset man betalar för det kan bli högt. Har varit med om det förr och det sker nu återigen, många år senare och i  ett helt annat sammanhang. Min förhoppning är att du verkar politiskt för kommunen och dess medlemmars bästa. Var lyhörd och visa respekt. Jag kommer att retirera på vissa fronter då skadorna av det jag utsääts för kan få alkvarliga följder på sikt. Det är ett pris jag inte vill betala för ett ideellt engagemang för min kommun och mina partikamrater. Ha det!”

Jag svarade:

Japp, det var trevligt. Jag har ju kontakt åt alla håll – med dem/er och Skalin och kör med öppna rör så gott jag kan (berättade för Skalin lite om att jag chattat med dig och vad du sagt till mig om situationen).

Är helt ointresserad av intriger och konflikter, vill bara få saker att funka. Skalin nämnde att det skulle bli något öppet möte i vinter, där saker skulle redas ut.

Vad som ska eller ens behöver ”redas ut” har jag ju dock ingen susning om.

Därför vet jag inte riktigt heller hur jag ska kunna bidra. Men vi väl ser hur saker utvecklar sig.

Men det är verkligen beklagligt att det tycks finnas så många problem i relationerna (och organisationerna) emellan. Önskar man kunde komma vidare från det.

Skalin hade alltså tagit kontakt med Sällström som jag hade sagt att jag hade chattat med och därifrån försökt luska ut vad vi pratat om, eller vad som hänt på det där mötet (en middag, där vi pratat om hur vi skulle göra för att kunna få igång en kommunförening – och där de frågat mig om jag hade några kontakter ovanför distriktet som skulle vara villiga att lyssna och hjälpa).

Dagen efter skrev jag till en av dem som närvarat på det informella mötet:

Skalin ringde mig igår och ställde div frågor. Jag berättade om mötet övergripande. Han undrade dock även vilka som var där et c — jag svarade i den mån jag minns.

Sa att jag kör med öppna rör åt båda hållen. De skulle hålla något möte i januari sa han, med någon ”utifrån” som var med också någon ombudsman.

 

Personen blev varken bestört eller förvånad, utan reagerade mest med en suck om att samma karusell man sett tidigare när man försökt komma någon vart, nu verkar startas om igen.

Den 29 november skrev jag även till en av de personer jag känner på riksnivå följande, eftersom jag tyckte att det hela verkade så besynnerligt. Ett parti borde inte fungera så här:

För att sammanfatta kort: jag gick med i SD. Kontaktade Skalin (för att han var den enda jag träffat förut och därmed ”kände” här uppe).

Han [och] hans nära gäng träffade mig och sa att folket i Övik var värdelösa typ. Och att de inte kunde få någon kommunförening. Men ville ha mig lite som en ”mullvad” bland de lokala. Jag sa att jag kör med öppna rör åt alla håll.

Vilket jag gjorde. Sen hade vi ett möte som organiserats rent privat av ett SD gäng här i stan i syfte att organisera något så att Skalin godkänner en kommunförening.

Han fick nys om det. Ringde mig och korsförhörde mig om vilka som var där etc etc. Sen sa han att de ska ha något stort möte där allt läggs på bordet så jag förstår vilka dåliga människor det är ohc varför man inte kan ha någon kommunförening.

Jag fick dock ett mycket bättre intryck av dem än den bild Johnny gett mig. Men ja, dryg situation. Men ska inte belasta dig mer med den. Men det känns lite obekvämt. Och det finns ju inget SD-arbete att göra av vikt här i stan utan en förening. DÅ kan man inte engagera sig tillsammans med andra partier, eller agera som andra, mer normala partier gör.

Det svar jag fick var att det var så svårt att förstå situationen utifrån. De på riksnivå kände ju inte till den lokala situationen.

Dagen därpå, den 30 november, småpratade jag med Johnny Skalin på Facebook, som då frågade:

”Deltagit på något fler möte i Övik då?”

Jag svarade:

”Nix, inga fler möten. Däremot tänkte jag avvakta med engagemang tills den där träffen du pratade om i januari. Och där ta ställning till hur jag ser på saker och ting. Jag vill ju ha en kommunförening som du vet. Så där hoppas jag få höra argumenten från olika håll.”

Johnny svarade:

”Okej. Är en kommunförening ett krav för ett engagemang?”

Jag svarade:

”Rent lokalt vill jag ju ha det. Går ju inte att engagera sig lokalt annars tycker jag. Men inte för SD-engagemang i stort. Men jag vill se en kommunförening givetvis. SD  i Övik måste funka på samma sätt som alla andra partier i stan gör.”

Johnny svarade:

”Kramfors och Sollefteå är inga kommunföreningar och de engagerar sig bra. De har själva valt att inte bilda föreningar just nu. Skillnaden med en förening är att ni blir juridiskt ansvariga. I övrigt är det ingen skillnad alls. Övik bildar en förening när läget är rätt.”

Jag svarade:

”Jo, du har sagt det. Men mötet i januari ska bli intressant som sagt.”

Jag inväntade nu mötet som skulle hållas i januari, där Skalin i samtal med mig lovat att allt skulle läggas på bordet.

Innan dess hände emellertid lite annat kul. Richard Jomshof besökte distriktet, Sundsvall, den 10 december.

Jag åkte dit i sällskap med min vän John Gustavsson (som också är från Övik och medlem i Sverigedemokraterna, om än inte alls aktiv lokalt).

Jomshof talade och träffade John som därtill blev uppsnappad av Sveriges radio som tyckte han såg ung ut och därför ville intervjua honom – något som skedde helt utanför distriktets ramar. På väg ut sa jag också hej till Jomshof lite hastigt och hälsade kort att jag tyckte att det gamla synthbandet som han varit medlem i, Elegant Machinery, var väldigt bra.

Men det var en parentes. Låt mig gå vidare.

 

 

 

Den 16 januari 2017 hölls sedan ett medlemsmöte i Bjästa utanför Örnsköldsvik. Johnny Skalin var där och från riksnivå Michael Rubbestad, ansvarig för Sverigedemokraternas riksombudsmän.

Mötet startade, men ingen höll riktigt i trådarna och ingenting av vikt sades. Den mest drivande, som önskade komma någon vart, var Åke Lidfalk, personen som hade anordnat det informella möte jag tidigare besökt.

Men i övrigt hände ingenting och jag fick intryck av att det inte fanns någon ledning som verkligen ville komma vidare.

Jag själv bollade en idé om öppna val: Om det nu verkligen låg till så att Övik inte var redo för en egen kommunförening (vilket distriktet ansåg och vilket mycket väl också kunde vara fallet — jag var ju helt ny och kände inte alla) – så borde väl de lokala medlemmarna i Örnsköldsvik väl ändå kunna få välja en lokal arbetsgrupp?

Som fallet nu var så fanns det två personer som var tillsatta uppifrån, från Sundsvall, som ingen jag pratade med lokalt hade något som helst förtroende för (vilket de konversationer jag ovan citerat tydligt visar).

Bästa sättet att komma vidare, vore enligt min mening, att man lokalt valde den eller de som skulle leda arbetsgruppen, som i sin tur kunde lyda direkt under distriktet i Sundsvall till dess de lokala medlemmarna var redo för att bilda förening. En bra kompromiss i förhållande till kravet på en kommunförening, tyckte jag.

Men det tycktes inte heller falla i god jord. De lokala måste lära sig lyda, var andemeningen i något slags svävande svar.

Två dagar senare, skrev Skalin till mig på Facebook:

”Tyvärr blev det många uteblivna svar på mötet senast beroende på att många frågor aldrig ställdes. Jag förstår därför om du inte fullt ut kan ta ställning till själva problemet. Vi tänker emellertid fortsätta åka upp till Örnsköldsvik och vid varje tillfälle prata med minst två personer enskilt inför varje möte. Jag hoppas att det kan bidra till att räta ut alla frågetecken och även på något vis komma vidare i detta.”

Jag svarade med att återigen lägga fram min idé:

”Ja, jag ska försöka komma på dem så klart. Vad jag känner själv är bästa sätt att komma vidare är dock att välja en ny arbetsgrupp – dvs att partimedlemmarna lokalt ges möjlighet att närvara för omröstning om arbetsgrupp (eller ev två möten; först ett möte där kandidater diskuteras och sen ett möte där man röstar på dem man föredrar) och att ni i distriktet sen tillsätter den personen som arbetsgruppledare.

Jag kan egentligen ingenting om intrigerna ifråga – men dem oavsett så kommer ju inget att fungera om inte partiet lokalt har förtroende för arbetsgruppen. Så mitt förslag är att ni från distrikt föreslår en sådan slags process. Det skulle ju ingen kunna säga något emot.

Men det är bara min tanke.

Men om vi inte får ordning på detta inom en ganska snar framtid måste jag nog sluta försöka engagera mig lokalt. Jag driver ju SD frågor mer på ett ideologiskt debattplan på nationell nivå. Och lägger hellre tiden där än på den lokala politiken, om vi inte lyckas styra upp saker och ting.

Men återigen, utifrån mina små insikter, så tror jag att det bästa vore att få fram en arbetsgrupp som majoriteten av de aktiva medlemmarna i Övik känner förtroende för.”

Johnny svarar:

”Inställningen kring arbetsgruppen ligger fast, i synnerhet därför att det annars skulle kunna tolkas som att vi väljer bort en arbetsgrupp på grund av grundläggande mänskliga rättigheter.”

Jag svarar:

”Förstod inte innebörden av ”väljer bort en arbetsgrupp på grund av grundläggande mänskliga rättigheter.”

Johnny svarar:

”Rätten till din trosuppfattning”

Innan jag citerar mitt uppföljande svar så kan påpekas att jag kände till vad problematiken handlade om. De två personer som ledde arbetsgruppen var tillsatta av Skalin men ogillade av de lokala medlemmarna i Övik. Dessa två personer var religiösa och menade att de var ogillade på grund av att de var kristna, och att man inte gillade kristna i partiet. Ingen av de lokala medlemmar jag talade med sa att så var fallet, utan betonade att dessa helt enkelt inte fick något gjort och inte var drivande som ledare.

Med denna vetskap svarade jag:

”Tror inte kritiken haft att göra med det alls. Men hursomhelst är ju skälen till kritik sekundära i förhållande till principen att styra så lokalt som möjligt. Vilket man behöver göra för att partier ska fungera.

Men vi behöver inte diskutera detta nu. Ville bara påpeka min ståndpunkt 🙂

Johnny svarar:

”Du förutsätter alltså att jag ljuger? Styra lokalt ska man få göra så fort det finns förutsättningar för det. Inget snack om saken.

Jag svarar:

”Jag tror inte du verkar snappa upp hur pratet går lokalt och vad kritiken egentligen går ut på. Jag är också kristen. Tron är inga problem alls, kan jag bestämt intyga.”

Samtalet fortsatte och Skalin menade att det fanns dem som gnällt på att en av arbetsgrupp-personerna haft en jacka med ordet ”Jesus”:

”Det förvånar mig att du inte förstår att vi inte kan upplösa en arbetsgrupp därför att man anser att man manifesterar sin religiösa uppfattning fel bara för att man har ett namn på en jacka. Än mindre att du inte förstår vilken bild och vilken omfattande kritik det skulle leda till. Det skulle ju leda till rikstäckande medial uppmärksamhet.”

Vi fortsatte några meningsutbyten utan att komma någon vart. Jag upplevde Johnny vara sjukligt besatt av ”partibilden”, eller åtminstone använde han det som en ursäkt för att inte få något som helst maskineri i hjullagret att börja rulla.

Medan jag själv däremot var mer intresserad av att rädda den västerländska civilisationen, något jag nu insett att SD, åtminstone inom det distrikt där jag bor, knappast var rätt verktyg att använda mig av.

Jag tröttnade och slutade engagera mig. Jag hade fortsatt kontakt med några lokala SD-människor jag lärt känna, men tappade intresset för att delta på möten där tid bara slösades bort.

(Ännu en parentes: Lite senare kom en massiv negativ mediauppmärksamhet i alla fall, riktat mot Johnny Skalins närmsta krets. När hans vapendragare Pavel Gamov – som jag också träffade i Övik när han och Skalin skulle föreläsa om EU – skämde ut sig själv i Ryssland.

Pavel Gamov hade även fått kritik från en av mina SD-Öviks-bekanta, som redan 2016 skrev följande till mig om Skalin och Pavel Gamov: ”[Skalin]…redogjorde för att han “la beslag” på Pavel. Den senare är oerfaren och står klart och tydligt i underläge mot Skalin. Precis som Skalin vill ha det.”)

Nå, låt oss lämna också den parentesen.

Sommaren 2017 kontaktades jag av en lokal partimedlem, som sa att de lyckats komma förbi distriktet och att en kommunförening nu skulle bildas. ”Vad kul”, svarade jag.

Och när jag nu i skrivande stund går igenom min mejl ser jag också att även jag den 27 juni 2017 fått ett mejl av riksombudsman Michael Rubbestad:

”Hej kära/käre medlem,

Du får detta mail för att du är medlem i partiet Sverigedemokraterna och boende i Örnsköldsviks kommun.

Bifogat finner du en första kallelse till det kommande bildandemötet för SD Örnsköldsvik som planeras hållas den 9/8.”

Vid det laget hade jag emellertid börjat prioritera annat, så jag gick inte på det mötet. Men jag gladdes förstås när jag fick besked av min lokala partifrände att förening nu skulle bildas efter så lång väntan.

När det ändå drog ut på tiden fick jag höra att man stött på stopp igen. Tråkigt. Men jag grävde inte mer i saken då. Men häromdagen kom alltså beskedet att SD nu förbereder uteslutning av ett antal lokala medlemmar här i Örnsköldsvik, varav många av dessa var valda till styrelsen i den tänkta kommunföreningen. Vår lokaltidning, Allehanda.se skrev:

”SD:s gruppledare i Ö-vik på väg att uteslutas – riktar hård kritik mot ledningen i Sundsvall: ”De vill ha bort mig”

Men han är inte ensam.

Kollegan i fullmäktige Åke Lidfalk, Lotta Appelqvist, Ingela Sällström samt ytterligare en medlem föreslås också ska uteslutas.

Det är beskedet från partiets medlemsutskott. Beslutar gör partistyrelsen i nästa vecka.

Namnen i fetstil är två personer som omnämnts i denna text och som jag alltså blivit ganska väl bekant med.

När detta besked kom, så valde en av de lokala personer jag lärt känna (men som ej var på uteslutningslistan) att lämna partiet. Igår (lördagen den 10 mars) skrev han (som tidigare i denna text omnämnts som fd. suppleant i Distriktsstyrelsen) följande till mig:

Jag har varit medlem ett antal år i SD. Kommer inte ihåg vilket år jag gick med, men skulle tro att jag började gå på möten runt 2015.

SD är orgniserat enligt samma modell som andra partier: riksorganisation, distrikt, kommun, krets.

Jonny Skalin har varit DO (distriktsordförande) eller kontrollerat personen som varit DO, under all denna tid. Särskilt är Martin Klausen parhäst till Skalin och nu sittande DO.

Dessa två arbetar för att partiet endast skall växa i Sundsvall. Där kontrollerar de makten. Johnny är gruppledare i KF (kommunfullmäktige) och KO (kommunföreningsordförande). Martin har en plats i kommunstyrelsen. Genom att driva intern oppinion hos medlemmarna i Sundsvall och genom att förlägga distriktets årsmöte ditt, erhåller man ett konstant övertag på de kommunerna som inte har kommunföreningar.

… Under min tid har ett fåtal medlemsmöten hållits i Övik. Då i distriktets regi, ty så säger stadgarna när kommunförening saknas. Endast ett av dessa möen har haft ett relevant innehåll. Resten har varit trams. Inklusive det möte du deltog på.

På förra distriktårsmötet, i mars, blev jag invald som suppleant i distriktsstyrelsen. Inte för att sundsvallsfolket ville ha mig där, utan för att det blev helt enkelt brist på folk till dessa poster och mötet blev tvunget att välja mig. Jag har därför haft viss insyn i distriktsstyrelsearbetet perioden mars-nov 2017. Därefter hoppade jag av. Anledningen var ren och skär vanskötsel. Flagranta brott mot partiets stadgar. En uppenbar ovilja att partiet skall växa. Och rent allmänt en så intellektuellt fattig miljö att det var bedrövligt. Det bör noteras att två namn i styrelsen avvek från denna mörka bild. Det är Christina Wallsten (Sundsvall) oh Stig Malmberg (kommunföreningsordförande i Ånge). Båda två synnerligen sympatiska människor med huvudena på skaft.

Någon gång tidig sommar 2017 beslutade VU (partistyrelsens verkställande utskott = makten på riksplanet) att ett bildandemöte för en kommunförening skulle hållas i Övik. Förmodligen hade Sven-Olof Sällström (medlem i VU och boendes i Ånge, sympatisk med vår sak) baxat igenom det beslutet. SD:s riksombudsmannachef Michael Rubbestad gavs i uppdrag att tillse att saken blev gjord. Han frågade då distriktsstyrelsen om de ville ombesörja bildandet. De fattades beslut i DS (distriktstyrelsen) att det ville man inte, vilket förstås är anmärkningsvärt. En DS som alltså inte ville se en expansion av partiet. Vid tillfället hade SD fler än 100 medlemmar i Övik. Som jämförelse så är Östersund en större kommun än Övik (56000 respektive +70000 invånare) och har färre medlemmar i SD, men sedan länge en kommunförening.

När DS inte ville sköta bildandet så föll det på riksombudsmannachefen Rubbestad. Han skickade ut vederbörliga kallelser och den 9/8 hölls bildandemöte i Bjästa. Det gick helt lugnt till och en styrelse med 5 ledamöter valdes, liksom suppleanter, valberedning och revisorer. Jag blev vald till vice ordförande.

När bildandemöte hållits återstår en sak: VU skall godkänna föreningen. Detta skedde aldrig. Under hösten sa partisekreterare Richard Jomshof att föreningen skulle behandlas som vore den godkänd. Därför annordnades fyra utbildningstillfällen. Tre i regi av riksombudsman Peter Johansson och ett av riksombudsman Mikael Starndman (känd för att ha motionerat om nedläggning av public service på landsdagarna, en mycket trevlig kille). Man la alltså tid, energi och pengar på den ännu inte godkända föreningen.

I januari meddelas att föreningen inte blir godkänd. Man skyller på att vald ordförande är olämplig. Ordföranden är Åke Lidfalk. En för svenska förhållanden så ovanlig person som en self made man. Grundare av Lättelement, en idag 100-miljonersindustri (dock ej ägare idag). Om nu denna man, som jag känner väl, skulle varit fel för saken, så skulle den enkla lösningen varit att be honom att kliva åt sidan. Åke är en hedersman och skulle så gjort utan krångel. Då sulle jag blivit ordförande och strax därpå skulle ordinarie årsmöte hållits och medlemmarna skulle få ta ställning till ny ordförande och styrelse.

I februari blir det känt att Martin Klausen lämnat in s.k. personärenden på fem medlemmar i Övik. Av dessa är tre människor som deltog i bildandemötet och blev valda till poster. Fyra är även kandidater till fullmäktigevalet.

… Du förstår nu säkert varför jag, av omsorg, rekommenderar dig att hålla distans till distriktet och särskilt Skalin/Klausen.

Jag har lämnat partiet. Det gjorde jag mer eller mindre direkt efter det att jag fick läsa anklagelserna i personärendena. Jag skickade också ett jävligt ilsket mail till Jomshof m.fl. potentater, som jag kommer vidarebefodra till dig. Dessutom har jag och flera andra medlemmar under resans gång beskrivit för Jomshof och riksombudsmannachefen vad sompågår i Västernorrland. Uppenbart helt i onödan, då dessa inte gjort ett skit åt saken.

 

Brevskrivaren – som är en person som jag vid detta lag känner väl och vet är en sansad och vettig människa – har alltså fått nog och nu lämnat Sverigedemokraterna. Och andra står nu inför uteslutningsärenden framdrivna av ett partidistrikt inför en riksorganisation med mycket bristande lokal kännedom, och som sannolikt bara har Johnny Skalin och dennes närmaste som de tror att de litar på, eftersom de känt dessa längst och dessa varit lojala medlemmar som fått saker gjorda i Sundsvall.

Men jag för egen del känner vid detta lag många av dessa lokala Örnsköldsviks-medlemmar och jag har större förtroende för de flesta av dem än jag har för Johnny Skalin.

Det trodde jag inte när jag började engagera mig. Då köpte jag bilden av att de lokala SD-medlemmarna var en samling tokstollar och trodde att den bristande lokala verksamheten primärt berodde på dem.

Problem finns, men min uppfattning är att dessa hade kunnat lösas, men att intresset från högre håll hellre har varit att använda dessa individers brister som ett slagträ mot dem istället för att hjälpa dem. Och detta verkar ha pågått under flera års tid, vilket hämmat värvning av nya medlemmar och inflöde av ”mer sansade” människor, om det verkligen är vad distriktet efterlyser. 

Jag gick med i SD sommaren 2016 och uppmanades då att engagera mig lokalt. Det försökte jag göra här i Örnsköldsvik.

Men i höst kommer jag inte att rösta på SD på kommunal eller landstingsnivå.

På kommunal nivå finns ingen kommunförening och man är därför inte kapabla att med det lokala SD-perspektivet engagera sig i staden på samma sätt som andra partier gör.

Det är synd eftersom det finns ett märkbart sverigedemokratiskt sug i staden. Örnsköldsvik har länge varit en mycket trygg stad. Så är inte längre fallet. I april 2016 gick chefen för stadens badhus, Paradisbadet, ut med att flickor blev antastade på badhuset av killar från HVB-hem.

Den 6e oktober förra året fick en socialsekreterare i staden sin privata bostad sönderslagen av en asylsökande från Afghanistan. Något som skedde mitt framför ögonen på hennes 6-åriga dotter.

Jag har kommit i kontakt med många öviksbor, i synnerhet män mellan 30-40 med barn i för- eller grundskoleålder, som blivit mycket intresserade av sverigedemokraterna. De ser hur staden har förändrats till det sämre i jämförelse med när de själva växte upp, och känner en framtidsoro som de inte anser att de etablerade partierna tar på allvar. Dessa har ofta frågat mig om det går att följa med på partimöten och undrat hur många fler i Örnsköldsvik som är medlemmar i SD?

Jag har alltid fått ge samma tråkiga svar: att det inte finns något lokalt parti i staden, att jag känner några lokala sverigedemokrater men inte har någon aning om hur många medlemmar som finns i Övik eftersom listorna hemlighålls från distriktets sida. Därefter har nyfikenheten oftast runnit ut i sanden. Frågorna hängde kvar, men SD verkade inte vara svaret.

Istället för att bygga ett lokalt parti, ett riktigt parti som kan lägga sin energi på sådana här frågor, börja styra upp tillvaron och nå alla nyfikna människor, så har flera år gått till spillo på grund av en ovilja – i synnerhet från distriktet i Västernorrlands sida – att bygga ett parti och börja lösa problem på riktigt, istället för att bara låtsas vilja lösa problem men i praktiken förhala processen.

Eftersom något lokalt parti inte finns som kan fungera på samma sätt som jag vet att alla andra partier i staden fungerar, så är SD inte kapabla att ta ansvar för Örnsköldsvik. Och när jag röstar i höst så kommer jag givetvis att rösta på det lokala parti jag bedömer kunna ta bäst ansvar för den stad jag bor i. Och beklagligt nog så är det inte SD.

På distriktsnivå kan jag inte se den förvaltartanke, den patriotiska faderskaps- och ansvarskänslan för sin nation och bygd som jag alltid söker i politiker, utan mer skönja en önskan att främst värna sitt parti och kanske sin personliga maktställning. Där har jag emellertid inga insikter, men mina kontakter med distriktsledarskapet har, som framgått av denna text, inte ingett förtroende. Så SD på landstingsnivå kommer inte heller att få min röst.

Däremot kommer jag fortfarande att rösta på Sverigedemokraterna till riksdagen.

SD:s politik behövs, och fortfarande är det bara SD som driver den politik som jag en gång lockades av, med någon realistisk chans att se denna politik förverkligas.

Vi måste få bukt med massinvandringens kostnader, med den ökande otryggheten, med en utbredd islamisering som hotar Sveriges historiskt kristna-sekulära samhällsgrund. Vi måste ta ton mot EU:s alltmer överstatliga grepp om de demokratiska nationalstaterna. Och vi måste stå upp för hörnstenen i våra västerländska demokratier: yttrandefriheten.

Och det är fortfarande bara Sverigedemokraterna som varit konsekvent intresserade av detta och som vågat gå mot strömmen trots en massiv pöbel-medial motvind. Därför är jag även fortsatt medlem i Sverigedemokraterna.

Men ibland önskar jag ändå att mitt gamla parti, Kristdemokraterna, i ett tidigare skede hade vågat se de här problemen som jag själv såg för så längesedan. Då skulle de kanske ha varit större än SD är idag. Och framförallt så skulle Sverige ha styrts rätt i ett tidigare skede. Vilket är det enda viktiga.

Men de gjorde inte det, och kvar finns fortfarande bara Sverigedemokraterna.

Ett parti vars politik verkligen behövs men som måste göra ett mycket djupare arbete än att bara polera ytan.

Ronie Berggren,

Örnsköldsvik

——–

Alla delar:

#1: Min orienteringsprocess bland Västernorrlands Sverigedemokrater, 11 mars 2018

#2: Sverigedemokraterna Västernorrland #2: Skalin-Klausen: Männen bakom fasaden, 26 mars 2018

#3 Sverigedemokraterna Västernorrland #3 – Ronny Edlund, en sverigedemokratisk hjälte bränd av sina egna, 5 april 2018

#4 Sverigedemokraterna Västernorrland: Det förlorade Öviks-teamet, 4 juni 2018

#5 SD Västernorrland – inkvisitionen och distriktsledningens totalitära tendenser, 20 juni 2018

#6 SD Västernorrland: Begynnelsen och Johnny Skalins inträde, 5 juli 2018

——-