Ronie Berggren om varför vi behöver mer sportsmannaanda i politiken. Hårda fajter på arenan men god kamratskap utanför.
———-
Jag kommer från Örnsköldsvik, en norrländsk stad mest känd för hockeystjärnan Peter Forsberg och i viss mån också för att Stefan Löfvén också kommer härifrån. Därför följer här en lokal reflektion om politik och sport.
Det finns ett känt klipp från 1994 där en ung Foppa efter match svär åt ishockeydomaren Börje Johansson och nästan hotar med våld. Foppa säger:
”Han är så jävla kass så jag skulle dra på han en smäll. Det är sant det.”
Det var stundens känslor och inget som ens tillnärmelsevis realiserades (och sedan dess har de två försonats och kramats vänskapligt).
Det är genom att göra det som man håller ihop demokratier.
Men i dagens mer lättkränkta tider, så skulle en illvillig journalist ha kunnat applicera ett övertolkningsperspektiv på uttalandet. Betona de otäcka orden och bortse från Foppas intention. Och således sätta punkt för hans karriär i en tid när rädslans hysteri skapat häxjakter där kränkande eller felaktiga ord likställs med våldsamma eller kriminella handlingar.
Men så skedde inte eftersom svenskar i allmänhet förstår att sporten har två sidor; hårda fajter på arenan och vänskapliga handskakningar efteråt. Vi fajtas med hockeyklubbor, vi krigar inte till döds.
I demokratier borde den politiska arenan fungera på samma sätt.
Där olika partier kampanjar och debatterar tufft, för att på sidan om vara vänner och landsfränder.
Tyvärr så är detta något som många inte förstår. Och då inte bara vanligt folk som föredrar sport framför politik, utan även journalister och akademiker som borde veta bättre.
Många sådana ägnar sig åt osportsliga personangrepp, intrång i politikers privatliv, uthängningar och utfrysningar, och politiserade överperspektivstolkningar av enskilda uttalanden, som sedan skapar drev som punkterar karriärer.
De som agerar så förstår inte att sportsmannaandan, där man slåss på arenan och sedan är vänner, också är en grundläggande medborgarfärdighet för alla som lever i demokratier. Det är diktaturer, inte demokratier, som baseras på att man tycker likadant. Demokratier baseras på tanken att man kan tycka olika och ändå hålla samman.
I de polariserade tider som nu råder så skulle politiken och självaste demokratin må bättre av lite mer sportsmannaanda. Inte för att likrikta eller inskränka de tuffa fajter som hör demokratin till, utan för att lära oss att sätta punkt när fajten väl är över.
Ronie Berggren
