Ronie Berggren om Sverigedemokraternas kritiska kampanjfilm om socialdemokraterna, ”Ett folk, ett parti” strategiskt släppt en månad innan riksdagsvalet.
————-
Sverigedemokraterna släppte häromdagen sin omtalade valfilm ”Ett folk, ett parti” där man granskar de mörka kapitlen i de svenska socialdemokraternas historia.
Det är givetvis inte hela det socialdemokratiska partiets historia som man intresserar sig för, utan just de mörka kapitlen om alltifrån rasbiologisk forskning till experiment på handikappade.
Här för er som inte sett:
De flesta känner till dessa saker på ett övergripande plan, men ”Ett folk, ett parti” skildrar detaljerna kusligt närgånget. De teoretiska utläggningarna om ett arbetande, friskt fungerande folk – den mjuka stöpningen av det som i Sovjetunionen kallades ”sovjetmänniskan”; tvångssteriliseringarna, vanvården och misshandeln av psykiskt och fysiskt handikappade.
På Vipeholms sjukhus gjordes inhumana experiment på inspärrade, utan deras eller anhörigas samtycke, och det går inte att låta bli att tänka tanken att om Tyskland hade vunnit Andra världskriget och Sverige fortsatt på sin mer än ett halvsekel inslagna Tysklands-vurm, så hade Hugo Fröderberg, överläkare vid anstalten för sinneslösa vid Vipeholms sjukhus, där många av experimenten utfördes, mycket väl kunnat bli Sveriges version av Dr. Mengele.
En person som i forskningens och vetenskapens namn helt satte alla mänskliga känslor åt sidan.
Sverigedemokraterna bryter ny mark
Med dokumentären så följer Sverigedemokraterna andra moderna valkampanjer i spåren.
Inför Brexit-kampanjen sommaren 2016 så släpptes Martin Durkins EU-kritiska film ”Brexit – the Movie”.
Inför presidentvalet i USA hösten samma år så släppte den konservative opinionsbildaren Dinesh D’Souza dokumentären ”Hillary’s America: The Secret History of the Democratic Party”, som granskar Demokraterna i USA på ungefär samma sätt som ”Ett folk, ett parti” granskar socialdemokraterna i Sverige.
Sverige har även vid tidigare tillfällen försökt sig på USA-inspirerade kampanjer.
Efter att Barack Obama vunnit det amerikanska presidentvalet 2008 så blev Socialdemokraterna mycket fascinerade. De anställde den vänsterliberale journalisten Martin Gelin, som då just skrivit en bok om den framgångsrika Obama-kampanjen, för att hjälpa Socialdemokraterna att driva en lika effektiv kampanj i Sverige inför riksdagsvalet 2010.
Det gick si så där. Mer krasst, så gick det inte alls. Socialdemokraterna förlorade.
2018 så tyder emellertid mycket på att Sverigedemokraterna kommer att lyckas.
Syftet med filmen är att skapa en debatt som Socialdemokraterna inte vill ha, i synnerhet inte nu en månad innan valet. Men en debatt man nu, åtminstone för en tid, kommer tvingas att ta och tvingas att avsätta resurser till att hantera.
Det är för Sverigedemokraternas del en stor framgång.
Därtill finns också möjligheten att många väljare faktiskt inte känner till Socialdemokraternas mörka kapitel – och även om ingen nu levande socialdemokrat är ansvarig för beslut som fattades för snart hundra år sedan – så kan otrevligheterna under lång tid dolda i garderoben, mycket väl få en och annan väljare att tänka till och inte bara rösta av slentrian.
Kritiken
Inom bara ett dygn efter publicering så visades filmen hundratusentals gånger innan YouTube, åtminstone temporärt, plockade ner den. Ett problematiskt agerande som hotar den hörnsten som skiljer våra demokratiska samhällens från exempelvis Putins och Assads – yttrandefriheten. Och i synnerhet den politiska yttrandefriheten och rätten att kritisera de rådande makthavarna.
Kritik mot dokumentärens innehåll och struktur följde också. Jens Ljunggren, historieprofessor vid Stockholms Universitet, säger till SVT om SD-dokumentären:
– Den har tydligt propagandasyfte. De har inte gjort det av historiskt intresse utan för att svärta ner Socialdemokraterna
Att filmens syfte var att svärta ner Socialdemokraterna torde inte förvåna. Det är ett politiskt parti som producerar en film om sin politiska nemesis, som dessutom sitter vid regeringsmakten. Sverigedemokraterna driver i motsats till exempelvis Public Service ingen falsk marknadsföring om att vara objektiva och balanserade.
Sverigedemokraterna är selektiva i sin presentation. Man pekar ut detaljer i historien, kräver svar och totalt ansvar. Det är inte alltid rättvist, men politiska partier gör så. Det är en del av demokratin. De flesta väljare förstår nog det.
Skattefria Andersson och SD:s brott med Socialdemokraternas filmhegemoni:
Men vad Sverigedemokraternas film också gör, är att den bryter med Socialdemokraternas historiska grepp om filmen som politiskt verktyg.
Inför riksdagsvalet 1954 så släppte Socialdemokraterna valfilmen ”Skattefria Andersson”. En dryga 30 minuters svartvit film med dåtidens stora skådespelare, som Stig Järrel, Gaby Stenberg och Björn Berglund.
Det är en socialdemokratisk moralvisa, som inleds med att huvudpersonen Gustav Andersson kommer hem med bilen från jobbet. Hustrun Inga säger att de behöver laga lite kläder vilket de kan göra när löningen kommer.
Andersson börjar klaga, det blir inget kvar av löningen när alla skatter har dragits.
Gustav Anderssons socialdemokratiske granne Petterson kommer förbi. Andersson fortsätter att beklaga sig över skatterna, varpå Petterson sakligt säger att även stat och kommun behöver inkomster.
”Väck med skattetrasket!” svarar Andersson upprört och ilsket.
Petterson svarar: ”Ja, det vore intressant att se hur det skulle gå, du med din familj och dina gamla föräldrar.
”Ja det skulle nog reda sig”, svarar Andersson övertygat.
Filmen fortsätter sedan med att det blir kväll. Gustav Andersson lägger sig och börjar drömma. I drömmen blir hans önskan om att stå på egna ben och slippa skatter besannad.
I drömmen ”vaknar” han som han gör varje morgon, går in i badrummet för att göra sig i ordning. Men varken ellyset eller kranvattnet fungerar.
Han går ut i köket där hustrun Inga påpekar att hon inte kan koka kaffe.
”Det ska jag ordna” säger Andersson hurtigt och går ut och börjar försöka gräva en brunn.
Barnen går ut för att vänta på skolbussen, men bussen kör bara förbi dem utan att stanna.
Gustav Andersson måste nu skjutsa barnen på egen hand.
De får hoppa in i bilen. Frugan och lillbarnet följer också med. Andersson, som inte vill köra på statliga vägar, kör genom skogen. Men till slut stannar bilen. Andersson erkänner förbittrat att han måste köra på den ”socialiserade vägen”, det vill säga på en riktig väg med asfalt.
Men när han kör ut på den kommer han till en bom och stoppas av en länsman som säger att han inte får åka på en väg han inte betalat för.
Priset är 1000 kronor per meter. ”Hutlöst pris för att stå på egna ben!”, säger Andersson, alltmer förbittrad.
När de väl kommer till skolan är grinden låst. Barnen får inte komma in. En äldre skolvaktmästare kommer fram och säger att barnen inte kan komma in eftersom Andersson inte betalar något till skolan.
”Det får väl kommunen göra?!” Utbrister Andersson argt.
”Kommunen?” svarar vaktmästaren. ”Det är ni det, eller rättare sagt, ni var det förut”.
Familjen får snopet åka därifrån.
Väl hemma igen är Anderssons föräldrar på väg att flytta in i hans hus. De får inte längre bo på äldrehemmet utan måste bo hos honom, nu när han ska ”stå på egna ben”.
Inne i huset ringer ringer de från banken och säger att de kommer att säga upp de statliga lånen nu när Andersson inte betalar skatt och de kommer inte längre att subventionera räntan.
Andersson svarar argt att familjen kan tälta.
På väg ut ur huset möts han av en försäljare i dörren. En kostymklädd man som vill sälja en kulspruta. Andersson undrar varför han behöver en sådan.
”Snälla herr Andersson, ni måste ju ha ett eget försvar nu när ni inte betalar skatt”, svarar försäljaren och har demonstrativt tagit med sig till gårdsplanen det som Andersson behöver köpa.
En stridsvagn för 740 000 kronor, en luftvärnskanon för 500 000 kronor (med ytterligare kostnader för ammunition). Andersson blir yr av kostnaderna. Han svimmar och måste föras till sjukhus.
När han vaknar visar det sig att han legat på sjukhuset i 14 dagar. Doktorn tittar ner på honom i sjukhussängen och säger att en sådan lång vistelse ”inte kostar lite om man ska betala allting själv”.
Andersson vaknar sedan upp ur drömmen.
Han är hemma i sin vanliga tillvaro igen.
När han inser att allt bara varit en dröm, eller snarare en mardröm, blir han glad och hurtig, går in i badrummet och tänder det nu fungerande lyset, skruvar på kranen där vattnet genast sprutar.
Senare på dagen kommer hans socialdemokratiske granne Pettersson förbi igen.
”Alla behöver varandra, behöver samverka” säger grannen.
”Jaa, vi kanske måste det”, säger Andersson, som nu fått nya insikter om tillvaron.
Filmen avrundas sedan med att Andersson frågar grannen om han får låna dennes gräsklippare, så kan denne låna hans bil på lördag. De skakar hand på det.
Filmen avslutas med sedan en text:
”På egna ben? Ja! Men vi måste hjälpas åt! / Socialdemokraterna.
Propaganda – it’s okay when we do it
”Skattefria Andersson” är en film av betydligt mer propagandistisk natur än den Sverigedemokratiska filmen.
”Skattefria Andersson” lyfter ingen saklig kritik utan målar bara en schablonkarikatyr, en halmgubbe av en högertänkare, som man sedan med filmtekniken angriper, och som själv kommer till insikt om sina egna ”dumheter”.
Som svar på skolor och omsorg presenteras i filmen bara socialistiska svar, några marknadsvänliga lösningar på samma problem presenteras inte alls. Trots att högern sannolikt även de hade sådana.
Ovannämnda historiker Jens Ljunggrens ord om att den ”har tydligt propagandasyfte. De har inte gjort det av historiskt intresse utan för att svärta ner” hade i högre utsträckning kunnat tillämpas på Socialdemokraternas film ”Skattefria Andersson” än på SD-filmen ”Ett folk, ett parti”.
Sverigedemokraternas film blev dessutom snabbt censurerade genom att plockas ner från YouTube (i skrivande stund har filmen emellertid återpublicerats). Socialdemokraterna hade inga sådana problem. Deras film visades på bio och var producerad av några av Sveriges främsta filmgestalter, inspelad i Svenska AB Nordisk Tonefilms ateljéer.
En invändning skulle kunna vara att SD:s film framstår som en dokumentär. Men avsändaren står där klart och tydligt. Ingen svensk tittare eller väljare år 2018 tror att SD försöker skriva Socialdemokraternas ingående, objektivt övergripande historia. Det i motsats till de många så kallade dokumentärer som under åren sänts i Public Service (exempelvis Michael Moores filmer) där information nästan aldrig gett som att dokumentärerna är tydligt politiskt vinklade.
Under lång tid så är det alltså socialdemokraterna, och de socialdemokratiska institutionerna, som haft patent på filmpropagandan, utan att någonsin ifrågasätta det omoraliska i politisk propaganda förmedlad genom de stora mediakanalerna tack vare partiets styrkeställning.
”It’s okay when we do it!” har varit Socialdemokraternas underförstådda förhållningssätt.
Sverigedemokraterna har med sin film kontrat, och visat att så inte längre är fallet.
Internet, och modern media, har spridit makten att påverka också till folket.
Något som man inte borde behöva påpeka är av godo – men det är det. Även när denna frihet och makt brukas av Sverigedemokraterna.
Avslutar med att rekommendera min podcastanalys av Sverigedemokraternas film:
Ronie Berggren
