Ronie Berggren om varför anti-utopism är ett viktigt inslag i konservatismen och andra demokratiska ideologier, men varför anti-utopismen inte kan bestå kristendomen förutan.
————
Konservatismen men också kristdemokratin och socialdemokratin är anti-utopiska ideologier, vilket innebär att de inte har något slutgiltigt mål. Det skiljer dem från utopiska ideologier som kommunismen med det klasslösa samhället som slutdestination; från den nyliberala drömmen om en fungerande världsfederalism; och från islamisk trosuppfattning om världsfred när islam blir allenarådande.
Anti-utopismen är sund eftersom den hämmar radikala aktioner där det utopiska målet helgar medlen.
Anti-utopismen är också starkt förankrad i kristen tradition.
Politik under tvåtusen år av kristen historia har handlat om att värna kristen civilisation och fostra folk i kristen tro och moral, men aldrig om att upprätta något tusenårsrike eller Gudsrike på jorden. Kristendomen har alltid skiljt mellan teologi och ideologi, mellan kyrka och stat, något som ytterst utgår från Jesu ord om att Guds rike inte är av denna världen och om att ge Kejsaren det som tillhör Kejsaren och Gud det som tillhör Gud.
1900-talets sekularisering knuffade undan kristendomen. Tron på kristendomen ersattes nu av det som kristendomen alltid sagt nej till – tron på utopier.
Nazismen hade ett ariskt tusenårsrike som slutmål; den sovjetiska kommunismen det klasslösa samhället. Utopiska mål som utan kristendomens människosyn banade väg för förintelser, gulagläger och kulturrevolutioner.
Även Västeuropa drabbades av utopi-febern.
I sin bok ”The Wind from the east. French intellectuals, the Cultural revolution, and the legacy of the 1960s” från 2010, skriver historikern Richard Wolin om hur den unga franska 1968-vänstern kritiserade samtidens överflöd. Välstånd ledde inte till automatisk lycka, menade de. Samtidigt kastade de av sig kristendomen. Men om man inte trodde på vare sig religion eller materialism, vad skulle man då tro på?
Dessa unga hittade svaret i maoismen. I tron på föreställningen om den frie kinesen på risfälten i motsats till Europas industriarbetande löneslavar. Att Kina under Mao var totalitärt och ledde till 60 miljoner människors död blundade man för eftersom man till varje pris ville tro. Och maoismen var tillräckligt förförisk och lockande för att hålla liv i den tron.
Historiens dom mot dessa ideologier har varit hård.
Idag har en modern konservativ rörelse växt fram som är tydligt anti-utopisk. Det är mycket välkommet.
Men för att anti-utopismen ska bestå behövs kristendomens unika styrka.
Anti-utopiska ideologier, som konservatismen, är nämligen tråkigare än de utopiska ideologierna.
Förenklat går konservatismen ut på att bevara det fungerande historiska arvet och säga nej till förändringar som man inte anser fungerar. That’s it.
Är man en tonåring som söker meningen med livet, vill demonstrera och segla jorden runt för sitt livsmål så bör man inte söka sig till konservatismen, då står de utopiska religionssubstituten mycket bättre till buds; islamism, nazism, kommunism, för att inte tala om vår tids ideologiska religionssubstitut: klimatsekterism och nyliberala drömmar om världsfederalism.
Det är här kristendomen erbjuder det som sunda ideologier som konservatismen inte erbjuder, men som osunda utopiska ideologier erbjuder på falska grunder; existentiell mening.
I konservatismen förstår man att meningen med livet måste hittas utanför politiken. I kristendomen ges meningen med livet också utanför politiken. Det är inte lika flummigt eller förlegat som det låter.
Utopiska ideologier bygger på blind tro och optimism. Det var därför marxisterna på 1960-talet blundade för Maos folkmord. I sin innerliga vilja att ha något att tro på, ville man till vare pris vara positiva, så positiva att man också blev selektivt förblindad för baksidan, så som fallet ofta är i sekter. En förfelad, sekteristisk optimism för att avskärma sig från meningslösheten.
Kristendomen erbjuder kall realism utan uppgivenhet.
En syn på människan som en fallen skapelse, men där det kan fungera i alla fall. Inte genom att blunda för verkligheten, för ondska eller för människans empiriskt problematiska natur som gång på gång visat sig inkapabel att förvalta makt – men genom hoppet i att den kristna tron säger att Gud bär tillvaron trots våra mänskliga brister.
Konservatismen ser verkligheten som den är. I motsats till marxisterna. Kristendomen ger förmågan att orka se verkligheten som den är utan att förlora hoppet.
Det är den kombinationen som gjort Västvärlden unik och vad som bevarat den västerländska anti-utopismen genom historien.
Enskilda individer kan förstås vara sekulära ateister och anti-utopiker och hitta mening i tusen saker utanför så väl politik som religion. Men historiens läxa är enkel: för att på sikt bevara anti-utopismen i generationer och för den breda massan som leder samhällsutvecklingen, så går det inte att ta kristendomen ur ekvationen.
I konservatismens viktiga kamp mot utopiska ideologier bör denna historiens lärdom inte sopas bort, utan förvaltas. Det helt oavsett om man sedan är en sekulär eller kristen anti-utopiker.
Ronie Berggren
