Ronie

Ronie Berggren om klimatalarmismen, Greta Thunberg och de sekteristiska och totalitära element som dunklas och ignoreras på grund av den globala masshysterin.

—————–

Den 20 september hölls demonstrationer över hela världen för att sätta tryck på politiker att agera i klimatfrågan.

Stjärnan och centralpersonen var den svenska tonåringen Greta Thunberg, som rest med båt till USA där hon träffat Barack Obama, lovordats av demokratiska politiker och presidentkandidater och talat i Kongressen.

Hyllningarna hade inga gränser. Kritiken var obefintlig.

Men det finns goda orsaker till att vara kritisk till den globala klimatrörelsen och till den kultstatus som givits till en svensk gymnasieflicka.

Här tänkte jag beröra tre saker som vi i den moderna västvärlden i normala fall brukar vara skeptiska till men helt ignorerar i förhållande till den globala klimatrörelsen:

– Barnpredikanter

– Masshysteri

– Revolutionära budskap



Låt oss börja med fenomenet barnpredikanter.

Barnpredikanter

Den 3 mars 2007 så sände SVT2 en dokumentär vid namn ”Jesus Camp”. I USA var den i Sverige mycket ogillade republikanen George W. Bush president. Dokumentären handlade om Bushs högerevangelikala anhängare och ett kristet pingstcamping-läger för barn där en hetsig kvinna drillar ungdomarna att tro att de är soldater i kampen för goda, kristna moraliska värden.

I dokumentären tar lägerledarna fram en pappdocka av George W Bush och manar barnen att räcka ut händerna mot dockan och be för presidenten. En scen som i svensk TV framstår mycket sekteristisk. I synnerhet en ung pojke som heter Levi drillas i att bli en barnpredikant och framstår övertygad i sin tro samtidigt utnyttjad av vuxna för att forma den slags person som de vill ha. Och i en av extrascenerna på DVD-filmen uppmuntrar Levis pappa sonen genom att säga att ”USA:s framtida president mycket väl kan ha varit på det där lägret”.

Efter att dokumentären sänts på SVT så blev det många skriverier i Sverige om den sekteristiska miljö man menade stod bakom George W. Bush. Företrädare för svensk pingströrelse gick ut och tog avstånd. Pelle Hörnmark, då föreståndare för pingstförsamlingen i Jönköping, sa om den kvinnliga lägerledaren:

– Det är horribelt. Hon missbrukar andlighet och blandar den med politiska åsikter

Många andra reagerade och betonade just problematiken med att fostra barn i en världsåskådning som var fallet på lägret. Det kunde så lätt bli fel och sekteristiskt.

Hoppa fram till Greta Thunberg och vi har ett barn i samma situation.

Ett barn i en sekteristisk miljö, där hon fått en mycket specifik världsbild inmatad, av sin omgivning och av sina föräldrar. En världsbild som sedan bekräftas i en sekteristiskt hyllande omgivning. Även av kristna.



– Vår tids stora ödesfråga är så klart klimatet, sa Stockholms nytillträdde biskop Andreas Holmberg så sent som idag, den 22 september.

Den fråga som väcks är varför det sekteristiska formandet av ett barn i en specifik miljö fördöms bestämt i ett sammanhang, men förbises helt i ett annat, och direkt lovordas när det rör ett annat barn?

De skilda reaktionerna visar att det har väldigt lite med barnet i sig, och dess eget välmående att göra, utan om den politiska agendan. I det ena fallet avskydde man att ett barn förespråkade kristendom och George W. Bush – i det andra fallet älskar man att ett barn förespråkar kamp mot klimatförändringar och överstatlighet.

Låt oss nu gå vidare till nästa problematiska fenomen – masshysterin.

Masshysterin

Masshysteri definieras som följande på Wikipedia:

Masshysteri, även kallat masspsykos, innebär att en grupp människor låter sig påverkas av propaganda eller på annat sätt ett budskap vars syfte är att få dessa människor att ryckas med i en viss riktning och agera på ett visst sätt. Orden psykos och hysteri till trots, är människorna för övrigt psykiskt friska. Sådan form av masshysteri förekom inom nationalsocialistiska partiet i Tyskland under Adolf Hitler och i Pol Pots Kambodja.

Mer moderna exempel på masshysteri är förstås den regimdyrkan som förekommer i Nordkorea, där medborgare som indoktrinerats sedan barnsben blint dyrkar Kim Jong Un som sin store ledare och villigt förkunnar, ja predikar regimens budskap. Det är ateistisk masshysteri där oliktänkande slås ned hårt. I den muslimska världen förekommer regelbundet religiös masshysteri av samma slag.

Men all masshysteri måste inte vara negativ. Publik och hejarklack i sportlag dras också med i matchen, med känslor som svallar i takt med publiken och i takt med matchbilden. Det är en form av masshysteri, men inte en negativ utan en positiv sådan. Den skapar en sund kollektiv gemenskap som kanaliseras i att heja på ett sportlag, inte i att elda på en våldsam pöbel. Den begränsas också till evenemanget ifråga och präglar inte livets alla aspekter.

Avarter finns förstås, i form av huliganer, men dessa utgör sportens periferi, inte dess kärna.

Samma sak kan sägas om demokratisk politisk masshysteri. Det tydligaste exemplet var när Barack Obama kandiderade till president i USA 2007-08. Miljontals amerikaner blev entusiastiska och samlades på Obamas kampanj-rallys. De jublade, sjöng, skrattade och grät tillsammans. Allt medan de hejade på den man de gemensamt hoppades skulle bli USA:s näste president. Man hejade på sin kandidat med ett engagemang som för de flesta kanaliserades på den politiska arenan.

Obamas kandidatur var ett uttryck för den sunda amerikanska folkrörelse-populismen och inga likheter går att göra med islamisk eller nordkoreansk masshysteri.

Men i Obamas kampanj grodde fröet till en avart. Obama kampanjade för att bli USA:s president, men även ute i världen skapades en ”Obama-våg” till liv. Obama var presidentkandidaten som lät som en europé, som talade om nedrustning och klimat och de frågor Västeuropa kunde identifiera sig så mycket mer med än George W. Bushs Texas-dialekt, terroristkrig och nej till Kyoto-avtal.

Obama-teamet snappade upp den internationella good-will som fanns och Obama gav sig sommaren 2008 ut på en internationell turné. När han besökte Tyskland och talade i Berlin den 24 juli 2008 så samlades 200 000 tyskar som utöver den tyska brytningen lät som Obama-körerna hemma i USA lät, med massan som upprepande dånade: ”Obama, Obama!” När jag berättade för en amerikansk bekant om jublet i Europa så svarade denne förvånat: ”Hur kan folk bry sig om honom? Det är ju vårt, amerikanska val det handlar om?”

Men det som gjorde Obama internationellt stor var att han representerade något större än USA. Han representerade en transnationell kollektiv förhoppning om att leda i frågor som i synnerhet en klick västeuropéer ville att man skulle brinna för. Därför var det ingen slump när Obama dryga året senare fick motta Nobels fredspris, för de fina tal han hållit och för det man hoppades att han skulle göra i förhållande till kärnnedrustning och klimatet. Det rådde under några år däromkring en okritisk massdynamisk good-will gentemot Obama, i synnerhet från europeiskt håll, något alla européer som föredrog republikanerna minns mycket väl.

Men hypen kring Obama 2007-2009 var på ett internationellt plan bara en försmak på den hype som nu omgärdar Greta Thunberg. Masshysterin finns där, de kritiska rösterna helt utestängda. Arenan är global och otidsbunden, inte begränsad till en sportslig eller politisk arena utan allestädes närvarande. På den stora demonstrationsdagen, som nämndes i inledningen, var Greta i New York och FN-skrapan lystes upp i blått med citat från henne som:

”Everything needs to change. And it has to start today.”

En barnpredikant i en masshysterisk omgivning med ett revolutionärt religiöst budskap om undergång och pånyttfödelse.

Revolutionära budskap

I Väst har vi lärt oss att vara kritiska till religiös sekterism och till revolutionära agitatorer.

Protestantiska sekter har upprepade gånger predikat budskapet om jordens undergång och Kristi imminenta återkomst. Ibland har specifika årtal angetts för Kristi återkomst, vilket i efterhand resulterat i besvikelse. I det moderna Väst har vi lärt oss att vara skeptiska till sekteristiska religiösa föreställningar. Den insikten, kunde man åtminstone i bästa fall ha hoppats skulle ha varit grunden för den omfattande kritiken mot ”Jesus Camp”-grejen.

I förhållande till de revolutionära agitatorerna har vi lärt genom bittra erfarenheter. En blodig fransk revolution, en grym kommunistisk revolution, nazistisk och fascistisk totalitarism. Sekteristisk indoktrinering i kombination med masshysteri och därtill ett politiskt spetsat revolutionärt budskap om snabb samhällsomdaning har empiriskt skapat en historia av lidande som gjort att Europa sedan slutet av Andra världskriget skyggat så fort tecken på sådant kunnat skönjas.

Men ingen som helst kritisk granskning av dessa faktorer har gått att skönja i förhållande till Greta Thunberg-fenomenet.

Det trots att den klimat-alarmistiska rörelse hon gjort sig till internationell megafon för, gång på gång har predikat den annalkande domedagen.

”Vi har tio år på oss att hejda katastrofen”, sa FN:s miljögeneral Maurice Strong på miljökonferensen i Stockholm 1972.

”unless drastic measures to reduce greenhouse gases are taken within the next 10 years, the world will reach a point of no return”, uttryckte Al Gore 2006.

När Greta Thunberg pratade inför det brittiska parlamentet i april i år, sa hon:

”Around the year 2030, 10 years 252 days and 10 hours away from now, we will be in a position where we set off an irreversible chain reaction beyond human control, that will most likely lead to the end of our civilisation as we know it.”

Parallellerna till de protestantiska sekterna som också de krävde avståndstagande från materialism och modernism är påtaglig.

Den klimat-alarmistiska rörelsen består därtill av mängder av forskare, institut, tankesmedjor, journalister och politiker som förespråkar radikala politiska åtgärder i form av världsfederalism och avskaffandet av nationalstaten.

Något jag konkretiserar och exemplifierar i min första artikel om klimat-alarmismen, där jag bland annat citerar filosofiprofessor Torbjörn Tännsjös krav på den global despoti – alltså inte en global demokrati utan en global diktatur – för att snabbt kunna lösa klimatkrisen globalt.

Ett annat exempel är Johan Rockström, chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK), som höll en klimatdomedagspredikan på Sveriges radio P1 2015 och därefter skrev en artikel med budskapet:

”…djupa systemförändringar måste ske på alla nivåer, från kollektiva lösningar för hållbar förvaltning av våra lokala ekosystem, på by, stad, kommunnivå, till en ny världsordning för global förvaltning – där vi släpper den obsoleta tanken att 200 länder var och en för sig, har ett eget självbestämmande på allt.”

Klimatfascismen

En ledarartikel i Corren varnade 2011 som en enstaka röst i vildmarken för detta fenomen – klimatfascismen i klimatalarmismens kölvatten. Under rubriken ”Klimatet och demokratin: Det finns obehagliga antidemokratiska tendenser i klimatdebatten” skrev man:

… när klimatfrågan står på agendan framstår demokrati ibland som ett problem som borde avskaffas. Senaste exemplet är när klimatforskaren Johan Rockström tillsammans med László Szombatfalvy efterlyser ”ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare” för att lösa klimatfrågan, eftersom det nuvarande politiska systemet med nationella politiker inte räcker till (DN Debatt 14/12).

Önskan att tvinga demokratiska stater att lyda ett globalt beslutsorgan paras dessutom med en vilja att styra medierna, som enligt Rockström och Szombatfalvy skriver alldeles för litet om klimathotet.

… Antidemokratiska klimatidéer är inte ett nytt fenomen. 2009 skrev ekonomijournalisten Diane Francis i Expressen att en globalt lagstiftad ettbarnspolitik a la Kina är det enda sättet att rädda klimatet. Andreas Malm, som 2007 gav ut en klimatbok, menar att ekosocialism med global planekonomi är den enda räddningen.

Dessa antidemokratiska tendenser kan slå över i ren politisk extremism. Den 18-åring som 2007 dödade 8 personer och sig själv på Jokelaskolan i Finland ska ha inspirerats av ekofascisten Pentti Linkolas idéer att det krävs en kraftig befolkningsminskning för att rädda miljön.

Men detta var en röst i öknen.

En varning idag helt kväst av den masshysteri som omgärdar klimatalarmismen och som med hjälp av en svensk skolflicka skyddar dess sekteristiska och revolutionära element från kritisk granskning.

Klimatalarmismens politiska rörelse är totalitär. Det är den inte ensam om att vara. Den framväxande islamismen är också totalitär på samma sätt som kommunism och nazism var dessförinnan. Men en noterbar skillnad är medan islamismen är en hotfull totalitär ideologi så är klimatsekterismen — eller som jag skrev i en annan artikel, klimat-jihadismen — en förförisk totalitär ideologi.

En ideologi som lockar genom att likt en sekt skrämmas och likt en revolution erbjuda drastiska lösningar vars konsekvenser masshysterin förlett oss att aldrig ens reflektera över. Därför är det av allra högsta vikt att höja ett varningens rop.

Om vi haft pastorer och biskopar som varit vakna, så hade de ringt i kyrkklockorna.

Ronie Berggren

RELATERAT:

När Greta Thunberg tröttnar på att vara falsk profet 20190904
Klimat-jihadismen – vår tids sekulära sekterism som måste bekämpas 20190315
Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar? 20181207