Ronie Berggren reflekterar över varför Förintelsen är den händelse vi måste lära oss att aldrig glömma.

—–

Idag, den 27 januari 2019, så är det Förintelsens minnesdag. En dag för att inte glömma de sex miljoner judar som mördades av Nazisterna under Andra världskriget.

De flesta svenskar känner till Förintelsen. Vi lär oss om Förintelsens fasor i skolan. När jag gick i högstadiet och mitt filmintresse just hade börjat växa till på allvar så kom Steven Spielbergs fantastiska dinosaurie-film ”Jurassic Park”. Jag var 13 och blev likt så många andra i min generation helt såld.

När Steven Spielbergs nästa film släpptes så var den så klart given att se. Den hade emellertid en helt annan framtoning än den tidigare. Den hette ”Schindler’s List”, och handlade om hur den tyske industrimannen Oskar Schindler blir vittne till nazisternas grymhet mot judar. Den var mycket gripande och cementerade en ryggmärgsförståelse för det otäcka som hade hänt. Här trailern.

1998 tog statsminister Göran Perssons regering initiativet till ”…om detta må ni berätta…: En bok om Förintelsen i Europa 1933-1945”. Jag gick sista året på gymnasiet och minns att den berörde mig starkt; bilder på döda judiska barn, internerade funktionsnedsatta, människorna som såg ut som levande skelett i kombination med de korta textstycken som gav den kontext som behövdes för att förstå det fruktansvärda som bilderna vittnade om.

I likhet med mig, så berördes tusentals svenskar utan eget judiskt påbrå av filmer och information som denna.

Men för mig blev det mer än bara stundens flyktiga beröring. Det blev en del av mitt sätt att betrakta världen.

Minnesdagen den 27 januari har instiftats för att hjälpa oss att ”aldrig glömma” det som skedde i mitten av Europa på 1940-talet. Låt mig beskriva de faktorer som gjorde att jag aldrig glömde.

Hur jag lärde mig att aldrig glömma

Filmerna, dokumentärerna och skolans information, hade berört och informerat, men det var inte de sakerna i sig som fick mig att aktivt börja reflektera över Förintelsen och hur vi bör agera för att något sådant aldrig ska ske igen.

Detta åstadkoms av två mycket närmare och mer personliga faktorer.

Min uppväxt i en Israelvänlig frikyrkomiljö

Dels min uppväxt i svensk pingströrelse, som på den tiden var mycket Israelvänlig. Bibeln handlar om Israel och om det judiska folkets urhistoria. Det lärdes ut i pingströrelsen och väckte en naturlig kärlek till judisk historia och det judiska folket. Kristendomen och judendomen hade samma rötter. Det ena ersatte inte det andra, lika lite som gren ersätter sin stam.

Kyrkor anordnade resor till de bibliska platserna i Israel, förintelseöverlevare kunde ibland komma och hålla tal. Det skapades i den miljön ett mycket naturligt band mellan kristen tro, Israel och det judiska folket.

Den naturliga, och personliga kopplingen, gjorde att Förintelsen inte bara blev en händelse långt borta i en avlägsen historia man inte längre kunde relatera till – utan istället blev något annat, det blev verkligen ”en levande historia”.

Min norska extrafarmor

En annan faktor som gjorde historien levande var min norska extrafarmor. Hon hette Grete och hade växt upp i Norge under Nazisternas ockupation på 1940-talet. Varje gång hon hälsade på hemma hos vår familj, så brukade hon komma ner till mitt pojkrum (även när jag var ett barn och gick i lågstadiet) och berätta om sina minnen från kriget. Det var skrämmande och fascinerande på samma gång.

Hon växte upp i staden Hamar, där hennes far drev ett tryckeri. En dag knackade en man på och frågade om Gretes pappa ville hjälpa honom att trycka en anti-nazistisk motståndstidning. Mannen hette Max Manus, tidningen hette ”Vi vil oss et land”.

Genom tryckningen skulle Max Manus bli känd och jagad av Quisling-regimens nazister. Min extrafarmors far blev också arresterad och fängslad av nazisterna. Här en artikel i Allehanda om mig, min extrafarmor Grete och hennes far.

Max Manus flydde från Norge men återvände som motståndsman efter att ha blivit tränad till sabotör i Storbritannien. Därefter saboterade han bland annat tyska skepp. Mest känd blev han för sänkningen av det tyska skeppet DS Donau i slutet av kriget 1945. Ett skepp som bar öknamnet ”slavskeppet”, med vilket tyskarna hade transporterat 540 norska judar från Norge till Stettin varefter de sänts vidare till koncentrationslägret i Auschwitz. Blott 9 av dessa skulle överleva kriget.

2008 gjordes en stor norsk spelfilm om Max Manus. I denna trailer syns såväl sprängningen av det tyska skeppet, som en snabb blick på den motståndsskrift som trycktes av min extrafarmor Gretes far.

2015 skrev jag en bok om denna historia, utifrån de berättelser jag fått från Grete och mina kompletterande studier: ”Karl Borglund: Den svenske boktryckaren i Norges kamp mot Hitler”, heter boken, med förord av militärhistorikern Lars Gyllenhaal.

Jag har ingen judisk släkt, Förintelsen är ingen personlig familjeerfarenhet för min del. Men min extrafarmors berättelser gjorde ändå att dessa händelser, som utspelade sig nästan fyrtio år innan jag föddes, likväl blev just en levande historia.

Besök vid Auschwitz och Yad Vashem

2013 så besökte jag Auschwitz-Birkenau som ligger strax utanför Krakow i Polen. Inför besöket hade jag inställningen att jag förmodligen redan visste vad jag skulle få uppleva. Jag hade trots allt läst massvis, sett mängder av filmer och så vidare.

Jag ville förstås ändå göra besöket. Mitt intresse för historia och för den historien i synnerhet, var för lockande. Men jag förväntade mig inte att jag skulle lära mig särskilt mycket nytt eller uppleva något jag inte redan hade satt mig in i.

Jag hade fel. Visserligen hade jag mycket riktigt redan tidigare ”sett” eller hört talas om det mesta. Men jag hade inte tillnärmelsevis kommit nära på samma sätt. Vi fick gå in i den kvarvarande gaskammaren i Auschwitz; vi fick se, känna, uppleva platsen. Det mest slående med hela området var dess storlek.

I filmer får man se de klassiska taggtrådarna, gaskamrarna, barackerna där de utsvultna människorna låg staplade på varandra i hopp om åtminstone ett ögonblicks vila. Men vad ingen film har klarat av att skildra är storleken.

Auschwitz är som en mindre stadsdel i storlek, inte bara någon barrack här och var. Och Birkenau som ligger strax en bit ifrån dit tågen gick in med judar från hela Europa är gigantiskt. Mycket större än jag någonsin hade föreställt mig.

Storleken på dessa läger, blev i mina ögon det tydliga vittnesmålet om att det rörde sig om ett systematiskt, industriellt folkmord vars like världshistorien aldrig skådat. Visserligen har andra folkmord där fler människor dödats, utförts. Men inte så industrialiserat och effektivt. Auschwitz-Birkenau var ett läger med stationer, likt virke som omvandlas till pappersmassa, men med människor maskinföda.

Storleken blev för mig den starkaste upplevelsen, som någon film eller bok aldrig hade kunnat förmedla.

Jag fortsatte sjunka ner i detta under några år.

2014 besökte jag Förintelsemonument som finns i Berlin.

Årsdagen den 27 januari 2015 intervjuade jag Isak Abramowicz – styrelseledamot vid Judiska Församlingen i Stockholm, i min podcast Amerikanska nyhetsanalyser, där han berättar om sin far som var en av få som överlevde koncentrationslägret i Auschwitz. Här kan det avsnittet höras:

2015 besökte jag också det stora Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem. Om Auschwitz-Birkenau förmedlade upplevelsen i att se, känna och närvara, så förmedlade Yad Vashem upplevelsen i att läsa och i lugn och ro låta händelserna sjunka in.

Förintelsen kan, i värsta fall, bli bortglömd i övriga världen – men den kommer aldrig att bli bortglömd i Israel.

Yad Vashem påminde också tydligt om mot vilka detta allmänna brott mot mänskligheten specifikt hade varit riktat: mot det judiska folket.

Målet med Förintelsen var att utrota Europas judar. Ett folkmord av aldrig skådat like.

Men Yad Vashem blev också påminnelsen om att detta hade misslyckats. Det judiska folket blev inte utrotat, utan lyckades tvärtom resa sig från askan och etablera en judisk och samtidigt liberal och religionspluralistisk stat mitt i Mellanöstern.

En påminnelse om att Förintelsen – trots dess miljontals offer – likväl hade misslyckats. En fackla av hopp inkarnerad i en statsbildning – staten Israel.

Varför vi måste lära oss att aldrig glömma

Det var genom dessa erfarenheter som jag lärde mig att aldrig glömma. Genom att inte bara läsa utan också komma nära på riktigt och låta berättelsen bli personlig.

Under nu ganska många års tid brukar man inför denna dag säga att de sista överlevarna snart har gått ur tiden. Det blir mer sant för varje år som passerar.

Och just därför måste vi nu på allvar börja lära oss att aldrig glömma. Det är nämligen genom att inte glömma, som vi kan vara på vår vakt och se till att något liknande aldrig händer igen. I en mycket fragmentiserad västvärld är Förintelsen också en av få saker som för oss alla samman: alla, från höger till vänster, kan vara ense om en sak; att Förintelsen var fruktansvärd och ett av de mörkaste kapitlen i världshistorien. Oavsett politisk oenighet, så kan vi alla vara ense om nazismens ondska genom att betrakta Förintelsen.

Judarna kommer aldrig att glömma, men detta är en orsak så sund som någon, att se till att inte heller vi någonsin glömmer.

Min förhoppning med denna text är därför att påminna, men framför allt också inspirera dig som läsare att hitta ditt eget personliga sätt för att inte glömma.

För det är bara när historien hålls levande hos dem som lever, som den förblindande glömskan aldrig kan slå rot.

Jag avslutar med en annan sak jag minns från tonåren. Den judiske rapparen Remedys rapsång, ”Never Again” från 1998.

/ Ronie Berggren