Ronie Berggren om varför kampen mot militant islam utgör vår tids kalla krig och vår generations globala utmaning (OBS: Texten publicerades ursprungligen som ett Facebook-inlägg, den 21 juni 2015)
—-
Vid terrorattacken mot USA den 11 september 2001 fick Västvärlden på allvar upp ögonen för hotet från islamisk terror.
Ett hot som länge legat i träda, sakta krupit fram under 1980-talet med mujahedin-motstånd mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan och dödsfatwor mot författaren Salman Rushide – därefter öppet visat sitt fula tryne under 1990-talet med bombdåd i USA och Afrika, för att sedan exponeras med en explosion i samma stund som World Trade Centers torn rasade i New York 2001.
Av alla globala utmaningar hamnade islamisk terror nu högst på agendan.
USA:s president George W. Bush proklamerade som gensvar ett globalt krig mot terrorismen men betonade parallellt att man inte krigade mot Islam, utan bara mot dem som ”kapat islam” och utövade våld i Islams namn.
Vi i Europa vaknade emellertid inte upp 2001.
USA:s krig mot terrorn fördömdes av europeiska vänsterakademiker som menade att allt bara var iscensatt av USA för att bygga gasledningar i Afghanistan eller stjäla olja i Irak, och filmer som Michael Moores Farenheit 9 11 visades utan vare sig skam eller kommentarer på svensk statstelevision.
Inte ens när terrorn drabbade europeiska storstäder (Madrid 2004; London 2005; Stockholm 2010) förändrades den europeiska inställningen markant. De europeiska ländernas stöd för NATO-insatsen i Afghanistan förblev svalt (vilket tvingade USA att ta huvudansvar för både Afghanistan och Irak samtidigt) och nya akademiska böcker med ensidig statistik om att majoriteten av terrordåd i världen inte var islamiska spreds flitigt i tidningsspalter och på sociala medier.
Det var först 2014 i och med ISIS’ YouTube-halshuggningar, folkmord, våldtäkter och levande bränningar, i kombination med de europeiska ISIS-rekryter som villigt anslöt sig till terrorarmén, som vi på denna sida av Atlanten på en bredare folknivå fick upp ögonen för allvaret med militant islam.
Det tog oss dock mer än ett årtionde att inse att jihadisterna faktiskt var verkliga och existerade trots att USA nu dragit sig ut ur mellanöstern.
Men bättre sent än aldrig, som man säger.
Med denna nyförvärvade insikt är det dock dags att också inse att kampen mot militant islam är vår tids kalla krig – en utdragen konflikt den västerländska civilisationen uthålligt måste utkämpa tills segern är nådd, för att rädda världen från vår generations mest lockande terror-ideologi. Förvisso en osann sådan som lockar med jordisk ära – som i bästa fall blir mycket kortvarig; en utopisk lockelse om ett globalt kalifat – som ingen nu levande människa kommer att komma i närheten av en susning av att få se; och ett, ur ett västerländskt perspektiv, fantasifoster om ett paradis i livet efter detta med trånande jungfrur väntandes på de modigaste jihadkrigarna.
Här följer en genomgång av likheter och skillnader, och vilka lärdomar vi kan dra från kalla kriget i det nutida kriget mot terrorismen. Paralleller som delvis visar på den enorma utmaningen, men samtidigt skänker hopp. För faktum är – vi vann kalla kriget och vi kommer att vinna igen.
1. En radikal ideologi:
Marxismen var en radikal samhällsideologi som förespråkade revolutionära samhällsomvälvningar, med störtande av härskare, historiska strukturer och familjer. När dessa störtats skulle arbetarklassen – proletariatet – styra världen. Karl Marx skriver i Det kommunistiska manifestet:
“Let the ruling classes tremble at a Communistic revolution. The proletarians have nothing to lose but their chains. They have a world to win. Workingmen of all countries unite!”
Utöver den grundläggande idén följer i marxismens fotspår sedan otaliga intellektuella diskurser med kommunistiska lösningar på världens olika problem där marxister av olika sorter sedan är fria att resonera så länge trofastheten till den grundläggande revolutionära ideologin kvarstår.
– Radikal islam är likadan.
Radikal islam är en teokratisk samhällsideologi som förespråkar revolutionära samhällsomvälvningar med önskan att upprätta islamiska stater och i slutändan ett globalt islamiskt kalifat med det arabiska 600-tals-samhälle som beskrivs i Koranen och islams tidiga källor som normerande exempel. Denna idé har genomsyrat hela Islams historia och det finns ingen muslim som skulle förneka att de vill leva i enlighet med profeten Mohammeds livsexempel men tolkningarna av vad detta innebär har varierat.
Under 1800- och 1900-talet kunde den muslimska världen inte undgå att pressas och influeras av väst. Och en rad olika muslimska tolkningar uppkom där man på många håll i den islamiska världen på ett eller annat sätt anpassade sig efter de villkor och normer västmakterna förde med sig (med somliga undantag som Saudiarabien). Somliga grupper, som te x Ahmadiyya-rörelsen, tonade helt och hållet ner den islamiska historiens militanta aspekter till förmån för en väst-anpassad teologi. Mot detta vände sig i mitten av 1900-talet den egyptiske teologen Sayyid Qutb, ledande ideolog bakom Muslimska brödraskapet, och en av den moderna islamismens fäder, som i sin bok ”Milestones” från 1964 skriver om hur den islamiska världen måste renas från ”västifiering” med prat om ”islamisk demokrati” eller ”islamisk socialism”, för att kunna inta sin position som världsledare och införa sharia – det system som kan rädda en värld som sett både kapitalismen och marxismen misslyckas. Qutb skriver:
”The foremost duty of Islam in this world is …to take the leadership into its own hands and enforce the particular way of life which is its permanent feature. The purpose of this rightly guided leadership is the good and success of mankind, the good which proceeds from returning to the Creator and the success which comes from being in harmony with the rest of the universe. The intention is to raise human beings to that high position which God has chosen for them and to free them from the slavery of desires. This purpose is explained by Raba’i Ibn ’Amir, when he replied to the commander-in- chief of the Persian army, Rustum. Rustum asked, ”For what purpose have you come?” Raba’i answered, ”God has sent us to bring anyone who wishes from servitude to men into the service of God alone, from the narrowness of this world into the vastness of this world and the Hereafter, from the tyranny of religions into the justice of Islam.”
Hans tankar har direkt legat till grund för muslimska brödraskapet och Al Qaida och indirekt för andra salafiströrelser runtom i världen – där man vill tillämpa en strikt och bokstavlig läsning av Koranen och haditherna även i vår tid. Hans betydelse för moderna salafistiska jihadiströrelser går inte till fullo – men nästan – att jämföras med Marx’ ställning bland kalla krigets kommunister.
2. Ett militant hot:
Marxismen var en radikal ideologi som i praktiken också tog sig våldsamma uttryck genom militära kommunistiska revolutioner. Sovjetiska utrensningar, Gulag-läger och iscensatta svältkatastrofer i kombination med kinesiska kulturrevolutioner och kambodjanska dödsfält har gjort kommunismen till den ideologi som bär ansvar för störst antal mördade i världen, med ca 94 miljoner offer.
Marxismen må ha varit en teoretisk ideologi uppdiktad av två tyska tänkare, men dess praktiska tillämpning varhelst den implementerades innebar fasor och skräckvälden.
Med militant Islam är det likadant. Sayyid Qutb var en tänkare, utbildad i väst som sedan blev radikal. Men han var en teoretiker. I praktiken ligger hans idéer dock till grund för sharia-systemen bland 1990-talets talibaner i Afghanistan, bland Al Qaidas terrorister och Hamas religiösa lagar. Mest brutalt skönjs hans idéer i ISIS’ övertygelse om direkt tillämpning av Koran-passager och hadith-ställen som beskriver hur de rättledda kaliferna hanterade otrogna.
Det militanta hot dessa grupper utgör är inga teoretiska abstraktioner – dess konkreta terror kan vi se på nyheterna varje dag (dödsstatistiken får vi dock avvakta med). När ISIS skär halsen av sina fångar motiverar de detta på teologiska grunder – teologiska grunder islamiska tänkare som Sayyd Qutb (och även en rad andra) menade att man skulle lägga tonvikt vid.
En tydlig praktisk och konkret tillämpning av islams urkunder, på samma sätt som revolutionära folkmördare hänvisade till Marx, Lenin och Mao – i båda fallen i kampen för det utopiska målet.
3. Ett västerländskt gensvar:
Vi i väst kan inte längre blunda inför detta. Militant islam utmanar alla sina motståndare militärt och kan bara bemötas militärt.
Ingen minoritet i mellanöstern går trygg från ISIS eller kan hoppas på att det går att förhandla sig fram till någon varaktig fred eller samexistens med dessa. Vägen mot säkerhet går genom styrka – och bara genom styrka.
Så var även fallet under kalla kriget, där Europa utgör det utomordentliga exemplet. Där västmakterna – USA och Storbritannien – efter andra världskriget förblev starka och behöll en stark militär närvaro – hejdades kommunismen. Där så inte var fallet togs länder över – antingen genom direkta övertaganden eller genom indirekta maktövertaganden av lokala kommunistpartier. Sådana fanns även i Västeuropa, men här var man medveten om att alla tendenser till revolutionsförsök skulle bli nedslagna vilket tvingade vänstern att med tiden överge sina revolutionsideal. I Asien var situationen ungefär likadan. Där USA förblev starka och vann krig, hejdades kommunismen.
Samma sak gäller i förhållande till ISIS och alla militanta salafistgrupper. Så länge ingen utmanar dem militärt och ger dem stryk så kommer de att fortsätta.
Men ett militärt gensvar räcker förstås inte. Den radikala ideologin som ger de militanta sidorna dess syre, måste också bemötas. Det kan göras på två sätt – dels genom att lyfta fram teologer som tydligt går emot den form av teologisk tolkningsmodell som Sayyid Qutb populariserade. Min egen favorit är Pakistans av talibanerna mördade fd premiärminister Benazir Bhutto, som på ett bra och lättbegripligt sätt gör just detta i sin bok ”Islam and Democracy”.
Det i sig räcker dock inte.
Salafisterna har många goda argument till varför man bör tolka Islams källor precis som just de gör. Profeten, Koranen och de första kaliferna gjorde nämligen precis likadant som de gör – något de menar sig kunna bevisa genom direkta källhänvisningar som inte är lätta för personer med andra uppfattningar (som Bhutto – eller ens det saudiska wahabitiska kungahuset) att bemöta. Och definitivt är det ytterst svårt att få muslimer att -inte- tro att det är de bokstavliga tillämpningarna av urkunderna som bör gälla.
Därför behövs också en direkt kritik av- inte bara omtolkning – av islams primärkällor. Mohammed lät måhända mörda judar, de första kaliferna lät måhända bränna människor levande och tvångskonvertera. Men än sen, det är likväl fel – och de som agerar så är inga bra föredömen. Den debatten kan föras – den förs redan – och behöver fortsätta föras av västerländska islamkritiker.
Unga muslimer – som oftast inte är teologiskt utan snarare kulturellt – inskolade i tron måste förstå att de praktiska konsekvenserna av att tillämpa islams primärkällor bokstavligt inte är något samhälle de i egenskap av människor borde vilja ha. De indoktrinerade salafisterna går inte att övertyga med sådana argument, men unga muslimer som lever i gränslandet kan utan tvekan övertygas.
Många av vår tids främsta västerländska tänkare, var en gång marxister – eftersom de växte upp i tider och kontexter där marxismen framstod som det moderna, det intellektuella och det progressiva – för att med tiden och efter debatter med västerländska demokrati-apologeter ändra åsikt. Radikal islam går att bemöta på samma sätt.
Västvärlden – och i synnerhet Europa – måste också fundera över om massinvandring av människor vars religion och kultur och föreställningsvärld i stor utsträckning -inte- är präglade av tron på liberala demokratier eller alla människors lika värde, verkligen är en bra idé. Nationer – precis som vanliga privata hem – präglas i första hand inte av storslagna byggnader eller vacker natur – utan av de människor som lever där. Vilka människor som lever vart får onekligen konsekvenser för den platsen på samma sätt som vilka som bor i ett hus får konsekvenser för den familjen.
Under kalla kriget var det inte lätt att vara kommunist i USA. Kommunismen var nationens fiende och kommunister stigmatiserades hårt (ibland felaktigt) och någon massinvandring av kommunister till Förenta Staterna tilläts inte. Konsekvensen blev en nation som på grundläggande folknivå prioriterade kampen mot kommunismen högt, och även fick styrka att tydligt driva den kampen. Det utan att stigmatisera ryssar eller kineser i största allmänhet. Tvärtom gjorde man nästan alltid allt man kunde för att hjälpa icke-kommunistiska sådana att undkomma det förtryck det nästan alltid ville undkomma.
Vi i vår tid bör göra samma sak. Gör vi dessa saker kommer det globala kriget mot terrorismen sluta på samma sätt som kalla kriget – med den fria världens seger. Vilket faktiskt gagnar hela mänskligheten på riktigt.
I sitt tal inför Kongressen i september 2001 konstaterade president Bush också att kampen inte bara var USA:s- utan hela den fria världens kamp:
”The hour is coming when America will act …This is not, however, just America’s fight. And what is at stake is not just America’s freedom.
This is the world’s fight. This is civilization’s fight. This is the fight of all who believe in progress and pluralism, tolerance and freedom. ”
Bush hade helt rätt. Precis så är det.
Ronie Berggren
