Ronie Berggren recenserar boken ”Vitne till vanvidd” av Peder Jensen, om den häxjakt mot islamkritiker och kritiker av massinvandring som tog vid efter terrordådet på norska Utøya den 22 juli 2011, där Jensen själv hängdes ut som gärningsmannen Anders Behring Breiviks profet”.
—-
Det har gått tio år sedan Anders Behring Breivik sprängde en bomb i Oslos regeringskvarter och därefter sköt ihjäl 69 ungdomar på ett socialdemokratiskt läger på ön Utøya. Det skedde den 22 juli 2011. Ett vanvett världen kunde beskåda, för vilket Brevik dömdes till 21 års fängelse.
Men berättelsen om den norska tragedin går djupare. I sin bok ”Vitne till vanvidd” utgiven av Document Forlag, berättar Peder Jensen om det vanvett som han själv blev vittne till både före och efter den 22 juli.
Peder Jensens bakgrund
Peder Jensen föddes 1975 i den norska staden Ålesund. Hans familj tillhörde den politiska vänsterkanten. Som 19-åring reste han runt i Mellanöstern och studerade därefter mellanösternhistoria och arabiska på universitetet i Bergen.
2001 flyttade han för fortsatta studier på American University i Kairo och där befann han sig när terroristattacken mot USA ägde rum den 11 september 2001. Medan västvärlden reagerade med fasa så noterade Jensen hur hans arabiska omgivning firade med kakor. Han bevittnade en första nyans av vanvett.
Men att många muslimer hatade Väst och USA visste han. Det gällde även muslimer som levde i väst. Den tidigare radikale muslimen Ahmed Akkari berättar i danska tidningen Berlingske om hur muslimer i Danmark firade 9/11-attacken genom att köra runt och tuta i bilarna.
Det som förvånade Jensen var att Västvärlden inte förstod detta, utan öppnade dörrarna på vid gavel för massiv invandring av människor som inte hade mycket till övers för västerländska värderingar eller västerländsk demokrati. Om glädjen över terrorism var den första, så var detta den andra nyansen av vanvett.
När han kom hem såg han hur Oslo alltmer började likna Mellanöstern och ville varna för utvecklingen. 2003 skrev han sin första islamkritiska text under eget namn i tidningen VG. Men det var svårt att bli publicerad regelbundet. Därför startade han 2005 en islamkritisk blogg där han skrev under pseudonymet ”Fjordman”.
Fjordmans publikationer
I ett av sina första inlägg noterade han att den våldsamma brottsligheten i Malmö var 5 till 6 gånger högre än i den danska grannstaden Köpenhamn, trots att Köpenhamn var en större stad. Det som skilde städerna åt var invandringen, där Malmö hade betydligt större andel invandrare. Han noterade också att problemen även växte i Danmark, men i motsats till Sverige så kunde danskarna redan då prata öppet om problemen.
Det var ett av många exempel på där Fjordman, utifrån sin förståelse av historia och islam, och en villighet att granska fakta, kunde dra relevanta slutsatser långt före sin samtid. Han tjänade inga pengar på skrivandet utan arbetade deltid på ett boende för barn med autism. Men hans texter spreds på en rad kända internationella islamkritiska bloggar och Jensen fick i egenskap av en av få sakkunniga och rakryggade, snabbt en stor internationell plattform.
Breivik kapar islamkritiken
Sedan kom den 22 juli. Breivik hade i samband med dådet släppt ett 1 500 sidors långt kompendium med titeln ”2083 – A European Declaration of Independence”. I den andra delen av kompendiet glorifierar Breivik våld och skriver mycket om sig själv, sitt liv, sina tankar, sin familj på en direkt barnslig nivå. Vilka hans bästa kompisar varit och hans mors och systers sexuella vanor. Men han berättar också om vilka han ser upp till. En av dem är Vladimir Putin, som han citerar ska ha sagt att ”Västeuropa håller på att bli kolonier åt sina forna kolonier.” I en intervju han i texten gör med sig själv nämner han också Putin och Påven, som två personer som han skulle vilja träffa. Otaliga andra människor citeras också, alltifrån Thomas Jefferson till John F. Kennedy.
Därtill citerar han också ”Fjordman”. Kompendiets rubrik ”A European Declaration of Independence” är tagit direkt från en av Fjordmans egna rubriker.
Men det är bara början. I en annan av sina självintervjuer frågar Breivik: ”Vem är din favorita samtidsförfattare och varför?” Därefter svarar han sig själv: ”Fjordman. … Vi har liknande syn, med skillnad att jag är en beväpnad motståndsman. …. Hursomhelst, fann jag en koppling till Fjordmans essäer.”
Peder ”Fjordman” Jensen var nu högst ofrivilligt kopplad till den värsta massmördaren i modern norsk historia.
Den kristna syndabocken i vänsterns narrativ
Redan innan Breiviks dåd fanns en tendens inom Västvärlden att ignorera militant islam. I akademiska kretsar relativiserades begreppet ”jihad” genom att man lärde ut att begreppet i första hand handlade om ”inre kamp” (det stora jihad), medan våld var något sekundär (det lilla jihad). Det är en vanföreställning utan koppling till islams historiska syn på jihad, som är imperialistisk och militant. Idén om jihad som primärt en inre kamp för själslig förbättring är en fantasi som närs av vänsterakademiker med intentionen att romantisera islam och avväpna kritiker.
Eftersom Breivik delvis motiverade sitt dåd utifrån sin kritik mot multikultur och islamisering, så blev dådet genast ett vapen i det vänsteraktivistiska narrativet. Den 24 juli 2011, alltså bara två dagar efter dådet, hade New York Times en artikel med rubriken ”As horrors emerge, Norway charges Christian extremist”.
Breivik var möjligen en kulturextremist, men han var ingen kristen fundamentalist, vilket han uttryckligen skriver i sin text. Men det spelade ingen roll, för nu kunde den islamapologetiska vänstern och det mediaetablissemang som betraktade världen ur deras glasögon, äntligen ge exempel på att alla terrorister inte var islamister, det fanns även kristna terrorister, se på Breivik.
Peder Jensen träder fram som Fjordman
Media antog också att Breivik inte kunde ha varit ensam. Det var ett antagande som åtminstone i början kunde anses möjligt. Brevik hade nämligen i sitt manifest hävdat att han var ledare för en ”tempelriddarorden” som skulle driva en kamp mot den förruttnande samhällsordningen. Vilka andra som var medlemmar i denna orden framkom inte. Men det fanns åtminstone en person där man hade ett namn, eller åtminstone ett smeknamn, som det fanns fler skäl att granska än att granska Putin eller Påven: Fjordman.
Jakten på ”Breiviks ideologiska förebild” inleddes.
Jensen förklarar i sin bok att han valde att skriva under smeknamn dels för att delar av hans släkt inte gillade hans åsikter och han ändå ville behålla dem som vänner. Därtill var det inte riskfritt att kritisera islam. Risken att utsättas för våld fanns. Men allra viktigast, det var svårt att få jobb i Norge om man kritiserade massinvandring. Man blev så lätt stämplad som en otäck person. Därför valde han att skriva under smeknamn.
Det kan därtill påminnas om att detta var vanligt förekommande överallt på Internet på den tiden. Det var Facebook som kring 2007 skapade trenden att skriva under eget namn. Dessförinnan använde nästan alla, inklusive undertecknad, smeknamn i forum, på chattar och i communitys.
Men smeknamnet innebar att ingen visste vem Fjordman egentligen var. Spekulationerna gick därför på högvarv. Ett rykte började surra om att ingen mindre än Stortingsrepresentanten Robert Eriksson från Fremskrittspartiet var personen bakom Fjordman. Eriksson skrev några år senare att han, när han hörde om ryktet, kände kyla svepa ner över ryggen och hur ”benen inte bar”, så fruktansvärt kändes det att jämföras med den ”avskyvärde” Fjordman. En person han inte verkar ha läst och aldrig träffat, men som han på grund av medias rapportering uppenbart betraktade som synonym med Breivik, trots att Fjordman ingenstans och inte på något sätt manar till våld. Det enda han i sina texter gör är att varna för massinvandring och islamisering i syfte att värna norsk och europeisk civilisation.
Peder Jensen hamnade i djup chock när han insåg att han, en deltidsarbetande, tämligen tillbakadragen akademiker, över en natt kastats in i centrum för det internationella strålkastarljuset. Breiviks identitet uppdagades snabbt och en kartläggning gjordes genast. Där framkom att Breivik under eget namn hade skrivit kommentarer på alternativmedia-sajten document.no där Jensen också skrev kommentarer. Document.no publicerade redan den 23 juli alla kommentarer som Breivik hade gjort på sajten. Jensen insåg också att Breivik försökt kontakta honom via e-post i slutet av 2009 och början av 2010. Något Jensen avböjt kort men artigt. Breivik var vid den tidpunkten helt okänd och ingen visste något om några som helst terrorplaner. Att hans invit avböjdes berodde på något ännu enklare, att ”hans kommentarer var relativt platta och delvis osammanhängande”. (S 93-94)
När chocken efter några dagar börjat lägga sig, beslöt Jensen att sätta punkt för ryktesspridningen genom att berätta att det var han som var Fjordman
Men det lät sig inte göras enkelt.
Den 27 juli gick han in på receptionen hos den norska säkerhetspolisen (PST). Kvinnan i receptionen sa att alla var upptagna, men att han kunde skicka ett email. Jensen skriver om saken:
Vid denna tidpunkt var Fjordman kanske den mest eftersökta personen i landet. PST kunde alltså inte hitta landets mest eftersökta person ens när han själv frivilligt spatserade in. (S 111)
Han mejlade och fick svar från den vanliga polisen och gick dit den 4 augusti. Med sig hade han en advokat eftersom han förstod att han nu skulle bli rikskänd. På polisstationen fick han först prata flera timmar om egentligen ingenting, vilket han senare insåg berodde på att polisen ville få tid att bekräfta att han verkligen var den han utgav sig för att vara. Han förklarar i boken att han berättade allt för polisen inklusive om den kontakt som Breivik försökt upprätta med honom.
Efter flera timmar, i ett förhör dit han gått som vittne, inte som skyldig för något brott, så stormar en polis in och säger att Jensen ska eskorteras tillbaka till sin lägenhet och att polisen ska genomsöka den. Ingen domare hade godkänt någon sådan husrannsakan, och varför? Han var inte skyldig till något alls. Ändå blev han behandlad som en misstänkt. Polisen förklarade att protester var meningslösa och en icke-formell godkänd husrannsakan gjordes. De tittade igenom hans filmsamling, hans turistgrejor och hans kläder. Inget av väsentlighet hittades och Jensen blev heller inte frihetsberövad.
Samma dag hade han också gjort en intervju med tidningen VG, där han gick ut med sin identitet. Artikeln publicerades dagen därpå med en stor bild av Jensens ansikte. Han var nu känd som ”Fjordman” i hela Norge. Han skriver att han inte ångrar att han trädde fram, det skulle ju ha uppdagats hursomhelst. Men han ångrar att han inte hade orkat prata med många av sina släktingar, som likt alla andra fick läsa nyheten i tidningen. Samma dag lämnade han Oslo och övergav lägenheten, då han förmodade att stor uppmärksamhet skulle riktas mot honom. Så blev också fallet och ett pressuppbåd samlades för att fotografera och prata med hans grannar.
Häxjakten
Redan den 30 juli hade en kartläggning av Breviks ideologiska bakgrund försökt göras av Aftenposten, som förklarade att världen nu befann sig i en tredje våg av högerextremism:
De desidert mest sentrale ideologene i Breiviks verden virker å være den anonyme bloggeren Fjordman fra Trøndelag, grunnleggeren av det amerikanske nettstedet Jihad Watch, Robert Spencer, og den ultraortodokse og egyptiskfødte jøden Bat Ye’or, som egentlig heter Gisele Littman.
… For riktig å understreke hvor vanskelig det er å skille mellom frontene i den nye høyrebølgen, så er også den somaliskfødte nederlenderen Ayaan Hirsi Ali et forbilde for den høyreekstreme Breivik. Som drapstruet islamkritiker og kvinnesaksforkjemper hylles hun som en helt av både feminister, liberalister og antirasister. Breivik mener den somaliske kvinnen fortjener Nobels fredspris for sitt oppgjør med islam.
Med Fjordman ute i offentligheten en vecka senare följde de riktiga nidbilderna.
Den 6 augusti publicerade VG en text av akademikern Øyvind Strömmen, med rubriken ”Profeten Peder Jensen”. Strömmen hävdar i texten att Jensen byggt upp terroristernas idévärld (han använder ordet i plural trots att ingenting konkret tydde på att det rörde sig om fler terrorister än Breivik allena) och att Jensen var kontra-jihadismens egen Sayid Qutb (ideolog inom Muslimska brödraskapet).
Samma månad hävdade historikern Odd-Bjørn Fure från Förintelse-centret i Oslo att det fanns många likheter mellan antijihadister som Fjordman och nazisterna. I sin bok kommenterar Jensen saken:
Verkligen? Jihad är ett heligt krig för att utbreda islamiskt herredöme och sharia på global nivå. Varför anses det som nazistiskt att motsätta sig detta? (S 163)
Den 23 december 2011 publicerade VG en artikel, där man gjorde en stor grej av ”brevväxlingen” med Breivik, med rubriken: ”Slikom var kontakten mellom Fjordman og Breivik”. Ingressen löd sedan: ”Medan han arbetade med sin grymma terrorplan, hade Anders Behring Breivik flera gånger kontakt med Peder ”Fjordman” Jensen”.
Vad VG gjorde, när de förvrängde sanningen och överdrev betydelsen av den korta brevväxlingen och därtill ignorerade att ingen kunde veta något om Breiviks terrorplaner 2009-10, var att klistra Jensens namn och ansikte samman med mord på 77 personer. VG menade också att Jensen skrivit ”extrema saker” till Breivik, utan att definiera eller exemplifiera detta. Det hade han inte gjort i de fyra korta e-postmeddelanden som skickats.
Jensen blev mycket upprörd när han läste artikeln. Han övervägde att stämma trots de ekonomiska risker det skulle innebära, och skrev till tidningen, som efter några dagar skrev en rättelse: ”Jensen har inte uttryckt några extrema synpunkter i e-posten till Breivik. VG beklagar felet.”
Men rättelsen vägde förstås lätt mot den bild som redan var etsad på allmänhetens näthinna. Det gick inte för Jensen att vistas ute i offentligenheten, eller att arbeta. Han ansåg sig nödgad att lämna, fly sitt eget hemland på grund av det drev som skapats. Vilket han gjorde i slutet av året.
Men svartmålningen upphörde inte. I sitt nyårstal den 1 januari 2012 varnade statsminister Jens Stoltenberg i TV för ”totalitära förförare” i ”mörka krokar” av Internet. Jensen nämndes inte vid namn men NRK drog direkt associationen och kontaktade Jensen för att få en kommentar till statsministerns uttalande. Att just Stoltenberg yttrade orden var ironiskt eftersom han hösten 2011 hade fått en fråga av Tyska Der Spiegel om det gick att bedriva islamkritik i Norge, varpå Stoltenberg svarat att det var en ”myt” att tro att det inte gick att göra.
När rättegången mot Breivik kom igång året därpå löd rubriken till Sunnmørsposten den 19 april 2012: ”Fjordman er Breiviks profet”.
Jensen förklarar i boken att han anser att en anledning till att tidningarna vågade ta ut svängarna mot honom i så stor utsträckning, berodde på att de visste att han inte hade råd att stämma. Han hade bara arbetat deltid inom omsorgssektorn, hans familj var inte rik och efter den 22 juli hade han inget arbete alls.
Men Jensen fick en utsträckt hand från USA:s konservativa rörelse. Brevik hade även citerat en rad amerikanska islamkritiker som Robert Spencer och Daniel Pipes. När dessa förstod att Fjordman inte hade några pengar så erbjöds stöd från The Legal Project, en gren av tankesmedjan Middle East Forum. Detta gjordes helt öppet och det stod om det på deras hemsida.
Den 17 april 2013 snappade Aftenposten upp det och skrev en rubrik: ”Fjordman betalas av högerextrema i USA”. Aftenpostens journalist Kaja Korsvold skrev om Jensen: ”Hur extrem är han? Vill du kalla honom en samhällsfiende eller en fascist?”
Men mycket kort därefter så tvärvände Aftenpostens redaktör, vid insikt om att de inte längre bara hade med Jensen att göra. Den amerikanska rörelsen, som tydligen backade upp honom, skulle inte sakna resurser att kunna driva vilka rättsprocesser som helst mot tidningen om de ansett sig ha blivit förtalade. Aftenposten skrev därför en ursäkt för fel i artikeln ifråga. Jensen fick också ge gensvar.
Men skadan för Jensens personliga del var redan skedd. Han var återigen brännmärkt. I juni 2013 jämfördes han i den marxistiska tidningen Klassekampen med SS-officeren Adolf Eichmann. Samma månad drog idéhistorikern Kjetil Jakobsen en parallell i tidningen VG mellan Jensen och Nazitysklands folkmördare Heinrich Himmler. I juli, också 2013, skrev Stian Bromark, redaktör för Dagsavisen att Norge har producerat fyra stora högerextremister: Anders Behring Breivik, Varg Vikernes, Vidkun Quisling och Peder Jensen.
Breivik var en massmördare. Vikernes en nynazist som suttit fängslad för mord. Och Quisling Norges mest kända nazikollaboratör. Jensen själv var helt ostraffad, hade ingen som helst maktposition och inga pengar. Det enda han hade gjort var att blogga och det helt utan att i något avseende alls uppvigla till mord eller hat. Han hade bara analyserat och varnat för massinvandring och islamisering. Det mest extrema han skrivit var att västvärlden borde leva separerade från muslimer, vilket är Europas historiska inställning och den inställning minoriteter har i Mellanöstern på grund av det förtryck de annars blir utsatta för av en muslimsk majoritetsomgivning. Han hade även uttryckt att han inte ansåg att islam gick att reformera på det sätt västvärlden önskade. Man kan hålla med eller invända mot Jensens syn, men parallellerna till Quisling och Eichmann är förstås helt absurda.
Breivik-industrin
Men häxjakten stannade inte vid tidningsrubriker och ett haltande rättsväsende. Jensen beskriver också hur akademiker och grävande journalister framställde saker felaktigt. Två personer som Jensen pekar ut är Øyvind Strömmen och Simen Sætre. Jensen skriver att Strömmen var tämligen okänd innan den 22 juli, därefter red han på den våg som suget efter expertis på området satte igång:
Efter Breiviks angrepp klarade han av att surfa på en våg av mediauppmärksamhet som medförde pengar och prestige genom att publicera påståenden med tvivelaktiga belägg. Få människor har gjort karriär i kölvattnet av ett massmord så direkt som Øyvind Strömmen. Han blev nu konsulterad av nationella medier och myndigheter och blev utsedd till årets frilansjournalist i Norge 2011. Han sålde böcker där han hävdade att jag var ”fascist”. … I tidningen Vårt Land varnade Strömmen 2011 starkt för att ge personer som är väldigt kritiska till islam och massinvandring för mycket utrymme i massmedia. (s 154)
Det kan noteras att Øyvind Strömmen även översatts till svenska.
En annan person Jensen är mycket kritisk till är journalisten Simen Sætre som kontaktade Jensen i slutet av 2011. Syftes sades vara att skriva en artikel. Jensen besvarade en del frågor via epost och efter ett års bollande gick han med på att träffas, det skedde i Stuttgart i Tyskland i december 2012. När de träffades fick Jensen se några texter Sætre skrivit om Jensens ståndpunkter. Jensen förklarar att han blev chockad vid läsningen, Sætre hade inte förstått något alls, och uppenbart brutit mot skolastikens princip om att först kunna förklara en meningsmotståndares ståndpunkter på ett sätt som denne godkänner, innan ens egen kritik av dessa kan påbörjas. Jensen skriver:
Sætres sammanfattning av det jag skriver var så missvisande att jag seriöst övervägde att lämna platsen.
Men han stannade av ren artighet. De åt middag och Sætre förklarade att han inte kunde särskilt mycket om islam. Han såg heller inga direkta problem med muslimsk invandring till Europa. Hans syfte var att göra någon form av psykoanalys av Fjordman. Fanns det några problem så fanns de i Fjordmans huvud, inte i islam, var Sætres inställning. Jensen frågade också om Sætre anser sig förstå hans texter, varpå Sætre svarade ärligt; nej, det gjorde han inte. Hans kunskaper var obefintliga, vad han däremot hade med sig var den på förhand givna inställningen att Fjordmans texter var inspirationen till Breiviks massmord. Mitt under middagen började han plötsligt hetsa Jensen, som för att få honom att säga något ”fel” eller dumt, som han kunde snappa upp, som kunde koppla Jensen till massmordet. Något sådant sades inte.
Jensen beklagar att det inte spelades in, för senare skrev Sætre en bok som gavs ut av Cappelen Damm förlag där han inte bara felciterar utan hittar på uttalanden som tillskrivs Jensen. Jensen förklarar att boken inte borde ha publicerats, utan hans personliga godkännande av citaten som tillskrivs honom. Med undantag för de övergripande dragen i Jensens livshistoria, är Sætres bok rent spekulativ.
Sætre tjänade dock pengar på boken och fick resa runt och föreläsa i egenskap av ”Fjordman-expert”.
Detta var ännu en nyans av det vanvett som följde efter den 22 juli, en Breivik-industri hade växt fram som levde på att skriva konspirationsteorier om ”de krafter” som låg bakom Breivik, i vilken Fjordman var en centralgestalt. Jensen skriver om skillnaden mellan denna industri och de faktiska islamkritikerna, som av vänstern ibland hävdas göra de det gör i syfte att tjäna pengar. Om det skriver Jensen att med undantag för amerikanerna, som Robert Spencer och Pamela Geller, så är det ingen som tjänar pengar på att driva islamkritik. Han själv gör det verkligen inte.
Däremot finns en industri med pengar för dem som kritiserar honom.
Jensens reflektioner om Breivik
Utöver berättelsen om sina personliga upplevelser efter den 22 juli 2011 så gör Jensen i två kapitel också en djuplodad analys av Anders Behring Breivik.
Manifestet:
Först görs en ingående genomgång av Breiviks manifest, som Jensen läste våren 2012 inför den då uppkommande rättegången mot Breivik. Manifestet, eller kompendiet som Breivik själv kallar det, kan delas upp i två huvudsakliga delar. En första del av direkt inklistrade texter, däribland Fjordmans egna, som är kritiska till islam och massinvandring.
Därefter en andra halva bestående av Breiviks egna tankar. Men där nämner han också saker han läst på andra håll. Förslaget om att ge nobels fredspris till Ayaan Hirshi Ali, Ibn Warraq, Ali Sina, Wafa Sultan och andra ex-muslimer är direkt hämtat från Fjordmans förslag i en text från 2007 om att tilldela dessa nobelpriset. Jensen kommenterar givetvis de stycken där han citerats av Breivik och fortsätter med att genomgående granska kompendiets innehåll.
Kritik mot islam och kulturmarxism finns i texten, men där finns också en stor fascination för Al Qaida. Breivik tycks fascinerad av islam och skriver rakt ut att han skulle vilja se ett kalifat upprättas i syfte att göra gränsen mellan väst och islam tydlig. Jensen menar att media ofta ignorerade denna aspekt i sina analyser och han själv skulle inte förvånas om Breivik en dag konverterar till islam.
Det som också ignoreras är att de angrepp Breivik fantiserar om, bland annat med kärnvapen inblandade, är riktade mot väst, inte mot den islamiska världen.
Men det mest centrala i texten är Breiviks behov av att lyfta fram sig själv som en viktig person som gör något stort. Breiviks stora egna bidrag i texten är att han menar sig vara ledare för en tempelriddarorden där han jämställer sig själv med europeiska krigarkungar som Karl Martell eller Jan Sobieski, som slog tillbaka islamiska invasioner under Europas historia. Jensen konstaterar att medan dessa verkligen stod emot invasionshärar, så är Breivik självutnämnd ledare för en organisation som inte existerar och hans form av krig handlade om att skjuta ihjäl oskyldiga och försvarslösa ungdomar på en norsk ö. Manifestet präglas av Breiviks stora ego och ingående fantasier om massmord. Detta är vad som präglar Breiviks världsbild i vilken det finns väldigt lite plats för såväl ideologi som empati med andra människor. Att Breiviks manifest skulle vara en strukturerad ideologisk krigsförklaring är en idé som Jensen sågar.
Rättegången:
Därefter granskar Jensen rättegångsprocessen mot Breivik. Jensen anser att domstolen gjorde fel som betraktade Breivik vid sina sinnens fulla bruk. Många saker indikerar att Brevik var djupt psykiskt sjuk. Inte minst den första rättspsykiatriska undersökningen som gjordes av Torgeir Husby och Synne Sörheim den 29 november 2011, som fastslog att Breivik var psykotisk både på dagen för illdådet och vid observationstidpunkten för undersökningen.
Denna undersökning avfärdades dock av media, som ville att Breivik skulle bedömas vara frisk. Dels för att kunna dömas till ett hårt fängelsestraff och därmed kunna sätta en punkt för den sorg hela nationen befann sig i. Det fanns en rationell tanke i detta. Därtill fanns också många i media som ville att Breivik skulle vara en del av ett större ideologiskt sammanhang. Blott en sinnessjuk man skulle inte ge legitimitet att angripa den islamkritiska rörelse som man var mycket kritisk till.
Det uppstod i media en häxjakt på läkarna som lagt fram rapporten och en av läkarna sa att hon aldrig skulle tagit på sig uppdraget om hon på förhand vetat vilken hetsjakt det skulle komma att innebära.
Domstolen beställde därtill en ny rättspsykiatrisk undersökning som gjordes av läkarna Agnar Aspass och Terje Torrissen som lades fram den 10 april 2012, som fastslog att Breivik var ”tillräknelig”, vid sina sinnens fulla bruk.
Breivik ville också bli betraktad som frisk. Till en början hade Breivik isolerats från media, men när han väl fått börja läsa tidningar igen så blev han snabbt angelägen om att inte framstå galen. Han tonade ner pratet om tempelriddare (som undersöktes grundligt, men där några bevis för någon sådan ordern där Breivik skulle vara ledare inte hittades alls). Breiviks mål var att bli betraktad som en hjälte och martyr för sin sak, inte som en galning. Den första rättspsykiatriska undersökningen gjordes direkt efter att Breivik arresterats, och när han hölls isolerad från media. Den andra gjordes när Breivik hade ett medvetet mål att framstå som frisk.
Norges rättsmedicinska kommission riktade också kritik mot den andra undersökningen, vilket man inte hade gjort mot den första. Det gjorde även Tor Ketil Larsen, expert på psykoser och professor i psykiatri vid universitetet i Stavanger som sa om de respektive rapporterna: ”Båda sakkunniga rapporterna framstår som grundliga, men jag uppfattar den första som mer solid än den andra.”
Detta ignorerade emellertid domstolen. Breiviks ingående, helt obevisade idéer om en tempelriddarorden, som i stor utsträckning indikerade att han var galen, menade domstolen att han pratade om bara för att få uppmärksamhet.
Jensen konstaterar att denna centrala idé i Breiviks föreställningsvärld om tempelriddare, som fått honom att önska uppträda i domstolen iklädd sin egen tillverkade rustning/uniform (vilket nekades av domstolen), kan betraktas på tre sätt: (1. Antingen existerar denna tempelriddarorden även om polisen inte hittat några bevis för saken. (2. Eller så existerar den inte och Anders Behring Breivik tror egentligen inte det heller (3. Eller så existerar den inte, men Anders Behring Breivik tror fullt och fast att den gör det.
Domstolen ansåg att det var punkt 2 som gällde. Men det mesta tyder på att punkt 3 är mer trolig. De saker Breivik senare bad om att få tillbaka från polisen var sin uniform och andra tempelriddaranknutna saker han köpt på Internet. Tempelriddarna existerar inte, men Breivik är helt övertygad om att de gör det och att han själv är dess ledare. De som läst Breiviks kompendium förstår det, menar Jensen. Han förklarar att den gest med en knuten näve som Breivik gjorde inför kamerorna på väg in i domstolen, inte var någon känd högerextrem gest, som många journalister ville göra gällande. Det är en gest som brukas i den av Breivik påhittade tempelriddarorden. Han skriver om det i sitt manifest. Egentligen ska den göras med vita handskar, men i likhet med sin uniform fick Breivik inte heller bära dem på rättegången. Jensen sammanfattar underhållande sin egen syn på Breiviks höjda näve som följande:
Brevik gjorde … denna hälsning för sina påhittade vänner i sin icke-existerande organisation, [hälsningen gjordes] på största allvar upprepade gånger inför världspressen, domarna och rättspsykiatrikerna samtidigt som han kämpade för att bli betraktad som fullt frisk.
Domstolen ansåg i slutändan att Breivik var psykiskt frisk, varefter han kunde dömas till Norges hårdaste fängelsestraff, 21 års fängelse.
Domen kom som en glädje för media, som ville att Breivik skulle straffas hårt. Och den kom som en glädjedag för Breivik själv, som ville bli betraktad som frisk, som en målmedveten hjältekrigare, och kanske Norges framtida kung under namnet Sigurd Korsfararen den andre.
Men det var sannolikt ingen glädjens dag för sanningen. Efter domen publicerade Aftenposten en del av ett brev som Jensen då skrivit som kommentar till domen. Jensen skrev då att oavsett om Breivik var sjuk eller frisk eller någonstans i gränslandet, så var det helt tydligt att domen fallit utifrån den mediapress som drivits. Domen mot Breivik är pressens dom, inte rättens, hävdade Jensen.
Domen innebar också att det nu fortsatte vara fritt fram att använda Breivik som exempel på en ideologisk, snarare än psykotisk terrorist.
Det personliga lidandet
Det uppstod i Norge en häxjakt efter den 22 juli 2011, där islamkritiker blev socialt brännmärkta och betraktade som medlöpare till Anders Behring Breivik. Inte för att Breivik utgick från deras ideologi. Det gjorde han inte. Det skulle vara enklare att anföra att folkmördande kommunistregimer var en produkt av Marx och Lenin, eller att Al Qaida var en konsekvens av Koranen och islamisk teologi, än att anföra att Breivik var en produkt av den islamkritiska rörelsen. Men jakten på islamkritiker började likväl.
Peder Jensen var inte den enda, men en av de främsta att hamna i skottgluggen. Att media och politiker från högsta topp utmålar en helt vanlig medborgare som jämförbar med företrädare för den nazityska regim som både mördade 6 miljoner judar och ockuperade hela Norge, får så klart konsekvenser för den enskilde.
Sedan 2011 lider Peder Jensen av posttraumatiskt stressyndrom. Därtill blev han hemlös och fick bo hos vänner i olika länder. Efter att han lämnade Norge 2011 återvände han 2017. Men att få ett jobb visade sig fortfarande vara omöjligt. Han skriver i boken:
Jag har i skrivande stund i flera år sökt ett stort antal jobb över hela Norge. Jag har sökt arbete i väldigt många olika branscher, från fiskeindustri och slakteri till kontorsjobb. Både fast jobb och vikariat, deltid, natt och skiftarbete. Vid bara en handfull tillfällen har jag kommit så långt som till en jobbintervju.
Vid två tillfällen sade de potentiella arbetsgivarna rakt ut att han nekades jobbet på grund av sina åsikter. Ett årtionde utan arbete kommer att få konsekvenser för hans pension och fortsatta liv. I en intervju med document.no i januari 2021 förklarade han därför att han nu än en gång tänkte flytta från Norge.
Inte ens tio år efter den 22 juli 2011 ville någon anställa honom.
2016 recenserade den svenska samhällsanalytikern Jan Sjunnesson den första utgåvan av ”Vitne till vanvidd”, som ett led i en serie om moderna dissidenter. Han skriver:
Dissident blir man inte genom att vara förföljd i största allmänhet av folk som ogillar ens åsikter, utan det krävs att en stat använder sin polis och sina domstolar för att förfölja de oliktänkande. Så gjorde Sovjetunionen och östblocket fram till murens fall, och så gör Kuba, Kina, Nordkorea, Vietnam och Venezuela idag. Alla socialistiska halv- eller heldiktaturer för övrigt.
Idag, åtminstone i Sverige, så ger det nästan lite status att bli stämplad som ”islamofob” om man tillhör den borgerliga eller konservativa sidan. Det indikerar att man var tidigt ute att varna för de faror med massinvandring och islamisering som svenskar inte längre kan blunda för, vilket idag ger fler fördelar än det ger nackdelar. Det finns många som stoltserar med sådant i sociala medier. Dessa är inte dissidenter, utan primärt opinionsbildare som råkar stöta på motstånd. Måhända slag under bältet, men ett normalt retoriskt motstånd likväl. De är inte dissidenter.
Peder Jensen matchar däremot definitionen av en dissident. Han stack ut när det verkligen kostade ett pris att göra detta. Sjunnesson nämner den olovliga husrannsakan och hur polisen till och med hotade med att efterlysa Jensen när han lämnade Oslo. Polisen antydde också att Jensen kunde vara ”psykiskt medverkande” till Breiviks massmord.
I sin bok reflekterar Jensen också över dessa saker och skriver:
I mitt privatliv är jag en ganska stillsam man som vanligtvis sitter med näsan i en bok eller ser en film. Det är svårt att se en rationell grund till att sådan stillsam person som jag kan utlösa så kraftiga reaktioner som jag har gjort.
Han konstaterar att veckorna efter den 22 juli 2011 kanske vissa undersökningar var befogade. Då var det fortfarande oklart om det fanns några fler ”tempelriddar-terrorister”, men fokuset på honom som person fortsatte många år efter att detta var helt utrett. Jensen fortsätter:
Jag kan inte finna någon annan förklaring till detta än att jag trampar på några väldigt ömma tår hos många maktmänniskor genom det jag skriver. … När folk som växte upp i kommunistiska samhällen tillfrågas om vad de hatade mest, svarar många; lögnerna. Praxisen att systematiskt ljuga och förakta dem som säger vad de verkligen tycker är ett kännetecken på ett totalitärt samhälle. Denna lögnkultur som känns igen från kommunismen i Öst sprider sig nu i det multikulturella väst. … Lögnen förgiftar inte bara enskilda individer. Den förgiftar hela samhället. (S 418)
Modet att säga sanningen och våga gå mot strömmen
Den första upplagan av ”Vitne till vanvidd” kom ut 2015. Inför bokens utgivning hade Jensen fått 75 000 norska kronor i bidrag från Fritt Ord för att kunna skriva boken. Detta blev ett diskussionsämne som fick många att såga boken redan innan den var skriven. Somliga var kritiska till stödet, andra menade att Jensen precis som alla andra kunde få detta stöd. VG skrev en ledarartikel 2013 där de visserligen ansåg att Jensen kunde få stödet, men menade samtidigt att Jensen hade ”människofientliga ståndpunkter” och ”en människosyn som står i strid med med den värdegrund vår civilisation är byggd på.” Politikern Snorre Valen, från Socialistisk Venstreparti, menade att stipendiet var ett ”hån mot alla dräpta och skadade” den 22 juli.
När boken väl kom ut, där Jensen sakligt går igenom alla anklagelser som kastats mot honom och gör upp med de journalister och akademiker som så flitigt byggt sina egna karriärer på att svartmåla honom och spinna storyn om Breiviks vansinnesdåd, så möttes boken med tystnad.
Recensioner, likt denna, var få. Ingen har alltså sagt att Jensen har fel, när han i sin bok vederlägger sina kritiker. De har bara svarat med tystnad, genom att inte säga någonting alls. Detta samtidigt som etablerad norsk media har publicerat andras böcker som handlar om Peder ”Fjordman” Jensen. Men hans egen berättelse har i stor utsträckning förtigits av etablerad media. De recensioner han fått har kommit från alternativmedia. I Norge av document.no, här i Sverige av Jan Sjunnesson på tidigare Avpixlat och av den systemkritiska bloggaren Julia Ceasar.
Det är beklagligt och säger mycket om vår tids etablerade media. De är inte primärt sanningssökare. Vad de med sin journalistik eftersträvar kan variera: förklädd ideologisk aktivism kan stundom vara ett motiv; att passa inom de etablerade åsikter som accepteras inom deras skrå kanske ett annat; Och simpla saker som ryggdunkningar och en möjlighet att tjäna pengar är säkert ytterligare ett.
Det som är slående med Jensens bok är att han skiljer sig från mängden och vågar gå mot strömmen. Han är en sanningssägare. I delar av inledningen och i bokens sista kapitel berättar han varför han trots alla umbäranden, väljer att fortsätta skriva. Han förklarar att han genom vad han har utsatts för fått ett slags livstidsstraff utan att ha gjort något kriminellt. Han tror heller inte att det hjälper att varna för de saker han vill varna för. Det trodde han för 15 år sedan, men nu gör han inte längre det. Tiden och processen har gjort honom cynisk. Men likväl vill han skriva, han anser att det är en plikt att ändå försöka kämpa för framtida generationer som en dag ska ärva det land som idag formas. Därtill kan skrivandet vara en dokumentation över vår tid, som kommande generationer senare kan bedöma i utvärderingen av den tid som nu är. Slutligen konstaterar han att man också kan skriva av ren självrespekt. Vår tids samhällsanda präglas av lögn, genom att skriva det man anser vara sant kan man ta avstånd från rådande samhällsanda där lögn tolereras. Jensen förklarar:
Man bör skriva det man tror är sant, även om det kostar på. Det har aldrig gått att utan kostnad följa sitt samvete. Det kommer heller aldrig att bli så.
I sitt avslutande kapitel så förklarar han att han började att skriva när han kommit hem till Norge igen i början av 2000-talet. Han drevs av en pliktkänsla att varna för de problem han sett att hans land skulle drabbas av. De problemen har sedan dess växt i omfattning. Vi kan idag se dem och måste agera. Här några citat från det avslutande kapitlet där Peder Jensen är tydlig med vad han vill varna för och varför han vill det.
Det är totalt orealistiskt att lösa alla sociala problem genom migration av bokstavligen miljarder människor. De allra flesta problem i länderna i syd måste lösas lokalt. Det finns inget annat alternativ. (S 349)
Han fortsätter:
Tyvärr kommer många som kommer från dysfunktionella samhällen att ta med sig sin dysfunktionella kultur dit de flyttar. Som ett direkt resultat av detta har vi växande etniska ghetton i städer över hela västvärlden som är starkt präglat av sociala problem. Hur länge kan detta fortsätta innan de nykomna invandrarna har gjort västliga länder lika dysfunktionella och ödelagda som de hemländer de en gång lämnade? (S 353)
Vidare:
Vår viktigaste förpliktelse är att bevara våra egna nationer och efterlämna ett tryggt samhälle till våra efterkommande. Vi har ingen förpliktelse att begå nationellt självmord. (S 357)
Det handlar om en grundläggande fråga: Vill vi att något som kan kännas igen som europeisk civilisation ska fortsätta existera om hundra år? Om vi önskar det så kan inte det naivt farliga idealet om öppna gränser upprätthållas särskilt mycket längre. Personligen kan jag leva med att Europa inte längre är globalt dominerande. Jag kan däremot inte leva med att europeisk civilisation försvinner, eller reduceras till ett bihang åt den arabisk-islamiska världen. Det skulle heller inte vara bra för världen i dess helhet om detta skulle ske. (S 361)
En enorm samhällsomdaning, en slags revolution med potentiellt permanenta konsekvenser, har satt igång med en skrämmande liten verklig debatt. (S 365)
Västliga eliter tror inte längre på nationalstater, åtminstone inte för européer (att stödja en nationalstat för palestinska muslimer är däremot acceptabelt). Många infödda européer är däremot förtvivlade över en massinvandring som de inte önskar, men känner att de inte når fram genom den politiska processen. De känner sig svikna. Detta är potentiellt en stor källa till instabilitet under åren som kommer. Politiska myndigheter måste visa handlingskraft och göra det som är nödvändigt för att få invandringen under kontroll. Så länge det inte görs kommer konfliktnivån att fortsätta öka. (S 371)
Islam utgör ett synnerligt problem. … När muslimer ökar i antal blir de mer aggressiva när det gäller att etablera den islamiska dominans som Koranen förklarar att de rättmätigt ska ha. De kommer då att bruka varje tänkbar anledning, exempelvis en tecknad bild, som motivering för våld mot icke-muslimer. Börjar man böja knä inför sådana påtryckningar är det mycket svårt att komma upp på benen igen. (S 375)
Vi har på grund av muslimska problem och våld tyst infört en speciell censur i Väst om islam som vi aldrig skulle ha accepterat i förhållande till något annat. (S 388)
På samma sätt som andra folkslag har rätt att motsätta sig kolonisering så bör också européerna ha rätt att göra detta. Det är intressant att notera att samma grupper som fördömer tidigare europeisk kolonialtid applåderar när resten av världen koloniserar Europa idag. Det är väl dokumenterat att den icke-europeiska massinvandringen kostar mycket pengar. Det innebär i praktiken att infödda européer tvingas finansiera sin egen kolonisering. Detta sker samtidigt från England till Grekland och från Frankrike till Finland. (S 413)
Framtida generationer kommer troligtvis att förundra sig över hur stabila och välfungerande samhällen kunde ödelägga sig själva på det sätt vi är å färde att göra. (S 418)
Europa måste snart bestämma sig om det önskar leva eller begå självmord. (S 445)
I boken omgärdas dessa av mig valda citat med tydliga exempel. Men boken skrevs 2015. Idag 2021 så behövs inte dessa konkreta exempel på samma sätt. De flesta svenska läsare kan placera in valfritt eget exempel i de iakttagelser som Jensen gör. Jensen avslutar boken med att återvända till Breivik, som han menar primärt var sinnessjuk och ingen lärjunge till honom utan primärt blev ett slagträ för sådana som vill tysta de varningar han, och andra som han, önskar framföra:
Lyckligtvis sitter Breivik nu i fängelse. Där kommer han att förbli i många år. Hans vanvett kan inte längre skada andra människor. Det som bör bekymra oss i framtiden är galenskapen hos västliga medier och eliter. De använder en kontinent och en civilisation för ett farligt socialt experiment som har mycket stor sannolikhet att sluta i ett samhällshaveri. Oavsett vilka problem som detta än medför så insisterar de hårdnackat på att fortsätta vägen som leder mot katastrof. Det är ett vanvett som det är skrämmande att vara vittne till. (S 453)
Avslutning: Mina egna reflektioner om Peder Jensens trovärdighet
Här i Sverige betraktades terrordådet i vårt norska grannland på ett mycket ensidigt sätt. Det framställdes som ett kristet terrordåd och den norska regeringen betraktades som handlingskraftiga. Den åsiktskonformism och den häxjakt som sedan följde, som Jensen berättar om i sin bok, har inte beskrivits i Sverige. För många som läser detta är det perspektiv som här skildrats, som utgår från Peder Jensens bok, ny information.
Är informationen trovärdig? Går det att lita mer på Peder Jensens framställning än på hans kritikers, varav några av dessa är betydligt mer kända här i Sverige än Jensen själv är?
Mitt svar är ja. Jensen är trovärdig. Mer trovärdig än sina kritiker.
Den slutsatsen drar jag dels för att jag anser att ”Vitne till vanvidd” verkligen är en bra och mycket läsvärd bok, som av allt att döma framstår mycket trovärdig. När Russel Kirks banbrytande bok ”The Conservative Mind” släpptes 1953, som gick på tvärs med dåtidens USA:s helt dominerande liberala samhällsdiskurser, skrev James Heslin i Library Journal 78:
”…since the book is sure to provoke heated controversy… libraries should have copies available.”
Det är den ärlige intellektuelles hållning till meningsmotståndare. Jensens meningsmotståndare verkar ha utgått från precis motsatt princip.
Men jag finner också Peder Jensen trovärdig för att jag viss mån har gjort precis samma resa, och dragit samma slutsatser.
Terroristattacken mot USA den 11 september 2001 väckte också mitt intresse för militant islam. I samband med Muhammedkarikatyrerna 2005 började jag betrakta ökad islamisering alltmer problematiskt. I januari 2006 skrev jag min första offentliga artikel om ämnet, ”Den intoleranta islamismens fula ansikte”, där jag argumenterade för att Sverige borde ställa sig sida vid sida med Danmark mot de islamiska påtryckningar om ursäkter som kom i kölvattnet av de danska Muhammedkarikatyrerna. Min insikt i problematiken med islamisering stärktes när jag 2007 besökte en svensk moské som gav en helt motsatt bild av islam än den romantiserade bild som gavs på min universitetsutbildning. Samma år skrev jag boken ”Västvärldens möte med militant islam” där jag drar ungefär samma slutsatser som Jensen.
Därtill fick jag kontakt med delar av samma rörelse som Peder Jensen, i mitt fall i synnerhet USA:s islamkritiska konservativa rörelse, och då främst Robert Spencer, som jag intervjuat vid några tillfällen och även skrivit några texter för på hans sida Jihad Watch. De kontakter jag fick, och den insikt jag sedan länge haft i USA:s konservativa rörelse, fick mig genast att förstå att den bild som pumpades ut av svenska akademiker som Mattias Gardell och andra, var felaktig. De förstod inte, eller demoniserade medvetet USA:s islamkritiska konservativa rörelse.
Jag noterade att detta började göras direkt efter 22 juli 2011 och skrev i september samma år, i min lokaltidning Allehanda, ett bemötande mot det jag ansåg vara de felaktiga framställningar som följde i kölvattnet av Breivik.
2012 intervjuade jag Mattias Gardell (och Robert Spencer) och konfronterade somliga av Gardells felaktiga framställningar. Vi pratade mest om USA:s islamkritiska rörelse, men Gardell nämnde även Fjordman och sa:
Ska du välja en enda ideolog i Europa så är det väl den norske bloggaren Fjordman. Han skriver oerhört bra. Duktig rasist. Förförisk som en god demagog ska vara. Hans tankar förmedlas mycket mycket flitigt i den här miljön, och är väl kanske den viktigaste ideologen i Europa och skulle säkert mäta sig också globalt.
Gardell deltog som expertvittne på rättegången mot Breivik. Han menade att det existerade ett stort farligt nätverk bakom Anders Behring Breivik. Även om de betraktade detta nätverk lite olika, så var det likväl en vanföreställning Gardell delade med Breivik.
Mitt eget intryck om detta nätverk och USA:s islamkritiska konservativa rörelse, var att rörelsen leddes av personer med hög integritet, och att dessa inte var den samling ”hatare” som sådana som Gardell menade att de var.
När jag läser Peder Jensens bok så bekräftar han det som redan var mina egna intryck av dessa människor. Han berättar om hur Robert Spencer, som kände till hans verkliga identitet, vägrade lämna ut honom till media. Han berättar hur amerikanerna bakom den islamkritiska sajten Gates of Vienna (som jag också till och från följt sedan mitten av 20-00-talet) uppmanade honom att fortsätta skriva när han kände sig nere.
Vi har alltså parallellt dragit samma slutsatser. Jag läste också Fjordman via forumet FOMI där jag var med i mitten av 2000-talet. Men eftersom han skrev anonymt så föredrog jag att läsa helt öppna islamkritiker som Robert Spencer, eftersom jag ansåg att det då var enklare att bedöma deras karaktär, en viktig komponent i bedömningen av deras trovärdighet.
Med sitt framträdande i augusti 2011, med sin bok och den första videointervju som Jensen gjorde så sent som i vintras med Document.no, så är det lätt att betrakta Jensen som mycket trovärdig. Han framstår intellektuellt nyfiken, någon som skriver primärt av intresse för ämnet, och sekundärt för sin publik. Han framstår också reflekterande, eftertänksam och lite försynt, men trots det orädd. Något detta citat i hans sista kapitel visar, där han inte låter andras narrativ kletas fast på honom:
Inga av de många icke-våldsförespråkande skribenterna som Anders Behring Breivik citerar mot deras vilja har någon som helst skuld för hans massmord. Att så skulle vara fallet är en medieskapad myt. … I den grad några andra indirekt har bidragit till att skapa det samhällsklimat som angreppen drog sin näring ur, så är det dem som förespråkar massinvandring, inte dem som kritiserar den. (s 416)
Hans kritiker framstår på motsatt sätt: Som buffliga, ytliga, intellektuellt lata och sådana som primärt skriver för sina läsares skull.
Jag har nu inte läst allt som hans kritiker har skrivit. Jag har läst delar av Öyvind Strömmens bok, vars svenska översättning jag köpte när den kom ut. Jag har inte läst Simen Sætres bok om Jensen/Fjordman, men däremot har jag sett en föreläsning av honom på YouTube, ett 20-minuters sömnpiller. Mitt eget intryck är att dessa experter är mindre kunniga än sina svenska motsvarigheter, och då i synnerhet Mattias Gardell (som jag läst det mesta av, och vars forskningsmetoder jag har stor respekt för även om jag inte delar hans politiska ståndpunkter som jag anser fördunklar hans slutsatser). Gardells styrka är att han oftast är beläst om de ämnen han redogör för, även om han ofta förenklar och målar med alldeles för breda penseldrag, och skapar sina egna narrativ snarare än att sakligt granska sanningen. Men trots det är han ändå kunnig, eller åtminstone beläst, vilket Simen Sætre inte alls tycks vara.
Jag bedömer, utifrån de kvalifikationer jag faktiskt har, således Peder Jensen vara mycket mer trovärdig än sina kritiker. Vilket för mig över till den den sista delen i denna avslutning.
Peder Jensen har de senaste tio åren fått leva som utstött ur sitt eget land. Social stigmatisering och arbetslöshet är priset han fått betala för att han lever efter en princip som borde högaktas, sökandet efter sanningen och modet att stå upp för den sanning han anser sig ha upptäckt. I en sund nation tar man tillvara på sådana personer, man gör dem till till politiska ledare om de är praktiskt lagda, eller till professorer om de är mer teoretiskt sinnade. Det har inte skett i Jensens fall. Istället har motsatsen skett.
Den 22 juli 2011 visade att en massmördare kan massmörda, efterspelet visade att massmedia kan karaktärsmörda. Peder Jensen har stötts ut, och andra, som av allt att döma är mindre belästa, mindre drivna av sanningssökande och när det hettar till sannolikt också fegare, har upphöjts till sakkunniga och experter.
Det vittnar också om en västvärld som snabbt eroderas, inte av rost, men av vanvett.
Ronie Berggren
