Ronie Berggren om Jimmie Åkessons artikel om islamism 2009, om ett naivt kristdemokratiskt parti som fortfarande ligger steget efter, och om hans egen uppgörelse med den akademiska islamapologetiken.
—————-
Första gången jag röstade var i riksdagsvalet 1998. Jag röstade på Kristdemokraterna och gick något år senare med i partiet. 2002 röstade jag också på Kristdemokraterna. Men vid det laget hade 9/11-attacken 2001 inträffat och jag fått upp ögonen för militant islam.
Efter Muhammedkarikatyrerna växte mitt intresse för ämnet. Jag studerade det akademiskt, såväl på universitetet i Umeå som privat. Jag besökte moskéer i Sverige och blev alltmer övertygad om att mitt parti Kristdemokraterna saknade medvetenhet om en snabbt framväxande islamism i Sverige och Europa. En islamism som hotade både kristendomen och Europas sekulär-liberala system.
2006 röstade jag därför på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet, men jag fortsatte försöka påverka det kristdemokratiska parti jag fortfarande var med i eftersom jag dels ansåg att SD, som då inte kommit in i riksdagen, var alldeles för att små för att påverka samt att partiet var alldeles för populistiskt och icke-intellektuellt förankrat för att kunna driva tillbaka den akademiska vänstern företrädd av dem jag hade som lärare, som Mattias Gardell och Mohammad Fazlhashemi. Den akademiska vänster som skapade de mallar som politikerna utanför SD utgick ifrån i sina egna beslut.
SD hade rätt men jag ansåg dem inte redo att ta den akademiska kampen mot de diskurser som drevs på i universitetsvärlden. Den uppgiften tog jag mig istället an på egen hand och skrev 2007 min bok ”Västvärldens möte militant islam” (klicka på länken för att läsa eller lyssna).
Politiskt fortsatte jag sedan att hoppas på kristdemokraterna. KD hade nämligen, utöver en starkare politisk ställning än SD också en aktivt kyrklig kristen väljarbas vars intresse borde vara att värna sig mot kristendomens fiender. Så där kring 2006-2009 försökte jag få mitt parti att tänka om.
Att förmå Kristdemokraterna att tänka rätt
Här ett exempel på hur jag försökte.
Den 24 juli sommaren 2008 skrev KD:s gruppledare i min hemstad Örnsköldsvik en insändare i vår lokaltidning med rubriken ”Alla är vi medmänniskor”. En artikel där han kryddar liberal invandringspolitik med kristna referenser och skriver:
Flyktingmottagning och invandring är inte enkelt att diskutera. Sverigedemokraternas politik som säger t ex att -Sverige har tagit emot alltför många invandrare på kort tid detta har orsakat enorma ekonomiska, social och kulturella problem i vårt land- gör mig både ledsen och bekymrad.
… Det avsevärt mycket fattigare landet Syrien har tagit emot – inte 25 000 som Sverige – utan 1,5 miljoner människor från Irak.
… Vi föddes alla till jorden små och nakna, helt beroende av andra och vi kommer även att sluta lika nakna allihop oavsett hudfärg eller kön. Jag hoppas att de 510 personer som gav Sverigedemokraterna sin röst i kommunvalet i Ångermanland 2006 inte blir fler utan färre framöver. Jag hoppas att människorna här funderar en gång till på om det möjligtvis kan vara så att livet kanske blir bättre om vi behandlar och bedömer andra människor som vi själva skulle vilja bli behandlade. Denna alldeles gyllene regel är 2000 år gammal men aktuellare än någonsin. Läs den, fundera över den och lev efter den – då får vi ett ännu behagligare samhälle.
Välkommen hit till oss – oavsett varifrån du kommer. Här finns plats och uppgifter för dig. Lev här, njut här, lär oss av dig och lär dig också respektera oss, våra lagar och vår kultur. Då bidrar vi – tillsammans – till ett ännu bättre landskap att leva i.
Vi var sedan länge bekanta.
Dels var vi aktiva i samma frikyrka, och därtill var jag medlem i det lokala partiet i Örnsköldsvik där personen ifråga, som alltid var en trevlig och varm person, både uppmuntrade och hjälpte mig in i olika roller. Vi mejlade också lite nu och då. Med anledning av hans insändare så skrev jag därför följande e-mail den 28 juli:
Hej igen Göran,
Jag har just läst din insändare om invandringspolitik, vilket gett upphov till en fråga.
Till att börja med anser jag att du skrev en hel del bra saker i din insändare; som te x att vi svenskar i förhållande till så många andra har det väldigt bra, men att vi kanske borde ägna en dle av vår tid till viktigare saker än vad vi oftast gör. Du skrev också att alla människor har lika stort värde oavsett person. Allt det där är förstås sant.
I slutet av din insändare skriver du att vem som helst bör få komma hit bara de lär sig respektera oss, våra lagar och vår kultur.
Det problem Sverigedemokraterna har med svensk flyktingpolitik är ju dock just det att de inte anser att mängder av de invandrare som kommer hit respekterar vare sig våra lagar eller vår kultur. I din insändare tar du ganska kategoriskt avstånd från SD. Men vad jag undrar är om du själv ser några problem med den svenska invandringspolitiken? Och i så fall vad för slags problem?
Jag vet förstås vad både SD och KD tycker i frågan – men eftersom du skrev en hel insändare om saken vill jag gärna ställa frågan också på ett mer personligt plan.
Jag personligen ser exempelvis stora problem med islam och även med islams utbredande i Europa, något som tveklöst åstadkommits genom just en generös invandringspolitik.
Situationen i Sverige är än så länge inte speciellt besvärlig – i alla fall inte i förhållande till länder som England, Danmark, Tyskland och Frankrike (och de andra länderna nere i Europa) – men problem finns, och enligt min mening är det inte så mycket som antyder att problemen kommer att minska – tvärtom. När miljontals människor flyttar in i Europa medbärandes värderingar och åsikter som helt enkelt inte samstämmer med de ”kristdemokratiska värderingar” som såväl Sverige som stora delar av Europa länge byggts upp av så orsakar det problem.
Några sådana exempel på problem är givetvis de otaliga dödshot som under åren riktats mot te x de olika Mohammedkarkatyrernas tecknare. Till det kan läggas morden på dem som på något sätt kritiserat islam. Till det kan också läggas kraven på särbehandling av muslimer som tagit sig de mest absurda uttryck – alltifrån muslimers krav i England att deras sjukhussängar ska vändas mot Mecka 5 ggr om dagen, till krav på speciella muslimska bad, till krav på speciella shariadomstolar för att muslimer ska kunna föra sin familjejuridik i enlighet med Koranens föreskrifter. Därtill kan också läggas de diverse moskéer och muslimska friskolor som otaliga gånger påkommits med att utpeka judar som apor, grisar et c.
Att dessa saker – som är allmän förekommande i nästan hela muslimvärlden – utspelats i Europa gör att detta nu också blivit vårt problem. Innan vi hade en lika generös invandringspolitik fanns detta problem inte. Långsiktigt kommer detta förstås innebära att en mängd européer och svenska med väldigt icke-europeiska och icke-svenska åsikter kommer att påverka också våra officiella politiska ställningstaganden – något som förmodligen också kommer att avspegla sig ganska tydligt även i israelfrågan.
Därför undrar jag alltså om du själv delar uppfattningen om dessa problem – eller om du alls satt dig in i dem?
Avslutningsvis kan jag säga något om ett tänkvärt politiskt dilemma.
Som politiker kan man ställas inför två svåra dilemman – antingen att betjäna sin samtid, eller sin framtid. Båda intentionerna kan ske med mycket goda uppsåt men likväl få två mycket skilda konsekvenser. Ett historiskt exempel på detta är den brittiske utrikesministern Neville Chamberlein och USA:s president Harry Truman:
Under 1930-talet ville Chamberlain till varje pris undvika ett krig mot Hitler. Rent historiskt vet vi att om de allierade hade intervenerat i Nazityskland innan Hitler hunnit bygga upp sin militära struktur och konsolidera sin makt på det sätt han kom att göra, så hade Förintelsen förmodligen kunnat undvikas.
Chamberlain såg dock enbart sin samtid – och förstod att krig skulle orsaka mänskligt lidande – något han till varje pris ville undvika. Därför tecknade han ett fredsavtal med Hitler och utbrast (till Churchills förtret) ”Fred i vår tid!” – givetvis blev det inget alls av den freden, eftersom avtalet för Hitlers del bara var ett spel för gallerierna och ett sätt för Nazistledaren att vinna precis den tid han behövde för att bli tillräckligt mäktig för att inte längre behöva fjäska för de Allierade.
Chamberlain var en samtidspolitiker; han var populär ett kort ögonblick men blev i historiens ljus utdömd som en tämligen misslyckad politiker – medan däremot Churchill, som konsekvent talat om behovet av att konfrontera Nazityskland långt innan någon annan insåg problemen med nazismen – i historiens ljus framstår som en av västvärldens främsta hjältar.
Nästa exempel är Harry Truman; till skillnad från denne (Chamberlain) så var han en framtidspolitiker. Efter Franklin Delano Roosevelts död så stod Truman inför ett svårt val – kampen mot Hitler var i princip över, men kampen mot Japanerna som spred död och lidande över hela bortre Asien fortgick för fullt. USA hade just uppfunnit atomvapnet – och Truman ställdes inför det svåra beslutet att använda eller att inte använda detta vapen.
Konsekvensen av att använda atombomben skulle givetvis bli hundratusentals människors död – men det skulle också innebära slutet på en imperialistisk regim som var precis lika omänskligt grym som nazisterna var i Europa. Truman valde därför efter många överväganden att använda bomben.
Ett beslut som än idag givetvis fortfarande är kontroversiellt – men det resulterade i att tiotusentals amerikanska liv sparades, och det resulterade också i en total kapitulation av det japanska imperiet. Under Koreakriget ville general McArthur använda bomben också mot kineserna efter att dess intervenerat till Nordkoreas fördel – Truman sa nej, eftersom han ansåg att tillräckligt mycket blod redan spillts. Som konsekvens av detta beslut utvecklades Kina till en totalitär supermakt – inte utrikespolitiskt lika grym och imperialistisk som den japanska – men däremot slog man sin egen befolkning i järnbojor i ett halvt århundrade.
Jag tror du förstår kontentan i dessa exempel. En generös och kravlös invandringspolitik är, menar jag, en ganska naiv samtidspolitik. Det är en human politik, oftast skapad med goda intentioner – men också en politik som saknar förmågan att se ”steget längre” och i längden kommer en sådan politik att skörda mindre goda konsekvenser.
I Sverige är idag Sverigedemokraterna det enda parti som försöker betrakta dessa frågor ur ett litet större perspektiv. Det gör också att många väljare dras till dessa. Om KD vill vinna dragkampen med SD så bör KD snarare ta upp de frågor som SD faktiskt till skillnad från de övriga partierna vågar och vill ta upp. Och det för mig tillbaka till frågan jag ställde; huruvida du ser några problem med den nuvarande invandringspolitiken?
/ Ronie
(28 juli 2008)
Det blev ingen påföljande diskussion av detta. Men min analys känns så här i efterhand väldigt mitt i prick. Både om islamismen och om Sverigedemokraterna.
Noterbart är också att jag nämner ordet ”naiv” (som var exakt det ord statsminister Stefan Löfven några år senare själv skulle använda sig av) samt att jag anser att KD:s väg framåt vore att ta upp de frågor som SD tar upp, men som ingen annan vågar eller vill beröra.
Så här i efterhand så hade det verkligen varit vägen framåt för KD, men man valde inte den vägen då och har inte heller gjort det nu.
Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet om islamismen
Den 19 oktober 2009 så skrev Jimmie Åkesson en artikel i Aftonbladet som skulle få stort genomslag. ”Åkesson: Muslimerna är vårt största utländska hot” löd den av Aftonbladet satta rubriken.
I artikeln, som firar 10 år nästa månad, så skriver Åkesson så här:
… dagens mångkulturella svenska maktelit är så totalt blind för farorna med islam och islamisering.
Man utgår från att muslimer inte vill någonting hellre än anpassa sig till ett västerländskt levnadssätt och västerländska normer, liksom att islam i grund och botten är samma sak som kristendom, med den enda skillnaden att muslimer har ett annat namn på gud.
Därmed antar man också att man kommer att kunna tämja islam på samma sätt som sekulära krafter sedan århundraden tillbaka tämjt den europeiska kristendomen och förpassat den till den privata sfären.
Islam skiljer sig dock från kristendom på flera avgörande punkter, till exempel gällande distinktionen mellan andlig och världslig makt och synen på våldsanvändning. Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap. Dessa skillnader har också gjort att islam och den muslimska världen aktivt har avvisat upplysningen och humanismen.
Åkesson går vidare och ställer nästan exakt den fråga som Harvard-professorn Samuel Huntington ställde i sin bok ”The Clash of Civilizations”, nämligen den om huruvida de muslimer som kom till Europa, europeiserades? Eller om Europa islamiserades av de muslimer som kom till Europa? Åkesson skriver:
Så här långt tvingas man dock konstatera att islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam.
Åkesson fortsätter:
För 20 år sedan tror jag att de flesta svenskar skulle ha mycket svårt att tänka sig att islam skulle komma att bli Sveriges näst största religion, att svenska konstnärer som kritiserar eller skojar med islam skulle leva under ständigt dödshot, att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige, att svenska landsting skulle använda skattebetalarnas pengar till att skära av förhuden på fullt friska småpojkar, att Sverige skulle ha flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna, att svenska badhus skulle införa separata badtider för män och kvinnor, att svenska kommuner skulle överväga införandet av könssegregerad simundervisning i skolorna, att frysdiskarna i våra livsmedelsbutiker skulle erbjuda ritualslaktat kött samtidigt som svenska förskolor slutar att servera fläskkött, att svenska skolor skulle införa nya lov för att fira avslutningen på Ramadan samtidigt som kyrkliga skolavslutningar förbjuds på fler och fler skolor och så vidare.
Allt detta är i dag en del av den svenska verkligheten. Frågan är hur det ser det ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet. Den mångkulturella samhällseliten ser kanske denna framtid som en färgglad intressant förändring av ett Sverige och Europa som man allt som oftast förnekar ens någonsin har varit ”svenskt” eller ”europeiskt”. Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.
Mer klockrent än så där kunde det inte uttryckas.
Kritiken mot Åkesson blev omfattande, men jag instämde helt i artikeln, och bestämde mig där och då att ge upp hoppet om kristdemokraterna. Jimmie Åkesson ansåg jag nu utan tvivel vara Sveriges mest klarsynta partiledare.
Uppgörelsen med den akademiska vänstern
Men trots att jag gillade Jimmie, så betraktade jag fortfarande Sverigedemokraterna som ett parti fyllt av kufar och ansåg inte att SD överhuvudtaget skulle gynna min egen önskan att vistas i de vänsterakademiska miljöerna och där konfrontera deras egna diskurser på deras egen planhalva.
Att gå med i SD skulle snarare bakbinda mig och förhindra min egen forskning från att betraktas som saklig och neutral. Därför gick jag inte med i SD utan fortsatte att stegvis göra upp med den islamapologetiska och vänsterakademiska miljö jag under flera års tid befunnit mig i.
Julen 2010 utsattes Sverige för sitt första jihadistiska terrordåd när terroristen Taimour Abdulawahab sprängde sig själv i Stockholms julrusch. Tanken var förstås att fler skulle dö, men som tur var så var han den ende att avlida.
Händelsen startade emellertid en diskussion om islam. Socialdemokraterna i min hemstad Örnsköldsvik bjöd då in en av mina gamla lärare från Umeå Universitet, för att i skuggan av terrordådet föreläsa om islam. Läraren hette Mohammad Fazlhashemi som förklarade vikten av att nu inte stigmatisera muslimer. Jag var på föreläsningen och skrev sedan följande artikel i vår lokaltidning Allehanda med rubriken ”Den svenska islamdebatten måste förnyas”:
Den 20 mars talade idéhistorieprofessor Mohammad Fazlhashemi om islam på Folkets park i Örnsköldsvik efter inbjudan av socialdemokraterna. Han beskrev hur varierande muslimer historiskt betraktat sin tro och att det inte går att göra stereotypiska föreställningar om “vad islam är” som te x SD gör för att måla islam i sämsta dager.
De flesta svenskar vill inte vara intoleranta men har – inte minst efter Stockholmsdådet – vissa frågor om islam – frågor som Fazlhashemi och Sveriges ledande islamologer blockerat från att diskuteras genom att hamra in att bara fördomsfulla, rasistiska bondlurkar gör ens en antydande koppling mellan islam och terrorism. Och inte ens en uppriktigt undrande svensk vill gärna framstå som en intolerant, fördomsfull, rasistisk bondlurk.
Akademiker bör dock inte bara lyfta fram hur muslimerna gav Europa algebra och skrivpapper för tusen år sedan. Tvångskonverteringar och islamisk imperialism måste också diskuteras, inte ignoreras eller ursäktas. Det går att skilja islams dåliga sidor från de positiva – det har vi gjort med alla andra civilisationer. På 1950-talet drev filosofiprofessor Ingemar Hedenius en kritisk kristendomsdebatt som resulterade i att kristendomen förblev en viktig del av svensk kultur men inte längre lärdes ut som allenarådande sanning. En liknande debatt behövs idag om islam – något vår tids akademiker borde förespråka snarare än ställa sig i vägen för.
… Den svenska islamdebatten behöver en uppgradering. Någon sådan gjordes inte på Folkets park.
Jag fortsatte min akademiska uppgörelse.
2012 intervjuade jag religionsprofessor Mattias Gardell och gjorde ett poddavsnitt där jag konfronterar hans teser om islam och påvisar varför jag anser dem vara felaktiga. Det kan höras här där jag även går in på debatten om och framställningen av Sverigedemokraterna.
Mitt försvar av Sverigedemokraterna ifrågasätts från kristdemokratiskt håll
Men samtidigt som jag själv fokuserade på att försöka skapa en akademisk debatt och givetvis på mitt projekt Amerikanska nyhetsanalyser som jag byggde upp under samma tid, så försvarade jag alltid Sverigedemokraterna offentligt.
I samband med riksdagsvalet 2014 så skrev jag följande på Facebook:
Tidigare omnämnde kristdemokrat svarade då:
Den 31 december 2017 när poliser i hela Europa mobiliserade för att hålla nyårsfirandet säkert, inte minst från utländska sexuella förövare, så skrev jag följande Facebook-inlägg:
Kristdemokraten kommenterade och en konversation följde:
Kristdemokraterna, fortfarande steget efter
Jag hade rätt mycket tidigt.
Dagens kristdemokratiska ledning är något nyktrare än man var när partiet leddes av Alf Svensson och Göran Hägglund och jag fortfarande var medlem. Men KD ligger fortfarande steget efter. I dagarna diskuteras ett eventuellt bygge av ett islamiskt center i Uppsala. Sverigedemokraterna har tagit ledning i att motsätta sig bygget. Men även Kristdemokraterna i Uppsala motsätter sig projektet.
I ett Facebook-inlägg den 13 september skriver Kristdemokraterna Uppsala följande:
Det är ett bra budskap av ett kristdemokratiskt parti mycket alertare än när jag själv var medlem.
Men jag gjorde ändå följande Facebook-inlägg där jag specifikt kritiserar referensen till Mohammad Fazlhashemi:
Kristdemokraternas halvdana motstånd mot islamistbygget i Uppsala:
Jag lämnade Kristdemokraterna för 11 år sedan av en väldigt konkret anledning: Jag insåg att de var blinda för den framväxande islamismen.
När jag pluggade islam, statsvetenskap och annat så hade jag en lärare som hette Mohammad Fazlhashemi. Han var lärare vid Universitetet i Umeå, där jag alltså studerade, på den tiden.
Han tillsammans med Mattias Gardell och en del andra islamologer stod då på frontlinjen i försvaret av islam i Sverige. De hade alla gemensamt att de hade vänsterdiskurser i sin syn på Israel och USA (som nästan alla i Umeå hade).
Sedan dess har Gardell tappat all trovärdighet, men Fazlhashemi får fortfarande sitta i TV-sofforna som någon slags trovärdig expert. Jag minns mycket väl när han kväste kritiska röster — när han vägrade svara på seminariefrågor om hans egen syn på homosexualitet (där man i vänster-Umeå så klart hade inställningen att det var en vit, kristen rasistisk fördom att muslimer var homofober) – så vid ett tillfälle gav mina kurskompisar honom möjlighet att avväpna alla fördomsfulla islamkritiker, genom att helt enkelt förklara inför klassens hans egen och islams syn på homosexualitet.
Det var ingen provokativ fråga, utan en fråga ställd i all välmening — äntligen kunde han skingra molnen och alla kunde skratta åt de otäcka islamofoberna.
Men Fazlhashemi gav så klart inget rakt svar. Han sa absolut inte vad han själv tyckte, utan orerade litegrann om islamisk idéhistoria, att det fanns muslimska feminister och liknande. Raka svar fick man söka någon helt annanstans.
Jag har följt hans utspel sedan dess. Där han alltid balanserar: då, när jag pluggade, avfärdade han i princip all islamkritik. Senare, när ISIS kom och ingen längre kunde blunda för salafi-jihadismen (inte ens förblindad svensk media), så började han prata om just den som ett problem — en avart, men ett problem. Men sen drog han gränsen där.
Det är så han gör och alltid har gjort. Jag har mängder av exempel.
Men inget av det vet kristdemokraterna, eftersom de inte hängt med i detta från början, utan bara hoppar på i sista sekund. Nu är man emot moskébygget i Uppsala — och använder, som skärmdumpen nedan från KD:s Facebook-konto visar, Mohammad Fazlhashemis argument – av alla människors – som utgångspunkt för att rationalisera sitt motstånd.
Jag lämnade KD för att de inget dög till i denna fråga. Så verkar fortfarande vara fallet. Däremot är deras ställningstagande givetvis bra. Men leder de? Går de i spetsen? Står de på frontlinjen? Förstår de djupet i debatten?
Nä, inte ens i närheten.
Här ett tips till KD: En lång artikel jag skrivit som till stor del handlar om Mohammad Fazlhashemi och hans ständiga stick-argument för att vilseleda. Nu senast verkar han ha fått KD på kroken. Enjoy: http://www.ronie.se/vansterakademin/2018/02/23/de-som-forringar-att-rakhmat-akilov-var-en-islamisk-terrorist-vilseleder/
Klicka här för att läsa min artikel från 2018 om Fazlhashemis långa historia av problematisk argumentering. Vill man på djupet göra upp med den framväxande problematiken så är han en lika dålig referens som Mattias Gardell och Masoud Kamali även om Fazlhashemi framstår mer städad än de två andra och får vara med i finare sammanhang än de.
Avslutning
Så för att sammanfatta. Kristdemokraterna har varit blinda för den snabbt växande islamismen, som är Europas ”största utländska hot sedan andra världskriget”.
Sverigedemokraterna har haft rätt från början.
Nu behövs en konfrontation med de diskurser som präglar nästan alla Sveriges akademiska institutioner som i sin tur påverkar såväl populärkultur som politiker. Kristdemokraterna har idag en viktig roll att spela men är, som deras senaste referens visar, fortfarande steget efter. De blir bättre och har värvat kunniga människor som exempelvis Per Gudmundson. Men de förstår fortfarande inte diskurserna på djupet, de har inte hängt med på riktigt. Och har framförallt ingen lång konsekvent historia i kampen mot vår tids allvarligaste totalitarism. Det har däremot Sverigedemokraterna.
Därför är det nu hög tid för Sverigedemokraterna att så här tio år efter Jimmie Åkessons klarsynta artikel, axla ledarskapet och på allvar bli partiet som på bred front konfronterar islamismen i vårt kära Sverige. Nästan ingen annan gör det nämligen, och de få som försöker gör det inte tillräckligt bra.
Ronie Berggren
