Ronie Berggren om varför den jämförelse som brukar göras mellan den amerikanska- och övriga protestantiska världens fördomar mot judar och katoliker, inte är ett lämpligt argument för att avfärda islamkritik. Vare sig i Sverige eller i USA.
——–
USA grundades av anglo-protestantiska kristna. Även de mest religionsskeptiska författningsfäderna som Thomas Jefferson och Thomas Paine högaktade protestantisk kristendom som de ansåg höll ihop det amerikanska statsbygge som konstitutionen lagt grunden till.
Fram till 1800-talets slut utgjorde protestanter inte bara en befolkningsmajoritet utan var nästan allenarådande.
När katoliker och judar kom till USA under 1800-talets sista årtionden var de amerikanska protestanterna skeptiska och utsatte dem för spe och mobbning som ibland tog politisk form som exempelvis i 1850-talets Know Nothing Party, som motsatte sig katolsk invandring.
Motståndet mot katolikerna handlade dock inte om frågor som nattvard eller barndop (sådana schismer var protestanterna sedan länge vana vid) utan om huruvida de icke-protestantiska immigranternas tro verkligen var förenlig med USA:s konstitution.
Nix, sa de flesta amerikaner.
För att bli accepterade tvingades därför både judar och katoliker att bevisa att de var lika amerikanska som den protestantiska majoriteten.
Det tog tid. Men så småningom förstod det protestantiska USA att dessa andra grupper verkligen var lojala amerikaner. Den protestantiska antisemitismen ebbade ut på 1950-talet efter Förintelsen och kriget mot Hitler. Och antikatolicismen punkterades på 1960-talet när John F. Kennedy blev president.
Idag finns i USA en skepsis mot islam med skillnaden att dagens politiker vill låta muslimerna slippa den luttring som katoliker och judar utsattes för innan de blev accepterade. Muslimer anses inte behöva bevisa sin lojalitet eftersom katoliker och judar redan bevisat att minoritetsgrupper kan vara lojala mot USA.
En som resonerat så är den kanadensiske författaren Doug Saunders, som skriver om detta i sin bok ”Myten om den muslimska flodvågen” från 2012. Den 9 augusti 2013 så recenserades boken i Göteborgs-Posten av Eva-Lotta Hultén som skriver:
I boken Myten om den muslimska flodvågen visar den kanadensiske journalisten Doug Saunders att allt det som idag påstås om muslimer bara är ett eko av tidigare fördomar, som då handlat om katoliker och judar. Muslimerna är lika lite som dessa grupper mentalt väsensskilda varelser som vill leva i avskilda enklaver i sina nya länder. Allt – Saunders hänvisar till en lång rad studier från USA och Europa – tyder på att de precis som tidigare invandrarvågor anpassar sig relativt snabbt både vad gäller barnkullar och värderingar.
För den som ibland känner sig stå svarslös i mötet med fördomsfullhet och vardagsrasism är Saunders bok en oumbärlig källa till svar på tal.
En annan som driver samma resonemang är religionsprofessor Mattias Gardell, som i en intervju med SVT den 8 februari 2019 sa om islamofobin:
– Jag är ganska säker på att antimuslimsk rasism kommer att sjunka undan. För 100 år sen var det svårt att vara katolik och man har tidigare pratat om judar som om de vore ett problem. Men det förändrades och det ger hopp tänker jag.
De här resonemangen gäller emellertid bara om islam verkligen kan jämställas med katolicism och judendom. Historien visar att detta inte kan tas för givet. Ett antal muslimska terroristattacker har genomförts som saknar katolsk eller judisk motsvarighet, till exempel 9/11-attacken 2001, Fort Hood-attacken 2009, Boston maraton-bombningen 2013, Chattanooga- och San Bernadino-skjutningarna 2015, attacken på gayklubben i Orlando den 12 juni 2016 för att bara nämna några exempel.
Sådana terrorister kom aldrig från de katolska eller judiska miljöerna. Ej heller från invandrade tyskar eller japaner – trots att amerikaner betraktade sina tyska landsfränder som landsförrädare under första världskriget och japanerna internerades preventivt av regeringen under det andra.
Däremot har hundratals radikala muslimer anslutit sig till Islamiska staten som krigar mot USA. De har därmed visat att deras lojalitet ligger hos just en främmande makt.
USA:s islamiska miljöer har inte tagit ansvar för detta, utan avfärdat ifrågasättanden som islamofobi. De har utnyttjat amerikanska myndigheters rädsla för att stigmatisera oskyldiga (vilket naturligtvis är en sund inställning hos myndigheterna om den inte missbrukas).
Terrorhändelserna och frånvaron av islamisk självkritik visar dock att frågor om islams kompatibilitet med amerikanska värden och muslimers lojalitet mot USA inte kan avskrivas med hänvisning till USA:s tidigare erfarenheter av olika invandrargrupper.
Vägen för USA:s muslimer att fullt ut bli accepterade är att gå igenom samma process av frågor och ifrågasättanden som tidigare grupper fått genomgå, tills frågorna blivit besvarade.
Det legitimerar självklart inte hat mot muslimska individer som alltid måste respekteras som personer. Men att öppna dörren på vid gavel för muslimsk invandring med hänvisning till tidigare fördomar mot katoliker och judar är fel väg att gå. Det öppnar för godtroget bejakande och naivitet och att man missar problem som i själva verket behöver belysas. Något både USA, Europa och Sverige har många exempel på.
Faller man i det ena diket måste läxan vara att lära sig hålla balansen, inte att trilla ner i det andra. Det behöver västvärldens politiker inse.
(OBS: Detta är en uppgraderad version av en artikel som ursprungligen publicerades på Det Goda Samhället, den 26 juni 2016)
Ronie Berggren
