Ronie Berggren förklarar i en artikelföljetong den pågående konflikten i Etiopien. I denna första del beskrivs den etiopiska demokratins uppkomst med valet av premiärminister Abiy Ahmed 2018, det forna diktaturpartiet TPLF:s önskan att hämnas och den sammandrabbning som sedan följde.
—————
UPPDATERING: 2021-12-29
Läs också:
———-
Konflikten i Etiopien – del 2: Etiopien vinner kriget genom att inte låta sig dikteras
Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering
Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara
Konflikten i Etiopien – del 5: #NoMore – kampen mot västvärldens ensidiga medianarrativ
Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap
Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig
Konflikten i Etiopien – del 8: En dialog för framtiden
———-
Sedan ett år tillbaka pågår ett inbördeskrig i norra Etiopien. Genom rubriker och meningar som ”Båda sidor i konflikten i Etiopien hävdar framgång”, och: ”Båda sidor anklagas för bedrövliga krigsbrott mot civilbefolkningen”, skapas i västlig media en bild av att parterna är av samma skrot och korn och bär samma skuld till konflikten.
Denna artikel syftar till att förklara varför så inte är fallet. Genom att beskriva de olika parterna och ge det övergripande perspektivet önskar jag visa att det finns en moralisk och en omoralisk sida i konflikten att välja mellan. Den etiopiska regeringen står för demokrati och nationell sammanhållning byggd på gemenskap. Den andra sidan, rebellgruppen Tigray People’s Liberation Front (TPLF), står för diktatur, brott mot mänskliga rättigheter och etnisk nationalism som håller samman med järnhand.
Om västvärlden inte tydligt ställer sig på rätt sida i denna konflikt, kommer det att få storpolitiska konsekvenser. Vakuumet som Väst då lämnar kommer att fyllas av Kina. Vilket på lång sikt kommer att vara förödande både för väst och Etiopien och även för andra afrikanska länder som knyter upp sig till Kina.
Denna text syftar till att ge läsare tillräckliga grundkunskaper för att kunna göra ett eget rationellt ställningstagande.
Bakgrunden
Etiopien är ett av världens urkristna länder, det andra landet i historien efter Armenien, som gjorde kristendomen till statsreligion. Legenden gör gällande att Israels konung Salomo och drottningen av Saba fick sonen Menelik, som blev Etiopiens första salomonske kejsare. Därtill är Etiopien det enda landet i Afrika som aldrig har blivit koloniserat vare sig av islam eller av Europas kolonialmakter. Etiopiens gränser är alltså inte en produkt av västerländska makters linjalstreck på en världskarta utan gränser som växt fram utifrån landets egen framväxt och konflikter. Under några år på 1930-talet ockuperades Etiopien av Mussolinis fascister, men någon kolonisering av landet blev aldrig av. Etiopierna enades och drev ut italienarna. I stora delar av västvärlden växte under ockupationen en rörelse fram som stödde Etiopiens kamp mot fascismen. Och i synnerhet svarta i USA började bygga sin egen svarta identitet utifrån etiopiernas stolta kamp mot vita erövrare.
Fördelen med att inte bli koloniserade var att Etiopien värnade sina egna traditioner, sin egen kultur och historia. Nackdelen var emellertid att de inte fick del av allt gott som den europeiska koloniseringen också förde till Afrika. Moderniseringen kom inte till Etiopien. Det uråldriga kejsarsystemet som på 1900-talet leddes av kejsare Haile Selassie I var trögt att reformera och stort missnöje växte samtidigt som världen globaliserades. Det paradoxala med detta var att kejsaren blev allt mindre populär på hemmaplan, samtidigt som han kultförklarades bland de växande Etiopien-romantikerna i omvärlden. Kejsare Selassie var ortodoxt kristen, så som Etiopien varit i 2 000 år, men han skulle också lyftas upp som en subkulturell semi-gud inom rastafari-rörelsen på Jamaica, som snabbt spreds till andra delar av världen. Men det är en annan historia.
Etiopien moderniserades inte på det sätt befolkningen var nöjda med. Totalitarismen skulle därför också komma till Etiopien, men inte via utländska ockupationsmakter utan från de egna landsmännen. Marxismen svepte under denna tid fram som det lockande alternativet för afrikansk självständighet i spåren av den europeiska kolonialismen. Till Etiopien smög sig marxismen in via den akademiska vänstern och tog sin främsta skepnad i den marxist-leninsitiska Derg-juntan som leddes av Mengistu Haile Mariam, som själv anslutit sig till marxismen på 1970-talet.
1974 gjorde dessa en revolution lika dramatisk som den i Sovjetunionen och Kina genom att profitera på statlig byråkrati och folkligt missnöje. Kejsare Selassie I störtades och mördades året senare av den nya regimen. Etiopien blev en kommunistisk diktatur, som följde alla andra kommunistiska diktaturer i fotspåren: Mellan 1976-78 bedrevs Etiopiens ”röda terror” där 500 000 politiska meningsmotståndare mördades. När barn gick till skolan morgnarna kunde de se hela familjer som mördats under natten, ligga döda längs gatorna. Alla kyrkor stängdes ner. Förtrycket var totalt.
En miljon etiopier (till stor del tigrayaner) svalt ihjäl mellan 1983-85 när kommunistregimen, precis som Stalin på sin tid gjort, använde massvält som vapen. Starka band skapades mellan Etiopien och Sovjetunionen.
Ett minnesmuseum över kommunismens grymma era som varade till 1991 finns i Etiopiens huvudstad Addis Ababa.
Kommunisternas styre väckte dock vrede. En rebellkoalition (EPRDF) skapades av TPLF (Tigray People’s Liberation Front). TPLF:s bas var hos folket i Tigray-regionen i norra Etiopien. Tigrayanerna är en minoritetsgrupp bestående av cirka 6 miljoner människor i jämförelse med Etiopiens idag i dess helhet cirka 110 miljoner invånare. TPLF byggde emellertid en allians med de större folkgrupperna, Amhara, Omoro och Ethiopia Peoples’ Democratic Front (SEPDF). De fick även stöd av USA, som ville bygga allianser mot kommunistregimen. Rebellalliansen var visserligen på pappret också marxister, mer specifikt maoister, men inte hårdföra marxister som den sittande Derg-regimen. TPLF var framförallt inriktad på landsbygden, de som ville stå fria från den kommunistiska centralregeringens förtryck.
1991 segrade EPRDF-alliansen och Derg-regimen störtades. I Europa skakade samtidigt Sovjetunionen under glasnost och perestrojka, och Moskva kunde nu inte längre backa upp brödra-regimen i Etiopien. Derg-regimens ledare Mengistu flydde till Zimbabwe där han fortfarande uppehåller sig.
Efter maktövertagandet 1991 suddade EPRDF-alliansen ut sina egna spår av marxism och tydde sig till USA. EPRDF bestod även när de tagit över tyglarna av den koalition som skapats under kriget. Men tigrayanska TPLF var den helt dominerande parten, där de andra blott var undergivna medlemsorganisationer.
För enkelhetens skull kommer därför den regim som styrde mellan 1991 och 2018 benämnas som just EPRDF/TPLF-regimen.
TPLF-regimens 27 år vid makten
Etiopien kastade av sig marxismen och tydde sig alltmer mot USA. En ny tid väntade för Etiopien. Från amerikansk sida betraktade man EPRDF/TPLF hoppfullt. 1991 skrev amerikanen Michael Johns, Afrikaexpert verksam vid tankesmedjan Heritage Foundation att ”there are some modestly encouraging signs that the front intends to abandon Mengistu’s autocratic practices”.
Men hans analys visade sig vara fel. Likt de icke- eller post-kommunistiska regimerna i Asien, som Sydkorea och Taiwan direkt efter sina krig, så blev EPRDF/TPLF-styret ingen demokrati, utan en brutal diktatur i förhållande till de uteslutna majoritetsgrupperna inom sitt eget land. Tusentals politiska dissidenter tillfångatogs, torterades och dödades. 2016 släppte Amnesty International rapporten ”Ethiopia: 25 Years of Human Rights Violations” där de skriver:
When the Ethiopian People’s Revolutionary Democratic Front (EPRDF) took control of the capital, Addis Ababa on 28 May 1991, Amnesty International hailed the day as a “…break with the past” …
However, as Ethiopians celebrate 25 years of EPRDF rule, they have suffered persistent and pervasive violations, in particular, of civil and political rights that has become a hallmark of the EPRDF government.
… The EPRDF government has used legislation to stifle dissent since the early days after it came into power. … The Anti-Terrorism Proclamation (ATP), which came into force in 2009, has also been used to silence political opposition and voices critical of government policy and practice. … Journalists with dissenting views are often silenced, or face arbitrary arrest and detention, torture and other cruel, inhuman and degrading treatment. … Amnesty International’s documentation over the last 25 years indicates that assemblies criticizing the government are not tolerated. In November 1991, Amnesty International reported the killing of at least 20 demonstrators who were protesting against the new EPRDF government.
EPRDF/TPLF-regeringen skapade också ett etno-nationalistiskt statsbygge, där Tigray-politiker fick alla ämbetspositioner medan andra folkgrupper hölls utanför inom ett apartheidsystem. På allas pass skulle den etniska tillhörigheten skrivas ut. Etiopien har 80 olika folkgrupper, och att spela ut grupper mot varandra var en metod som TPLF också använt under inbördeskriget mot den kommunistiska Derg-regimen. Mängder av icke-tigrayanska etiopier flydde landet, som var en etnokrati.
Från amerikanskt håll var man kritiska till människorättsövergreppen, men stod likväl på god fot med TPLF-regimen som man ansåg var det bästa alternativet för att få en stabil allierad i regionen. Utåt var Etiopien en god allierad. Men bland det etiopiska folket växte vreden och missnöjet och stora förändringar väntade, framförallt på 2010-talet.
2018 – från diktatur till demokrati
2018 förändrades Etiopien fundamentalt. Då hade nästan ett årtionde av upprepade protester pågått. 2012 avled EPRDF/TPLF:s ledare Meles Zenawi, som hade styrt landet sedan 1991, antingen som president eller premiärminister. När han dog vågade ingen göra annat än att uttrycka att de sörjde, men inom sig drog många en lättnadens suck.
Zenawi var Tigrayan, men efterträdaren Hailemariam Desalegn kom från en annan del av EDRDF-koalitionen, från Southern Ethiopian People’s Democratic Movement (SEPDM). När protesterna fortsatte valde Hailemariam Desalegn 2018 att frivilligt lämna makten, vilket aldrig tidigare skett i Etiopiens historia.
Det ledde i sig inte till demokrati, men till en intern partifråga om vem som nu skulle ta över ordförandeskapet för EDRDF-koalitionen. Valet föll på Abiy Ahmed från Oromo-folket, som tillträdde som premiärminister i april 2019. Han var bara 41 år gammal och blev då Afrikas yngsta ledare. Därtill blev han den förste någonsin från landets största folkgrupp, Oromo-folket, att leda Etiopien.
Med Abiy Ahmed som ny premiärminister kom de riktiga reformerna till landet.
De politiska fångarna som präglat TPLF:s tid vid makten släpptes ut ur fängelserna, pressfriheten ökade, liberalisering av ekonomin och privat entreprenörskap ökade. Folket gladdes. Taxibilarna i huvudstaden Addis Ababa började krylla av pro-Abiy-slogans. Den politiska bloggaren Atnaf Berhane sa: ”for the first time in six years, I don’t feel like I’m going to be arrested.”
”Abiymania” blev namnet på den glädjeyra som uppstod bland befolkningen.
Efter några månader utsåg Ahmed ett ministerkabinett med femtio procent kvinnor, något bara ett annat afrikanskt land hade. Han själv är evangelikal kristen, men hade haft en muslimsk far och en ortodox kristen mor, och tidigare i sin karriär medlat i konflikter mellan kristna och muslimer. Nu utsåg han en muslimsk kvinna till landets försvarsminister. “Our women ministers will disprove the old adage that women can’t lead”, sa han om kvinnorna i sitt kabinett.
Etiopien har fortfarande långt kvar att gå i den demokratiska utvecklingen men förändringarna som Abiy Ahmed initierade gick tydligt i rätt riktning. De förhoppningar som den amerikanske Afrikaexperten Michael Johns felaktigt haft om TPLF förverkligades på riktigt under Abiy Ahmed.
Abiy Ahmed hyllas i Västvärlden
Etiopiens demokratiska reformation undgick inte västvärlden. I augusti 2018 besökte Abiy Ahmed USA. Ett land med en stor etiopisk diaspora på 250 000 personer. 20 000 samlades på en arena i Minnesota för att hälsa Abiy Ahmed välkommen. En deltagande aktivist som själv hade flytt från Etiopien 2002 sa:
“The level of hope was something we had not seen since the election of Barack Obama”.
Abiy betedde sig som en modern ledare, han kramade dem han träffade och tog selfies. Inför de församlade etiopierna sa han att de måste knyta sig an till den nationella identiteten:
“If you want to be the pride of your generation,” och fortsatte: “then you must decide that Oromos, Amharas, Wolaytas, Gurages, and Siltes are all equally Ethiopian.”
Davos 2019
I januari 2019 inbjöds Abiy Ahmed till World Economic Forum i schweiziska Davos. Han berättade om Etiopiens snabba tillväxt:
“Ethiopia today is among the fastest growing economies in the world, consistently averaging growth of over 9%. Poverty has been halved, and education enrollment has markedly increased”
Han fortsatte förklara att utmaningarna ändå var många och för att få en stabil ekonomi hade han öppnat upp den etiopiska ekonomin för privata aktörer och fritt företagande. Ahmed pratade också om hur han ville bygga Etiopien utifrån begreppet ’Medemer’, ett amharaiskt ord för att ”komma samman”. Det skulle ske, förklarade han, genom tre pelare: En levande demokrati, en energisk ekonomi och regional integration, samt en öppenhet mot omvärlden. Han stod också fast vid att handel skapar vänskapliga förbindelser. Slutligen manade han investerare och alla andra att komma till Etiopien, som hade mycket att erbjuda världen.
På en frågestund efter talet sa moderatorn att han hade talat med en humanitärarbetare i Etiopien som hade sagt att för ett år sedan (innan Abiy kom till makten), så hade folk sagt att de främst var lojala mot sin stam, därefter identifierade de sig som afrikaner och därefter som etiopier. Men nu, förklarade Davos-moderatorn, säger folk att deras starkaste identitet är som etiopier, därefter som afrikaner, efter det sin stamidentitet. Han frågar sedan Abiy hur denne lyckats förändra den mentaliteten på bara 7 månader som premiärminister? Andra ledare, till och med i Europa, skulle kunna lära.
Abiy förklarar att för nio månader sedan var situationen mycket svår. Staten riskerade att kollapsa på grund av de dåliga relationerna i ledarskapet. Diskussioner hölls i veckor, ledarskapet förändrades och det blev en fredlig omställning, vilket inte är helt vanligt i Afrika. Det nya ledarskapet valde sedan att lyssna på allmänhetens önskemål för att tillgodose de verkliga behoven. Man har rest runt och lyssnat, framförallt på deras krav om ökad rättvisa och de brott mot mänskliga rättigheter som tidigare fanns. Genom att släppa ut politiska fångar och upphävda det politiska undantagstillståndet. Alla oppositionspartier inbjöds också, även de som fanns utomlands. Det som nu diskuteras är hur nästa val ska vara demokratiskt och fritt och bättre än tidigare val. Detta i kombination med institutionella reformer, ingav etiopier hopp om framtiden och det blev en bred mittensamling. Mer måste göras, men det är så man gjort, och Etiopien har kommit samman där folk nu känner sig som etiopier först och främst.
Applåder följde.
Abiy Ahmed – en kort biografi
Demokratiska reformer är inte alltid knutna till enskilda personer. Men ibland är de det, och Abiy Ahmeds betydelse går inte att ignorera. Några viktiga saker förtjänar därför att nämnas om hans bakgrund.
Abiy Ahmed är en förhållandevis ung politiker. Han föddes 1976 i byn Beshasha. Han tillhör folkgruppen Oromo. Hans far Ahmed Ali, var muslim och hans mor Tezeta Wolde, var ortodoxt kristen. Han talar sedan barndomen både amahariska och oromo och lärde sig tala tigrinya i den militära motståndsrörelse han anslöt sig till redan som 14-åring, i kamp mot Mengistus kommunistiska regim. I praktiken var han då en barnsoldat.
Ahmed anslöt sig till Oromo Democratic Party (ODP), men motståndsrörelsen dominerades av tigrayaner. Men tack vare att Ahmed kunde tigrinya kunde han avancera inom militären.
Där tjänstgjorde han bland annat i FN:s fredsbevarande styrkor i Rwanda efter folkmordet 1995. När han var stationerad i sin hemby medlade han också i konflikter mellan kristna och muslimer.
Det var också inom det militära han träffade sin hustru Zinash Tayachew, som även bott i USA. Båda är kristna, evangelikala pingstvänner. Abiy Ahmed predikar ibland och hans hustru sjunger gospel.
Under sin tid i militären började han också sina utbildningar. Hans första examen var en Bachelor’s degree i datorvetenskap 2009 från Microlink Information Technology College i Addis Ababa. Därefter en Master of Arts i ledarskap 2011 från Business School vid Greenwich University i London, i samarbete med the International Leadership Institute, i Addis Ababa. 2013 tog han också en Master of Business Administration vid Leadstar College of Management and Leadership i Addis Ababa i samarbete med det kristna amerikanska Ashland University i Ohio.
Han påbörjade också en Doctor of Philosophy (PhD) 2013 vid Institute for Peace and Security Studies, Addis Ababa University. Uppsatsen ”Social Capital and its Role in Traditional Conflict Resolution in Ethiopia: The Case of Inter-Religious Conflict In Jimma Zone State”, skrev han klart först 2017.
I juli-augusti-numret av Horn of Africa Bulletin 2017 skriver Abiy Ahmed om sin forskning i artikeln ”Countering Violent Extremism through Social Capital: Anecdote from Jimma, Ethiopia”. Låt mig citera några stycken bara för att visa att Ahmed är en akademiker:
”The idea underpinning Countering Violent Extremism (CVE) is that violence should not be dealt exclusively with reactive means. Instead, structural causes of extremism such as intolerance, social marginalisation, and economic inequality must all be tackled to prevent transnational violence, regional instability and community tensions.[1] The CVE framework discussed in this paper focuses on the role of social capital in augmenting community resilience derived from people’s interactions in Jimma[2], Southwestern Ethiopia.
… The relations between Muslims and Christians in Jimma have traditionally been amicable, a situation reflected in the joint social undertakings of the communities including Iddir (traditional burial association), Iqub (traditional saving association) and wedding ceremonies.
… Religious conflicts in Jimma area in recent times have been the results of changes in the politico-religious landscape of the post 1991 Ethiopia and Islamic reform movements after the end of the Cold War in different corners of the world including the Middle East and the Horn of Africa. In this regard, the Kingdom of Saudi Arabia, a major actor in the game, began promoting the doctrines of Islam Wahhabism and Salafism.”
Han skriver vidare om hur en lokal konflikt uppstod mellan kristna och muslimer men hur den kunde lösas när ledare från respektive religiöst samfund kom dit för att medla:
The need for someone to step in and assume the responsibility of spearheading the way forward was dire. It was at this time that Kesis Tagay[9] (an Orthodox Christian priest) and Sheikh Abdulhamid (a Muslim) decided to use their long-time friendship to help restore harmony in the area. They exerted influence to establish a traditional conflict resolution institution, i.e. the Religious Forum for Peace (The Forum) which successfully addressed several incidents that otherwise might have led to wider conflicts. Firstly, the fact that the conflict was a religious one in itself provided the individuals, who were religious leaders themselves, with the prerogative to frame their initiatives in religious terms. Secondly, their luck in assuming the leading role in the resolution attempts was coupled with their ability to draw in prominent figures in the process. This is actually the use of what scholars such as Nahapiet and Ghoshal refer to as “the structural dimension of social capital”
Abiy Ahmeds bildning betonas här eftersom västerländsk okunnighet lätt leder till den felaktiga föreställningen att afrikanska ledare är obildade. Afrikas länder är inte lika utvecklade som Europa, men däremot finns ledare som är djupt kunniga, med stor karaktär och integritet. Abiy Ahmed har ett längre och tyngre CV både i utbildning och karriär än de flesta svenska politiker har, som sällan har flera examen och sällan ens några militära eller ens näringslivskarriärer bakom sig, utan är inskolade via partiers ungdomsförbund, från tonåren rakt in i politiken.
Abiy Ahmeds politiska karriär började hos Oromo Democratic Party (ODP), en av de parter som var en del av den TPLF-dominerande EPRDF-koalition som styrde Etiopien från 1991 tills Ahmeds eget sammansatta parti bildades 2019. Resten av historien är ni vid det här laget redan bekanta med.
Nobels fredspris 2019
Redan från början som premiärminister påbörjades fredsförhandlingar med grannländerna. Främst Eritrea, grannlandet norr om Etiopien som legat i krig med den tidigare TPLF-regeringen mellan 1998 och 2000, där hundratusen människor dödats. Därefter hade en kall vapenvila rått, som stundom bröts för smärre skärmytslingar.
Abiy Ahmed lovade tidigt att skapa en riktig fred med Eritrea och bara några månader in i mandatperioden slöt han den 18 juli 2018 ett fredsavtal med Eritreas president Isaias Afwerki. Flygplanslinjer mellan de båda länderna öppnades igen och situationen andades hoppfullhet.
För detta fredsavtal tilldelades Abiy Ahmed nobels fredspris 2019. Den ”Abiymania” som präglade Etiopien, nådde nu även västvärlden.
Nobelkommitténs ordförande Berit-Reiss Andersen motiverade priset utifrån Ahmeds ”… beslutsamma initiativ för att lösa gränskonflikten med grannlandet Eritrera”.
Hon beskrev som Abiy Ahmed som en fredens man med en mångkulturell bakgrund och lovordade också de demokratiska reformer som införts i Etiopien. I sitt eget tal förklarade Abiy Ahmed att han sett krig på nära håll:
”War is the epitome of hell for all involved. I know because I have been there and back. I have seen brothers slaughtering brothers on the battlefield. I have seen older men, women, and children trembling in terror under the deadly shower of bullets and artillery shells.
You see, I was not only a combatant in war. I was also a witness to its cruelty and what it can do to people. War makes for bitter men. Heartless and savage men.
… During the war between Ethiopia and Eritrea, an estimated one hundred thousand soldiers and civilians lost their lives. … so, when I became Prime Minister about 18 months ago, I felt in my heart that ending the uncertainty was necessary. … I believed peace between Ethiopia and Eritrea was within reach.”
Fred hade nu uppnåtts med Eritrea. Lovorden för Abiy Ahmed var många, men vid horisonten skymtade problem som fortfarande var olösta, som de flesta i väst inte kunde skåda.
TPLF – den ruvande skuggan över den nya ordningen
Den kvarvarande skugga som hotade demokratiseringen var de forna makthavarna i TPLF. I en artikel i Foregin Policy av Bronwyn Bruton, som skrevs i samband med fredsavtalet med Eritrea i juli 2018, skriver hon:
”… peace should, in principle, require no more than the withdrawal of Ethiopia’s troops. Unfortunately, that’s the part that will be the most difficult — for reasons that have nothing to with Abiy or with Eritrea.
Although it might seem shocking to outside observers, there is a very clear reason why both leaders are suddenly so eager to cooperate. They are united by the presence of a still-potent mutual enemy: the Tigrayan People’s Liberation Front (TPLF).”
Kriget mot Eritrea hade drivits när TPLF styrde. Tigray gränsade till Eritrea och även om fred kom på pappret så skulle det bli svårt för Abiy Ahmed att implementera freden på riktigt, på grund av att gränsen låg i Tigray och stora delar av den etiopiska militären fortfarande styrdes av TPLF.
Bronwyn Bruton skriver också om de problem på hemmaplan som TPLF fortfarande utgjorde. De saknade politisk makt, men hade kvar den militära makten:
”Abiy has even more reason than Isaias to fear the holdouts in the TPLF. They are the key impediments to political reform in Ethiopia, and since taking office, he has frantically sought to undo their hold on power.
He diminished the military’s authority by lifting a repressive state of emergency, repealed laws that allowed the security forces to label dissidents as terrorists and arrest them, and fired a slew of senior security and intelligence officers, most of whom were Tigrayans.
… Abiy is working hard and fast to gain ground against the TPLF before its bickering leaders can organize a coherent response … The bad news for Abiy is that his maneuvers will probably have minimal effects.
After 27 years of autocratic rule, the TPLF has patronage networks that run deep and are rooted in ethnic demographics. Although Tigrayans represent only 6 percent of Ethiopia’s population, an analysis of the Ethiopian military several years ago found that 57 of 61 generals in mission-critical positions were ethnically Tigrayan. It is estimated that two-thirds of the broader officer class is, too. The entire ethos of the Ethiopian army is based on the mythology of the Tigrayan liberation fighters who defeated the Derg in 1991 — the same people who still personally hold most key security and intelligence posts.
Abiy has started to thin their ranks, forcing the resignation of notorious generals and officials, including Samora and Getachew, a shadowy, J. Edgar Hoover-like figure who has run Ethiopia’s intelligence services for about 30 years. But yanking the titles away from men like this doesn’t make them disappear. Even if it did, Abiy can’t possibly afford to fire 95 percent of Ethiopia’s generals. To consolidate his power, he needs to fire the worst but co-opt the rest, and that process could take years.
Abiy has already completed the easy part of this task. He has fired many old standard-bearers of the TPLF, including Abay Tsehaye, Tedros Hagos, Getachew Ambaye, Tazer Gebregziabhier, and Girma Birru. But they may continue to foment trouble. After being forced to resign from his powerful post as director of the notorious Information Network Security Agency (INSA), for example, Maj. Gen. Tekleberhan Woldearegay went on the radio and — describing himself in Tigrinya as a representative of the military — appeared to call for a coup, calling the new government “an enemy force,” “a threat to the federalist system,” and “not of the people.”
It is unlikely that Tekleberhan and his ilk could persuade the military to openly revolt. But there is no question that spoilers within the TPLF could use various proxies and members of their old patronage networks (including local officials, businessmen, the feared Agazi special forces, and various armed groups operating in the region) to commit violent acts or to trigger ethnic conflict in different parts of the country.”
Hon varnar vidare för vad som kommer att hända om TPLF tar eller försöker återta makten med våld och konstaterar att Väst verkar blinda inför detta:
”If TPLF hard-liners use their influence over the military to illegally retake power — either through assassination, ethnic destabilization tactics, or a coup — Ethiopia will face a civil war.
Unfortunately, though, the powerbrokers in Washington and Brussels seem little concerned with events in Ethiopia. The Trump administration is currently focused on everything except Africa. Besides cooing over Abiy’s reforms, the White House and European leaders appear unaware of the life-or-death power struggle that is unfolding. The European Union and the United States should be sending an unmistakable and public message to the TPLF that any seizure of power will not be tolerated — that aid funding, military cooperation, and political backing will disappear if there is a coup attempt or any other form of anti-democratic interference. Such a message would make it emphatically clear to the hard-liners that a graceful exit is their only option.”
Hon konstaterar dock att USA är tudelat. Man gillar Abiy Ahmed. Men USA:s relation till Etiopien byggdes på alliansen med TPLF. USA har investerat stora summor i Etiopiens militär. De tigrayanska försvarsstyrkorna är ytterst viktiga i kampen mot islamismen i Somalia. Washington kommer därför, menar hon, att försöka balansera på två linor samtidigt.
TPLF vägrar foga sig i demokratin
Bronwyn Brutons analys skulle visa sig vara djupt insiktsfull. Premiärminister Abiy Ahmed fortsatte den demokratiska reformprocessen.
Den 1 december 2019 formade han ett nytt parti genom att slå samman tre av de fyra grupper som ingått i EPRDF/TPLF-styret. Dessa tre var: Amhara Democratic Party (ADP), the Oromo Democratic Party (ODP) and the Southern Ethiopian People’s Democratic Movement (SEPDM). Därtill anslöts även många andra partier till det nya partiet, som inte varit med EPRDF.
Det nya partiet hette The Prosperity Party. Syftet med partiet var att ena landet och komma bort från de etniska motsättningar som den tidigare regimen försökt upprätthålla.
Det enda parti som inte var, och inte ville vara med i detta nya parti var tigrayanska TPLF – det forna regeringspartiet. De lämnade istället huvudstaden och drog sig tillbaka till Tigray-regionen. I tidningen ECADF (Ethiopian News and Opinion) skrev Addissu Admas, i samband med Prosperity Partys bildande 2019:
”What the TPLF’s refusal of joining the Prosperity Party suggests to me first is that it is constitutionally incapable of transcending ethnic politics. Ethnocentrism is embedded in its DNA … having dominated overwhelmingly the EPRDF for the 29 of its 31-year existence, it has become incapable of considering itself as an equal partner of any coalition. Subordinating itself to the will of the other three partners would have amounted to a total abdication.
Thirdly, barring the complete independence of Tigray as a separate country – which in effect would be a total disaster for the people of Tigray – by opting to remain separate, the TPLF appears to be planning for Tigray an autonomy with but a tenuous ties to the rest of the country that none of the other Killils enjoys. In reality, this appears to be the case already.”
Han förklarar vidare att Prosperity Party lyckas skapa enhet istället för etno-nationalism:
”By instituting the Prosperity Party, PM Abiy is also transitioning from being part of an ethnic based party to a national or ideological party, becoming in the process one of the major ones. This, I believe, may lessen the danger of re-enacting the sham elections that were conducted by its former incarnation, the EPRDF. Absent the TPLF from key positions in the political machinery, there is perhaps a good chance that we may finalize truly fair and transparent elections. Hopefully, we shall no longer see those 100% wins!
… What a Prosperity Party without the TPLF suggests is that it is not the Old Emperor in new cloths, but a brand new one … One advantage it has is that a person who is genuinely committed to furthering the welfare of all Ethiopians, and not, as some have hinted, the advantage of a particular ethnic group, leads it.”
TPLF sade alltså nej till att bli en del av Prosperity Party, men i huvudstaden Addis Ababa fortsatte den demokratiska processen dem förutan. Tanken var att Etiopien skulle hålla sitt första demokratiska val den 29 augusti 2020. Allmänna val hade också hållits med början 2005 efter västerländska påtryckningar om större politiska reformer. TPLF, som var starkt beroende av västerländskt stöd, hade tillgodosett kraven. De vann, men EU:s valobservatörer konstaterade att valet inte hade gått rätt till och EPRDF-TPLF behöll då makten.
Nu väntade det första riktiga demokratiska valet i Etiopiens historia. Prosperity Partys möjligheter att nå stora framgångar tedde sig mycket troligt. TPLF hade inget folkligt stöd, knappt ens hos sina egna i Tigray.
Men Coronan gjorde att Etiopiens valmyndighet beslöt att alla val i landet skulle skjutas upp till maj eller juni nästkommande år.
I Tigray beslöt sig TPLF emellertid för att hålla val i alla fall, Coronan och myndighetsbesluten till trots. Det federala parlamentet i Addis Ababa fastslog i en omröstning att ett sådant val skulle vara illegalt och strida mot artikel 9(1) i den etiopiska konstitutionen. Resultaten i valet skulle därför vara icke-bindande och icke-applicerbart.
Men Tigray fortskred. De menade att nödlägesproklamationen utfärdad med Covid-19 som grund, inskränkte demokratin. Att Covid 19 var verkligt och att de själva när TPLF hade regeringsmakten hade använt hotet från terrorism som ett sätt att legitimera förtryck av politisk opposition, tills den nya regeringen avskaffade dessa lagar, sade de ingenting om.
Ett regionalt val hölls sedan i Tigray den 8 september 2020. TPLF fick 98,2 procent av rösterna och alla 152 platser i det regionala parlamentet. ”Ethiopia’s Tigray region holds vote, defying Abiy’s federal gov’t”, löd Al Jazeeras rubrik dagen efter.
Som straff för att valet hållits svarade Abiy Ahmeds regering med att undanhålla somliga sociala bidrag till Tigray.
TPLF attackerar, kriget börjar
Tre veckor senare utfördes den attack som startade det krig som fortfarande pågår mellan den etiopiska regeringen och de tigrayanska utbrytarna.
Den 3 november 2020 lät TPLF-lojala attackera federala militärbaser i Tigray. I Tigrays huvudstad Mekele var personalen primärt administrativ och övertagandet skedde snabbt. Men basen Sero, på gränsen mot Eritrea, kunde intas först efter tio dagars belägring.
På basen i Adigrat vägrades de federala soldaterna till en början att hämta sina vapen för att kunna försvara sig, av en befälhavare som misstänktes vara Tigrayan (en stor del av militärbefälen i hela Etiopien är tigrayaner). Sergant Blucha, en federal soldat som befann sig på basen, redogjorde ingående för BBC vad som hänt:
I was at a camp near Adigrat city, near the border with Eritrea. At around 23.30 on 3 November, I, and other soldiers, received text messages from our comrades at the base in Agula town – about 30km (18 miles) north-east of the Tigray capital, Mekelle – saying: ”We are surrounded. If you can come and rescue us, come.”
Not long thereafter, our camp was also surrounded, with hundreds of TPLF special forces and militias having taken up positions outside. Some of the Tigrayan soldiers – who had left our camp earlier – were with them.
We went to the colonel who held the key to the storeroom where our weapons were kept. We told him to open it.
He refused, saying he did not have orders to do so. He was a Tigrayan, and we suspected he was part of the plan to attack us.
Some soldiers argued with him to open the storeroom; others tried to break open the door. Eventually, we got our weapons. The TPLF forces were already shooting by now.
… We killed more than 100 of them. They killed 32 of us. In my unit, one died and nine were wounded. Most of our deaths were caused by the Tigrayan soldiers who had defected to the other side.
The battle lasted for about 11 hours until noon when our senior commanders ordered us to stop fighting, return our weapons to the storeroom, and to go back to our rooms. We obeyed.
Shortly thereafter the priests and elders of the town came. They negotiated a surrender. At around 16:00, we were ordered to hand over all our army belongings to the TPLF forces. Again, we obeyed.
En annan federal soldat berättade för BBC:
I have been in the army for about eight years. I was also in Adigrat, but at another camp. I was the guard on duty on 3 November, watching the camp from 22:00 to midnight. Some of the soldiers were already sleeping.
Right after I finished my shift I heard gunshots. I had no idea what was happening. I went to see.
TPLF special forces and militia had already surrounded our camp, and they entered it. Most of us were unarmed.
They ordered the soldiers, including myself, to surrender. We refused, saying federal troops could not surrender to regional troops. But in the end we agreed on the orders of our seniors, who were Tigrayans.
Även han berättar alltså om problemen som uppstod då deras befäl, i den etiopiska armén hade befäl som var tigrayaner. En annan soldat berättar om hur attacken kom från ingenstans. Ingen var förberedd på att något sådant skulle ske i Etiopien:
In the eight years I was in Tigray, I never thought this would happen. Just a week earlier, we were helping farmers to harvest their crops and to fight a locust invasion.
Det är också viktigt att förstår hur omfattande attacken faktiskt var. TPLF attackerade de federala soldaterna, men också civila i Tigrays Wolkeit-distrikt, där amhara utgjorde en lokal majoritetsbefolkning. De exakta dödssiffrorna är ännu inte räknade men mellan 6 000 – 10 000 personer mördades. Den amerikanske journalisten Jemal Countess sätter siffran 7 600.
TPLF förnekade länge att de stått bakom attacken men några veckor senare uttryckte TPLF-ämbetsmannen Sekuture Getachew att TPLF medvetet hade attackerat preventivt:
”… Should we be waiting for them to take the first strike? Or take preemptive action to avert the looming war? … In the presence of 30,000 troops in Tigray, including four mechanized army divisions, and unitary forces lying to the southern part of the region and Isayas’s forces along the northern border, should we be waiting for them to launch attacks first?
No, it was imperative to take a thunder-like strike. If these attacks were not taken, Tigray now would not be in its present situation. We would not be talking like this now. There would be huge number of casualties.”
Det bör också noteras att uppmärksamheten i omvärlden till en början var mycket liten, då hela världen var upptagna med det karusell-liknande amerikanska presidentvalet som också hölls den 3 november 2020.
Abiy Ahmed svarar på attacken
Etiopiens regering svarade bestämt på attacken. Internet, elektricitet och telefonnätet i Tigray släcktes ner. Tigrays egen administration förbjöd också alla transporter, inklusive flygplan.
Den 6 november utförde regeringen flygplansattacker mot Tigrays styrkor där raketer och andra vapen slogs ut. Abiy Ahmed sade att TPLF hade vägrat såväl förhandling som dialog. Den 7 november fastslog Etiopiens parlament att Tigrays regering är illegitim och röstade för en förvaltande interimsregering i Tigray.
Den 9 november höll Ahmed ett tal där han sa att han hade tillträtt 2018 på löftet att upprätthålla lagen. Men det fanns krafter som stod i vägen:
”However, a key challenge we faced in this regard, from the early days was the organized and highly networked obstruction of justice that was being orchestrated by those who played a leading role in the systemic abuse of human rights and massive corruption.
Intent on perpetuating a culture of impunity and restoring the undue privileges they enjoyed in the past, the old guards of TPLF have continuously mounted both covert and overt attempts to undermine the people of Ethiopia and our new administration.
… close observers of Ethiopian politics could clearly see the influence of the TPLF clique. They sponsored, trained and equipped any force that that was willing to engage in violent and illegal acts to derail the transition. Their objective was clearly to make the country ungovernable by instigating clashes along ethnic and religious lines; to sow division and discord so that the democratic transition will lose its momentum.
In efforts to bring to justice these conflict entrepreneurs, arrest warrants by Federal Courts were ignored in an open contempt for the rule of law. Fugitives from the law assumed official party and state government position within the Tigray regional state and serial obstruction of justice became the hallmark of the TPLF.”
Ahmed förklarade vidare att federala regeringen var återhållsamma mot detta agerande, trots påtryckningar om att gå på mycket hårdare mot TPLF. Denna återhållsamhet tolkades emellertid av TPLF som ett svaghetstecken. De har nu hållit ett illegalt val, vägrat acceptera regeringens förordningar, och nu detta. Ahmed fortsatte:
”No federation and constitutional order can tolerate such illegality. … A democratic and pluralistic Ethiopia cannot exist without the rule of law. Rule of law, especially in a federal arrangement requires that both regional states and federal governments respect the constitutional division of power. It is in accordance with this constitutional provision and its duty to enforce federal laws across the whole country that the Federal Government is undertaking a strategic operation to end impunity and criminality.”
Etiopiens Ground Zero
Attacken den 3 november 2020 blev för Etiopien symbolisk i likhet med vad attacken mot USA den 11 september 2001 blev för amerikaner. Det blev en startpunkt för en nationell samling och ett kanaliserat motstånd mot fienden som utfört attacken. Att så var fallet stod tydligt vid 1-årsdagen av attacken nu i år. En minnesdag hölls där alla etiopier manades lägga handen på hjärtat i 45 sekunder och skänka blod till den etiopiska militären (ENDF). Temat för dagen var:
”I don’t forget November 3, 2020. I am Ethiopian army.”
Abiy Ahmed släppte också följande pressmeddelande:
”Ethiopia is a country of heroes. .. Whilst the sacrifices of yester years may be a distant memory, the atrocities committed on our heroes on November 3, 2020 will not be forgotten.
The Northern Command was not constituted by personnel from one area. It was a force that comprised Amharas, Oromos, Sidamas, Wolayitas, Afaris, Gambellas, Gurages, Hadiya and many other nations and nationalities, organized to protect the country.
For twenty years, members of the Northern Command have lived in isolation far away from their original homes and protecting borders in honor of the nation. Other than showing compassion and goodwill, the Northern Command have never had any ill intentions against the Tigray region and its people. The Northern Command protected; assisted farming communities during harvests and supported social activities in the region. For the blood and sweat sacrifices paid by the Northern Command, TPLF rewarded them with a treasonous act of betrayal.
… The treasonous and fatal attack committed on our heroes of the Northern Command comprising the nations and nationalities of Ethiopia, is an atrocious attack directly committed on Ethiopia.”
Attacken den 3 november var en nationell katastrof, mer specifikt en inhemsk terroristattack. Något det är av största vikt att som utomstående förstå i analys av konflikten. Hermela Aregawi, grundare av kampanjen #NoMore, som syftar till att upplysa om felaktig rapportering kring konflikten i Etiopien och Afrika i allmänhet, förklarade efter ett besök i landet att västerländsk media förringar det faktum att Etiopiens federala styrkor blev brutalt attackerade, genom att fokusera på sidosaker, som att soldaterna trappades upp, och regeringen gjorde det ena och det andra (1:43 in i detta klipp). Det hon beskriver är en relativisering av terrordådet som aldrig skulle ha gjorts om terrordådet inträffat i väst, vilket 9/11-attacken 2001 tydligt visar.
Låt oss med det sagt hoppa tillbaka till Abiy Ahmeds tal den 9 november 2020 när han inför insatsen som nu skulle inledas mot TPLF manade det internationella samfundet att förstå skillnaden mellan parterna:
I personally call upon the international community to understand the context and the consistent transgressions by the TPLF clique that have led the Federal government to undertake this law enforcement operation that aims to once and for all put an end to impunity and forces aimed at destabilizing the country as well as the region.
The Ethiopian people have paid a huge price thus far for the criminality of belligerent cliques. Now we all deserve peace and stability. And this operation aims to end the impunity that has prevailed for years.
There should not be any mistake made in treating the Federal government as equals with criminal groups.
The constitution mandates the federal government to uphold the rule of law and to that task we remain committed. Through the instrumentality of a state of emergency, with the utmost care for the overall wellbeing, safety and security of our citizens in the regional state, the federal government will see through the law enforcement operation it has commenced.
Omvärlden skulle emellertid inte lyssna, eller sätta tillit till de orden. Det på grund av lättjefull västerländsk media och en västvärld fastsnärjd i förlegade politiska diskurser. Något som kommer att beskrivas djupare i nästa del som publiceras om några dagar.
Ronie Berggren
———-
Läs också:
———-
Konflikten i Etiopien – del 2: Etiopien vinner kriget genom att inte låta sig dikteras
Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering
Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara
Konflikten i Etiopien – del 5: #NoMore – kampen mot västvärldens ensidiga medianarrativ
Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap
Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig
Konflikten i Etiopien – del 8: En dialog för framtiden
———-
