Sverige har under kort tid genomgått en dramatisk demografisk och kulturell förändring som lett till att allt fler hamnat utanför den svenska nationalgemenskapen. För att hantera och möta sådana problem behövs politiska ledare som kan förutspå vad som kommer att hända, se runt hörn. Det är en förmåga som statsminister Stefan Löfven – som i stället säger ”Vi såg det aldrig komma” – helt saknar, skriver Ronie Berggren. (Obs. Publicerades ursprungligen på Nyheter Idag, 26 januari 2020)
—-
Bild: Frankie Fouganthin, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons.
—-
Segregationen i Sveriges förorter ”beror på att det är för låg sysselsättning”, sa statsminister Stefan Löfven i SVT Agenda den 17 november i fjol.
Men förorternas utanförskap som tar sig uttryck i kriminella gäng, moralpoliser, radikala imamer, antisemitism, restriktioner för kvinnor och till och med bomber, beror inte på att dess invånare står utanför arbetsmarknaden utan på att de står utanför den svenska nationalgemenskapen.
Häromåret var jag i Rinkeby. Jag är inte etnisk svensk och allt gick därför hur bra som helst tills jag öppnade munnen och pratade ren svenska. ”Sverige …” muttrade då en för mig helt okänd man när han insåg att jag inte var en av dem. En kompis träffade en annan kille som sa att han skulle ”göra jihad mot Sverige”.
De här männen betraktade inte förorten som Sverige utan som ett annat land, deras eget. I landet utanför rådde svenska värderingar. I förorten rådde islamiska sådana och macho-jargong.
Det var ett utanförskap men inte ett av Sverige påtvingat sådant. Ej heller ett av arbetsmarknaden ödesbestämt sådant. Det var ett självvalt utanförskap baserat på värderingsskillnader, där den egna lokala, kulturella och religiösa identiteten var viktigare än den nationella svenska gemenskapen.
Det här är ett väldigt icke-svenskt förhållningssätt.
Vi svenskar sätter i det offentliga rummet den nationella identiteten först. Även om livets viktigaste saker kan vara familj eller religion, så är man i det offentliga sin yrkes- eller någon annan officiell roll. Det privata och religiösa åsidosätts i det offentliga rummet som i sin tur kännetecknas av den kultur och de normer som växt fram i Sverige under århundraden. Genom detta system upprätthåller vi idén om demokratiska nationalstater; att leva och styra tillsammans trots meningsskiljaktigheter.
Islamisk tradition går stick i stäv med denna idé.
Där sätts islam före den nationella gemenskapen, även i det offentliga. Det är av den anledningen som islamismen hotar nationalstater i Mellanöstern som de anser splittrar Al Umma, den muslimska gemenskapen. Det är det som gör att muslimer i ickemuslimska majoritetsländer kräver att få bära hijab offentligt eller att avstå från att ta motsatt kön i hand. Att kompromissa är för dessa att underkasta sig nationen framför religionen.
Stefan Löfven begriper inte dessa skillnader. Han begriper inte heller dess långsiktiga konsekvenser.
Libanon är ett varnande exempel. Ett land som efter första världskrigets ottomanska folkmord var tänkt att bli en fristad för kristna.
Muslimer var en liten minoritet som de kristna ansåg skulle få finnas i landet av både humana och ekonomiska skäl. Ett argument som påminner om de svenska resonemangen om medmänsklighet och att invandrare behövs för tillväxt och åldringsvård. Politiskt skulle landets ledande positioner innehas av såväl kristna som muslimer, även om kristna var i majoritet i parlamentet.
I Libanon fungerade detta en tid.
Syriens invasion av Libanon 1990 ökade den muslimska befolkningen genom palestinsk invandring och ledde till en förändring av konstitutionen så att halva parlamentet skulle bestå av kristna och andra halvan av muslimer.
Med förändringen önskade man jämka två majoritetsgrupper, vilket kan jämföras med svensk sekularism där man vill jämka genom att behandla alla religioner lika: förbjuda alla religiösa friskolor eller ge alla föreningsfrihet att bygga religiösa byggnader.
När den muslimska befolkningen ökade började islams historiska shiitiska och sunnitiska herrefolksmentalitet träda fram. Kristna och muslimer hade redan på grund av religiösa skillnader levt separat: muslimer ogillade att kristna affärer sålde alkohol och drev istället sina egna. Kristna kvinnor undvek muslimska män eftersom mannen enligt islamisk lag har rätt att registrera barnen som muslimer oavsett moderns identitet.
Men med ökad islamisering ökade segregation och fientlighet mot det kristna majoritetssamhället. Inga kristna vill idag fastna i Libanons strikt sunnidominerade eller shiadominerade områden. En parallell till den fara som vanliga svenskar har större risk att utsättas för i förorter än vad invandrare har.
Ökad muslimsk närvaro undergrävde också den multikonfessionella konstitutionen genom en islamisering av landets institutioner som gjort att islamisk dominans diskret kan brukas mot kristna inifrån. Jämför med islamisk infiltration av svenska partier, av Migrationsverkets diskriminering av konvertiter eller nämndemän som dömer enligt islamisk lag snarare än svensk.
Libanon, en gång tänkt att vara en kristen nation med respekt för en muslimsk minoritet, präglas idag av oerhörda spänningar i takt med de islamiska parallellsamhällenas expansion.
Sveriges förortsproblem är förstås en lightvariant av Libanon. Men det är en konsekvens av samma värderingskonflikt. En kristen libanesisk vän berättade att han ansåg att Sverige idag är där Libanon var på 1950-talet. Men som politisk ledare måste man vara kapabel att skåda den osynliga skriften på väggen, se runt hörn, förutse samhällsutvecklingen.
Det är den förmågan som Stefan Löfven helt saknar.
Han är enbart kapabel att reagera i efterhand på de många bollar han ”aldrig såg komma”. Men det räcker inte längre. Vi behöver ledare förmögna att lära av historien, se framtidens konturer och agera preventivt och vist.
Ronie Berggren
