En allegori av Ronie Berggren från 2018 om historielöshetens livsfarliga fallgrop.
——
Akten:
Barnet blickade mot den kvinnliga person det hade känt längst och frågade:
”XX1968, hur kom jag till?”
”Storken kom, och du hamnade här.” Svarade kvinnan.
”Vem är XY1968?” Frågade barnet.
Kvinnan svarade: ”Det är en person av motsatt kön, som arbetar för den mat jag föder dig med.”
”Vem är barn ab2?” Frågade barnet igen.
”Det är ett annat barn, som en annan stork kom med efter att den första kommit med dig.” Svarade kvinnan.
”Varför kom den just hit?” Undrade barnet.
”Därför.” Svarade kvinnan.
”Men varför?” Repeterade barnet.
”Därför att det här är en plats för en familj.” Blev kvinnans svar.
”Vad är en familj?” Frågade barnet.
Kvinnan svarade: ”En plats där vi är familjära och känner igen varandra.”
”Jag förstår inte.” Sade barnet.
”Du behöver inte förstå.” Svarade kvinnan. ”Du behöver bara veta det du nu har fått lära dig.” Hon blickade ner mot barnet: ”Förstår du?”
”Jag vet inte.” Sade barnet.
”Men minns du det jag just berättade?” Sade kvinnan.
”Ja.” Svarade barnet.
”Det räcker. Då vet du, vilket är samma sak som att förstå.” Sade kvinnan.
”Jag förstår.” Svarade barnet.
Epilogen:
Stycket ovan skildrar ett barn som kommer att växa upp i förvirring utan förståelse för sin egen plats i tillvaron. Det som hade kunnat bli en berättelse om en helhet och en enhet, som i sin tur hade lagt en grund för barnets stabilitet, blev istället en källa för en livstid av förvirring.
Samma sak gäller för nationer. Ingen nation, som inte förstår sin egen historia, kan orientera sig mot framtiden.
Sverige har tyvärr blivit en sådan nation. Svenskar kan inte historia. De betraktar historia som lösryckta saker som hände i det förflutna. Enskilda uppstickande incidenter som satta i sitt sammanhang skulle ha gjort tillvaron begriplig och greppbar, har istället presenteras lika obegripligt som svaren på barnets frågor.
Förvirringen som skapas leder sedan vilse. Barnet kommer att gå vilse i livet, och en nation med samma historieskrivning kommer att göra samma sak – greppa efter tomma löften, ytliga fantasier, eller långsökta utopier utan de problematiska berg-och-dalbanor som den riktiga historien kräver att man reder ut, och som därefter gör att man med självförtroende kan fortsätta framåt.
Likt barnet i sin förvirring, så kommer sådana nationer att driva dit vinden blåser, spricka och tyna bort och de fragment som sedan kvarstår kommer sedan att kastas ensamma ut i en mörk rymd, som inte är skapad för de historielösa.
Historielösheten är den svenska folksjälens baneman, det hål vi lurats fram till och trillat ner i, och som riskerar att bli vår undergång, om vi inte snabbt skolas om och klättrar upp.
Sverige är inte fastkedjat vid historien, lika lite som barnet är eller bör vara fastkedjat vid sina föräldrar. Däremot är Sverige en produkt av historien, precis som barnet är en produkt av sina föräldrar. Och utan denna förståelse och de insikter som denna förståelse medför, så kommer vårt land att gå vilse där ute i den mörka skogen.
Dagens svenskar har varken förståelsen eller insikten.
Därför är det hög tid att tända historiens skinande fackla, i det kalla vintermörkret. Sverige har sällan varit i lika stort behov av ett lysande fyrtorn som nu.
Ronie Berggren
