Ronie Berggren om varför den konservativa anglo-saxiska traditionen är den sanna försvararen mot radikala ideologier medan vänsterliberaler i nyliberal och socialistisk tappning är vår tids farliga radikala.
———–
På sitt tal på Almedalsveckan 2019 så inledde Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson med ett citat av den svenske författaren Vilhelm Moberg:
Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.
Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.
Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.
Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.
Citatet kom från Vilhelm Mobergs text ”Svensk strävan”, utgiven 1941 mitt under det brinnande världskriget för att hålla svenska folket samman.
Ett sunt citat som alla sunda länder hade kunnat bruka sig av. Men när orden kom från Jimmie Åkessons mun så valde många att genast skjuta på budbäraren istället för att lyssna på det faktiska budskapet.
Olle Wästbergs ryggmärgsreaktion
Den som gick hårdast ut var Liberalen Olle Wästberg som twittrade följande:
Lite senare så förklarade Olle Wästberg att han missat att Jimmie Åkesson hade citerat någon annan, och förklarade i en av mina Facebook-trådar att han emellertid hade träffat Vilhelm Moberg och att Moberg inte skulle ha backat upp Sverigedemokraterna.
Jag svarade:
Men Wästbergs svar uppvisar också ett liberalt tunnelseende. Eftersom ett bra citat är ett bra citat oavsett budbärare. Förvisso kan bra citat också missbrukas, men Wästberg gav inte ens sken av att egentligen gilla själva citatet i sig, inte ens när han förstod vem det egentligen härrörde ifrån.
Vilket för mig till den skiljelinje i synen på historien som delar liberaler och konservativa, en skiljelinje som förtjänar en tydlig beskrivning.
Anglo-saxisk konservatism utgör det riktiga skyddet mot totalitära tendenser
Vänsterliberaler tenderar att främst tala om historien om det rör vår tids radikala klimathype: ”Vi måste värna miljön för våra barn och barnbarn”. Med den förevändningen kan sedan vilka radikala politiska förslag som helst legitimeras.
Vänsterliberaler använder inte historien för dess egen skull utan enbart för att plocka argument som kan legitimera radikala ideologier; alltifrån kontrollsamhällen till globala klimatskatter och en världsregering.
På Almedalen 2016 så sa Liberalernas förre partiledare Jan Björklund följande i förhållande till de immigrationsproblem som började bli svåra att förneka:
– Det kommer en stor grupp människor till Sverige från Mellanöstern som har uppfostrats och vuxit upp med helt andra värderingar när det gäller jämställdhet, många gånger värderingar som fanns här ett antal generationer tillbaka, kanske på 1800-talet.
Det Björklund sa var fel. Män i Sverige på 1800-talet var kristna och hade en kristen syn på kvinnor och barn inte en islamisk syn, vilket muslimska män från Mellanöstern har. Det var män, brittiska män, med samma kristna värderingar som vid samma tidpunkt avskaffade islamiskt slaveri och sexhandel i Afrika.
Björklunds fel var ett exempel på liberalers ytliga hantering av historien. Den kan, om nödvändigt, användas ibland men oftast så är den ointressant. I liberalers föreställningsvärld så representerar historien allt som var sämre än saker och ting är idag. medan framtiden representerar allt som kommer att vara bättre än det är idag. En utopisk optimism som liberaler ofta förfäktar.
Vi konservativa, och i synnerhet vi anglo-saxiskt konservativa, har en annan syn på historien. För oss handlar historien om våra fäders verk. Människor som byggt och efterlämnat ett arv som det är de levandes plikt att förvalta och sedan i sin tur lämna vidare.
Det är inte en radikal samhällsomstörtande ideologi, utan tvärtom en progressiv process där man bygger vidare på det goda i det förgångna utan att riva ned. Det är denna förvaltarprincip som skiljer fungerande länder från icke-fungerande sådana. I de sistnämnda har det antingen aldrig byggts något av större godo, eller så har radiakla krafter rivit ned detta.
Den brittiske filosofen Edmund Burke (1729-1797) är en av den konservativa rörelsens främsta ledstjärnor. I sin bok ”Reflections on the French Revolution” kritiserade han den franska revolutionens radikalism och vilja att riva ner, och skrev så här:
We know, and what is better, we feel inwardly, that religion is the basis of civil society, and the source of all good and of all comfort.
… We know, and it is our pride to know, that man is by his constitution a religious animal; that atheism is against, not only our reason, but our instincts; and that it cannot prevail long. But if, in the moment of riot, and in a drunken delirium from the hot spirit drawn out of the alembic of hell, which in France is now so furiously boiling, we should uncover our nakedness, by throwing off that Christian religion which has hitherto been our boast and comfort, and one great source of civilization amongst us, and amongst many other nations, we are apprehensive (being well aware that the mind will not endure a void) that some uncouth, pernicious, and degrading superstition might take place of it.
… Society is … a partnership in every virtue, and in all perfection. As the ends of such a partnership cannot be obtained in many generations, it becomes a partnership not only between those who are living, but between those who are living, those who are dead, and those who are to be born.
Notera särskilt sista stycket som har tydliga likheter med Vilhelm Moberg. Det här är en konservativ syn på historien, en annan syn än den som förfäktas av vänsterliberaler när de hänvisar till historia.
De flesta vänsterliberaler fördömer de flesta revolutioner. Undantaget är den franska år 1789, som ofta hyllas som starten på Upplysningen, när mänskligheten övergick från kyrkans historiska förtryck på vägen mot att bli fria medborgare.
Den anglo-saxiska världen hade en helt annan syn på detta. I USA var nästan alla författningsfäder kritiska till den franska revolutionen eftersom man ansåg att det var en revolution som skilde sig drastiskt från den revolution som amerikanerna själva hade utkämpat 1776. Den franska revolutionen var blodtörstig och totalitär och ville störta hela samhällsordningen; i motsats till den amerikanska som varit defensiv och demokratisk och som bara ville störta en överförmyndande monark på andra sidan Atlanten.
Thomas Jefferson, som författat USA:s självständighetsförklaring, men också varit ambassadör i Frankrike där han snabbt blivit förtjust i såväl franska kvinnor som franskt vin, försökte in i det sista att försvara den franska revolutionen. Men till slut fick han ge med sig och tillstå att det som skedde i Frankrike var något mycket osunt, och om den utvecklingen fortsatte och amerikanerna var tvungna att välja så vore det bättre att välja det brittiska imperium man så innerligt hatade och bara några år tidigare krigat mot för att vinna sin frihet. Inför tanken på att Napoleon skulle landstiga i Förenta staterna, utbrast Jefferson krasst år 1802:
”From that moment we must marry ourselves to the British fleet and nation.”
Den anglo-saxiska världens syn på den franska revolutionen skiljer sig således från det kontinentala Europas – och även från den svenska – romantiska bilden av franska revolutionen som början på en upplyst civilisation.
2014 så intervjuade jag den brittiske EU-parlamentarikern och Tory-medlemmen Daniel Hannan om just detta, som sa:
I think there’s a real difference in the traditions between the continental one which began, as you say, in 1789, and the anglosphere tradition. And the difference has to do with the role of freedom and property. In the Anglo-Saxon tradition which begin with the right of common-law, … parliamentary rule is seen as a guarantee of individual liberty and of free contract and property right. The Jacobine tradition is a very different one. It sees a majority of 50% +1 as the last word. It allows for a majority to tyrannize a minority.
And in practical terms … we can see the difference in how it’s worked out. In Anglosphere societies throughout the 20th Century, there was never any popular support for neither Communism or for Fascism. A system where freedom was the responsibility of every citizen through voting for an MP rather than being contracted out to a Supreme court, made people much more tenacious in defense of their inherited rights.
Although I can understand on paper why it seems attractive to say ´we have these universal rights and they apply to everyone´. In practice, that system have been much more open to authoritarian government, than has the more limited the more modest thing that says ´here is a particular contractual right, and we can point to a particular point in history where it was won by our ancestors´.
Här har vi alltså en stark kontrast mellan den kontinentala upplysningstradition som härleds till en romantisk bild av den franska revolutionen 1789 och den betydligt längre frihetliga anglo-saxiska tradition som sedan kanaliserade sig på olika sätt inom olika anglo-saxiska sfärer, men likväl hade samma grundläggande syn på folkliga rättigheter. Den amerikanska revolutionen 1776 utkämpades inte för att omdana samhället efter nya radikala ordningar utan för att låta de brittiska medborgarna i de amerikanska kolonierna få samma rättigheter som de brittiska medborgarna i Storbritannien hade.
Liberaler och socialister är radikala
Och detta för oss tillbaka till liberaler och socialister.
Att socialsimen har starka radikala frön vet vi. Tydligast uttrycks detta i kommunismen med dess fransk-inspirerade blodsrevolutioner och radikala samhällsförändringar.
Men samma radikala frön finns inom den radikala liberalismen – den liberalism som alltså inte primärt utgår från den anglo-saxiska frihetstraditionen utan från den franska.
Historielöshet i kombination med radikala idéer om världsfederalism eller regional överstatlighet. Det förstnämnda förespråkade liberalen Birgitta Ohlsson som ordförande i liberala ungdomsförbundet och det sistnämnda förespråkade Jan Björklund i den senaste valkampanjen i form av europeiska FBI och liknande. Inom Liberalerna höjs också kraven på att omdana EU till Europas Förenta stater. En union som i så fall skulle vara raka motsatsen till den amerikanska som baseras på decentraliserad makt i motsats till EU:s överstatlighet.
Vänsterliberaler menar sig vilja stå upp mot högerpopulism och 1930-tals-tendenser. Men granskar man deras ageranden och deras syn på historien utifrån ett konservativt anglo-saxiskt perspektiv så är det dom, med deras radikala politiska agendor som faktiskt hotar den rådande ordningen, inte Sverigedemokraterna eller andra som ställer sig i konservativ anglo-saxisk historietradition.
Marxismen var 1900-talets främsta jakobinska tradition. På 2000-talet är det vänsterliberalismen enade i föraktet mot historien och i drömmen om bättre tillvaro som man upprätthåller genom att förankra den i den utopiska, ännu icke-nåbara framtiden, istället för i den empiriskt verifierbara historien.
Inom anglo-saxisk konservatism så värnas istället arvet från fäderna, ett arv som i sin tur motar radikala utopier i grind och således värnar tryggheten och freden, men framför allt värnar friheten. Det gällde på 1700-talet och det gäller faktiskt fortfarande, för oss här på 2000-talet. Vi behöver påminna oss om skillnaderna mellan radikal fransk upplysningsliberalism och anlgo-saxisk konservativ upplysningsliberalism, vars grenar förvisso pekar i samma riktning, men där dess olika rötter resulterar i olika frukter när dessa väl mognat.
