Ronie Berggren om varför Väst trots den nödvändiga fokuseringen på hotet från Ryssland, måste välja ledare som inte glömmer totalitarismens hot på många andra fronter.
———
Rysslands invasion av Ukraina har riktat Europas blickar mot totalitarismen i Moskva. Men totalitarismen hotar från flera håll. Väst har ett flerfrontskrig som måste utkämpas samtidigt.
Ryssland
Den första, och mest akuta fronten är hotet från Ryssland. Vladimir Putin har sakta men säkert konsoliderat makten kring sig själv, något hans 23 år vid makten vittnar om. Han har militariserat Ryssland. Inte för att Ryssland levt under någon hotbild, utan för att Putin varvat sin personliga KGB-paranoia om västerländsk önskan att dominera Ryssland med sina fantasier om ett nytt stor-Ryssland, som återerövrar de områden i östra Europa som förlorades vid Sovjetunionens fall.
Väst var allt för länge blinda för denna utveckling. Med den ryska invasionen av Ukraina har vi vaknat upp. Putin vill vrida klockan bakåt till den världsordning som rådde 1945 när Ryssland jämte USA kunde dela in Europa i varsin intressesfär. USA:s intressesfär byggde emellertid på idén om frihet, européers rätt att styra sig själva. Sovjetunionens sfär handlade om makt och mer territorium för proletariatets diktatur. Putin drivs av makt och drömmen om personlig och nationell ära för vilket förtryck och mänskligt lidande är ett billigt pris för framgång.
Mot detta hot måste väst rusta och sluta oss samman. Vi bör hoppas på det bästa, men förbereda oss för det värsta. Det kommer att kräva pengar, ta tid och framför allt kräva målmedvetna och uthålliga ledare. Men det måste göras. Om vi inte vinner denna kraftmätning så kommer Europa att bli en mörkare plats.
Kina
Den andra, och på sikt allvarligaste fronten, är Kina. Till skillnad från Ryssland så är Kina en ekonomisk stormakt. Ryssland kan inte utmana väst ekonomiskt, Kina gör det redan.
Men även om Kina och Putins Ryssland skiljer sig åt i ekonomisk framgång, så delar de tron på politisk totalitarism. I Kina råder det enväldiga kommunistpartiet, som med sina ekonomiska muskler spänner ett nät över världen för knyta kontakter, handelsrelationer och band som kan stärka diktaturens maktställning i världen i dess strävan att trycka tillbaka den västdominerande världsordningen.
I närregionen sker en militarisering. Taiwan befinner sig i samma situation som Ukraina, ett land som inte heller erkänns av den närliggande stormakten. Kina betraktar med stort intresse utvecklingen i Ukraina och överväger sina egna möjligheter att på bästa sätt erövra Taiwan, där militära medel inte är uteslutet. Kina utgör också en stor militär fara för alla länder, och i synnerhet demokratiska länder, i östra Asien, från Sydkorea och Japan till Indien. Därtill aspirerar Kina också på att bli en global kärnvapenmakt på samma sätt som USA och Ryssland och har redan kommit långt i utvecklingen av hypersoniska robotar som kan varva jorden i fem gånger ljudets hastighet.
Mot detta hot måste väst också rusta. Det som förhindrar en snabb kinesisk erövring av Taiwan och militära insatser mot andra länder i regionen är USA:s närvaro. Denna närvaro måste USA befästa och stärka. Det kräver politiska ledare i USA som förstår vikten av att värna amerikansk hegemoni i Sydostasien och Stilla havet genom att satsa pengar, resurser, soldater och bygga allianser. Väst, och framförallt USA, får inte förlora fokus i denna målsättning.
Militant islam
Den tredje fronten är militant islam. Under 20 års tid, mellan Al Qaidas terroristattack mot USA den 11 september 2001 och USA:s tillbakadragande från Afghanistan hösten 2021, var väst inriktat på att driva och vinna ett krig mot terrorismen. Dels mot de terroristorganisationer som specifikt önskade attackera väst.
Därtill mot de våldsbejakande islamiska rörelserna i världen, som önskade störta de inhemska muslimska härskarna med målet att istället upprätta ett islamiskt kalifat baserat på profeten Muhammeds 600-talssamhälle.
USA:s offensiva krigföring efter den 11 september 2001 höll terrorn tillbaka. I Afghanistan hölls talibanerna i schack och Afghanistan kunde börja processen mot att bli en demokrati, med grundläggande respekt för mänskliga- och framförallt kvinnors rättigheter. När USA lämnade landet 2021 gjorde talibanerna comeback och tog över landet igen. En konsekvens av att USA retirerade.
I Mellanöstern tog Islamiska staten tillfället när ett vakuum uppstod i samband med USA:s tillbakadragande från Irak 2011. De etablerade ett brutalt kalifat i stora delar av Syrien och Irak, där människor stenades till döds, halshöggs, korsfästes och brändes levande. Mängder av flickor togs som sexslavar. Till detta kalifat anslöt sig också tusentals ”västerlänningar”, människor som hade växt upp i Väst men aldrig tagit till sig, eller hade tillbakavisat Västs värderingar till förmån för Islamiska statens löften om ett samhällsstyre enligt sharialagarna.
En allians av västländer, anförda av USA och i nära samarbete med kurdiska styrkor såväl som kristna styrkor enade i försvarsalliansen SDF, krossade Islamiska staten och dess ledare Abu Bakr al-Baghdadi dödades av ett amerikanskt kommandoteam.
Men hotet från militant islam är inte över. USA stannade inte kvar i Mellanöstern. Oavsett om orsakerna till att väst dragit sig undan är rimliga eller inte, så har konsekvensen blivit att miltant islam spritt sig över Mellanöstern och stora delar av Afrika. Hoten mot de inhemska regeringarna och folkgrupperna kvarstår, och skuggan från den terror som alltid följer dessa rörelser i spåren, växer återigen på ett sätt fallet inte varit på 20 år.
Mot detta måste väst också höja den för tillfället sänkta garden. Offensiv politik måste drivas mot inhemsk terror såväl som mot den islamisering som följer massinvandringens kölvatten. Men väst måste också agera externt, långt utanför Europas gränser. Utan Västs aktiva insatser kommer stora områden i det tropiska Afrika att falla i händerna på militant islam eller gå blodiga inbördeskrig till mötes. Det kommer också att hota Väst, och Europa i synnerhet. Islamisternas dröm om ett världsvitt kalifat har inte släckts, deras terrormetoder för att få som de vill har inte upphört.
Väst måste bygga kraftiga insatsförband som tryggt kan operera långt utanför Europas gränser. Det är bara så vår egen säkerhet kan värnas.
Sammanfattning
Hotet från Ryssland, Kina och militant islam, är västvärldens tre säkerhetspolitiska fronter. Alla dessa slag måste utkämpas samtidigt. Vi har inte råd att förlora någon enda av dessa strider.
Västvärlden är en unik civilisation i världshistorien. Det är i västvärlden värderingar om mänskliga rättigheter, kvinnors och mäns jämlikhet, individuell frihet och marknadsekonomi växt fram och bevarats. Det är tack vare västvärldens styrka som dessa värderingar också pressats fram i övriga världen. Visserligen mer eller mindre motvilligt, men alla har tvingats att förhålla sig till det faktum att världen domineras av en västerländsk civilisation som håller dessa värden högt.
Om Väst ska överleva som den goda hegemoni som dominerat världen sedan 1945, så måste striderna på de frontlinjer jag här har beskrivit, vinnas. Det blir ingen enkel, men är en nödvändig uppgift som vår tids västerländska generation måste ta på största allvar.
Det innebär att vi måste förstå att allt inte kan fungera som det hittills har gjort. Fram tills nu har USA:s globala militärparaply varit den främsta garanten för hela Västvärlden. Idag är problemen för många och för stora för att USA ska kunna eller vilja axla hela det ansvaret på egen hand.
I kraftmätningen med Ryssland måste Europa nu ta sitt ansvar. Europa måste rusta, bygga ett starkt gemensamt försvar fullt kapabelt att skydda Europa mot ryska aggressioner. USA måste få händerna fria att huvudsakligen kunna fokusera på Asien och Kina. I Mellanöstern och Afrika måste vi samarbeta. Vi måste vara redo att bekämpa militant islam, hjälpa demokratier och stödja kvinnor och förföljda minoriteter. Om väst inte gör det, så kommer nämligen ingen att göra det.
Utöver detta säkerhetspolitiska ansvar kvarstår givetvis alla andra globala utmaningar. Kampen för klimatet och mot konsekvenserna av drastiska klimatförändringar, skydd mot framtida pandemier, fortsatt kamp mot världssvält och fattigdom.
Allt måste göras samtidigt. Därför är det viktigt att hotet från Ryssland inte skrämmer oss för mycket. Vi måste ställa om till en försvarspolitik mot Putins imperieambitioner. Men samtidigt inte släppa de andra uppgifterna.
Vägen framåt för att göra detta är att som ovan beskrivits, fördela dessa uppgifter på bäst lämpade västliga aktörer. Hur detta ska göras är det hög tid att börja diskutera. Grundförutsättningen för detta är emellertid att väst håller samman, att den enhet kriget skapat, värnas även när tillvaron blivit vardag igen.
Det pågår också en intern strid i väst, mellan de krafter som vill slita sönder våra västerländska samhällen, splittra genom ideologiska strider, identitetspolitik och Social Justice-aktivism. Det är av högsta vikt att våra samhällen inte kuvas. Att vi håller samman och löser de konflikter som finns inom demokratins spelregler.
En målmedveten enad västvärld är den enda vägen framåt för att skydda den västerländska civilisationens framtid.
Därför måste vi välja ledare som förstår hoten, är beredd att ställa sig på frontlinjerna och ta uppgiften på allvar. Att hålla väst samman och besegra dess fiender.
Ronie Berggren
