Ronie Berggren reflekterar över det 20-åriga kriget mot terrorismen och vad som nu väntar.
———-
Det har idag gått 20 år sedan USA attackerades av Al Qaida den 11 september 2001. Alla gamla nog att ha egna minnen från den dagen, har det: Filmklippen på flygplanen och de fallande tornen. Det här är berättelsen om mina egna minnen och den politiska resa som sedan följde.
Mina minnen av 9/11
Eftermiddagen den 11 september 2001 satt jag på bussen på väg från universitetet i Umeå där jag pluggade religionshistoria, tillbaka min hemstad Örnsköldsvik. Jag satt bakåtlutad med hörlurar i vilka jag via min Minidiscspelare varvade gothmetalbanden 3rd and the Mortal och Saviour Machine. När jag tog ur lurarna nämndes på bussradion att det hänt något stort i USA. Men jag hann inte uppfatta några detaljer. Det här var innan smartphones och mobilt Internet kunde ge information till vemsomhelst, närsomhelst i realtid.
En timme senare, när jag åkte bil med pappa från busstationen fortsatte det att surra på radion; USA hade utsatts för en terroristattack. De som gjort det där skulle sannolikt få igen, berättade pappa att de hade sagt på fabriken där han arbetade.
Väl hemma hos mina föräldrar satte jag mig vid datorn som jag alltid gjorde när jag kom hem från universitetet. Jag läste om attacken och chattade på de många amerikanska politiska forum jag deltog i. Chocken, ilskan, frågorna och teorierna var många.
Jag kunde inte se speciellt många filmklipp på nätet. 2001 hade de flesta som bodde på landet bara pipande 56k modem som man kopplade upp sig på via telefonledningen. Det var dyrt och gick sakta. Och att se streamade filmklipp gick som bäst trögt i fyrkantig pixelupplösning.
Men lite senare på kvällen promenerade jag över till en granne, en barndomskompis som hade CNN. Där spelades filmklippen med de två planen som störtar in i World Trade Centers två tvillingtorn i New York upp gång på gång.
Lite senare på kvällen höll USA:s president George W. Bush ett direktsänt TV-tal från Vita Huset, där han sa:
”Today, our fellow citizens, our way of life, our very freedom came under attack in a series of deliberate and deadly terrorist acts. … America was targeted for attack because we’re the brightest beacon for freedom and opportunity in the world. … None of us will ever forget this day, yet we go forward to defend freedom and all that is good and just in our world.”
Några dagar senare i sitt tal inför kongressen om det krig mot terrorismen som USA nu skulle anföra, sa Bush:
”This is not, however, just America’s fight. And what is at stake is not just America’s freedom. This is the world’s fight. This is civilization’s fight. This is the fight of all who believe in progress and pluralism, tolerance and freedom.”
Jag hade stött Bush redan tidigare, sedan presidentvalet år 2000 när jag fastnat för hans politiska kampanjtema Compassionate Conservatism, men där och då blev mitt stöd mer fokuserat, mer medvetet. USA, Västvärlden och ”det öppna samhället” (en term som användes flitigt efter attacken) stod under attack.
Jag visste inte då vem eller vilka som stod bakom attacken. Jag var inte speciellt djupt insatt i militant islam. Men Bush hade gjort mig fullt övertygad om vilken sida jag stod på: USA:s och Västvärldens.
Konspirationsteorierna
När chocken lagt sig började det redan dagen därpå flöda allehanda förklaringar på vad som orsakat attacken. Att Al Qaida och dess ledare Usama Bin Laden låg bakom, stod allt tydligare.
Men varför?
Jag pluggade religionshistoria, med fokus på kopplingarna mellan religion och politik och skrev en uppsats om nynazistisk blackmetal. Jag följde de vita separatiströrelserna som fanns i USA och fick i min epost ett nyhetsbrev av National Alliance grundat av den amerikanske nynazisten William Pierce.
I mailet var en bild av de rasande tvillingtornen i New York och en text som förklarade att det hela hade hänt därför att USA villkorslöst stött judarna. Genom att agera för Israel hade USA skaffat sig många fiender i mellanöstern. Om amerikanarna ville undvika fler sådana händelser och på så vis avväpna muslimernas argument till attacken, så skulle man sluta stödja den judiska staten. Flyern fortsatte sedan: The jewish cause is not America´s cause. Det var en teori där i detta fall den antisemitiska rasistgruppen tolkade in terrorattacken helt utifrån sin egen världsbild, och därefter använde den egna tolkningen av händelsen i sina egna propagandasyften.
Men de var inte ensamma om att göra detta. Efter hand skulle otaliga teorier om vem och vilka – och varför attacken utfördes, komma i omlopp. I muslimvärlden menade somliga att judarna låg bakom attacken och att 4 000 judar som jobbade i WTC lät bli att gå till jobbet just den 11 september. En falsk teori som den 12 september kablades ut av Hezbollas TV kanal al-Manar.
I ett tal inför FN den 11 november gick Bush emot dessa teorier och sa:
”We must speak the truth about terror. Let us never tolerate outrageous conspiracy theories concerning the attacks of September the 11th; malicious lies that attempt to shift the blame away from the terrorists, themselves, away from the guilty.”
Fem år senare skulle pseudo-dokumentären ”Loose Change” popularisera idén om att Al Qaida inte alls låg bakom, och att det i själva verket var missiler eller sedermera planlagda explosioner anlagda av den amerikanska regeringen, som fällt tornen till marken, inte flygplan. Detta i syfte att ”skapa ett krig mot terrorismen” för att erövra och tjäna pengar. En plan driven av det ”militärindustriella komplexet”. Men dessa teorier låg där och då fortfarande i framtiden.
Den svenska vänsterns anti-amerikanism:
Den teori som på direkten blev den vanligaste förklaringen i Sverige till 9/11 var vänsterns klassiska USA-diskurser om att ”amerikansk imperialism” låg bakom all världens ondska. I SVT:s program Mosaik den 13 december, sa advokaten Kennet Lewis:
”Jag tror att det är riktigt att säga att jakten redan har börjat, och dessvärre så har man redan pekat ut en tänkbar skyldig – i form av araber, muslimer – alltså det är den allmänna uppfattningen i USA att det här var ett terroristdåd som har kommit ifrån muslimer, och det är naturligtvis väldigt, väldigt allvarligt. Jag har hört att folk hade mer eller mindre försökt lyncha taxi-chaufförer i Manhattan helt spontant därför att vi vet att de flesta utav dem är muslimer, och bara därför.”
Kurdo Baksi, redaktör för tidningen Svartvitt med Expo, säger sedan i samma program att attacken är en av de största tragedier sedan andra världskriget och fortsätter:
”Jag känner doften av en islamofobi som växer sen igår, runtom världen.” Han förklarar sen att alla och inte minst i Sverige – har ett ansvar att se till att muslimer inte ska behöva bli behandlade som taxi-chaufförer i New York City. Han klagar sedan på att CNN kablade ut bilder på de jublande palestinska barnen – och undrar varför man inte kan kabla ut bilder på alla muslimer som är ledsna och sorgsna över den tragedi som hänt?
Det sistnämnda är dock inte så intressant, eftersom det är det naturliga sätt på vilket alla borde reagera. Att så inte var fallet utan att många i den muslimska världen, såväl som muslimer här i väst, jublade vid attacken, var förstås anmärkningsvärt. Något Baksi försöker avleda från.
Lite senare säger socialdemokraten och statsvetaren Mona Abou Jeib i programmet:
”Jag tycker det är hemskt så som Bush talar om, ”blodshämnd”, ingen ställer sig frågan om varför har det här skett? Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar man i större utsträckning varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.”
Programledaren Othman Karim säger då:
”Är det möjligt för Bush att komma in på att säga ”nu släpper vi hämnden, nu försöker vi lista ut…” Varpå han avbryts av att studiogästerna börjar skratta.
Denna syn var symtomatisk för svensk vänster, där USA alltid analyserades ur vänsterns cyniska klass- och imperialistiska paradigm, förmedlat till studenter som mig själv via bokförlag som Ordfront vars litteratur flödade flitigt på universitetet. Men universitetsbokhandeln var inte mycket bättre. När jag i början av mina studier frågade vilka böcker de hade om amerikansk historia, så hade de bara en: Howard Zinns ”A Peoples History”, där USA skildras helt ur ett amerikanskt arbetarvänsterperspektiv.
I takt med att Bushs krig mot terrorismen fortskred, med kriget mot talibanerna i Afghanistan hösten 2001 och Saddam Husseins Irak våren 2003 fortsatte de hätska tongångarna.
Lärarna på universitetet drev på. En gästföreläsare på besök raljerade om Bushs kristna tro. Vid ett annat tillfälle diskuterades Irakkriget. En av våra tillfälliga lärare som var doktorand på universitetet Mohammed Fazhlhashemi, var skarpt kritisk till USA. Jag var positiv och invände mot resonemangen som fördes, varpå han sa att USA var en demokrati och därför hade man rätt att ställa högre krav på USA än på omgivande länder. Sant i viss mån, men i hans fall var det argumentet främst ett sätt att ursäkta den USA-kritik han önskade framföra.
Vid ett annat tillfälle fanns en amerikan i föreläsningssalen som försökte invända mot det som framfördes på en föreläsning genom att i någon mån försvara sitt hemland. Det blev snabbt en betryckande stämning i hörsalen, att försvara USA var nästan omöjligt, eftersom studenterna var helt inne i den vänsterbubbla som frodades så flitigt på universitetet.
I Nordkorea spreds på 1950-70-talet flitigt anti-amerikanska propagandaaffischer på amerikanska soldater som drog ut tänderna och på andra sätt torterade civila nordkoreaner. Det var propaganda så klart, som vanliga nordkoreaner utan egna kunskaper eller egna möjligheter att granska informationen kritiskt, trodde på.
I Sverige efter den 11 september 2001 förmedlades samma slags bilder inom universitetsvärlden, inte genom affischer utan genom just studentlitteratur där USA:s utrikespolitik skildrades som uteslutande cynisk och driven av makt- och ekonomiska intressen. Detta var också något som vanliga studenter inte hade någon möjlighet alls att se igenom. Därav klotter utanför universitetet av slag som en svastiska med texten: ”USA, England och Israel = Ondskans axelmakter”.
Vid ett tillfälle, i en kurs om islam, så sa en av mina lärare att om det var något han önskade att vi studenter skulle komma ihåg från kursen, så var det ”att inte tro på kriget mot terrorismen”.
Så såg den svensk universitetsmiljön ut under mina studieår som sammanföll med Bushs presidentskap.
Varför jag skilde mig från mina studentkompisar
Med denna beskrivning av mina universitetsår kan frågan ställas hur det kom sig att jag blev positiv till Bush, i allt det ensidiga negativa mediabruset?
Orsakerna är flera. Dels började jag intressera mig för USA redan innan universitetstiden. I gymnasiet, där jag gick samhällsvetenskaplig linje till min examen 1998, diskuterades USA till och från. Monica Lewinsky-skandalen blev en snackis. Ett intresse föddes. På Internet fick jag via chatforum kontakt med amerikaner, med vilka jag vädrade mina typiska svenska åsikter om amerikaners konstiga syn på vapen och dödsstraff. De svarade mig med att hänvisa till sina författningsfäder, av vilka jag i synnerhet fastnade för Thomas Jefferson, USA:s tredje president och författaren till den amerikanska självständighetsförklaringen.
När jag 1,5 år senare började universitetet lånade jag där en bok med Jeffersons 20 000 brev, som jag sedan plöjde. Jefferson hade motsatt syn på världen än vad mina marxistiska studentkompisar hade. Jefferson hade också en mycket idealistisk bild av USA, som en nation med obegränsad potential och en frihet i vilken världen kunde finna upplysning.
Mitt intresse för Jefferson gjorde att jag, när jag väl kom till universitetet, hade en grundläggande ideologisk positiv syn på USA, vilket mina studiekamrater inte hade.
Därtill var det George W. Bush. Jag fastnade för Bush redan i valkampanjen inför valet år 2000. Jag tilltalades av hans koncept om medkännande konservatism, där de svaga i samhället skulle omhändertas utan att rucka på konservatismens strukturella principer. Bushs kristna tro, som jag kände igen mig i, gjorde också att jag bedömde honom som genuin. Han tänkte och drog slutsatser på samma sätt som jag själv gjorde. Ofta när jag fick frågan varför jag gillade Bush, så var mitt svar väldigt enkelt: Inte för att han primärt lärde mig att tänka på saker, utan för att jag i honom upptäckte någon som tänkte som jag själv gjorde i politiska frågor.
När Bush blev president följde jag honom varje dag via nätet. Jag läste, lyssnade på eller såg nästan alla tal han höll och har fortfarande 180 timmar av Bushs tal inspelade. Det gav mig också en tredje fördel framför mina studentkompisar som bara hade studentmiljöernas ramar att förhålla sig till när det kom till amerikansk politik. Jag lyssnade på riktigt på vad Bushs faktiskt sa om saker och ting. Det gjorde inte mina studiekamrater, där Bush ofta citerades i en mening, som någon vänsterförfattare därefter ägnade en halv bok åt att dissekera. Samma sak skedde återkommande i svensk media. Här ett konkret exempel.
I maj 2010 skrev Kalle Bergbom i DN:
”I dagarna har det gått precis sju år sedan USA:s president George W Bush förklarade kriget i Irak vunnet.”
Den 23 augusti 2010 skrev Michael Winiarski i DN:
”När Matt Southworth åkte till Irak hade det gått nära ett år sedan dåvarande presidenten George W Bush deklarerat ”mission accomplished” – uppdraget verkställt.”
I augusti det året skrev även Wolfgang Hansson i Aftonbladet:
”I dag ska en amerikansk president förklara att Irakkriget är över – igen. Bush gjorde det redan 2003 och hade grymt fel.
Av alla dumheter som president George W Bush gjorde under sina åtta år som president är det en bild som mer än någon annan kommit att symbolisera hans presidentskap.
Bilden när Bush iförd bombarjacka i maj 2003 står på däck på hangarfartyget USS Abraham Lincoln. Irakkriget har pågått i lite över en månad.
Bakom honom har pr-proffsen hängt upp en stor banderoll med texten ”Mission accomplished” (uppdraget slutfört). I sitt tal förklarar presidenten att kriget är över. USA har vunnit. Irak ska bli ett demokratiskt skyltfönster i arabvärlden.
Sju år senare har USA förlorat 4 400 män i Irak och skickat hem 32 000 skadade. Nästan alla efter att Bush höll sitt tal.”
Den tes som alla framförde var att Bush år 2003 skulle ha hävdat att Irakkriget var över. Men så var inte fallet. Det var sant att bannern med texten ”Mission Accomplished” fanns där i bakgrunden. Bush hade inte satt upp den och den hade inget med Irakkriget i dess helhet att göra. Bush sa faktiskt så här i sitt tal:
”Vi har ett svårt arbete framför oss i Irak. Vi skapar stabilitet i delar av landet som fortfarande är farligt. Vi jagar den gamla regimens ledare som kommer att hållas ansvariga för sina brott. Vi har börjat söka gömda kemiska och biologiska vapen och känner redan till hundratals platser som kommer att undersökas. Vi hjälper till med att återuppbygga ett Irak där diktatorn byggde palats åt sig själv istället för sjukhus och skolor. Och vi kommer att backa upp Iraks nya ledare när de etablerar en regering, för och kommen ur det irakiska folket.
Övergången från diktatur till demokrati kommer att ta tid. Men det är värt slitet. Vå koalition kommer att stanna tills arbetet är utfört. Därefter kommer vi att lämna, och lämna bakom oss ett fritt Irak.”
Bush sa alltså aldrig att han trodde att konflikten var slut. När jag såg talet och sedan läste reaktionerna som senare följde, så stod det glasklart att det var en efterhandskonstruktion av hans kritiker, för att påskina deras tes om att Bush varit naiv. Något som man inte fick uppfattningen av när man lyssnade på talet i dess kontext, vilket jag däremot gjorde i förhållande till det och till alla andra Bushs tal.
Att lyssna på kontexten istället för att lyssna på andra som skulle ta sig an uppgiften att inför allmänheten förklara vad Bush tyckte och tänkte, var betydligt bättre och gav också en mycket nyktrare och mer korrekt förståelse för Bushs politiska tänkande.
Slutligen hade jag även amerikanska vänner, främst över Internet, som gav mig direktinblickar som mina studentkompisar inte hade. Från början innan 2004, odlade jag dessa kontakter främst över chatprogrammet mIRC. Därefter genom mina Gamer-miljöer, där många av mina medspelare var amerikanska soldater som mellan spelvarven kunde berätta historier från Afghanistan och Irak. Därtill via MySpace där jag var med i forum för amerikanska soldater. Jag lärde känna många soldater och intervjuade också ett antal av dem om deras tjänstgöring.
Jag kom att älska dem – deras stil, deras tänkande men också den ådra av patriotism som fanns som var så osvensk. Inte så att de nördat ner sig i USA:s historia som jag själv gjort, de hade fullt upp med andra saker, tjejer, vapen, arbeten och saker att göra när de hade tråkigt på militärbaserna — men patriotismen fanns bara instinktivt där. Det fascinerade mig. För det var så osvenskt.
I den processen blev det också glasklart för mig att svensk medias bild av amerikanska soldater, som mördarmaskiner eller Rambofigurer som sparkar in dörrar och dödar oskyldiga var falsk. Sådana incidenter inträffade tyvärr, men i Sverige målades bilden upp av att USA:s militär var sådan. En enorm demoniseringsprocess. De var inte sådana, det visste jag. Och det vet jag fortfarande.
Men dessa faktorer: Thomas Jeffersons USA-idealism, förtroendet för Bush, förståelsen för Bushs faktiska kontext, samt mina kontakter med amerikanska soldater, var faktorerna som gjorde att jag inte köpte den anti-amerikanism som mina studentkompisar marinerades i. Jag såg igenom den och fann den helt oseriös.
George W. Bushs realistiska idealism
När jag följde Bush så upptäckte jag en helt annan person än den giriga, krigslystna karikatyrbilden som vänstern målade upp. Bush var genuint idealistisk. Han trodde uppriktigt på idén om att skapa goda samhällen i Afghanistan och Irak. Där människor skulle blomstra ut om de blev fria, från islamiskt förtryck eller från sekulärt sådant, varpå deras nationer sedan skulle förändras från att ha varit fiender till USA till att bli USA:s och västvärldens vänner.
Det var en idealistisk syn, men inte en naiv eller utopisk sådan, utan en idealism med realism som utgångspunkt. Den som förklarade denna politik mest systematiskt var Fox News konservative kommentator och kolumnist Charles Krauthammer, som kallade Bushs doktrin för ”demokratisk realism”. Han skrev så här 2004:
”Call it democratic realism. And this is its axiom: We will support democracy everywhere, but we will commit blood and treasure only in places where there is a strategic necessity–meaning, places central to the larger war against the existential enemy, the enemy that poses a global mortal threat to freedom.
Where does it count? Fifty years ago, Germany and Japan counted. Why? Because they were the seeds of the greatest global threat to freedom in midcentury–fascism–and then were turned, by nation building, into bulwarks against the next great threat to freedom, Soviet communism.
Where does it count today? Where the overthrow of radicalism and the beginnings of democracy can have a decisive effect in the war against the new global threat to freedom, the new existential enemy, the Arab-Islamic totalitarianism that has threatened us in both its secular and religious forms for the quarter-century since the Khomeini revolution of 1979.
Establishing civilized, decent, nonbelligerent, pro-Western polities in Afghanistan and Iraq and ultimately their key neighbors would, like the flipping of Germany and Japan in the 1940s, change the strategic balance in the fight against Arab-Islamic radicalism.
Yes, it may be a bridge too far. Realists have been warning against the hubris of thinking we can transform an alien culture because of some postulated natural and universal human will to freedom. And they may yet be right. But how do they know in advance? Half a century ago, we heard the same confident warnings about the imperviousness to democracy of Confucian culture. That proved stunningly wrong. Where is it written that Arabs are incapable of democracy?
Yes, as in Germany and Japan, the undertaking is enormous, ambitious and arrogant. It may yet fail. But we cannot afford not to try. There is not a single, remotely plausible, alternative strategy for attacking the monster behind 9/11. It’s not Osama bin Laden; it is the cauldron of political oppression, religious intolerance, and social ruin in the Arab-Islamic world–oppression transmuted and deflected by regimes with no legitimacy into virulent, murderous anti-Americanism. It’s not one man; it is a condition. It will be nice to find that man and hang him, but that’s the cops-and-robbers law-enforcement model of fighting terrorism that we tried for twenty years and that gave us 9/11. This is war, and in war arresting murderers is nice. But you win by taking territory—and leaving something behind.”
Har detta lyckats eller inte? Afghanistans fall tyder på att svaret är nej. Men detta nej beror i grund och botten inte på att doktrinen kapsejsade, utan på att administrationerna efter Bush ändrade riktning. Men mer om den saken lite senare.
Poängen i detta sammanhang är bara att tydliggöra att det fanns en äkta idealism hos Bush som vänstern i Sverige var helt blinda inför. Denna idealism var dock inte utopisk eller nyliberal, utan grundad i realpolitik och förståelse för att det skulle krävas stora uppoffringar för att realisera idén. Något alla som senare hejade på den arabiska våren som något självgående, inte hade samma förståelse för.
Demokratisk realism var en politisk filosofi som vem som helst kunde förstå i teorin, bara man satte sig in – vilket många i Sverige inte gjorde. Däremot gick den bara att tro på om man bakom idén kunde skönja ett genuint ledarskap. Det ledarskapet fanns och jag såg det i George W. Bush, Condoleezza Rice, Dick Cheney och många andra. Ett ledarskap som övertygade genom att vara genuint.
2004 kampanjade jag i Bushs omvalskampanj i Ohio och Pennsylvania (Ohio var också delstaten som skulle ge Bush segern över demokraternas kandidat John Kerry). Associated Press intervjuade mig, eftersom de förstod att det svenska stödet för Bush inte var särskilt stort. Jag sade:
”Bush’s politics are great,” said Berggren, 25, in a telephone interview from Washington, D.C.
”Terrorists must be fought because it’s the only way to defend democracy in the long run,” added Berggren. ”We want to show the Americans that they do not stand alone in this fight.”
Islamisternas ondska
En annan sak jag upptäckte var den svenska relativiseringen av islamisternas ondska. Tesen som på många håll drevs var nämligen att terrorism existerade och utfördes på grund av saker som USA hade gjort.
Detta var vänsterns syn, och det var Usama Bin Ladens syn. Den sistnämnde använde sig av amerikansk närvaro i Saudiarabien som argument för att driva jihad. Vänstern köpte i många avseenden den slags retoriken, även om vänstern hellre framförde andra mer ekonomiska motiv om gas och olja, snarare än Al Qaida-idéer om att USA ville ”smutsa ner heliga islamiska länder”. Men synen var densamma: Om terror utfördes mot amerikanska soldater så berodde det på att amerikanerna fanns på en plats där de inte borde vara och sysslade med saker de inte borde syssla med. Det var därför terrorn utfördes.
Jag insåg att så inte var fallet. Terroristerna var onda, och de ville ont. Det gick inte att undgå att se när man följde kriget mot terrorismen. Halshuggningen av Daniel Pearl och Nicholas Berg i mitten av 20-00-talet, visade saken tydligt. Självmordsbombarna, de döda civila i Irak och Afghanistan.
Men de första åren hade jag ingen djupare förståelse för var terroristerna hämtade sin drivkraft eller vad de faktiskt trodde på. Detta förändrades 2005 efter de danska Muhammedkarikatyrerna, där tecknarna hotades till livet och stora delar av den muslimska världen ville bojkotta Danmark som straff för att tidningen Jyllands-Posten, där teckningarna publicerades, hade smädat islams profet.
Vad var det som drev detta enorma muslimska hat? Jag grävde ner mig på djupet i saken och 2007 hade jag skrivit klart en bok om ämnet, ”Västvärldens möte med militant islam”. En bok där jag förklarar att Al Qaida och andra liknande rörelser baserar sin teologi på islams urhistoria och vilka teologiska argument de använder när de rättfärdigar mord på civila och andra oskyldiga. Något jag emellertid gjorde utan att vara deterministisk. Det fanns en tydlig militant ådra inom islamisk historia som jihadisterna hämtade näring ur. Men det fanns många muslimer som ville sätta stopp för dessa strömningar, det var dessa som väst stödde i Afghanistan och Irak.
Samtidigt som jag studerade dessa saker, så hade många av mina studentkompisar svårt att ta in detta med ondska. Den akademiska vänstern gav dem ingen hjälp utan relativiserade islamismens ondska. Ett tydligt sådant exempel är religionsprofessor Mattias Gardell som i sin bok ”Bin Laden i våra hjärtan” från 2005 skriver så här om hedersmordet på Fadime tre år tidigare:
“I den inflammerade hedersmordsdebatt som följde sedan Fadime Sahindal mördats av sin far i januari 2002, bortsåg många observatörer omedelbart från alla andra orsaksförklaringar till förmån för det faktum att fadern var kurd och muslim, som om det i sig kunde förklara händelsen. Men när en svensk protestantisk mor slog ihjäl sina barn och placerade dem i frysboxen – vilket inträffade i Gustavsberg utanför Stockholm en tid efter Fadimemordet – sökte ingen förklara morden med att förövaren var en etnisk svensk och medlem i Svenska statskyrkan”.
Gardell bortser helt från verkligheten: att kvinnan i Gustavsberg var psykiskt sjuk och knappast motiverade sina barnamord med teologi – ej heller finns det något i Svenska kyrkans skrifter eller predikningar som uppmuntrar barnamord.
I motsats till Fadime-fallet och tusentals andra kvinnor i hennes situation, där hedersförtrycket tydligt motiveras med islamisk teologi och där gärningsmännens handlingar ofta backas upp och hejas på av släkt och familj.
Men denna form av relativisering var mycket vanlig och i synnerhet studenter påverkades. De lärde sig att tro att USA var onda men att den islamiska extremismens ondska inte var verklig.
Många av mina studentkompisar hade inte en susning om islams hududstraff för dem som trädde utanför de gränser/sharialagar Allah förordnat. När de tänkte på imperialism så tänkte de på västerländsk imperialism, korståg och sånt, inte på den islamiska imperialismen med dess otaliga intåg i Europa. Allt i islams namn.
Jag minns islamologiböckerna av Gardell, Mohammad Fazlhashemi, Ann-Sofie Roald, Christer Hedin – och givetvis Jan Hjärpe, och därtill många andra utländska författare som John Esposito, Reza Aslan, Karen Armstrong, och faktiskt Tariq Ramadan.
Alla dessa tonade ner verkligheten. De citerade friskt koranverser om ”intet tvång i religionen” för att visa att islam var tolerant, och knappast värre än kristendomen. Parallellt med att de vilseledde på andra sätt.
2007 var Jan Hjärpe med på SR P1:s Filosofiska rummet och fick en fråga om varför profeten Muhammed verkade ha varit så krigisk. Hjärpe kontrade snabbt med att hänvisa till Påve Urban II:s korstågspredikan, där det om något fanns ett militant språk, menade Hjärpe.
Bortsett från att det han sa om Påven på sin höjd är en halvsanning, så trollade han bort lyssnarna: den verkliga jämförelsen borde förstås vara mellan Muhammed och Jesus, inte mellan Muhammed och en Påve som en tredjedel av världens kristenhet knappt hört talas om.
Akademiker som dessa var vad som gjorde att mina studentkompisar inte trodde på att islam praktiserar dödsstraff för avfällingar, att man halshugger folk i Guds namn eller stenar kvinnor till döds. Jag minns det mycket väl. ”Så kan det väl ändå inte vara?”, var attityden.
2008 kom filmen ”Stoning of Sorya M”, baserad på en sann händelse om en flicka som stenas till döds i Iran på 1980-talet. Den filmen blev för somliga av mina studentkompisar en ögonöppnare. De hade, trots att de läst om islam på universitetet, aldrig förstått att sådant kunde vara på riktigt.
Senare när Islamiska staten reste sig 2014 så blev det dessa straff allmän kännedom. Men dessförinnan var det inte så, och de som försökte lyfta fram dessa mycket allvarliga aspekter inom islam, blev avfärdade som islamofober eller rasister.
Kriget mot terrorismen fortgår
Parallellt med dessa saker fortgick givetvis kriget mot terrorismen. Under George W. Bush var den moraliska klarsyntheten i detta krig ogrumlad. Bush ansåg att kriget mot terrorn var ett krig som skilde sig från andra krig som USA hade utkämpat. I tidigare krig hade man krigat mot nationer, med en slutpunkt för seger eller förlust.
Detta krig drevs mot aktörer i skymundan. Men i motsats till inhemskt brottslighet så var dessa aktörer många, tiotusentals, spridda över mängder av länder, men med särskilda rötter i Afghanistan och Pakistan.
Irakkriget:
2003 störtade USA också Iraks diktator Saddam Hussein. Argumentet var att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen som skulle kunna hamna i händerna på Al Qaida. Så var, visade det sig, inte fallet. Saddam Hussein hade dock grumlat sanningen utifrån en önskan att framstå farligare än han var, i syfte att avskräcka ärkefienden Iran. Priset han fick betala för det var dock flykt till en jordkällare i Tikrit varefter han hängdes av den demokratiska irakiska regeringen 2006.
Så här i efterhand står det tydligt att det hade varit bättre om USA enbart satsat på Afghanistan. Det fanns i Afghanistan också större potential än i Irak, trots att Afghanistan var långt underlägset Irak i utveckling och utbildning.
I Sverige inför Irakkriget satt vänsteraktivister i TV och pratade om hur de ville åka till Irak och vara mänskliga sköldar mot USA:s bomber. De ville skydda skolor och sånt. Men Iraks regim var mer intresserade av att de skulle ställa sig framför regeringsbyggnader, så de blev besvikna. Jag suckade åt detta vänsterfolk, som jag vid den tidpunkten var välbekant med.
Utöver universitetet så debatterade jag ofta med svenskar på forum. Skunk, Helgon, och allt vad de hette innan Facebook sög upp allt syre och tog över rollen som ett mer allmänt debattforum.
Det var många diskussioner om USA, där utgångspunkten ofta var att USA var de onda. Amerikansk massaker i Fallujah, var ett populärt ämne. De som kritiserade USA var helt okunniga om Al Qaida i Iraks förehavanden i samma stad, där de brände människor levande och i många avseenden agerade på precis samma sätt som Islamiska staten senare skulle göra, fast i mindre skala. Kritiken mot USA var hursomhelst omfattande, mer omfattande än kritiken mot Afghanistan.
Alla var dock inte alls missnöjda med USA:s beslut. Saddam Hussein var en av vår generations främsta folkmördare. Irakier jublade när diktatorn tvingades fly. Jag snackade med en lokal pizzabagare minns jag, som glatt sa att det bara fanns två som hade kunnat störta Saddam Hussein: ”Gud, och USA!”
Irak skulle också bli en svår process eftersom USA:s närvaro drog till sig Al Qaida. Jihadister från hela världen kom till Irak specifikt för att kriga mot USA. Irak var inte Al Qaidas ursprungsland, men blev det stridsfält som Al Qaida valde för att fullfölja sin ledare Usama Bin Ladens påbud, utfärdat redan 1998:
The ruling to kill the Americans and their allies — civilians and military — is an individual duty for every Muslim who can do it in any country in which it is possible to do it,… This is in accordance with the words of Almighty Allah, ”and fight the pagans all together as they fight you all together,” and ”fight them until there is no more tumult or oppression, and there prevail justice and faith in Allah.”
USA kämpade tappert i Irak och efter att Bush pålyst en truppökning 2007 krossades Al Qaida i Irak totalt. De kvarvarande resterna flydde till Syrien. Några år senare återvände de till Irak under namnet Islamiska staten. Men det kunde ske först när USA, efter ett beslut av Barack Obama, hade lämnat landet.
Afghanistan:
Afghanistan blev i många avseenden en större framgång än Irak eftersom kontrasten var så markant. Afghanistan hade från 1996 styrts av talibanerna. En rörelse av lärda bokstavstrogna fundamentalister, som ville skapa samma samhälle som profeten Muhammed på 600-talet. Talibanernas Afghanistan präglades av stor fattigdom och ett fruktansvärt förtryck, i synnerhet mot kvinnor, som i princip var fångar i sina egna hem, inte fick besöka sjukhus och bara vistas offentligt iklädd heltäckande burka samt tillsammans med en manlig övervakare. Straffen för att bryta dessa regler var drakoniska, med piskning och dödsstraff genom långsam stening.
Talibanerna skyddade även terroristgruppen Al Qaida. Ett beskydd de blivit särskilt angelägna att ge efter att Al Qaida den 9 september 2001, bara två dagar innan attacken mot USA, lät mörda talibanernas enda kvarvarande fiende, Ahmad Shah Massoud, en krigshjälte som stridit tappert mot Sovjetunionen på 1980-talet och därefter motsatt sig talibanernas välde. Han varnade även Europa för att Al Qaida planerade ett stort terrordåd mot väst. Två Al Qaida-krigare klädde dock ut sig till journalister och sprängde en bomb som dödade Massoud. För detta blev talibanerna mycket tacksamma.
Efter terrorattacken den 11 september gav Bush ett ultimatum till talibanerna: Lämna ut Al Qaida eller dela det som kommer att bli deras öde.
Talibanerna vägrade. USA invaderade Afghanistan och störtade talibanregimen i samarbete med Den norra alliansen, som Ahmad Shah Massoud hade grundat. Talibanerna flydde till Pakistan. Afghanistan omdanades till en demokrati. Flickor fick gå i skolan igen. Kvinnor blev fria, inte bara att vistas utomhus själva utan burka, utan fria att delta i näringsliv, idrott och politik. Kvinnornas frihet var den tydligaste skillnaden mellan Afghanistan under talibanerna och Afghanistan under amerikanskt beskydd.
Kriget i Irak drog dock på resurserna. Och sakta men säkert började talibanerna göra comeback. Bush lämnade Vita huset 2009. Barack Obama som tog över gjorde en truppökning i Afghanistan, men begränsad sådan eftersom hans vice-president Joe Biden var kritisk från första början. Obama sade därtill att truppökningen bara skulle vara 18 månader, därefter skulle USA börja ett storskaligt tillbakadragande. 2014 insåg Nato att de inte kunde vara kvar utan USA, och de flesta Nato-styrkor lämnade Afghanistan.
Samtidigt tog den afghanska armén över alltmer ansvar. En armé som i efterhand fått mycket kritik. Men den byggdes upp från intet, ur en helt obildad befolkning. Därtill fick den inte det politiska stöd som den skulle ha behövt få av afghanska befäl och av politiker vars lojalitet i stor utsträckning låg till sina egna folk och klaner, snarare än till den centrala maktapparaten.
Talibanerna avancerade på landsbygden. Däremot räckte de 2 500 soldater som USA hade kvar för att ge de flygunderstöd och det moraliska stöd som behövdes för att hålla talibanerna utanför städerna. Talibanerna kunde omöjligt vinna öppna strider mot USA. Deras taktik var bara att utföra terrordåd, döda några amerikaner och på så vis trötta ut USA. När president Biden pålyste att USA skulle lämna landet så dog emellertid inga amerikaner längre alls i Afghanistan. De var få och höll sig i bakgrunden, medan frontstriderna fördes av den afghanska armén.
När USA lämnat helt så tog talibanerna snabbt över hela Afghanistan. Men den historien kan ni redan.
Bushs styrka var hans klarsynthet och uthållighet
Kriget mot terrorismen pålystes av George W. Bush och upprätthölls därefter i olika mån under Barack Obama, Donald Trump och Joe Biden.
Men det var Bush som var den målmedvetne, som förstod vilken fiende USA konfronterade och också förstod vilket pris nationen behövde betala för att besegra denna fiende.
Bush förklarade ett krig mot terrorismen, inte ett krig mot islam, och var tydlig med att betona att muslimer inte var USA:s fiender, utan att fienden var de terrorister som kapat islam för sina egna syften. Rent teologiskt så har terroristerna, tyvärr, stort stöd i islams urhistoria. Däremot är de inte representativa för islam i modern tid.
Men Bushs syfte var inte att analysera teologi, utan att inte stigmatisera fredliga muslimer. Därmed tvekade han inte att sätta fingret på vilka fiender USA kämpade mot: Islamo-fascister, fanatiker som ville bygga ett islamiskt imperium som sträckte sig över hela mellanöstern, och som inte skydda några medel för att nå det målet. Fanatiker som måste jämställas med såväl Lenin som Hitler och som var så övertygade men också så många och starka, att väst inte hade råd att ignorera dem. Väst behövde lyssna, ta hotet på allvar och sedan konfrontera dem till de var krossade.
Detta var Bush glasklar med i både teori och praktik.
Hans efterträdare var inte det. Barack Obama ville inte prata om ”militant islam”, utan hellre prata om våldsbejakande extremister i största allmänhet. Han brann inte heller för att rädda Afghanistan. Donald Trump ville helst att USA skulle nationsbygga så lite som möjligt. Visserligen ledde Trump ett kraftfullt krig mot Islamiska staten (som växte fram ur Al Qaida i Irak efter att USA lämnat landet och som försökte realisera det islamiska imperium som Bush varnat för att de ville skapa). Men Trump engagerade sig inte nämnvärt för Afghanistan utan drog ner trupperna och slöt därtill ett avtal med talibanerna, som de tolkade som ett amerikanskt kapitulationsdokument. Joe Biden hade varit emot kriget i Afghanistan under lång tid, och han satte som bekant spiken i kistan.
Idag är Afghanistan och Irak, åtminstone tills vidare, två avslutade kapitel. Om Bushs politik hade fortsatt drivas och Bushs ledarskap fortsatt förvaltas så skulle Islamiska staten inte ha rest sig och talibanerna inte återerövrat Afghanistan. Det är jag helt övertygad om. Så blev det nu inte. Kriget mot terrorismen är däremot inte slut. Mer om det strax.
Amerikanska nyhetsanalyser och min fortsatta opinionsbildning
Samtidigt som allt detta skedde försökte jag opinionsbilda till förmån för USA och för USA:s roll som den främsta stoppklossen för militant islam. Detta har jag gjort på min blogg och podcast Amerikanska nyhetsanalyser sedan 2008. Där har jag skrivit cirka 15 000 blogginlägg och producerat cirka 1 400 podcastavsnitt. Syftet har varit att balansera svensk media, som jag funnit mycket ensidig eftersom de alltid skildrat demokraterna okritiskt positivt och republikanerna okritiskt negativt.
Detta önskade jag balansera. Men jag önskade också skapa förståelse för hotet från militant islam och betydelsen för Europa av att knyta starka band med USA i kampen mot denna extremism. Det har inte varit helt enkelt. Sverige har inte haft rätt ideologiska eller politiska jordmån för denna slags opinionsbildning. Men ämnet är fortfarande angeläget. Mer angeläget än det var för 20 år sedan. Jihadismen sprids över världen. I Sverige och i Europa finns fler problem med islamism idag än för 20 år sedan.
Afghanistans fall innebär också att nya fronter öppnas i kriget mot terrorn. Ett krig som i första hand inte är vårt krig mot jihadister, utan blott vårt gensvar på deras krig mot oss. Efter Sovjetunionens fall riktade sig dessa in på USA, trots att USA faktiskt inte ockuperade Afghanistan eller något annat land då. De gjorde det i alla fall, för att USA var makten efter Sovjetunionen som stod emot dem och som levde gudlöst.
Nu med USA ”besegrat”, så som dess extremister ser saken, så finns det en kontinent kvar. En kontinent som tillåter att profeten Muhammed smädas, en kontinent som samarbetade med USA i ”ockupationen” av Afghanistan. En kontinent som tydligt är minst lika hedonistiskt som Förenta staterna. Den kontinenten är Europa.
Jihadisterna blir inte fredliga när de vinner eller förlorar strider. De söker sig bara till nya fält för att där fortsätta med jihad. Några nya sådana fronter har redan öppnats. Norra Afrika, Nigeria, Mozambique, och återigen delar av Syrien. Men där är motståndet svagt och dessa platser har inte samma lockelser som att bekämpa otrogna stormakter.
Europa är den mest logiska slagplatsen på listan efter Sovjetunionen och USA.
Detta måste Europa snabbt inse. Det har idag gått 20 år sedan den där tragiska dagen, när Al Qaida genom terrorns verktyg krossade USA:s främsta nationalsymboler.
Men dessa rörelser är fortfarande på krigsstriden. Den fred de söker är inte vapenstillestånd, utan en värld som underkastats Allahs lagar. Den världen får fred. Den värld som inte underkastar sig detta ska påtvingas freden, genom jihad. Detta är dessa rörelser tankesätt.
Den 11 september 2001 insåg USA:s president George W. Bush detta, och konstaterade att USA skulle konfrontera dessa fanatiker på deras egen hemmaplan istället för att låta dem komma till USA och strida på amerikansk mark. Den 11 september 2021 har USA lämnat frontlinjerna i dessa krig. Det är också i princip omöjligt för dessa människor att ta sig till USA.
Den tillgängliga front som finns kvar är Europa. Idag den 11 september 2021 bör vi hedra offren som dog för 20 år sedan, men också fatta ett beslut om att sätta in de åtgärder som behövs för att det som skedde för 20 år sedan, inte ska ske igen. Inte i USA, och inte här hos oss. Att väcka en förståelse för detta har också varit lite av poängen med min 20-åriga opinionsbildning.
Västvärlden behöver ledare
För att göra detta behövs ledarskap. Politiker, opinionsbildare och andra som är klarsynta och har mod att konfrontera islamismen. Det kommer inte att bli ofarligt ens för politiker i Europa.
Under de mer än 20 år som jag har följt denna debatt, så har sådana ledare inte växt på träd i Europa. De har funnits i USA, men inte här. Här har de flesta varit vansinnigt naiva, och levt i tron att oavsett vad som än händer i världen, så kan det väl ändå inte hända här hos oss.
Det är en naiv och farlig inställning som också förhindrar att Europa förbereder sig på riktigt, genom att upprätta säkra gränser, ett starkt anti-terrorarbete och även en vilja att strida. Inte enbart militärt, även genom mod att stå upp för våra frihetliga västerländska värderingar i alla sammanhang. Men också militärt om så är nödvändigt. Viljan att göra det föds emellertid bara om ledare med karaktär och beslutsamhet ställer sig i spetsen, redo att anföra.
Ett riktigt ledarskap i förhållande till detta hot behövs nu. Kabuls fall markerar nämligen inte slutet på hotet från terrorismen. Det markerar bara en frontförflyttning. Desto fler fronter vi retirerar ifrån, desto närmare kommer hotet att smyga sig på.
Europa måste göra sig redo. Till försvar för såväl samtiden som framtida generationer.
Ronie Berggren
