Ronie Berggren om vad de nationalistiska rörelserna som kommer att få uppgång efter Corona-krisen kan lära av brittisk och amerikansk nationalism.
——-
Första världskriget, andra världskriget och attacken mot USA den 11 september 2001 delade tillvaron i ett före och ett efter. Corona-krisen är likadan. Det fanns en värld före coronan och diskussionen om världen efter är redan i full gång.
Nyliberala överstatliga drömmar som lösning på globala kriser kastas fram. Men nyliberalismens idé om en gränslös värld, nationalstaternas avskaffande och en totalt fri handel där allt flyter kors och tvärs över det globala handelshavet utan ankare, må ha gått hem hos både högern och vänstern på 1990-talet, men är nu en hastigt pysande idé.
Ingen tror längre på de nyliberala idéerna eftersom de bevisligen inte har fungerat, något som Corona-krisen tydligt visar.
När det kom till kritan var det nationerna som folken fick ty sig till, såväl FN:s världshälsoorganisation som EU misslyckades. Den enda aktör som värnar svenskars väl när det väl kommer till kritan, är Sverige. För italienare är det Italien, för britter är det Storbritannien.
Därför kommer nationalismen att göra comeback. Bruset från andra idéer, nu senast Torbjörn Tännsjös önskan om en global despoti, kommer inte att upphöra, men utgöra rännilar i jämförelse med nationalismens kommande flodvåg.
Men nationalism är inget enhetligt och nationalstaternas revansch mot nyliberalism och världsfederalism behöver fortskrida balanserat.
I den processen anser jag att vi bör ha Storbritanniens och USA:s öppna nationalism som vägvisare.
I Storbritannien uppkom Magna Charta år 1215 med dess proklamation av individuella rättigheter. I Storbritannien föddes den industriella revolutionen och idéer om mänskliga rättigheter. Storbritannien räddade Europa från Napoleon och Hitler. Man är stolt över sin monarki som är den levande förvaltaren av den storslagna historien.
I USA är man stolta över republikens snart tvåhundrafemtio-åriga demokratiexperiment, över friheten och individualismen men också över det kollektiva: över en nation som under 1900-talet burit världen på sina axlar i kamp mot nazism och kommunism och militant islam. USA är för amerikaner fortfarande ”den lysande staden på kullen”, vars ideologiska ljus likt ett fyrton kan leda världen rätt när det stormar.
USA och Storbritannien är stolta över sina länder, sina folk och sina värderingar. Men det är ingen introvert, xenofobisk nationalism. Det är en nationalism där man är trygg i sig själv och därefter öppen för att handla och interagera med omvärlden: en nationalism där man inte bara samarbetar utan också leder i förhållande till vår världs stora gemensamma frågor och hot.
Men det är inte en tandlös eller teoretisk nationalism: om den egna nationen hotas av diktatorer eller terrorister, så går man i krig i egen kraft. Om internationella avtal utnyttjas i svartsjukt syfte för att bakbinda, så säger man nej till globala miljöavtal, internationella brottsmålsdomstolar och en europeisk union.
Man är öppen för världen men kommer aldrig att vara naiva och låta öppenheten utnyttjas av rännilarna från sidan om, som drivna av utopiska teorier önskar bryta ned den nationella grund på vilka dessa nationer vilar.
Denna syn saknas i länder som Sverige där nationen på sin höjd är en eftertanke. Men det är den här anglo-saxiska balansen som finns i USA och Storbritannien, som de nationalistiska rörelserna i den nya post-Corona-världen skulle må bra av att låta sig inspireras av.
Ronie Berggren
