Ronie Berggren är med sina i dags dato 750 publicerade avsnitt en av Sveriges mest aktiva podcasters. Podden heter Amerikanska nyhetsanalyser – ett projekt för att bemöta bristerna i svensk USA-bevakning och erbjuda svensk publik konservativa samhällsanalyser.
Ronie intervjuas här av svensk-amerikanen Björn Norström om USA-intresset, hans syn på sig själv som en konservativ visselblåsare och som en ideologisk del av en växande nationalkonservativt sinnad arbetarhöger.
——-
1. Hej Ronie. Vad är Amerikanska nyhetsanalyser?
– Amerikanska nyhetsanalyser är mitt projekt för att kanalisera mitt USA-intresse. Jag följer amerikansk dagspolitik och skriver om amerikansk historia. Jag och en vän startade Amerikanska nyhetsanalyser som en blogg i januari 2008, i samband med det spännande presidentvalet där Hillary Clinton och Barack Obama fajtades i primärvalet.
När Obama sedan stod inför omval 2012 och utmanades av republikanen Mitt Romney så kompletterade jag bloggen med en podcast, som också den startades i januari.
2. Du är ju väldigt produktiv. Har du alltid varit det?
– Ja. I synnerhet bloggandet har varit jämnt, där jag mellan januari 2008 och december 2016 skrev mer än 15 000 blogginlägg och i snitt cirka 4,5 inlägg per dag och jag skrev verkligen så gott som varje dag. De få undantagen kan räknas på en hand. Det gör Amerikanska nyhetsanalyser till Sveriges främsta källa för svenska analyser av Barack Obamas presidentskap.
Podcasten började långsammare men speedade upp med tiden. I början behövde jag hjälp för att redigera poddavsnitt och var också nervös när jag talade i mikrofonen, så allt tog längre tid. Under presidentvalet 2012 gjorde jag cirka 14 poddavsnitt specifikt om valet; 2016 blev det cirka 120 poddavsnitt om det valet; och inför 2020 har jag redan gjort 15 avsnitt, så när vi väl når valdagen den 3 november nästa år så gissar jag på att jag gjort åtminstone 200 avsnitt om det presidentvalet.
Men det intensiva poddandet tar ju så klart tid och sedan 2017 så har jag fasat ut bloggandet och poddar nästan enbart. Visserligen bloggar jag fortfarande, på Ronie.se – men då om annat än amerikansk politik.
3. Om vi talar lite om innehållet på Amerikanska nyhetsanalyser. Det handlar ju inte bara om avskalad nyhetsförmedling utan också om analyser och opinionsbildning, och inte minst mediekritik?
– Ja, bloggen startades specifikt för att bemöta bristerna i svensk USA-bevakning där journalister saknar förmågan att skildra republikanerna objektivt.
Låt mig ge några exempel på detta bara så att du och de som läser förstår varför det verkligen behövs.
I augusti 2004, när den amerikanska presidentvalrörelsen var i full rullning och den republikanske presidenten George W. Bush utmanades av demokraten John Kerry, så uttalade sig Sveriges radios USA-korrespondent Cecilia Uddén för Kerry och mot Bush och sa på SR Morgon P1:
”Jag tycker att det finns en stark poäng i den subjektiva journalistiken – att man redovisar var man står. Och det är ingen kontroversiell ståndpunkt att tycka att Kerry vore bättre för världen än Bush … Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet, när det gäller valet i USA.”
För detta fälldes hon senare av Granskningsnämnden och plockades bort från USA-rapporteringen, men SR och SVT bättrade sig inte. 2010, två år efter att George W. Bush lämnat Vita Huset, så recenserade Sara Stenholm dennes presidentbiografi ”Decision Points” i Aftonbladet där hon skrev:
”George W Bushs memoarer. De kommer inte bli översatta till svenska. Jag frågade en förläggare varför. ”Där Blair är intressant, är Bush bara äcklig” blev det rättframma svaret … Så vad var det då för en man som med sina beslut och sina idéer förändrade världen under de första åren av det nya årtusendet? Ja, man skulle kunna sammanfatta hans liv så här: Söp. Mötte Gud. Blev president.
… Så George W Bush fattar sina ödesdigra, folkrättsvidriga beslut för att han måste. För att hans moral – det vill säga hans gudstro – kräver det. Och när det sen går åt helvete med både Afghanistan, torterandet av fångar och övervakandet av de egna medborgarna, ja då är det inte mycket att göra åt. Inte ens de 100 000 civila irakier som dött på grund av George W Bushs beslut är något att beklaga särskilt mycket. För president George W Bushs uppsåt var gott. Han gjorde bara vad hans, av Gud givna, moral krävde av honom. Och det, det är som förläggaren sa, bara äckligt.”
Två år senare skulle Sara Stenholm få leda Sveriges radios USA-podd, där hon fortfarande medverkar.
Ett tredje exempel. 2016 så hette SVT:s USA-korrespondent Erika Bjerström. I mars samma år var presidentvalet i USA i full gång där Donald Trump marscherade framåt med full fart. Den 22 mars inträffade terrordådet i Bryssel. Erika Bjerström skrev då på Facebook:
Amerikanska medier vältrar sig just nu i analyser hur … våra förorter kollapsar … dessa självbelåtna kommentatorer måste ha fel. Och jag inser att denna attack kommer som en present till Donald Trump och hans kampanj. … Det känns övermäktigt hålla emot ondskans krafter men det måste, måste , måste gå.
– Som kronan på verket måste också ett citat från en bok av en svensk journalist nämnas. Boken “Från King till Obama: medborgarrättsrörelsens kamp i USA” av Sören Sommelius, som i ett stycke beskriver sin ankomst till ett hotellrum i Atlanta så här:
På rummet låter jag flåsiga Fox News Channel stå på. Världen utanför USA finns inte. Fox ger mig ont i huvudet, så mycket svada, så många flosker och till råga på allt är det här en av USA:s mest sedda kabeltevekanaler.
Det säger sig själv att journalister som har den här inställningen inte är kapabla att skildra republikanerna nyanserat och därför startades Amerikanska nyhetsanalyser.
Ett annat problem med svensk journalistik som vi också ville uppväga var inkompetensen. Utöver den vänsterliberala slagsidan så är många också väldigt okunniga. De hänger inte med i amerikansk politik på riktigt.
Låt mig ge några exempel på det också.
Föreställ dig en fotbollslandskamp 2013 och en sportkommentator som sa att han såg Tomas Brolin på spelplanen, och sedan vidhöll detta inför sin invändande kollega. En sådan skulle ha lynchats i vardagsrumsprat och sportspalter eftersom alla vet att Tomas Brolin inte spelade då.
2013 besökte USA:s president Barack Obama Sverige. SVT direktsände med Marianne Rundström och Claes Elfsberg som kommentatorer. Rundström ville upplysa om Obamas ressällskap och sa:
”Condoleezza Rice satt väl där bredvid?” Hon blir ignorerad, men fortsätter ihärdigt: ”Jag tror jag kunde spåra Condoleezza Rice va?”
Elfsberg svarar: ”Näe, det var inte hon … Nä, det var en annan dam som vi såg.”
Rundström driver fnissande på: ”Ja, jag undrar om inte jag har rätt faktiskt.”
Elfsberg backar och säger att hon kanske har det trots allt.
Condoleezza Rice var utrikesminister åt den republikanske presidenten George W. Bush. Att hon skulle åka med den demokratiske efterträdaren Obama till Sverige 2013 är förstås lika troligt som att Tomas Brolin samma år skulle ha dragit på sig landslagströjan igen.
Vi som såg sändningen suckade. Lite senare kom en rättning; kvinnan ifråga var Obamas nationella säkerhetsrådgivare. Hon hette visserligen också Rice, men Susan i förnamn. Men det var inte namnen som fått Rundström att blanda ihop dem, hon visste ju vid sitt uttalande inte ens vem Susan Rice var. Hon blandade ihop dem för att båda var svarta kvinnor.
Susan Rice var heller inte okänd då hon varit i amerikanska nyheter i princip dagligen året dessförinnan när hon försökte hantera situationen med konsulatet i Benghazi, men det visste inte Rundström eftersom hon inte hängde med i amerikansk politik på riktigt.
2014 jämfördes Rundström av Sveriges radio med amerikanska journalistikonen Barbara Walters. ”Marianne Rundström … ett proffs som lika lätt och ledigt som Barbara Walters kan prata om både makt och mode i rutan”, skrev man. Och i valet 2016 så ledde hon morgonpratet i SVT om den dåvarande amerikanska presidentvalpolitiken.
Självkritiken lyser med sin frånvaro.
Om sådana här misstag bara hade hänt en gång, så hade man nog ändå kunnat haft överseende. Men de inträffar hela tiden.
Minns du Peter Rawet? SVT-reportern som i samband med Donald Trumps installationsceremoni i januari 2017, gick omkring i Washington DC och uppträdde som en otäck, arrogant idiot och i sina intervjuer uppträdde bryskt och hånande mot Trump-anhängare? Detta samtidigt som hans kunskaper om USA verkade ligga på någon slags lågstadienivå, när han blandade ihop social security med sjukförsäkringar.
– Rawet fälldes senare i Granskningsnämnden, men vad vi lärt oss av svensk media är att de inte ändrar sig. Även om en person fälls på grund av partiskhet eller om de är inkompetenta så ersätts de av någon annan som är likadan, lika vinklad och/eller lika inkompetent.
4. Så du kritiserar svensk medias bristande USA-journalistik. Men är kritiken kvalificerad? Har du fått någon respons?
– Jag tror att den är kvalificerad, och de gånger jag fått respons så har det nästan alltid varit positiv respons på kritiken.
Den 11 september 2011, så var det 10-årsminne av terroristattacken mot USA 2001. SVT gjorde då en 9-timmars heldagssändning om minnesceremonin, där alla gäster som bjudits in för att kommentera var kritiska till George W. Bush – den amerikanske president som lett USA när attacken inträffade. Gästerna som fick kommentera var personer som Jonas Sjöstedt, Jan Guillou, Jan Eliasson, Mona Sahlin och Mohammed Fazlhashemi. Människor vars vänsterprägling knappast behöver presenteras djupare. Ingen tillahandahöll Bush-administrationens perspektiv.
Sändningen var alltså ett tydligt exempel på den ensidiga framställning som Amerikanska nyhetsanalyser önskade bemöta och den 17 september så skrev jag artikeln ”En granskning av SVT:s 9/11-sändning” som gensvar, något som Svenska dagbladets ledarskribent Per Gudmundson uppmärksammade på följande sätt.
– Så, det var ju ett positivt omdöme om den mediakritik jag önskat driva.
Ett annat exempel var Hillary Clintons självbiografi ”Levande historia”, som släpptes på svenska av Albert Bonniers 2004.
Jag gav mig i kast med den 2011 men hittade tidigt ett sakfel av ganska allvarlig karaktär. I samband med att Hillary Clinton just beskrivit hur hon som ung flicka kampanjat för den konservativa ikonen Barry Goldwater 1964:
”När Goldwater fick höra att jag hade arbetat för honom 1964 skickade han mig en låda med grilltillbehör och starka såser och tyckte att jag skulle komma och hälsa på. Det blev också av 1966 då jag kom hem till honom i Phoenix och fick en förtjusande stund tillsammans med honom och hans fängslande hustru Susan.”
De som är insatta i Barry Goldwaters liv och politiska karriär ser genast åtminstone ett fel i texten ovan. 1966 hette Barry Goldwaters fru Margaret, Susan gifte han sig med först 1992.
De som är insatta i Hillary Clintons karriär vet också att hon träffade Goldwater 1996 när hon var nationens First Lady. I den svenska översättningen verkar det dock som om Hillary som ung flicka 1966 blev hembjuden till Barry Goldwater.
Det rör sig alltså inte bara om ett felaktigt översatt enskilt ord, utan om ett helt sammanhang som blir både felaktigt och obegripligt. Den 26 april 2011 mejlade jag därför Albert Bonniers och skrev:
Hej,
jag läser för närvarande Hillary Clintons bok ”Levande historia” utgiven på svenska av ert förlag och har stött på ett faktafel (ett fel som måste ha uppstått i er översättning av det engelska originalet).
Den bok jag äger är den inbundna versionen från 2003 (tryckt av scandbook 2004). På s 36 står där följande:
”När Goldwater fick höra att jag hade arbetat för honom 1964 skickade han mig en låda med grilltillbehör och starka såser och tyckte att jag skulle komma och hälsa på. Det blev också av 1966 då jag kom hem till honom i Phoenix och fick en förtjusande stund tillsammans med honom och hans fängslande hustru Susan.”
Hillary Clinton träffade Goldwater 1996 – inte 1966. Den gåva hon beskriver att Goldwater skickat till henne skickade han efter att hennes make Bill Clinton hade blivit president, när han fått nys om att den nytillträdda Första frun som ung flicka varit en Goldwater-girl (dvs kampanjat för honom). 1996 fick Hillary sedan tillfälle att träffa den då åldrade Arizona-politikern.
Detta har Hillary Clinton talat om även efter att hon själv lämnat Vita Huset, och när man läser boken förstår man att det är en översättningsmiss – en miss som resulterar i ett allvarligare faktafel. I den engelska originialversionen står det också 1996 (inte 1966) och där skriver Hillary Clinton också att gåvan var skickad just till Vita Huset.
När man tänker på saken lite närmare så är det förstås också ganska uppenbart att Goldwater inte bjöd hem henne 1966 – då visste han med all sannolikhet inte alls vem hon var. Kanske har detta fel redan uppmärksammats av andra, om inte så hoppas jag dessa rader kan vara till hjälp vid eventuella framtida nytryck.
Mvh
Ronie Berggren,
Den 6 maj fick jag ett svar:
Hej Ronie
Tack för din vänlighet att uppmärksamma oss på detta fel i Hilary Clintons bok.
Vid ett eventuellt tilltryck ska vi absolut korrigera det.
Bästa hälsningar
Helena Ljungström
Redaktionschef /Editorial manager
Albert Bonniers Förlag
– Sådana här saker tycker jag ju ändå visar på att min kritik är välgrundad.
Men det roligaste exemplet av alla var när jag 2006 fick ett tackmejl från George Herbert Walker Bushs presidentbibliotek för att jag hittat ett transkriberingsfel i ett av dennes tal som jag läste. Det var enormt kul att de gav respons.
Men sen finns det ju många som inte ger någon respons alls när man framför invändningar. Sådana är inte primärt intresserad av ämnena i sig, utan mer intresserad av anseende, status eller att driva ideologisk aktivism.
5. Men du har väl även fått kritik, av exempelvis SVT:s nuvarande USA-korrespondent Carina Bergfeldt?
– Ja, fast ingen riktigt väsentlig kritik. Hon utnämndes till hedersdoktor vid Umeå Universitet förra året, jag kritiserade det i en artikel på Nyheter idag där jag förklarade att hon tillhör den här skaran av journalister som inte kan skildra USA sakligt eller objektivt. Jag nämnde exempelvis hennes uttalande efter masskjutningen i Las Vegas 2017 när hon sa i TV:
”När Donald Trump höll en presskonferens, så nämnde han aldrig ordet terrorism, utan istället gör man som man brukar här i USA när det är en vit ensam gärningsman; man kallar honom ensamvarg.”
Ett av många felaktiga påståenden från hennes sida. Man kallade honom ensamvarg för att han var en sådan, varken mer eller eller mindre. Hon gör ett uttalande som reflekterar hennes egen syn på politiken inte på verkligheten.
Hennes syn på USA spårade jag sedan till den vänsterakademiska bakgrund som nästan alla svenska journalister är präglade av, och som jag själv upplevde på nära håll under min egen studenttid i just Umeå. Men jag fick en sak fel. Jag skrev att hon också studerat i Umeå.
Där fick jag rejält fel. Hon hade ju läst i Göteborg (Umeå hade bara utnämnt henne till hedersdoktor).
Hon noterade artikeln, eller snarare felet, i en tweet.
– Jag bad givetvis om ursäkt för min rätt rejäla tabbe. Men min sakkritik om att hon inte klarar av att skildra republikanerna, och Donald Trump i synnerhet, tog hon inte till sig. Hon tweetade om mig på grund av mitt fel, inte på grund av min sakkritik, som bara rann av.
Hon hävdade också att min akademiska bakgrund inte var representativ för hennes egen utbildning.
Och det stämmer ju att hon inte läste till journalist i Umeå. Däremot kollade jag upp den utbildning hon själv gått i Göteborg, och hörde med en annan tidigare student som pluggat samma linje ungefär parallellt med Carina, och fick då tydligt bilden av precis samma vänsterpräglade akademiska miljö som den i Umeå.
Så alla poänger i min kritik kvarstår. Men dem undvek hon (och hon blockerade mig också på Twitter). Så min kritik mot problematiken med hennes rapportering är faktiskt helt oförändrad, min egen tabbe till trots.
Det finns även ett annat, inte lika känt exempel med journalisten Göran Rosenberg. 2004 så rapporterade han från USA under presidentvalet och använde då en tydligt antisemitisk kvinna som en mycket dålig källa för att påvisa att George W. Bush var en dålig president. Något jag upptäckte eftersom jag var i USA ungefär samtidigt och intervjuade samma kvinna som han. Här nedan är klippet.
Den första delen av detta segment är ett klipp från Göran Rosenbergs programserie på TV4 som hette ”Rosenberg: Amerikas val”. Den sändes hösten 2004 inför det uppkommande presidentvalet när president George W. Bush utmanades av demokraten John Kerry.
Rosenberg intervjuar en äldre dam som inför kameran förklarar hur hemsk Bush är och berättar hur hon motarbetades av polisen i sin rätt att demonstrera. Rosenberg orerar därtill om hur USA efter 9/11-attacken beskurit rätten till yttrandefrihet. För svenska TV-tittare blir kvinnan ett exempel på att så är fallet.
Den andra delen av detta segment är ett filmklipp av mig när jag och en kompis gjorde en egen film om presidentvalet 2004. Vi intervjuar samma kvinna på sin höjd någon vecka efter Rosenbergs intervju. I vårt filmklipp syns emellertid allt som Rosenberg i sitt filmklipp valde att inte visa. Som texterna och bilderna på kvinnans skyltar och pins. Bland annat en swastika med text om att man måste stoppa människojägaren Ariel Sharon, Israels dåvarande premiärminister. En bild syns också där Bush och Bin Ladens ansikten är morfade.
I motsats till Rosenberg frågar vi inte saker utifrån vad vi vill att hon ska säga. Vi frågar henne bara de saker hon med sina skyltar och texter redan uttrycker att hon står för. Det första hon säger när hon ser oss komma, innan vi ens hunnit komma fram för att ställa egna frågor är: ”Sharon of Israel – a Sionist Hitler”. När vi senare ställer frågor berättar hon att hon anser att USA styrs av judar – av Sharon. Och hon säger att Sharon och Israel medvetet mördar palestinier. Hon säger i vårt klipp också att dagens Israel är jämförbart med Nazityskland. Och att hela världen tyckte så.
Inget av detta tar Rosenberg i sitt filmklipp med. I hans inslag framstår kvinnan bara som en demokratikämpe som nu fått problem pg a Bush-administrationens förtryckande policy. Och med bara hans bild av saken i de svenska TV-rutorna blir det för svenska nyhetskonsumenter omöjligt att tycka något annat än vad Rosenberg vill att svenska tittare ska tycka. Idag kallar vi sådant för desinformation. Fulvinkling. Falska nyheter.
– Vi hamnade i en diskussion om detta på Facebook. Där Rosenberg kallade mig för ett troll. När jag bad honom bemöta mina sakargument backade han ur. Det här är journalister som snabbt går i försvarsställning eftersom de helt enkelt inte är vana vid att få kritik – och när de väl får det, så kan de inte hantera det som vuxna människor.
Och det är alltså saklig kritik vi pratar om, inte hatiska drev eller trollande.
6. Du är ju tydlig med att det är den republikanska sidan du vill lyfta fram på ett rättvist sätt, men demokraterna då, svartmålar du dem? På exempelvis samma sätt som du menar att SVT och massmedia gör med republikanerna?
– För att börja med republikanerna. Den främsta orsaken till att jag fokuserar på att lyfta fram just dem mer balanserat genom att presentera dem på sina egna premisser, beror – som mina tidigare exempel visar – på att det inte görs i Sverige. Det finns en obalans och där vill jag balansera. Det behöver inte göras i förhållande till Demokraterna här i Sverige, som svensk media oftast framställer rättvist.
Gällande min egen rapportering om Demokraterna så gör jag två saker samtidigt. Eftersom jag är republikan, inte demokrat, så driver jag gärna på i min roll som opinionsbildare med karaktäriseringar av demokrater som socialister, naiva och den här jargongen som finns i profilerad amerikansk högermedia. I synnerhet på Facebook kan jag göra det. Det gör jag för att det är kul i kombination med att politik humor lyfter fram viktiga poänger och problem som jag som motståndare anser att det är viktigt att man inte missar. Så fungerar det för de flesta som driver opinionsbildning. Men det innebär inte att jag tror på schablonbilderna av Demokraterna. Jag förstår Demokraterna, vet hur de tänker, och varför de tänker som de gör. Och respekterar också det. Och i rätt sammanhang så vill jag så klart presentera dem på helt korrekta grunder också.
Just nu kör jag ju min podcast-serie om Demokraternas primärval inför 2020. Det är en seriös serie där jag på ett mycket välgrundat sett försöker presentera Demokraterna helt på deras egna premisser bortom de republikanska schablonbilderna. Något jag tycker att jag lyckas bra med.
Om man inte förstår dem på riktigt, så har man heller ingen rätt att opinionsbilda mot, är min uppfattning. Och det är en del av min kritik mot svensk media. De opinionsbildar eller rapporterar negativt utan att ha den genuina sakkunskapen om vad Republikanerna faktiskt tycker och varför de tycker som de gör. Sån är inte jag. Jag förstår Demokraterna. Jag har till och med en genuin nyfikenhet på Demokraterna som jag inte uppfattar att svenska journalister, med några undantag, har.
Ibland tror jag att det är svårt för dem som inte delar mina uppfattningar att förstå att man kan ha den här genuina nyfikenheten trots att man inte alls håller med.
Inför valet riksdagsvalet 2014 så var jag på ett valmöte med Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt här i Örnsköldsvik. Jag ville intervjua honom eftersom han bott i USA och där varit engagerad i socialistpartiet. Jag tycker att Sjöstedt har en ganska sund syn på USA. Han är kritisk till klassamhället men vet att USA är en demokrati men att exempelvis Kuba inte är det. Bara det, för att komma från en vänsterpartist, är i mitt tycke insiktsfullt och visar på en förmåga till besinning.
Så jag ville gärna intervjua honom om det och småsnackade lite med honom innan han skulle hålla sitt valtal. Absolut, svarade han. Vi kunde ha ett samtal efteråt. En av mina kompisar där, som spelar i vänsterbandet Kreti och Pleti, ropade dock: ”Ronie, håller inte du fortfarande på med sån där höger-republikanism?” Sjöstedts presskille hörde det och ville kolla upp Amerikanska nyhetsanalyser. Han gjorde det och avblåste sedan intervjun.
Lite småsint av honom tycker jag. Och tråkigt, eftersom mitt syfte med en intervju givetvis inte var att i något avseende ”sätta dit” Sjöstedt som ”anti-amerikansk kommunist” eller något liknande. Tvärtom faktiskt. Men det insåg inte presskillen, vilket är lite symptomatiskt på hur det är här i Sverige, där folk är mer intresserade av aktivism än av genuint ämnesintresse. Jag menar att det sistnämnda är det viktigaste. Och utan den grunden så blir det ju bara pajkastning, snarare än en saklig debatt om saker där man tycker olika. Det är tråkigt att det ska behöva vara så.
7. Tråkigt, men det är ju inte alla intervjuer som misslyckas. Du har ju också fått till många väldigt ingående intervjuer. Har du några favoriter?
– Ja. En av de ideologiska saker som jag driver på podden är ju EU-kritik. Jag och min kollega John Gustavsson har poddat om Brexit-processen ända sedan 2012. Ur ett i svenska sammanhang helt unikt pro-Brexit perpspektiv.
John, som bott flera år både på Irland och i Storbritannien, är en expert på ämnet. Men i samband med den serien gjorde jag två intervjuer med den brittiske EU-parlamentarikern och Tories-medlemmen Daniel Hannan, som The Guardian beskrev som ”The man who brought you Brexit”.
Jag intervjuade honom dels 2013 (här är den intervjun), där vi pratade om de stora skillnaderna mellan EU och USA. Där Hannan förklarade att USA byggde på frihet och att få de stora strukturerna att fungera, medan EU handlar om en stor stat som vill mikrostyra tillvaron.
Bara en tid innan jag gjorde den intervjun så hade det varit Almedalsveckan. Där hade Kristdemokraternas dåvarande partiledare Göran Hägglund sagt:
”Som kristdemokrat kan jag stolt säga att vi är europabyggarna. Det var kristdemokrater som lade grunden för den historiskt unika skapelse den europeiska unionen. … Jag hoppas på en konstruktiv debatt om Europapolitiken där diskussionen inte handlar om för- eller mot EU-medlemskapet. Vi är medlemmar och vi kommer att vara medlemmar.”
– Jag citerade det där för Daniel Hannan som kommenterade med att säga att de där slags kategoriska partiledaruttalanden var ute ur tiden. Internet hade öppnat debatten. Hannan sa så här:
”It is extraordinary to me, that a party leader can declare an entire point of view to be beyond debate. I mean, it is up to everybody to decide what is and what isn’t a matter for debate. You know, people don’t get to set terms like that anymore. One of the very good consequences of the spread of the Internet, is that every point of view can now compete in a market place of ideas. It is no longer a small cartel of tiny number of politicians and lobby correspondents who get to say what is acceptable and what isn’t.”
– Ett mycket bra och spännande svar. 2014 intervjuade jag honom också där han pratade om Brexit-rörelsen att han ansåg att EU var en tvångströja som hindrade, snarare än främjade frihandel.
Det var oerhört roliga intervjuer gjorda innan han blev lika känd som han är idag. I synnerhet så skulle han bli känd när han tålmodigt bemötte Christiane Amanpours ihärdiga Brexit-kritik på CNN några dagar att britterna röstat ja till att lämna EU i juni 2016.
– Men det finns mängder av intervjuer i Amerikanska nyhetsanalysers poddarkiv. Därtill finns så klart också alla avsnitt där du också medverkar, förtjänar också att sägas.
8. Amerikanska nyhetsanalyser är ju ett väldigt ambitiöst arbete, med tanke på att du gör det som en hobby?
– Ja, sen har jag sedan januari 2017 tiggt pengar på Swish och så där, men det rör sig om några hundralappar som räcker till att köpa hamburgare och ibland tanka bilen. Det är en ideell podcast helt och hållet, ett fritidsintresse. Till yrket arbetar jag sedan elva år tillbaka som personlig assistent. Så det är inget jag gör professionellt eller för pengar eller så. Det är mitt nördiga intresse som driver mig.
9. Om vi går in lite på det intresset, hur kommer det sig att du är så intresserad av USA och av amerikansk politik?
– Jag fick intresset i gymnasiet när jag chattade på Internet Reality Chat (IRC) med amerikaner. Vid den tidpunkten hade jag vanliga svenska åsikter om amerikansk politik; hur konstigt det var att de kunde äga vapen privat och så där.
Jag fick då många intressanta svar och perspektiv jag aldrig hört talas om här i Sverige. Därtill introducerades jag till Thomas Jefferson, författaren till USA:s självständighetsförklaring och landets tredje president.
Jag lånade en bok av honom på universitetsbiblioteket med ett urval från hans 20 000 brev. Jag läste från pärm till pärm och blev sedan helt överväldigad av Jefferson som politisk filosof. Ungefär samtidigt så kampanjade George W. Bush till president inför valet år 2000, något jag också hängde med i.
Thomas Jefferson och George W. Bush var det väl som fick mig att fastna för amerikansk politik, om man vill förklara det kort. Thomas Jefferson är mitt stora ideologiska föredöme. Han är helt genialisk.
Men sen har intresset också att göra med min tro på USA:s roll i världen. USA är vår tids enda supermakt. Det är en liberal, demokratisk supermakt som på global nivå ger demokrati och liberalism legitimitet på ett som inte skulle ha varit fallet om Kina eller Ryssland varit supermakten.
Därför är USA viktigt och det är viktigt att folk förstår. Att upplysa om det är också drivande i mitt intresse.
10. Du kampanjade visst även för Bush i omvalet 2004?
– Ja. Det var spännande och lärorikt. Jag och en kompis åkte runt, först i Pennsylvania och sedan i Ohio och kampanjade genom att dela ut valinformation på gator och torg. I samband med kampanjandet så blev vi också intervjuade av Associated Press, som tyckte att det var unikt med människor från Sverige som faktiskt stödde Bush när alla i Europa tycktes hata honom.
I den intervjun gav jag mitt tydliga stöd till kriget mot terrorismen och sa:
”Bush’s politics are great. Terrorists must be fought because it’s the only way to defend democracy in the long run. We want to show the Americans that they do not stand alone in this fight.”
– När jag planerade valresan så var jag rätt säker på att Ohio skulle vara avgörande och satte därför in vår kampanj-slutspurt just där. Vi hade bekanta amerikaner i Alabama som tyckte vi skulle åka dit istället eftersom deras resurser var så mycket mer begränsade än i de så kallade swing-delstaterna (som Ohio, Florida, Pennsylvania och så vidare) där partiet redan investerade stora pengar. Det var väl logiskt från ett perspektiv, men något jag vänligt tackade nej till. Det blev Pennsylvania och sedan Ohio.
Kvällen före valet var vi på ett kampanjevent med John Kerry och Bruce Springsteen i Cleveland, Ohio, och dagen därpå valvakade vi i delstaten. Ohio blev också delstaten som gav Bush segern. Sent på valkvällen gav Kerry upp med orden:
”… there won’t be enough outstanding votes for us to be able to win Ohio. And therefore we cannot win this election.”
– Med de orden var valet över. Bush hade vunnit.
Så lite skämtsamt kan man väl säga att jag bidrog till segern genom att sätta in slutspurten just där.
11. Bush är ju ett föredöme, så stort att du även skrivit en bok om honom?
– Ja, även om jag inte bloggade under Bushs presidentskap så hängde jag ändå med i princip dagligen. Jag läste, såg eller lyssnade till så gott som alla tal som han höll från Vita Huset, och alla hans pressekreterares presskonferenser från 2003 och framåt. Bush är ju min favoritpresident och 2017 så skrev jag boken: ”George W. Bush : Det amerikanska presidentvalet 2000”, den första i en bokserie på tre delar. Del två kommer att handla om hans filosofi, medkännande konservatism. Och del tre om hans utrikespolitik och kriget mot terrorismen.
Men den första handlar som rubriken antyder alltså om presidentvalet år 2000 när Bush utmanade Bill Clintons vice-president Al Gore. Så här i nya presidentvaltider så rekommenderar jag boken för att den också ingående förklarar hur amerikanska presidentval går till. Den kan köpas antingen som e-bok via Internetbokhandlarna, eller som papperspocket direkt av mig. Bush är betydligt mer intressant än de flesta i Sverige förstår. Här trailern till boken:
https://www.youtube.com/watch?v=ciz1mzYABn8
12. En annan sak som gör dig och din blogg spännande och intressant är ju att du inte stannar helt i USA, du vill se amerikansk konservatism bli implementerad i Sverige också. Kan du förklara varför du anser att Sverige behöver amerikansk konservatism?
– Därför att Sverige står inför problem av slag vi inte sett tidigare, där den amerikanska konservatismen erbjuder svar.
George W. Bush, för att stanna kvar vid honom en stund till, erbjöd det han kallade för medkännande konservatism. Att med konservativ filosofi ta sig an problem som vänstern historiskt varit de som talat högst om: fattigdom, ensamstående mödrar, hemlöshet, missbruk och liknande. Människor på samhällets skuggsida, kort och gott.
Bush ville hjälpa dessa, men på konservativa grunder: det vill säga stöd där det behövs, men inte slöseri där det inte behövs eller inte fungerar. Men också positiva incitament för att hjälpa människor komma på fötter.
Sverige är ett samhälle där välfärdssystemet nu börjar belastas på allvar. Det har skett ett snabbt generationsskifte, från den generation som ansåg att välfärd och social hjälp var något skamligt som man bara skulle ta i sista hand – till en generation som anser att sådana saker är medborgerliga rättigheter.
Tänker majoriteten på det förstnämnda sättet så håller systemet. Tänker majoriteten däremot på det sistnämnda sättet så håller det däremot inte.
Alltför många befinner sig idag i den sistnämnda kategorin. Det måste kontras, men på ett mjukt sätt, och där passar den medkännande konservatismen perfekt in.
Därtill har vi hela det konservativa sättet att tänka på nationer och gränssäkerhet. Utan starka nationalstater fungerar inte samhällsbyggen. Thomas Jefferson skrev i självständighetsförklaringen att alla människor skapats lika, och av Skaparen- eller naturen om man så vill, givits ett antal okränkbara rättigheter; rätten till liv, frihet och möjlighet att sträva efter lycka.
Men Jefferson ansåg inte att dessa rättigheter skulle implementera sig själva i världstillvaron bara för att man läste upp dem. Det enda sättet att få dessa ideal att förverkligas var genom självstyrande nationer med regeringar tillsatta av sina egna folk. Citatet lyder så här:
”That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed”
Det här är en grundläggande demokratiprincip som många, inte minst här i Europa, anser vara förlegad. Istället vill man se framväxten av mer centraliserade och överstatliga organisationer för att bekämpa globala problem.
Men att göra det sistnämnda på bekostnad nationell suveränitet och folkstyre är farligt. Det är den amerikanska konservatismen tydlig med att varna för. Och även det är något vi i Europa skulle kunna dra stora lärdomar av.
13. Vill du varna för sådant?
– Javisst. Utifrån de saker jag lärt mig genom att studera den amerikanska konservatismens filosofi, så betraktar jag mig gärna som en ideologisk visselblåsare i förhållande till vad jag anser vara vår tids tre stora utmaningar: expansionen av radikal islam; krav på ökad överstatlighet som svar på vår tids stora problem; och inskränkningar i yttrandefriheten som legitimeras med att målen helgar medlen. I förhållande till sådana saker så vill jag gärna vara en konservativ visselblåsare. Inte för skojs skull, utan för att det helt enkelt behövs.
Det är också en varning som härrör från den vanliga människans perspektiv.
Jag skulle säga mig tillhöra vad jag kallar för den växande nationalistiskt sinnade arbetarhögern. En person med vanliga medelinkomster, från ett ganska vanligt knegaryrke, med en ganska vanlig svensk bakgrund – som likväl identifierar sig mer åt höger än åt vänster på grund av de saker jag pratat om här: att vänstern övergett de gemenskaper som historiskt gett samhällen stabilitet och trygghet; familjen, traditioner, kristen tro och nationell gemenskap.
Inte för att just jag någonsin har varit vänster, det har jag inte. Men jag tillhör ändå en grupp människor som sett till yrke och inkomst i stor utsträckning funnits på Sveriges vänsterpolitiska halva. Det här är en grupp där många idag rör sig i en annan riktning, mot höger, på grund av att de socialistiska partierna förlorat kontakten med verkligheten.
Det är ju inget jag vill varna för så klart, utan tvärtom, något som jag välkomnar. Men bara att det sker är väldigt intressant och ett fenomen jag tycker att det borde finnas intresse för att studera djupare.
14. För att avsluta och återgå till Amerikanska nyhetsanalyser. Några ord till potentiella läsare och lyssnare?
– Amerikanska nyhetsanalyser erbjuder de konservativa perspektiv på tillvaron som gör världen begriplig, men som svensk media aldrig presenterar. Perspektiv som ger möjlighet att själva reflektera och dra egna slutsatser om tillvaron snarare än att bara konsumera nyheter och flyta med i strömmen.
Mitt syfte är inte huvudsakligen att få er att tycka som jag tycker. Inte heller att få er att tycka illa om dem som inte tycker som jag gör. Syftet är att få er att förstå, i detta fall republikanernas, och i viss mån Tories politik. Om ni sedan själva drar slutsatsen att de är bra, så är det ett plus. Men ingen nödvändighet.
Så följ podden. För dem som är helt nya så är avsnitt 500 en bra introduktion, ett jubileumsavsnitt där jag gör sammanfattningar och berättar om Amerikanska nyhetsanalyser mer ingående.
Björn Norström i samtal med Ronie Berggren
