Ronie Berggren skriver om hur Europa blev förvaltare av det antika Greklands demokratiidéer, men hur dessa idéer nu hotas av en invasiv konkurrerande islamisk civilisation.
Demokratin, idén om ett folk som styr sig själva, föddes i Antikens Grekland. År 508 f kr så störtade folket i Athen en tyrann. Det var första gången i historien som det gjordes av folket, vilka sedan gav makten till den insiktsfulle Kleisthenes. Denne kom från en av Greklands rikaste familjer och hade själv tillhört den aristokrati som haft folket som livegna undersåtar.
Men Kleisthenes ställde sig på folkets sida och ombads att bygga upp en ny regering. Han avskaffade aristokratins makt och delade in folket i kommuner som alla blev representerade i en folkförsamling (ecclesia). Folket skulle också göras till en central del i Athens domstolssystem (dikasteria) där de hade makt att döma och verkställa straff. De röstade om skuldfrågan och därefter om straffet. Besluten var slutgiltiga och gick inte att överklaga. Något som motiverades utifrån att domstolen i likhet med församlingen var folkviljan, folkets röst.
Yttrandefrihet och likhet inför lagen skulle också gälla och folkets representanter skulle vara de som röstade om politiska beslut. Som röstkort använde man stenar; en vit sten för ja och en svart sten för nej.
Kleisthenes blev demokratins fader.
Konkurrens och utveckling under gemensamt civilisationsparaply
Reformer och ökad frihet skapade välstånd och utveckling.
Antikens Grekland var inte ett enat land utan flera helt oberoende städer som utgjorde egna stater – stadsstater. Den grekiska geografin med öar och berg och avsaknad av modern infrastruktur hade gjort dessa former av lokalsamhällen till den naturliga samhällsmodellen. Det fanns tusen stadsstater som hade olika traditioner och styrelseskick och som ofta konkurrerade och krigade med varandra. Mest känd är konflikten mellan Sparta och Athen.
Men konkurrensen ledde också till utveckling. I alla civilisationer drejade man krukor, men i Athen började man tillverka vaser, där man konkurrerade med varandra om vem som gjorde vackrast motiv och former. Dessa sålde man sedan runtom medelhavet.
Stadsstaterna skilde sig också åt i sina primära verksamheter.
I Athen drevs det intellektuella. Filosofin blomstrade från Sokrates till Platon till de efterföljande akademiska skolorna.
Även vetenskapen uppkom. Himlakroppar som alla tidigare civilisationer hade betraktat som gudar, började grekerna betrakta som ting; astrologin omdanades till astronomi.
I Sparta hade man inte demokrati och satsade på hård militär utbildning, inte på primärt på filosofi.
Men trots olikheterna fanns ett band som kopplade dem samman; den grekiska civilisationen.
De gemensamma myterna och berättelserna om världens uppkomst knöt folken samman. Gudarna med den blixtrande Zeus, dödsriket och inte minst hjältarna som stred mot monster och besegrade den legendariska staden Troja; hjältarna, Akilles och Odysseus, som utförde stordåd och gjorde avtryck både på gudar och eftervärlden, och inte minst blev ideal för grekernas egen strävan efter att själva visa hjältemod och vinna berömmelse. Berättelserna om dessa hade i århundraden förmedlats bland de grekiska folken av omkringresande berättare, berättelser som Homerus så småningom skulle teckna ner en del av.
Dessa berättelser blev det paraply som enade de grekiska folken, trots alla olikheter som existerade städerna och lokalbefolkningarna emellan. Berättelserna skapade en kulturell gemenskap. Medborgarskapet i Antikens Grekland var knutet till denna gemenskap.
Det var en av de saker som skilde Grekland från det romerska rike som senare skulle uppstå, där medborgarskap var starkare knutet till givna rättigheter. Bland grekerna handlade det om en gemenskap man kunde födas in i och dela med varandra.
Hotet från perserna
Men ett hot lägrade sig som skulle kunna förgöra alla dessa för världshistorien helt nya idéer.
Stormakten på 500-talet före Kristus var Persien. Det imperium som grundats av kejsare Koresh och som härskade över området från Indien till dagens Turkiet.
År 490 f kr gjorde perserna, under ledning av kejsare Darius, sitt första invasionsförsök. Året dessförinnan hade kejsaren skickat sina sändebud till Athen och Sparta och bett dem att symboliskt överlämna ”jord och vatten” som ett tecken på att de underkastade sig persernas styre.
Andra grekiska städer hade accepterat. Men inte Athen och Sparta. I Athen ställde man sändebuden inför folkets omtalade domstolar och lät sedan avrätta dem. I Sparta kastade man helt enkelt ner dem i brunnar.
Kriget följde. Den persiska flottan anlände vid staden Marathon.
Athenarna och några andra grekiska folk slöt sig samman, och trots underläge så segrade man. Den unge mannen Pheidippides sprang från Marathon till Athen för att ge bud om segern.
Därifrån kommer inspirationen för vår tids marathonlopp.
Kejsar Darius avled några år senare, men hans son Xerxes I var fast besluten att fullborda faderns invasion, och förberedde sig i flera år för detta.
Tio år senare, 480 e kr, gjordes ett nytt invasionsförsök. Denna gång hade perserna samlat en enorm flotta. Kejsare Xerxes I, vars kejsartitel var ”konungarnas konung” representerade allt det som grekerna inte trodde på: tyranniet och de underordnades kollektiva lydnad.
För att överleva enades Sparta och Athen. Spartas härskare, Kung Leonidas köpte tid genom att i två dagar stoppa persernas framfart på land. Och den athenske generalen Themistocles, som själv stridit mot perserna i Martahon och sedan dess förberett en egen greksik flotta för att försvara mot framtida invasioner, lurade in persernas skepp i de trånga sunden vid salamis där de innovativt byggda grekiska skeppen kunde ramma dem.
De allierade grekerna vann och Xerxes I fick så småningom acceptera att han inte skulle vinna, och när han förstod risken med att bli instängd i Europa retirerade han, tillbaka till österlandet.
Filmerna 300 av Zack Snyder (den första från 2006 och den andra från 2014) skildrar vackert dessa slag. Här trailerna till respektive film.
Filmerna, bör sägas, innehåller visserligen stora portioner fantasy-inslag där perserna liknar de onda varelserna från Sagan om Ringen-trilogin.
En bild som inte reflekterar verkligheten. Det persiska imperiet hade en egen högt utvecklad civilisation och exempelvis kung Koresh hade av många folk betraktats som en befriare, inte minst av judarna som av honom fick sin frihet efter fångenskapen i Babylonien. För många folk var den persiske kejsaren en god tyrann.
Men för grekerna var perserna blott en inkräktande imperiemakt som representerade det kollektiva förtrycket och hade en kejsare, som var det som grekerna avskydde allra mest; en tyrann.
Grekernas seger 500 år innan Kristi födelse förevigades genom historiker och skalders skrifter. Och det med rätta. För om perserna hade vunnit, så skulle de frön av demokrati som utvecklades och slog rot i den grekiska kulturen inte ha överlevt. Och den västvärld som vi känner, byggd på arvet från Athen, Rom och Jerusalem, inte ha kommit till stånd.
Interludium
Efter segern mot perserna följde en ny era, den klassiska eran i Antikens Grekland. I Athen utvecklades demokratin, drama och teater, tragedier och komedier, som också dessa format västerländsk kultur. Men enigheten skulle bli kortvarig. De historiska konflikterna mellan Athen och Sparta blossade upp på nytt, krig följde och så småningom besegrades Athen av Sparta. Missnöje uppstod, demokratin blev ett pöbelvälde. Många, däribland Sokrates, avrättades.
Den grekiska civilisationen skulle fortsätta ändå, med nytt avstamp under Alexander den stores ledning, som snart invaderade Persien. Grekerna blev för en tid världshistoriens nya imperium.
Men det är en annan historia.
Europa, efterföljare och förvaltare av det grekiska arvet
Arvet efter grekerna skulle inlemmas i nästkommande imperium, det romerska imperiet, med sin västra latinska och sin äldre östra grekiska halva. En ny religion skulle också träda in på världsscenen – kristendomen. Väl medveten om i vilken värld den nya tron behövde orientera sig, sa Paulus – kristendomens främsta apostel:
Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.
Den nya tron började i Jerusalem men spred sig på kort tid över hela det romerska imperiet, i både det grekiska och latinska rom och på mindre än fyrahundra år så var hela romarriket kristnat.
Grekernas idéer förvaltades först vidare inom det romerska imperiet. Men imperiets dagar var räknade. Rom – världens medelpunkt – plundrades av vandaler, riket splittrades och upplöstes sakta.
Kvar som förvaltare av det grekiska arvet stod den kristna kyrkan.
Men på 600-talet ställdes även den inför en utmaning som hotade arvet från grekerna på ett sätt som inte varit fallet sedan persernas invasion tusen år tidigare.
En ny religion svepte fram med våld från den arabiska öknen. ”Det finns ingen gud förutom Gud och Muhammed är hans profet!”, ljöd ropen från islams arméer som inom bara några årtionden lade hela den kristna världen söder och öster om medelhavet under sina fötter. Folket fick tre alternativ: konvertera, betala tvångsskatten jizya eller strida och dö.
År 642 intog muslimerna den egyptiska staden Alexandria – vars namn härrör från Alexander den stores erövring av Egypten. Där fanns det stora biblioteket som under århundraden bevarat den grekiska filosofin.
Enligt de arabiska källorna lät Kalif Umar förstöra biblioteket, med motiveringen att om böckerna i biblioteket överensstämde med Koranen så behövdes de ju inte; och om de motsade Koranen så behövdes de ju inte heller, och skulle således förstöras.
Med islams inträde tog det som kallas kyrkofädernas era slut. Johannes av Damaskus anses i öst vara den sista kyrkofadern eftersom islam blev alldeles för starkt för att kristen teologi och filosofi skulle kunna fortsätta utvecklas därefter. Skrifter, böcker och kristen tradition gömdes i hemliga rum i kloster för att inte upptäckas och bli förstörda. Kristendomen fick, precis som under det pre-kristna romarrikets dagar i stor utsträckning gå under jorden.
Även Jerusalem blev muslimskt. Det kristna Västeuropa gick in i en mörk medeltid, mörk på så vis att mycket av den kunskap och bildning som upprätthållits inom de romerska strukturerna gick förlorade. Europa stängdes av från sina rötter i Mellanöstern och kunskaperna om de stora språken, latin och grekiska, försämrades och tynade bort. Islam försökte också fortsätta från norra Afrika in i västra Europa. Men de stoppades av kristna arméer och med tiden drev de kristna tillbaka muslimerna över medelhavet.
I Öst förvaltades arvet från grekerna fortfarande inom bysans rike. Men år 1453 föll även bysans huvudstad Konstantinopel för islam och bysantinska riket som sträckte sig 1500 år tillbaka i tiden, till den romerska republiken, försvann.
Kvar fanns nu Europa.
Europa värnar och anammar Antikens principer
Ett Europa fanns kvar där man steg för steg fick återuppbygga den forna civilisationen. En process i vilken Europa kom att få många likheter med Antikens Grekland, och därmed också uppnå samma fördelar som grekerna hade uppnått.
Europas nationer formades utifrån geografiska barriärer på samma sätt som de grekiska stadsstaterna hade gjort. Nationerna konkurrerade med varandra på samma sätt som stadsstäderna hade gjort, med utvecklingen av marknadsekonomin som resultat.
I Europa krigade nationerna på samma sätt som stadsstäderna hade gjort, men man gjorde det under samma civilisationsparaply. I Antikens Grekland hade paraplyet utgjorts av de grekiska myterna, i medeltidens Europa var det kristendomen.
Europa utvecklades snabbt och skuggan som hade hängt över Europa under århundraden, med dess hot om islamiska invasioner ebbade bort i takt med att utvecklingen gjorde Europa teknologiskt och militärt överlägset.
Samtidigt fick idéerna från Antiken nytt liv: idéer om demokrati och upplysning kom även i europeisk och inte minst amerikansk tappning, där ättlingarna från den anglo-saxiska delen av Europa förfinade och förbättrade Antikens gamla idéer som kompletterades med det kristna arvet från Jerusalem och strukturerna från Rom. I USA var man rädd för det pöbelvälde som den grekiska demokratin hade medfört, och lade därför vikt vid maktdelning och representativ demokrati.
Men grunderna var grekiska och Europa var platsen där den grekiska Antikens idéer hade bevarats för att återigen kunna blomstra.
Hotet från islam
Idag lägrar sig ett hot som har potential att rasera det arv från Antiken som vi i Europa har bevarat.
Det är islam. Vill man också ta i akt islams historiska invasion av det kristna mellanöstern, och de försök som faktiskt gjordes att invadera Europa, så skulle man kunna säga att det återigen är islam som hotar.
Men denna gång handlar det inte längre om invaderande härar utan om islamisk terrorism och än mer, om islamisk massinvandring.
I början av 1990-talet så rådde i Västvärlden en akademisk debatt om islams vara.
Harvard-professorn Samuel Huntington menade att islams utövare var så övertygade om sin egen religions överlägsenhet att de inte skulle kunna anpassas till en kristen västvärld.
I sin bok ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” från 1996 skrev Huntington:
So long as islam remains islam (which it will) and the West remains the West (which is more dubious) this fundamental conflict between the two great civilisations and ways of life will continue to define their relations in the future even as it has defined them for the past fourteen centuries.
The underlying problem for the West, is not islamic fundamentalism. It is ISLAM, a different civilisation whose people are convinced of the superiority of their culture and obsessed with the inferiority of THEIR power.
De flesta akademiker hävdade motsatsen, att islam var mångfaldigt och att vi borde öppna våra gränser.
Västra Europa i synnerhet, valde att slå an på det sistnämnda spåret.
Samuel Huntington förklarade att det fanns ett sätt att undersöka huruvida massinvandring från den muslimska världen skulle fungera eller inte. Det var genom att efter en tid ställa frågan: anpassar sig de muslimer som kommer in i Europa till till Europa, eller anpassar sig Europa efter dem?
Om Europa anpassade sig efter en växande muslimsk minoritet, så skulle massinvandringen inte fungera och en kollision mellan två olika civilisationer uppstå inom ramarna för vad som historiskt varit en kontinent med ett övergripande kristet ramverk.
Baserat på historieanalyser så ansåg han också att så skulle bli fallet. Islam skulle inte anpassa sig efter Väst, lika lite som islam hade anpassat sig efter andra kulturer och civilisationer. Vi i Europa skulle bli tvingade att backa.
Idag finns många tecken på att en snabbt växande muslimsk minoritet vill leva islamiskt i Europa utan att anpassa sig efter Europa.
För första gången i Europas historia så finns nu en påtaglig och dominerande icke-kristen minoritet, där vi i västra Europa verifierbart ger avkall på våra egna värderingar för att tillgodose minoritetens krav på att kunna leva efter sina icke-europeiska ideal. Antingen genom att aktivt tillgodose mjuka krav, och passivt acceptera utbredning av religionsbaserad segregation och parallellsamhällen som vi förvisso inte samtycker till, men som vi heller inte sätter stopp för.
Utvecklingen går åt fel håll och kastar på sikt samma skugga över oss, som persernas annalkande invasion av Antikens Grekland gjorde. De drivande religionerna är olika, metoderna är olika – men konsekvensen kommer på sikt att bli densamma: ett underminerande av de unika idéer som växte fram i Antikens Grekland och som därefter bara bevarades av oss, kristna européer.
Väst måste vakna ur sin slummer och naivitet
Det som står på spel är vår västerländska civilisation. Men vår tids ledare tycks inte förstå det. Genom historien har Europas ledare varit väl bevandrade med Antikens historia, idéarvet från Athen, Rom och Jerusalem, och vad som därigenom skiljer Västvärlden från historiens andra civilisationer.
Folket var inte lika allmänbildat som idag. De flesta kunde inte läsa, de flesta hade aldrig rest utomlands, de flesta kunde bara ett språk. Men ledarna var skolade och bevandrade i historien och förstod vad som format Europa och vad som hotat Europa, vilket är mer än vad dagens ledare gör.
I modern tid, under 1900-talet och i västra Europa och kanske i Sverige i synnerhet, så har sekularism underminerat förståelsen för det kristna idéarvet och demokratin har – alla dess fördelar till trots – lagt makten i händerna på politiker som inte behövt vara bevandrade med historia och filosofi på det sätt som forna tiders härskare var, för att kunna leda nationer.
Vår statsminister Stefan Löfvens omtalade naivitet i förhållande till radikal islam, är en direkt konsekvens av bristande förståelse för historien och bristande insikt i att om inte vår civilisation värnar demokratins rötter och värderingar, så kommer ingen att göra det.
Det är dags för västvärlden att vakna ur slumern och ställa sig enad. Enad inte i sakfrågor men i grundläggande värderingar och civilisationsförståelse.
I försvaret mot totaltiära ideologier så har det gjorts många gånger i europeisk historia.
Under reformationen när Martin Luther stod i skarp konflikt med Katolska kyrkan, så fanns likväl en enighet om att kristenheten – splittringen till trots – stod enad mot en då mycket våldsam islamisk civilisation som försökte ta sig in i Europa. I den lutherska, augsburska trosbekännelsen sägs:
Våra kyrkor lära endräktigt, att Niceamötets beslut om gudomsväsendets enhet och de tre personerna är sant och att det oryggligt skall tros: … De fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom … muhammedanerna och alla andra dylika.
Det, och andra uttalanden, var en ton av enhet även när det rådde djupa konflikter. Samma sak gällde i Antikens Grekland, där Sparta och Athen var konkurrenter, och ofta fiender. Men när hotet från perserna nalkades så lovade athenarna att inte förråda Sparta till perserna, eftersom båda folk trots allt gemensamt var greker. Samuel Huntington citerar ett stycke ur den antika historien om Athens inställning att inte förråda sitt brödrafolk:
For there are many powerful considerations that forbid us to do so, even if we were inclined. First and chief, the images and dwellings of the gods, burnt and laid in ruins: this we must needs avenge to the utmost of our power, rather than make terms with the man who has perpetrated such deeds. Secondly, the Grecian race being of the same blood and the same language, and the temples of the gods and sacrifices in common; and our similar customs; for the Athenians to become betrayers of these would not be well.
Västeuropas politiska ledare skulle kunna lära sig mycket av dessa historiska händelser inte minst i det dagspolitsika förhållandet till östeuropeiska länder som Polen och Ungern.
För att citera den grekiska antikens diktare Aesopos: Enade vi stå – söndrade vi falla.
Ronie Berggren
