Ronie Berggren om varför katolicism och protestantism behöver försonas och sy ihop västkristendomens 500-åriga spricka, med avstamp i Livets Ords grundare Ulf Ekmans konvertering till katolicismen.
(OBS: Publicerades ursprungligen i oktober 2016 på Amerikanska nyhetsanalyser under rubriken ”Om Påvens Sverigebesök, Katolska Kyrkan, Livets Ord och Ulf Ekmans konvertering”)
Påve Franciskus besöker i dagarna Sverige för att fira 500-årsminnet av Reformationen. Ett besök som kännetecknar enhet vid ett minne av en splittring.
Följande text är en reflektion från 2014 om den protestantiska rörelsen Livets Ords grundare Ulf Ekmans konvertering till katolska kyrkan och vad hans konvertering innebär i processen mot den enhet det är författarens djupa övertygelse behövs protestanter och katoliker emellan för att kristenheten- och västvärlden ska kunna tackla vår tids stora utmaningar.
Det är personligt snarare än politiskt och teologiskt snarare än ideologiskt. Men eftersom Amerikanska nyhetsanalyser är mitt främsta personliga forum så passar texten också här.
Ulf Ekman har också läst texten. Han gav mig i ett email följande kommentar:
Tack för ditt gedigna inlägg och ditt stora engagemang i detta.
Du skriver på många sätt mycket insiktsfullt.
Jag hoppas att du kan ge ut den på något sätt
så att andra kan få del av vad du säger.
Här gör en jag återpublicering på min egen blogg. Håll till godo.
/ Ronie Berggren
En ung predikant pratade om Marilyn Manson och Kurt Cobain och behovet för kristna att engagera sig i en postmodern generation som trots Sveriges historiska kristna arv helt saknade kunskap om vad sann kristendom kan göra i varje enskild människas liv.
Predikanten, som då var ungdomspastor på Livets Ord, hette Joakim Lundqvist – och där och då fattade jag beslutet att jag verkligen ville vara kristen. Något jag under några år inte alls varit helt säker på – men ett beslut jag sedan dess vare sig ångrat eller tvivlat på var det rätta.
Däremot kände jag aldrig någon dragning till församlingen som sådan – eller till Livets Ords kristendomstyp som jag fann kollektiv, tråkig och likriktande. Och när många av mina frikyrkokompisar (från pingst- tros- och andra kristna sammanslutningar) någonstans där efter gymnasiet ville gå på Livets Ords bibelskola kände jag alltid att Gud på ett ganska aktivt sätt manade mig att -inte- göra samma sak.
Däremot fortsatte jag betrakta Livets Ord positivt och fortsatte sporadiskt besöka konferenser. Jag läste också Ulf Ekmans många väldigt bra böcker om kristendomens grunder och prenumererade på tidningen Världen Idag som jag tyckte gav ett bra samhällsperspektiv utifrån en kristen grund.
Jag var heller inte blind för baksidorna av Livets Ords- eller av svensk frikyrklig kultur (och skrev när jag var 25 också en bok om detta) men ansåg likväl att allt det positiva övervägde det negativa. I synnerhet övervägde kristendomens centralperson; Jesus – precis allt.
2004 var jag i USA – och besökte bland annat David Wilkersons Time Square Church i New York. Wilkerson var en amerikansk evangelikal förkunnare som haft ganska stor betydelse också för svensk kristenhet. Det var en fantastisk miljö – en plats där man mitt inne i en hektisk stad omgiven av allt möjligt, gavs möjlighet att ta några friska andliga andetag – och Wilkersons verksamhet för utsatta människor är ju en historia även svensk frikyrkokultur är ganska bekanta med, genom hans böcker- och då inte minst ”Korset och Stiletten” om hans arbete bland missbrukare och gängungdomar i 1960-talets New York.
Några veckor senare besökte jag en annan kyrka. En katolsk kyrka i Philadelphia och deltog där på min första mässa. Min kunskap om katolicismen var vid den tidpunkten inte särskilt stor – och majoriteten av min kunskap om katolska kyrkan kom från protestantisk anti-katolsk litteratur (som det alltsedan Martin Luthers dagar funnits flitigt av inom protestantiska sammanhang, där katolska kyrkan framställts utifrån protestantismens värsta nidbilder; mer om det lite längre fram).
På mässan upplevde jag exakt samma sak som jag gjort i Wilkersons kyrka i New York (och förstås i otaliga andra protestantiska sammanhang hemma i Sverige); en andlig frid som det inte gick att ta miste på. Inte bara någon diffus sinnesro, eller något annat luddigt som icke-kristna tror att kristna som upplever Kristus upplever – utan en konkret närvaro av den helige Ande; en närvaro alla kristna har tagit del av.
På mässan hölls barndop, sång om helgon, och Ave Maria – och det fanns teologiska föreställningar jag inte förstod, och då – utifrån min inrotade protestantism – heller inte trodde på. Men trots det rådde inga tvivel på att Jesus fanns där. Katolicismen var inte islam eller buddhism – eller någon annan religion den helige Ande inte bekräftar – det var kristendom.
Och där och då rann i princip den lilla anti-katolicism jag burit med mig från min protestantiska uppväxt i ett väldigt lutherskt land, helt av mig.
Det skulle dröja ytterligare några år innan jag på allvar började sätta mig in i katolicismen och dess specifika läror där den katolska tron skiljer sig från protestanters. Däremot hade jag sedan tidigare ett stort intresse för kyrkohistoria. Vid 20-årsåldern pluggade jag teologi och kyrkohistoria vid Umeå Universitet, och en av de saker som slog mig- inte minst när jag läste de historiska trosbekännelserna (inklusive den lutherska augsburgska bekännelsen) var hur tydligt det framgick att de personer som skrivit dessa och de personer som trott på dem faktiskt trodde och upplevde samma saker som jag själv gjorde och gjort, trots att texterna var hundratals- och över tusen år gamla.
2005 läste jag sedan St Augustinus bok ”Bekännelser” (ett katolskt mästerverk vars första del även översatts av Sven Lidman från svensk pingströrelse) där Augustinus steg för steg beskriver sin väg till tron på Jesus Kristus som den person som verkligen är ”Vägen, Sanningen och Livet” – och till den kyrka där detta förkunnades. Jag slukades av boken, som djupt grep tag i mig, och mitt exemplar av ”Bekännelser” är fyllt av understrukna meningar från pärm till pärm.
2009 satte jag mig in mer specifikt i just katolicismen och började bland annat lyssna på den amerikanska katolska radiostationen Catholic Answers Live – och fastnade där snabbt för hur programvärden Patrick Coffin med gäster gick igenom vad katolicismen verkligen lär, och inte minst bemötte den stora okunskap och de fördomar som fanns bland protestanter, som utifrån dels Luther själv- men kanske än mer utifrån de tidiga protestantiska reformatorernas förkunnelser ända sedan dess betraktat katolska kyrkan som en skenkristendom där hedendom och kristendom blandats friskt.
Sakta men säkert förstod jag att så inte var fallet. Och mer än så; jag kom att upptäcka en tro – där kristendomen var stark, inte bara i förkunnelser om upplevelser och gudsmöten utan också i konsekvens, i teologi och i ett hopp som i en katolsk kontext var mycket djupare förankrat än något jag mött inom den protestantism jag trots allt var ganska insatt i.
Jag började läsa katolska böcker och lyssna på katolska predikningar (min nutida favorit är prästen Jason Worthley, som gör YouTube-predikningar från sin kyrka i Boston, Massachusetts, där han är är präst) och sätta mig än mer in i katolsk teologi, och försöka förstå problematiken med den historiska anti-katolicismen. Parallellt med detta växte också en stark längtan efter att delta på katolska mässor – något jag sedan dess alltid gjort så fort jag fått chansen, vid det här laget i en rad olika länder – länder med olika språk men med samma tro, samma liturgi och samma värme.
I takt med att min förståelse för katolicismen växte – växte också min tro på katolska kyrkans huvudperson: Jesus Kristus. För i katolicismen syftar precis allt på Jesus. Något protestanter inte alltid förstår – som lätt får för sig att katolicismen handlar om påven eller jungfru Maria.
En annan längtan växte också fram: en längtan efter enhet och ett slut på en flera hundraårig splittrad kristendom. Alla kristna som studerar kyrkohistoria och har en personlig tro, tror jag i mer eller mindre grad önskar detta – det helt enkelt eftersom de, i likhet med mina egna ringa studier i kyrkohistoria, snabbt inser att kristendomen – helt oavsett om det var för 1200 år sedan; helt oavsett kulturell eller rituell klädnad; eller vilka språk den antagit – varit och är likadan. Med samma tro på kyrkans grundläggande beskrivningar av Gud – och människans väg mot Gud. Och därtill med samma upplevelser – eller åtminstone med samma dörr öppen för samma upplevelser, för var och en som vill.
De kristna som inte önskar detta, är de kristna som antingen inte är kristna på riktigt utan vill använda kristendomen i andra syften; eller (i de flesta fall) de kristna som helt enkelt inte förstår kyrkohistoria; en invecklad historia fylld av schismer bland grupper som i grunden likväl haft en och samma tro.
Även här insåg jag att katolska kyrkan låg steget före såväl lutheraner som protestanter av olika sammanhang. Inte före i ekumeniken (där katolska kyrkan är betydligt mer noggrann med teologin – eftersom de anser att det är just värnandet av teologin som räddat kristendomen från att slukas av historien) utan före i förståelsen: i förståelsen för att protestanter faktiskt också var kristna; trots deras bristande kunskap om kristen teologi och kristendomens faktiska historia – och bristande förståelse för innebörden av- som kraften i de katolska sakramenten. Katolska kyrkan förstod också att protestanter var kristna trots deras historiskt bittra anti-katolicism, till stor delar baserad på deras oförståelse och ointresse för den historia katoliker benämner med ett äldre ord vid namn tradition.
Historiskt har oförståelse givetvis funnits från båda sidor; och det är lätt att hitta citat från såväl protestantiska som katolska företrädare som i princip utmålar den andre som icke-kristen. Den inställningen finns emellertid inte kvar inom katolska kyrkan, som sedan andra Vatikan-konciliet på 1960-talet aktivt arbetat för att avlägsna sin historiska anti-protestantism – något som inte minst gjorts under de senaste påvarna. 2005 besökte tidigare påve Benedictus XVI den stora lutherska kyrkan i Tyskland och förklarade sitt erkännande av Martin Luther med orden:
“Luther’s thinking, his whole spirituality, was thoroughly Christocentric”, while the question “What promotes God’s cause’ was for Luther the decisive interpretive criterion “for the exegesis of sacred scripture”.
I samma tal konstaterade han att Luther var “a great witness of the faith”. Ett historiskt uttalande för att komma från påvestolen.
Häromveckan skickade påve Franciskus en personligt inspelad videohälsning till den tros-evangelikala amerikanska församlingen som leds av Kenneth Copeland, på en evangelikal konferens där påven förklarade att han gladdes djupt över en samling där Jesus skulle upphöjas. Och för några dagar sedan besökte han en pingstförsamling för första gången i katolska kyrkans historia och bad om förlåtelse för vad som drabbat pingstvännerna under fascismen. Även detta tämligen otänkbart lite längre tillbaka i tiden.
Samma process har överlag dock inte genomgåtts i de protestantiska kyrkorna i vare sig luthersk eller frikyrklig protestantisk tappning. Något som inte minst märkts av i den svenska kristendomsdebatt som följt efter Ulf Ekman konvertering till katolska kyrkan.
Åsikterna om Ekman blev efter konverteringen snabbt många. Alla har inte varit kritiska eller fientliga – men de flesta har likväl i grunden varit ifrågasättande och djupt undrande. Jag befann mig på gudstjänst i en pingstkyrka när en kompis drog fram telefonen och visade mig nyheten. I likhet med så många andra förvånades jag – och undrade förstås vad som lett fram till beslutet och vad hans konvertering skulle innebära på ett mer övergripande plan för svensk kristendom – men jag blev inte besviken, och när rösterna- och försöken att analysera innebörden av Ekmans konvertering började flöda i olika sammanhang insåg jag snart att de flesta analyser helt oavsett ton och nyans likväl tog sin utgångspunkt i en stor portion okunskap om katolska kyrkan.
Jag själv kom snabbt fram till att jag ansåg att hans konvertering var ”stor” – och då inte främst pg a att jag anser att kyrkobytet var överdrivet drastiskt – utan mer pg a att Ulf Ekman genom sitt beslut helt enkelt gav upp en enorm makt- och statusposition inom världens globala protestantiska rörelse (där han trots allt har/hade högre status och mer inflytande än uppskattningsvis någon annan svensk religiös ledare) för att bli en helt vanlig lekman i katolska kyrkan. Det också till priset av förakt och nedvärderande kommentarer från åtminstone delar av den protestantiska rörelsen som betraktade honom som en svikare eller som ansåg att hans ”senaste sväng” visade att all deras tidigare kritik mot den Livets Ord-församling han byggt upp minsann var befogad.
Populärkulturen i den värld vi lever i präglas i princip helt av anti-katolicism, med konspiratoriska böcker av Dan Brown, filmer som i princip enbart skildrar de negativa aspekterna- och de riktiga ytterligheterna inom katolicism. Därtill också de hätska sekulära anti-katolska kampanjerna – som idag leds av den nya ateiströrelsen (en rörelse som dock bör sägas har åtminstone något mera vett än den gamla vänsterateismen som var betydligt mer anti-religiösa).
Allt det är förstås att förvänta – och även protestantiska evangelikala utsätts för samma saker, och trots Sveriges historiska kristendomskoppling är det idag i princip omöjligt för en vanlig svensk att få en riktig förståelse för kristendomen på något annat sätt än genom direktkontakt med kristna och kristna kyrkor – eftersom någon sådan förståelse inte ges någon annanstans. Och inte ens då är det alltid särskilt lätt att begripa kristendomen.
Vad som för mig i samband med Ekmans konvertering verkligen tedde sig nytt var således inte anti-kristendomen utan att det fortfarande fanns en så stor undergrävande anti-katolicism kvar bland svenska protestanter.
En anti-katolicism jag tyckte var- och och tycker är ytterst beklaglig – och därför, utifrån ett historiskt perspektiv, vill skriva några rader om.
Under stora delar av 1800-talet fanns en stark polarisering mellan den lutherska statskyrkan och de diverse protestantiska väckelserörelser som i takt med liberaliserade religionslagar då växte fram – och under 1900-talet skulle den sekteristiska protestantiska fundamentalismen skapa otaliga grupper som sedan stod i motsättning också till varandra utifrån skillnader i enskilda sakfrågor (mest splittrande var förstås synen på dopet – och huruvida man borde döpas som barn eller som aktivt troende vuxen).
En stor del av de svenska väckelserörelserna hämtade sin inspiration från de brittiska (och amerikanska) väckelserörelserna. I USA började ledare som Billy Graham på 1950-talet överbrygga den sekteristiska fundamentalismen med en mer gemenskapsbetonad och ekumenisk evangelikal kristendom – där man fokuserade på kristendomens absoluta kärna, med tron på bibeln, behovet av omvändelse, syndernas förlåtelse och en personligt upprättad relation med Kristus.
Samma process har ägt rum i Sverige – och några sekteristiska motsättningar inom de protestantiska kyrkorna finns idag knappt kvar.
Däremot finns helt uppenbart anti-katolicismen kvar. I böcker som ”Enhet under påven?” av Tomas Dixon och ”Evangelium enligt Rom” av James G. McCarthy – båda utgivna av de frikyrkliga förlaget Gospel Media – förmedlas och sammanfattas protestantismens alla fördomar och felaktiga föreställningar om katolicismen.
Jag kan inte bedöma i vilken utsträckning dessa böcker influerat svensk frikyrkokultur – men i debatten om Ulf Ekmans konvertering har jag via vänner och bekanta ofta blivit hänvisad till dessa böcker för att via dem lära mig förstå allt som är fel med katolska kyrkan.
En detaljgranskning av vad som är fel med den kritiken behövs, men lämpar sig inte för denna korta personliga betraktelse. Kort kan dock sägas att jag själv utifrån mina egna reflektioner och studier (som tog sin grund i samma protestantiska utgångspunkt som de flesta andra svenskar har) snart kom fram till att de tre stora saker där protestanter har tydliga teologiska problem med katolska kyrkan; gällande påvens auktoritet, Jungfru Maria och synen på helgon – i själva verket var betydligt mindre än protestanter gjorde av saken. Och det viktigaste i alla dessa frågor där det verkligen finns teologiska skillnader mellan protestanter och katoliker är att desto mer förståelse man har för den katolska synen på dessa saker, desto tydligare står det klart att allt detta handlar om en enda sak: Jesus – och människors personliga väg till frälsning.
Samma sak gäller även i de mindre frågorna som inte är lika historiskt åtskiljande men där olika syn ändå finns i syn på nattvard, bikt, skärseld (och ja, i viss mån även barndop då många protestanter ju inte tror på detta).
Katolska kyrkan betraktar alla dessa saker som hjälpmedel på vägen mot- och i utvecklingen av relationen med Jesus – medan protestanter snarare betraktar detta som hinder på vägen mot Jesus.
Så, vem har rätt?
Precis som de tusentals intern-protestantiska tvister som existerat genom historien så är splittringen mellan katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna 500 år gammal, med 500 år av tvister och dispyter med grund i såväl teologiska skillnader som i politiska motsättningar mellan kungar och furstar.
I takt med tiden har dock dessa konflikter lagt sig, och inte minst katolska kyrkan har drastiskt nedmonterat sin historiska anti-protestantism och som sagt alltmer börjat acceptera att protestanter inte bara är små förvirrade sekter utan att det däri faktiskt finns genuina kristna, som även de har levande relationer med Jesus Kristus även utanför katolska kyrkans tydliga struktur. Gud och den helige Andes verk är mycket större än katolska kyrkan, det skulle katolska kyrkan vara de första att betona.
Påven är katolska kyrkans tydliga ledare – och förvaltaren av de historiska sakramenten; han är en person som alla katoliker på ett eller annat sätt ser upp till – men däremot är han inte ”Gud” (och inte heller Antikrist) vilket protestanter genom historien fått för sig. Han är bara den främsta väktaren av den tro katolska kyrkan värnat mot problem och idéer och fiender som protestantismen aldrig kommit ens i närheten av att behöva konfrontera. Idén med ett påveskap- och en människa att se upp till, kan givetvis urarta hos den enskilde individen om denne inte har fokus på just Jesus, men det problemet existerar i minst lika hög grad i protestantiska sammanhang.
Helgon finns – och är människor som levt i vad som protestantiska kristna skulle beteckna som helgelse; en helgelse som gör att kyrkan i efterhand kan undersöka och se om deras tro på Jesus var äkta – och om kyrkan gör det, kan de fastslå att personen kom till himlen direkt (katoliker tror också på skärseld). Helgons vara- eller icke vara – och de teologiska grunderna kan förstås diskuteras; det viktigaste i förhållande till relationen mellan katoliker och protestanter borde dock vara att båda tror på och förespråkar ett liv i renhet/i lydnad till Kristus genom ett liv där ens gärningar utgår från en aktiv gemenskap med Gud. Den katolska synen på helgon kan förstås te sig överandlig – och framstå som en tro på någon slags kristen elit. Men katolska kyrkan har en ödmjuk inställning även till detta, och sången ”For All the Saints” uttrycker på ett mycket fint sätt, dels skillnaderna – men i synnerhet det gemensamma för alla kristna, helgon eller inte. Ett musikstycke som behöver höras, men där den väsentliga texten lyder:
”O blest communion, fellowship divine! We feebly struggle, they in glory shine;
Yet All are one in Thee, for all are Thine.
Alleluia, Alleluia!”
Ifråga om synen på jungfru Maria, så betraktar katoliker henne som som syndfri, som den främsta av helgon och en hjälpare på vägen mot Jesus – den synen delas inte av reformerade protestanter som genom sin syn på sola scriptura – skriften allena – ej anser att dessa saker står att utläsa i bibeln. Martin Luther trodde dock på denna syn på Maria, och de flesta protestanter av idag skulle, helt oavsett vad man än tror om katolska kyrkan, och även om man gått längre än Luther i sin anti-katolicism, likväl inte hävda att Martin Luther inte var kristen bara för att han hade en katolsk syn på Maria.
Frågorna är förstås större, och argumenten mycket djupare än så här. Men om man sätter sig in i dessa saker blir de gemensamma punkterna mellan protestanter och katoliker många fler än skillnaderna. Och även om man inte delar exakt samma syn på allt – är det mycket svårt att inte dra slutsatsen att protestanter och katoliker – även om de inte bekänner sig till samma kyrka – likväl har en och samma tro på en och samma Herre.
Och det för oss vidare i denna diskussionsmonolog.
När Ulf Ekman beslöt sig för att gå vidare med sin tro, att lämna Livets Ord för att bli katolik – så orsakade detta en viss kris bland frikyrkliga kristna.
Från somliga håll menade man alltså att Ekman svek den församling han byggt upp. Andra gick längre och menade att han svek självaste kristendomen. Och andra, enskilda troende, i synnerhet troende inom Livets Ord, kände sig sårade och övergivna – och somliga kände hur en del av den grund de trott sig stå på, nu föll samman.
Livets Ords nuvarande pastor Joakim Lundqvist, hanterade allt detta med stor respekt för enskilda personers upplevelser, men betonade dels att Livets Ord inte förändrats, och att han själv inte ämnade bli katolik – samtidigt som han också betonade att även katoliker var kristna.
I vilken utsträckning dessa maningar hjälpt dem vars tro nu vacklat, kan jag förstås inte bedöma.
Däremot finns det av två tydliga orsaker inga anledningar för kristna att känna sig sårade eller svikna av Ulf Ekman. Det kan man nämligen bara känna om man blivit övergiven eller förråd – och om man tror att det är vad man blivit, så förstår man väldigt lite om såväl katolicismen som sin egen tro.
Vad jag i denna text försökt beskriva är att jag som protestant upptäckt storheten i katolska kyrkan. Dels att katolska kyrkan faktiskt är en kristen kyrka – och dels att denna kyrka har historien på sin sida på ett sätt protestanter helt enkelt inte har. Det innebär inte att alla katoliker har en levande gudsrelation, lika lite som alla i svenska kyrkan döpta lutheraner har det – men det innebär att katolska kyrkan förmedlar en genuin kristen tro, och detta har de gjort i tvåtusen år. Katolska kyrkan är inte bara världens äldsta institution – den är också västvärldens äldsta bärare, förvaltare och försvarare av den kristna trons grundläggande principer.
Det är en fascinerande kyrka – och det är väldigt lätt att förstå varför personer med läggning åt det historiska och teologiska hållet dras till katolska kyrkan. Protestantismen kan nämligen inte erbjuda samma saker – helt oavsett hur många studier av kyrkofäder och väckelsehistoria som än görs.
Men denna protestantiska svaghet till trots så kvarstår likväl också det faktum att protestantismen faktiskt håller. Protestantismen uppkom i en tid när katolska kyrkan präglades av enorma brister – inte brister i teologiska förklaringar och försvaret av den klassiska kristna tron – men i brister ifråga om applicering, ansvar och förvaltande av tron. Brister Martin Luther med rätta reagerade emot.
I tider när katolska kyrkan varit för strukturell i både tanke och gärning har protestantiska kyrkor också lyckats förmedla tron till helt vanliga människor; människor utan kunskap eller intresse för hundra- och tusenåriga historieböcker – men med ett intresse av att lära känna Gud, och ta del av de saker Gud kan ge dem i sina enkla jordeliv. Få skrifter förklarar kärnan i kristendomen lika bra som Martin Luthers lilla katekes. Den katekes som konkret förklarar vad bönen Fader Vår innebär för den enskilda personen, för jordbrukaren i sin slitsamma vardag. Luther skriver:
”Tillkomme ditt rike.
Vad är det?
Svar: Guds rike kommer av sig självt, vår bön förutan, men vi ber i denna bön att det må komma även till oss.
Hur sker det?
Svar: När vår himmelske Fader ger oss sin Helige Ande, så att vi genom hans nåd tror hans heliga ord och lever gudfruktigt, först här på jorden och sedan i evigheten.”
Fader Vår är en central katolsk bön – en bön som när den bedjes av en person som älskar Jesus och lever i en relation med denne, har en enorm kraft. Men få skrifter förklarar denna bön lika sakligt och enkelt som Martin Luthers lilla katekes.
Martin Luther lade vikten vid sin samtid, vid den enskilda bonden han såg behövde Gud – snarare än vid historiska föresatser och dogmatiska låsningar den katolska kyrka han i grunden tillhörde satt fast vid. Och långt efter att Luther lämnat jordelivet har protestanter i många, många avseenden varit mycket, mycket skickligare än katoliker på att förmedla den enkla, centrala kärnan i kristendomen. Helt enkelt pg a att man i princip uteslutande (och på bekostnad av allt annat) valt att betona samtiden och sina medmänniskor här och nu snarare än historien.
Det är ett historiskt faktum, men ett faktum som fortfarande kan bevittnas i länder som Brasilien och i delar av Afrika – där miljontals människor med katolsk uppfostran hittar kärnan i tron, inte främst i katolska kyrkan (där denna kärna självklart också finns) utan i evangelikala sammanhang där den personliga relationen till Jesus alltid sätts före allt annat. Något de inte alltid lärt sig förstå i praktiken i sina tidigare katolska sammanhang.
Från katolskt håll finns det numera en respekt för evangelikala protestanter – där katolska kyrkan helt uppenbart kan bevittna en levande tro hos väldigt många. Något som inte minst tagit sig uttryck även genom de senaste påvarnas vänskapliga gester mot protestantismen.
Protestantismen bär inte historien på samma sätt som katolska kyrkan gör. En katolsk apologet jag brukar lyssna på, brukar säga att ”katolska kyrkan tänker i termer av århundraden” – vilket är ett lugnt större perspektiv än något protestantiskt sammanhang någonsin haft.
Men protestantismen håller bevisligen i alla fall – om man håller sig till den kristna trons kärna och huvudperson, som är Jesus Kristus. En person man kan lära känna här och nu, under sitt eget enkla jordeliv – all kyrkohistoria till trots.
Det är något varje protestantiskt krisen kan vara trygg med – och också borde vara trygga med, helt oavsett vilka som sedan väljer att upptas i den historiska kyrkan eller ej. Och det är också en av de poänger jag vill betona med denna text.
Kristendomen i sin helhet är dock splittrad, och splittrad pg a ömsesidig oförståelse. En oförståelse som är beklaglig. Och en splittring som går i diametral motsättning till Jesu egen bön för sina lärjungar.
Detta gap av oförståelse som finns i Kristi kropp måste överbryggas – och Ulf Ekmans konvertering anser jag ger en enorm möjlighet till detta. Han förstår protestantismen bättre än de flesta (han är trots allt grundare av hel protestantisk rörelse) – och kan därför förklara för katoliker att protestanter onekligen är kristna, och att man helt oavsett alla brister med att ”bara läsa bibeln”, så som väckelsekristna protestanter – åtminstone i teorin – gör, likväl kommer väldigt långt även när man ”bara” håller sig till en bok – en bok som i grunden också sattes samman av katolska kyrkan. Han har också goda möjligheter att förklara att vår tids evangelikala inte alls är anti-katoliker med den nit de tidiga reformatorerna var. Dagens evangelikala är överlag faktiskt inte aktiva anti-katoliker alls (vilket katolska kyrkan i många avseenden tror att protestanter fortfarande är) – de är bara väldigt okunniga om katolicismen.
Han börjar också få tillräckligt bra förståelse för katolska kyrkan för att kunna intyga för sina anti-katolska protestantiska vänner att katolska kyrkan faktiskt inte är ”den stora skökan i Uppenbarelseboken” och att katoliker och protestanter har en och samma grund – men också ett och samma mål; att i större utsträckning lära känna Jesus Kristus, och den väg Jesus visade som leder till det häftigaste hopp någon religion eller någon filosofi i världshistorien någonsin erbjudit – och som fortfarande erbjuds till varje individ överallt som vill — himlen.
Avslutningsvis hoppas jag att denna lilla text – precis som jag hoppas om Ulf Ekmans konvertering – ska bidra till att ge protestanter samma insikt om katolska kyrkan som den insikt St Augustinus fick strax innan sin egen konvertering för 1600 år sedan, efter diskussioner, reflektioner och möten med många levande kristna – om vilket han sedan skrev:
”Även om jag inte lärt mig att dess lära var sann hade jag dock insett att den inte var sådan som jag häftigt anklagat den för att vara.”
Något Påve Franciskus historiska Sverigebesök förhoppningvis också kommer att påminna om.
Ronie Berggren
