Ronie Berggren om varför den nyliberala idén om en värld utan gränser är en utopisk fantasi som i praktiken leder till krig, inte till fred.
————-
Av Ronie Berggren:
På 1990-talet populariserades nyliberala idéer om en värld utan gränser.
Den 6 juni 2001 så skrev Liberala ungdomsförbundets nya ledare Birgitta Ohlsson i Expressen om att hon ville ”avskaffa Sverige” till förmån för ett världsfederalistiskt system:
Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet.
2014 lyssnade jag på Kristdemokraternas tidigare partiledare Alf Svensson, som då kritiserade Europas gränser på följande sätt:
Det som är utomordentligt allvarligt och farligt i vår tid. Det är nationalismen.
…Det är som om gränserna runt vårt land dem får man inte överträda, för dem har vi rätt att bevaka och se till så att ingen tar sig över. Det finns möjligheter att på datorn ta fram kartor över hur Europa sett ut under århundraden, och då ser vi att gränser korsats och ändrats kors och tvärs fram och tillbaka. Nationalismen leder förr eller senare till krig. Så har det varit.
Birgitta Ohlsson och Alf Svensson har båda fel. Vårt tydligaste historiska bevis för deras felaktiga sätt att tänka, är Ryssland.
Ryssland har genom sin långa historia återkommande förfallit till despotism. Denna har klätt sig i olika ideologiska täckmantlar men alltid funnits där på ett mer konstant sätt än ett avsevärt mer frihetligt och demokratiskt Europa.
Rysslands despotiska läggning går att härleda till de geografiska skillnaderna gentemot Europa.
Ryssland, med sina enorma vidder, har saknat de berg och floder som kom att utgöra naturliga gränser i Europa, inom vars gränser homogena kulturer formades som kunde utvecklas självständigt. Monotona kulturer som sedan gav upphov till idéer om folkstyre, nationalstater och demokrati, där folk med gemensamma kulturer och värderingar kunde styra sig själva, utan att behöva styras av folk med andra intressen eller värderingar än folket ifråga.
Denna utveckling har av geografiska anledningar aldrig blivit lika naturlig i Ryssland där starka härskare behövdes för att styra folk med mycket motsträviga intressen.
I vår moderna tid har detta förändrats. Idag är det Europa som alltmer liknar det historiska Ryssland.
Inte för att vår geografi har förändrats men för att tekniken har förändrat infrastrukturen. Naturliga barriärer som en gång hindrade människor från att ta sig från en plats till en annan utgör i vår tid inte längre oöverkomliga hinder.
När sådana hinder saknas och när inga artificiella hinder blir uppresta i dess ställe, så öppnas Europa för samma etniska, kulturella och så småningom etno-ideologiska konflikter som har präglat hela den ryska historien.
I Rysslands fall resulterade detta i massdeportationer, folkmord och utrensningar. Inte för att ryssar är ondare än andra människor, för att kommunismen var värre än pan-slavismen eller för att ortodoxa kyrkan hade en våldsammare teologi än den katolska eller lutherska kyrkan, utan helt enkelt för att Ryssland var ett land utan naturliga gränser med ett politiskt system som utvecklats ur sina historiska förhållanden.
I vardagslivet kan vi som individer förstå behovet av privat utrymme. Stå inte för nära någon annan i bussen; barn vill så småningom ha ett eget rum, inte dela rum med sina syskon. Finns inte detta privata utrymme så uppstår konflikter.
Folkslag fungerar på samma sätt. Rysslands vidder fråntog möjligheten till de naturliga gränsdragningar som behövs för att värna stabilitet och fred folk emellan. Ryssland utformade därför politiska system anpassade efter sådana förhållanden, med en stark ledare som kunde hålla den brokiga nationen samman.
Det är något dagens Europa bör ta lärdom av, istället för att tro att vi kan förändra världshistorien i en handvändning.
Vad vi i praktiken kommer att få erfara om vi fortsätter att implementera öppna gränser och verka för nationalstaternas nedmontering, är att våra individfokuserade, pluralistiska demokratier inte går att hålla samman utan kulturellt gemensamma värdegrunder. För att upprätthålla sådana behöver man dra gränser.
En värld utan gränser innebär inte en värld i fred, utan en värld i anarki, vilket i sin tur leder till konflikter, krig och slutligen till despotism som svar på anarkin.
Frågan som vi idag måste ställa oss, är om vi vill röra oss mot att bli ett samhälle med samma strukturellt historiska problem som Ryssland, eller om vi vill förbli Europa?
Ett Europa som under århundraden definierats av fria folk i konflikter mot totalitära härskare, för att så småningom – efter två världskrig – komma dit vi nu nått; till en kontinent där fria folk styr sig själva, och lever i fred med varandra, utan totalitarismens historiskt enande ok?
Svaren på de frågorna bör vi fundera på så snabbt som möjligt, innan gränserna helt luckras upp och frågeställningarna blir överflödiga.
När vallarna väl svämmat över finns nämligen ingen anledning att diskutera hur de bäst ska skyddas. Deras syfte är då redan förbrukat och nya vallar bli väsentliga först när man byggt upp allt på nytt. Gränser fungerar likadant.
Ronie Berggren
