Ronie Berggren om varför det behövs ett generationsskifte i Västvärldens politiska ledarskap för att kunna hantera islamiseringens utmaning.
De som växte upp på 1950-60- och 70-talet, växte upp med sekularism som rådande norm, med nazism som den kvarvarande skuggan och med kommunism som det stora hotet mot världsfreden. Det är bland denna generations västerländska ledare som blindheten för islamiseringen har varit som störst.
Därför behövs ett generationsskifte i Västvärldens politiska ledarskap. 9/11-generationen står redo.
——
Av Ronie Berggren:
Efter japanernas attack mot Pearl Harbor 1941 beslöt sig en hel generation amerikaner för att ta värvning. Denna generation vann andra världskriget och kallas idag ”the greatest generation”.
Efter kriget föddes babyboom-generationen.
När de växte upp på 60-70-talet var världskrigen avslutade och samhällsandan präglades av tillväxt och framtidstro. Storbritanniens före detta socialdemokratiske premiärminister Tony Blair beskrev 1995 det unika med sin generation:
”Vi växte upp efter andra världskriget. … Vi föddes in i välfärdsstaten; nationell sjukvård; bankkontonas marknadsekonomi; supermarkets; jeans och bilar.
Vi hade pengar … våra föräldrar inte kunnat drömma om; vi reste utomlands; vi gick igenom 60-talets sexuella revolution. Hälften av dagens arbetskraft är nu kvinnor och arbetslivet revolutionerades av vetenskap. Vi byggde en ny populärkultur, formad av färg-TV, Coronation Street och Beatles.”
Denna generation axlade det politiska ledarskapet just efter att Sovjetunionen fallit ihop. Framtidstron var gränslös.
Några år senare blev Tony Blair premiärminister. 2001 inträffade 9/11-attacken och Blair skulle leda Storbritannien genom ett 20-00-tal präglat av en religiös extremism hans generation aldrig varit förberedda på. 2011 reflekterade han över detta:
”För många européer som växte upp under 1960- och 70-talet gällde en enkel ekvation: allteftersom samhällsutvecklingen fortsatte skulle religionen minska. — Det har inte skett.”
Nu arbetar Blair med religionsfrågor och manar världen att ta radikal islam på allvar. 2014 sa han:
”… i rötterna till krisen ligger en radikaliserad och politiserad syn på islam. … Hotet från denna radikaliserade islam minskar inte; det växer; det sprider sig över världen; … När vi betraktar de utmärkande utmaningarna för vår tid, måste denna fråga finnas på samma sätt som miljön och ekonomisk instabilitet. … i toppen av agendan.”
Blair har växt in i en klarsynthet de flesta ledare i hans generation saknar. Efter terroristattacken i Frankrike den 13 november 2015, sa vår egen statsminister Stefan Löfven:
”Jag måste tyvärr säga att Sverige nog har varit naiva … Kanske har det varit svårt för oss att acceptera att det … finns … svenska medborgare som sympatiserar med mördarna i ISIL.”
Hans generation har varit naiv, av de orsaker Tony Blair så tydligt reflekterat över. Denna generation innehar fortfarande ledarpositionerna i västvärlden. Ett problem Thomas Gür belyste i SvD den 23 november 2015:
”Världsläget, kollapsande stater, terrorism och flyktingvågen talar för realism och för nödvändigheten att också vi i Sverige ser om vårt hus.
Dessvärre är det politiska ledarskap som behöver göra det, ännu uppenbart inte på plats. Den generation som nu är vid makten har inte vuxit upp med osäkerheten utan med framsteget som huvudingrediens i samhällsutvecklingen. Det är därför som vi serveras de återkommande bekännelserna om naivitet.
Det ledarskap som behövs kommer nog att stiga fram ur 90-talisternas generation. De är å andra sidan allt för unga än. Sådant går visserligen över, men det innebär likväl ett ledarskapsvakuum under de stökiga åren framför oss.”
Låt mig uppmärksamma en generation Thomas Gür missar.
Jag är född 1979 och hade just påbörjat mitt akademiska intresse för kopplingen mellan religion och politik när 9/11-attacken inträffade. Jag minns dagen tydligt. Jag var på universitetet. På vägen hem lyssnade jag på radio. På kvällen tittade jag på CNN med en kompis. På natten chattade jag i amerikanska chattforum.
Under åren som följde berättade mina amerikanska Internet-kompisar att de tagit värvning. Många av samma skäl som efter Pearl Harbor; USA hade attackerats. De tänkte inte låta fienden komma undan.
”Jag tog värvning för att jag ville vara en del av kriget mot terrorismen och bidra med att se till att striderna förs på fiendens hemmaplan, inte på vår”, sa en soldat som jag intervjuade 2006.
I ett tal inför kongressen i januari 2015, tackade president Obama denna generation:
”Vi saluterar modet och uppoffringarna hos varje man och kvinna i denna 9/11-generation som tjänstgjorde för att värna vår trygghet.”
Dessa som såg tornen i New York rasa och som reagerade på samma sätt som deras mor- och farföräldrar reagerat när de såg Pearl Harbor i lågor, är den generation som nu är redo att axla det ledarskap västvärlden behöver för att vinna kriget mot terrorismen.
Denna generation – som president Obama så vackert kallade 9/11-generationen – består primärt av människor i min ålder. Men vem som helst kan ansluta sig till denna generations berättelse. Och när tillräckligt många gjort det kommer vi att segra.
(OBS: Detta är en uppgraderad artikel, som ursprungligen publicerades på Amerikanska nyhetsanalyser, den 3 december 2015).
/ Ronie Berggren
