I denna andra del av Ronie Berggrens serie om Sverigedemokraternas historia skildras det övergripande debattklimatet på 1980-talet, verksamheten för Bevara Sverige svenskt och det parti som sedan skapades, Sverigepartiet. Därtill några ord om det band som kom att skapa soundtracket till den demokratiska nationella rörelsen som senare utmynnade i Sverigedemokraterna — Ultima Thule.

Övriga delar:

Sverigedemokraternas historia — del 1: Bakgrunden

Kapitel 4: Massinvandringsförespråkaren Robert Aschberg möter sina övermän

Året var 1989. Ett årtionde hade gått sedan Leif Zeilon för första gången spred sina lappar om att Bevara Sverige svenskt. BSS var nedlagt, men Zeilon var nu en av huvudpersonerna bakom ett nytt politiskt parti, med motståndet mot massinvandringen som central programpunkt. Partiets talesperson hette Anders Klarström – partiet hette Sverigedemokraterna.

Men Sverigedemokraterna var inte ensamma om invandringskritiken. Under 1980-talet hade nämligen kritiken mot massinvandringen växt i samma takt som denna invandring pågått (mer om 1980-talets utveckling i nästa artikel). Men i etablissemangets konsensus-Sverige hade inte mycket förändrats. Etablissemanget, som ansåg sig tillhöra den goda sidan, förespråkade även fortsättningsvis massinvandringen. De som motsatte sig betraktades av denna ”goda sida”, i värsta fall fortfarande som ondskefulla, i bästa fall som korkade och småsinta.

Robert Aschbergs Diskutabelt:

Den 14 april 1989 hade journalisten, och den tidigare kommunisten Robert Aschberg fått nog av dessa främlingsfientliga korkskallar. Därtill såg han sitt tillfälle att göra det han tyckte bäst om att göra – att visa upp sig och framstå moraliskt överlägsen i den i övrigt förfallna omgivningen. Så det datumet hade han bjudit in en rad av de främlingsfientliga motståndarna till sitt program Diskutabelt på TV3, i syfte att, likt Rocky Balboa, knocka ner dessa mörkermän i ett och samma program. 

Det var med den intentionen som en självsäker och kaxig Robert Aschberg gjorde entré in på studio-scenen till publikens jubel, till en estrad där hans gäster på förhand var placerade i fåtöljer. Med blicken riktad mot kameran inleder han kvällssändningen:

”Tar vi emot för många flyktingar och invandrare i Skandinavien? Är det så att de hotar det kulturarv som finns här? Eller är det så att vi skulle kunna erbjuda fler människor en fristad och själva bli bättre människor på kuppen? Ikväll tar vi upp en riktigt het potatis. Häng med.”

Först ut att grillas av Aschberg är den danske parlamentsledamoten i Folketinget, Kim Behnke från Framstegspartiet. Han tillfrågas: ”Hur hotar flyktingarna det danska kulturarvet?” 

Kim Behnke säger: ”Det vi kan konstatera är att flyktingarna bor i vad som närmst är ghetton vid Århus och Köpenhamn, de uppför sig som om de bor som där de kommer ifrån. … Problemet är att de inte accepterar danska lagar.”

Aschberg byter spår och frågar: ”När åt du en kebab senast?”

 Benkhe fattar att det är dags att skoja och säger att han föredrar amerikansk hamburgare.

Aschberg säger då: ”Det är skillnad alltså då, på var det utländska inflytandet kommer ifrån?”

Benkhe återgår till allvaret: ”Vi har inget emot utländskt inflytande, utan att folk kommer som inte arbetar, inte kan danska etc – det är problemet. De får även många fler barn än danskar. Det finns klasser i Danmark där det är fler utländska barn än det är danska barn”, säger han.

Aschberg avfärdar i ett ironiskt tonläge : ”De här 30 000 (utländska invandrarna) föder många barn … Hur lång tid skulle det ta innan Danmark är helt övertaget av icke-danskar?”

Benkhe svarar: ”Se på Libanon, en gång ett helt kristet land -”

Aschberg låter inte resonemanget fullföljas, utan återgår till Danmark: ”Om ni har 30 000, jag vet inte hur bra ni är på matte, men om jag förstår det rätt kommer det att dröja tre världskrig till eller någonting (innan Danmark är helt övertaget av icke-danskar).” Publiken skrattar.

Benkhe svarar att det har kommit 30 000, men det kommer ju fler. ’ Aschberg säger: ”Okej, 80 000 – hur många danskar finns det?” 

Behnke svarar: ”5 miljoner.”

Aschberg: ”Det är inte så där riktigt överhängande då eller?” Publiken skrattar igen. 

Behnke: ”Problemet är att de lever i ghetton.” 

Förvisso hade Lars Von Triers klassiska TV-serie ”Riket” ännu inte hunnit producerats. Men Robert Aschberg förnam redan den klassiska repliken, ”Danskjävlar!”, dem över vilka ronden nu var vunnen. Dags att rikta sig mot hemmaplan.

I studion satt också det nya partiet Sverigedemokraternas blott 23-årige talesperson Anders Klarström. Aschberg frågar: ”Är det någon skillnad på skandinaverna som bor här och flyktingarna som söker sig hit?”

Anders Klarström svarar: ”De flyktingar som söker sig hit är inte födda i Sverige eller i Skandinavien. De kommer från andra länder och kulturer. Vi ser att framför allt är det ett väldigt hot mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter på sikt.”

Aschberg ber Klarström bli mer konkret i sin kritik mot dessa utlänningarnas farliga värderingar, varpå Klarström efter en stund säger:

”Man skapar förutsättningar för konstgjorda konflikter som man inte hade gjort annars, genom att människor med grundläggande religiösa skillnader exempelvis, kommer i tvist med varandra – så som exempelvis sker mellan palestinier och judar … Många judar borde ju ifrågasätta att människor kan rent av driva terrorverksamhet mot judiska center i det här landet.”

Robert Aschberg behöver inte själv poängtera att han vunnit ronden, metallarbetaren Dick Forslund, som också är med i vänstergruppen ”Stoppa rasismen”, skjuter in att på hans jobb på Atlas Copco i Nacka så finns 20 olika nationaliteter och aldrig några religiösa tvister (tvisterna tycks mer av ideologisk karaktär eftersom samma företag hade sparkat en av sina anställda när det uppdagades att denne var med i Bevara Sverige svenskt. Mer om det lite längre fram).

Mellanakt 1: Låt mig förresten avbryta Robert Aschbergs program med en nyhetsnotis från framtiden. Den 4 augusti 2023 kunde alla som öppnade Aftonbladet läsa:

Vid 13.30-tiden på torsdagen utbröt stora våldsamheter på en eritreansk kulturfestival på Järvafältet i norra Stockholm. Demonstranter mot festivalen bröt avspärrningarna och tog sig in på området, där de drabbade samman med besökare. Uppemot 140 personer greps. Över 50 skadades, varav tre poliser. På fredagen vårdades fortfarande 14 personer på sjukhus. … Bakgrunden till upploppet är en konflikt mellan regimtrogna eritreaner och regimkritiker. 

Med den nyhetsnotisen avklarad återvänder vi till ”Diskutabelt” 1989.

Robert Aschberg går vidare till nästa rond. Hittills är det rasister och främlingsfientligt småfolk han gjort knockout på. Näste person, Göran Assar Oredsson är faktiskt en riktig nazist. Ledare för Nordiska rikspartiet, den då enda faktiska nazistiska organisationen i Sverige, som varit inblandade i några otrevliga saker som attentat och mord. Men låt oss här hålla oss till ledarna, Oredsson själv och hans fru Vera.

Vera Oredsson hade haft dubbel otur. Som flicka uppväxt i Tyskland, drömde hon om att få gifta sig med en Führer, men hon växte upp i helt fel tid och kom till helt fel land. Hitler var död och idén om en Führer var inte längre på mode, i synnerhet inte i Sverige. Göran Assar Oredsson hade dock en tavla med Adolf Hitler hemma på väggen, så de gifte sig. Vera spelade in reklamfilmer utanför en svensk sommaräng där hon illustrerade hur potentiella (för det fanns inte så många) nazister skulle göra Hitlerhälsning korrekt.

I en annan tid, i ett annat land, hade sådant kunnat vara skämmande. Men det här var 1989 i ett betydligt mer socialistiskt än nationalsocialistiskt präglat Sverige. I riksdagsvalet 1982 hade Nordiska rikspartiet fått 113 röster. Inget direkt hot mot den parlamentariska demokratin. Göran Assar Oredsson hade inte bjudits in till studion för att Robert Aschberg kände sig rädd, utan för att nazisten i fråga var en kuf utan att själv riktigt begripa att han var där för underhållningsvärdet. En enkel knockout, tänkte Aschberg och frågade: ”Du, vad är det för fel på flyktingar?”

Göran Assar Oredsson svarar: ”Det är väl inget fel på flyktingar. Det är ju invandringspolitiken vi skulle tala om. Jag menar så att säga att invandringen hit till Sverige var jag naiv nog att tro skulle hjälpa till att lösa problem hemma i hemländerna där invandrarna kommer ifrån, men såvitt jag förstår så har ju inga av problemen lösts i dessa hemländer. Invandrare kommer ju inte hit för att bli svenskar, utan de kommer ju hit för att bli kvar i sin nationalitet, i sin religion och sin kultur.”

Aschberg frågar: ”Men om de … i dagligt tal kallar, assimileras alltså, då är det helt okej?”

Göran Assar Oredsson svarar på ett sätt som får honom att framstå mer som en svensk kuf av sin tid än som någon tysk Führer från svunnen era, och säger: ”Det tycker jag löser en hel del av problemen. Men det är ju detta som inte sker.”

Aschberg hittar äntligen luckan där han kan komma in med en högersving ackompanjerad av publikens skratt: ”Utan det är att det är att de går i konstiga kläder och talar konstiga språk?”

Oredsson, som inte begriper att Aschberg raljerar med honom, svarar sakligt: ”Nja, inte konstiga kläder. Men ser vi till exempel nu beträffande iranierna. Där har vi ju en falang som är Khomeini-anhängare och en del som är emot honom, och även detta problem för de då hit och bekämpar varandra på svensk mark.”

Aschberg ämnar få till det drypande avslutet: ”Men det är ju inget stort svenskt problem alltså …” 

Göran Assar Oredsson, med sina 113 riksdagsröster bakom sig och sin tavla av Hitler hemma i sin bostad, skiner upp och svarar kvickt:

”Nä, men det kan bli!”

Inte ens kuf-nazisten i rummet lyckades Robert Aschberg slå knock-out på.

Men Aschberg hämtar tröst i SVT:s utrikeskorrespondent Staffan Heimerson, som också sitter i studion och med en yrkes-berest propagandaministers höjda stämma förkunnar för svenska folket genom rutan:

”Det är fantastiskt hur vi bekymrar oss för flyktingar i Sverige  … De stora flyktingländerna är Pakistan, Sudan och Thailand. Sverige har inget flyktingproblem. Jag tycker Sverige har ett invandrarproblem: Vi har en enorm brist på invandrare.  … Mitt konkreta förslag … är att importera 62 miljoner människor omedelbart. … Två konsekvenser får det: Det ena är att de som är så här fanatiskt nazistiskt mot invandrare, de smälter in och blir lite mer harmonisk i den miljön. Den andra – det blir liksom inte den här bisarra situationen, att det bara är två invandrare som har lyckats i Sverige: drottning Silvia och Harry Schein.”

Samtidigt som SVT:s utrikeskorrespondent säger detta zoomas en ung blond man in i rutan, som åtminstone ser ut att vara stereotyp för någon form av ungdomsnationalism av den tiden, när han skakar på huvudet. En in-zoomning som för att bekräfta att den vältalige Heimerson har rätt. Sannolikt var den unge blonde mannen inte lika berest som SVT-korren, men för att citera den vid den tidpunkten välkända Metallica-covern: ”I’ve been here, I’ve been there, I’ve been fucking everywhere. So what?” Eller som det där citatet från den tidiga 1900-talsföreställningen Major Barbara, som i slutet av samma århundrade skulle förevigas i filmen ”Forest Gump”: ”Stupid is, what stupid does.”

Mellanakt 2. Idiotin skulle emellertid förvaltas av samhällets mer respektabla medborgare. 2009 skulle Folkpartiet/Liberalernas EU-parlamentariker Marit Paulsen höja insatsen och säga i Sveriges radio att Sverige inte i närheten nått taket av flyktingmottagning, utan skulle ha plats för upp till 200 miljoner människor. Därmed trumfade hon den gamle Heimerson trefaldigt.

Robert Aschberg avslutar programmet och tydliggör att han inte ens försökt ta lärdom från någon enda av sina studiogäster:

”Jag får sista ordet och jag säger att rasisterna snackar skit; utländskt inflytande är bra. Tänk på sådana saker som kaffe, vin, tango, fransk massage — folk är som folk är mest.” 

Men, så här 35 år senare, vem hade mest rätt? 

Fundera på den saken själva. Programmet illustrerar dock hur insnöad den svenska konsensuskulturen faktiskt var. Där och då stod förmodligen en större del av allmänheten på Aschbergs sida. Aschberg var en rolig tuffing som kunde stå upp för demokratin i de svenska TV-tittarnas ställe. Det var skönt med sådana människor, kände nog många som då såg programmet i en tid när de ansåg att media gick att lita på.

Aschberg har fortsatt i de spåren. Han har suttit i Expos styrelse, varnat för Sverigedemokraterna och med en TV-kamera i handen jagat ”troll”  som skriver anonyma otrevligheter på nätet. Saker som visar att han fortfarande tycks ha förmånen att leva kvar i den bubbla som säkert var rätt stor och rymlig 1989 men i dagens Sverige egentligen bara rymmer ett gäng av Aschbergs gelikar. 

En stor del av allmänheten har så här 35 år efter det där Diskutabelt-programmet, svängt, och kommit till insikt om att kufarna hade rätt, medan Aschberg och Heimerson hade fel.

Ronie Berggren

—-

Kapitel 5: Bevara Sverige Svenskt

Leif Zeilon hade bildat Bevara Sverige svenskt 1979 och blivit lika rikskänd som ökänd genom SVT Magasinets program året därpå.

Men han var inte helt ensam. En annan som redan från början anslutit sig var Jerker Magnusson. En långhårig bohem som arbetade som häktesvakt på Kronobergshäktet. I en intervju från 2018 berättar han om hur hans politiska intresse väcktes:

Det väcktes redan i slutet på 1970-talet när man var ute och rörde sig på pubar, dansställen och var ute på stan allmänt. Man frågade sig: ”vad gör alla dessa människor [icke-svenskar] här?”, och då pratar vi om Stockholm. Det var ju kanske inte riktigt något problem men man tänkte ju så här: ”tänk om det fortsätter?”

Ytterligare en som anslöt sig till Bevara Sverige svenskt, var Sven Davidson (1931-2005). Han tillhörde en äldre generation och hade bakgrund i Per Engdahls fascistiska Nysvenska rörelse. Vilket om man så vill kan använda som argument för ”fascistiska rötter”. Mats Svensson, som var skinhead under BSS-tiden, förklarar i en mejlkonversation, att det dock är viktigt att komma ihåg att innan Sverigedemokraterna fanns, så fanns inte Sverigedemokraterna. Det vill säga, innan Sverigedemokraterna kom till stånd, så fanns inget starkt, rumsrent och helt demokratiskt parti som tog ton mot massinvandringen. Det alternativet kom med SD – ett demokratiskt parti – som även Sven Davidson skulle bli en viktig del av.

BSS bildar förening:

BSS var dock en missnöjesorganisation med en fråga i fokus: missnöjet över massinvandringen. De ville bevara Sverige svenskt och var till en början ingen politisk rörelse.

Mats Svensson, förklarade att Zeilon, som han själv träffade redan 1979, ansåg att partier var meningslösa. Det kryllade nämligen på den tiden av småpartier i Sverige, som alla skyltade med att vara just -det- partiet, som stod för ”vad folk tyckte”. De av dessa som var kritiska till invandring drogs in i nazistidéer eftersom det kunde locka människor från det direkt nazistiska, och i jämförelse välorganiserade, Nordiska rikspartiet (det parti som nämndes i föregående artikel). BSS skulle fokusera på att samla folk kring en fråga; att stoppa invandringen. 

På ett möte i Medborgarhuset i Stockholm den 21 mars 1982 ombildades BSS till en formell förening, där Sven Davidson blev ordförande. Vid mötet sa han:

”BSS har ju gjort något som kan betraktas som unikt inom svensk nationell politisk verksamhet. Den har tagit på entreprenad en fråga, må vara den största och mest ödesdigra frågan i svensk inrikespolitik idag: Invandringen.”

Repressalier:

När det blev känt att Sven Davidson var ordförande för BSS förlorade han jobbet som ingenjör på Atlas Copco.

Samma år, den 28 augusti 1982 höll invandrarminister Karin Andersson ett tal i Rinkeby. Leif Zeilon, Jerker Magnusson och några andra BSS-medlemmar åkte då dit och lyfte upp en banderoll med texten: ”Invandring, nej tack.”

Det gjordes enligt Zeilon, lugnt och fredligt. Men när de skulle rulla ihop banderollen kom ett gäng aggressiva invandrare fram. Polis stoppade bråk men diskussioner uppstod som filmades och kvällen efter sände SVT Rapport ett hårt nedklippt inslag med rubriken, ”Tumult vid valmöte i Rinkeby …Rashets i valrörelsen”, där Magnusson framställs som att han hade anfallit valmötet. Invandrarminister Karin Andersson gråter nästan i TV och säger att hon övervägt att ställa in framtida valmöten. BSS var nu ökända.

För Jerker Magnussons del ledde detta till repressalier i form av omplacering på sitt jobb vid Kronobergshäktet. I en intervju från 2014 säger han:

”De förstörde mycket av mitt liv, jag fick gå igenom massor av rättsprocesser och fick först rätt, men i slutändan förlorade jag och blev omplacerad till en sämre tjänst. Facket på Kronobergshäktet var arbetsgivarens förlängda arm. Trots att jag var medlem ställde de inte upp för mig på grund av mitt politiska engagemang. Detta var för att jag tillhörde BSS, hade jag tillhört någon vänsterfalang hade det aldrig skett. Det visar hur samhället kan förstöra så mycket för en människa.”

Alla tre nyckelpersoner i vad som i sammanhanget var en mycket marginell organisation, hade nu utsatts för omfattande repressalier för sin opinionsbildande verksamhet.

Bevara Sverige svenskts programförklaring:

Eftersom BSS var en spretig rörelse och eftersom den allmänt cementerade bilden är så negativ så kan det vara värt att påminna om den programförklaring som BSS hade, som kanske än mer idag än då 1980 framstår framförhållande.

Den inledande målsättningen löd:

”Bevara Sverige Svenskt kräver en ny befolkningspolitik, en konstruktiv politik för Sveriges bästa.   

… Sverige får inte splittras i ett myller av skilda nationaliteter, utan Sverige måste vara och förbli en nation. Detta är alla betjänta av, också vår omvärld. Ja, världen i dess helhet. Endast en nations inre styrka, uppburen av en vilja till fred och samförstånd med omvärlden kan ge den inre stabilitet, som kan undanröja de oroshärdar, som leder till konflikter och utmynnar i krig. Inre styrka ger yttre stabilitet.

Alltså: Den nuvarande ansvarslösa och farliga invandringspolitiken måste hejdas, och begångna misstag rättas till. Dagens invandrings- och flyktingpolitik med dess klart proklamerade syfte, att förvandla ett länge enhetligt  Sverige till ett splittrat land – ”ett mångkulturellt samhälle” – måste radikalt förändras.”

Denna övergripande förklaring bryts sedan ner i punkter. Till att börja med förklaras att Sverige haft en unik homogen enhet. I tider av fred kan svenskar förfalla till gnäll och träta. Men i tider av allvarliga kriser så gör denna homogenitet att folket snabbt sluter samman till sitt kollektiva försvar:

”… Sverige har i snart 170 år förskonats från krig och undsluppit inbördeskrig och revolutioner, där hat och passioner driver broder att döda broder. Se Finland 1918 och Spanien på 30-talet, eller i vår tid det av främmande soldatesk förhärjade Libanon, tidigare kallat Mellanösterns pärla. Trots att vårt folk länge var armt och fattigt, trots översåtligt förmynderi, främmande fogdevälde, och trots de ledande klassernas förtryck, kunde ändå en storartad ekonomisk och social utveckling ske fredligt och konstruktivt. Detta främst tack vare just den stora nationella samhörigheten och frånvaron av partisekteristiska folkminoriteter. Vi var eniga och kunde enas.”

Vidare förklaras att BSS bejakar begränsad närstående-invandring. Däremot vänder man sig emot den okvalificerade massinvandringen från främmande kulturer:

”… en oreglerad eller av missriktad ideologisk välvilja okvalificerad införsel av omotiverade invandrare från främmande eller starkt avvikande kulturer är inte berikande, utan tvärtom en belastning.”

Det fästs också vikt vid att vidhålla de distinktioner som den rådande tidsandan försökte lösa upp. BSS förtydligar därför skillnaden mellan invandrare och utlänning:

”Invandrare är endast de utlänningar i Sverige med permanent visum, som själva valt att komma hit för att arbeta och leva med viljeinriktningen att anpassa sig efter svenska förhållanden i en positiv anda. Invandrare vill bli svenskar.

Utlänningar är utländska medborgare i Sverige med tillfälligt visum, som besöker vårt land eller, som vistas här av skilda skäl, men inte har för avsikt att etablera sig och anpassa sig efter svenska förhållanden. Utlänningar är främmande gäster.”

Därefter följer en punktform över hur man anser att flyktingpolitik, abortpolitik, utländska kontakter bör hanteras. Man motsätter sig exempelvis helt utomeuropeiska adoptioner, något även Sverigedemokraterna länge höll fast vid. Det är en av de mest iögonfallande sakerna. Det betonas också etnisk homogenitet: 

”Endast etniskt besläktade människor från kulturellt närstående länder skall principiellt kunna accepteras som invandrare i Sverige. Detta för att förebygga raskonflikter och uppflammande rashat i det svenska samhället. Endast i speciella fall skall undantag här kunna beviljas.”

I dagens Sverige är många av dessa punkter förlegade. Men varningarna som där och då gavs i början av 1980-talet framstår mycket framförhållande.

BSS fortsätter sin verksamhet under 1980-talet:

Bevara Sverige svenskt (BSS) försökte under 1980-talets första halva att nå ut med sitt budskap via manifestationer och flygblad. De hade även sin tidning BSS-Nytt, sedermera Patrioten, där det för nyansens skull finns två saker värt att i detta sammanhang lyftas fram: Elementen av rasism och nazism.

Rasismen:

Dels diskuterades helt öppet frågor som såväl då som nu betecknas som rasism: BSS-tidningen hade texter som motsatte sig rasblandning, förespråkade etnisk separation och diskuterade rasbiologi. Under artikeln, ”Finns det rasskillnader? Vita och svarta”, i BSS-tidningen Patrioten nr 3 1984, avfärdas sakligt pseudohistorien som Malcom X och den rörelse som idag kan betecknas som Black Lives Matters föregångare framförde om att historiens allehanda inflytelserika personligheter skulle ha varit svarta. Men tidningen kontrar sedan med pseudovetenskap om intellektuella rasskillnader som härleds till biologi snarare än till miljö och idéarv. Vill man, och det har givetvis gjorts, använda detta i arsenalen mot BSS, så går det förstås att göra.

Men även detta behöver göras balanserat, vilket sällan gjorts.

Viktigt att betona är att ingendera av detta är synonymt med nazism. Diskussioner om rasskillnader var på 1980-talet helt ute ur tiden, men hade innan nazismen diskuterats i många samhällen, som inte var nazistiska. Även bland svenska partier i socialdemokratins Sverige. Att plocka upp en sådan debatt på nytt på 1980-talet må ha varit främmande, men inte nazistiskt och inte i stäv med demokratin. Tvärtom. I länder så strikt etniskt homogena som Sverige var, hade en utebliven debatt om en genom massinvandringen revolutionär etnisk förändring av Sverige, varit ett tecken på demokratiunderskott. I Patrioten nr 1, 1984 förs ett mycket riktigt resonemang:

”Åsiktsfrihet betyder inte rätten att endast uttrycka samma eller liknande åsikter utan rätten att uttrycka andra åsikter, ja, även skarpt avvikande åsikter i alla frågor. Men finns det då inte ”farliga” eller ”avvikande” åsikter som bör undertryckas? I en demokrati som är fullvärdig måste svaret bli nej! Ty vem skall avgöra vilka åsikter som är ”farliga”. Åsikter som förefaller ”farliga” skall i fri och öppen debatt bemötas med fakta och argument, inte med förbud och förföljelse.” 

En korrekt för att inte säga mycket demokratisk argumentation. Men oavsett den öppna debatten, så gjorde pratet om raser, i synnerhet i kombination med att BSS också hämtade in material från amerikanska vit-maktrörelser, det givetvis legitimt att sakligt undersöka om nazismen var en faktor i rörelsen. I samtal med en källa som rört sig i 1980-talets miljöer, så återkommer att mycket material samlades in från olika håll, där somliga saker plockades upp och annat inte. Det var en tid innan Internet, och tidningar och politiska rörelser som var invandringskritiska väckte intresse och hämtades in från utlandet. I London fanns bokmässan ”Burning books”, vars namn åsyftade att man vågade sälja böcker som mainstream-samhället annars skulle bränna. Litteratur var för lärdom och inspiration, inte synonymt med organisatoriskt syskonskap.

Men materialet gjorde det enkelt för BSS-motståndarna att effektivt använda allehanda känsloladdade epitet, som nazist och fascist, mot dem.

Nazistanklagelser och svenskhat:

I förhållande till den nazistiska rörelse som faktiskt fanns, Nordiska rikspartiet, så var gluggarna i det sociala umgänget inte helt täta. I den skinheadsrörelse som växte fanns skinheads som var med i BSS och samtidigt var vänner med skinheads som var med i Nordiska rikspartiet. Det kunde också skämtas på fester, genom att BSS-folk heilade, men inte för att de var nazister, utan som reaktion på att folk på vanliga fester hela tiden ville diskutera nazism. De tröttnade och reagerade tvärs. Men de var inte nazister även om det utifrån onekligen kunde tett sig så. 

Det fanns också några saker hos Leif Zeilon Ericsson som gjorde överlappningar skedde. Dels brevväxlade Zeilon med Nordiska rikspartiets ledare Göran Assar Oredsson. Brevväxlingen berodde på att Zeilon ville resonera om hur Sverige skulle utvecklas i framtiden och se om paralleller gick att göra till utvecklingen i afrikanska länder. Inom BSS var intresset för intellektuella analyser av det slaget inte den naturliga miljön, konstaterar Mats Svensson. Men detta användes förstås av Expo för att knyta Zeilon till NRP. 

BSS bestod av spretiga människor från olika grupper, som samlades under den gemensamma sakfrågan: att stoppa massinvandringen. Att grupperna kunde hållas samman, berodde enligt Mats Svensson, på att Zeilon var smartare än de andra. Zeilon ska enligt annan källa också ha varit socialt tillmötesgående mot alla slags människor. Om en person sa A och ville gå emot massinvandringen och en annan sa B men ville samma sak, så välkomnade Zeilon dem båda. Om det skrevs saker i BSS och sedermera SD-tidningarna som var kontroversiella, så var Zeilons ståndpunkt att någon annan i så fall borde skriva en mot-artikel. Inte att artikeln som sådan skulle skuffas undan. I det avseendet var Zeilon en yttrandefrihetsfundamentalist.

Men dessa saker sammantagna gjorde att naziststämplar skapades och florerade. Men BSS var inte nazister, ingenstans förespråkas nazism. 

När vänsterförfattare som Steig Larsson, Anna-Lena Lodenius, Mikael Ekman och andra skriver om saken, så försöker de göra kopplingar till personer som Niels Mandell eller Gösta Bergqvist och andra som hade viktiga men begränsade roller i BSS, men av allt att döma hade sina roller inte för att de var nazister eller rört sig i de miljöerna, utan för att de hade de förmågor/redskap som BSS behövde i en tid när väldigt få andra aktörer ville eller vågade befatta sig med BSS.

BSS bör inte tolkas utifrån dess barlast utan utifrån den riktning som rörelsen stakade ut: att tvärpolitiskt, alltså på icke-ideologisk grund, bygga motstånd mot massinvandringen. Det i en tid när detta motstånd inte fanns, och när den människor som engagerade sig i dessa frågor utifrån ett kritiskt perspektiv hade en brokig bakgrund. Det gemensamma för författarna som skriver om BSS (och sedermera SD) är att de själva aldrig tycks ha greppat behovet av motstånd mot den förda politiken. För dem blir motstånd mot massinvandring (och mångkultur) synonymt med något icke-önskvärt, vilket blir vad som legitimerar att på så många möjliga sätt kleta fast nazism vid BSS. Är man motståndare till massinvandringen och mångkulturen, förtjänar man att bli betraktade som åtminstone halvdana nazister. Stämplar som levt kvar ända in i vår tid.

I nummer 1 av BSS-Nytt 1982, beskrivs hur motståndarnas nazi-stämplar användes för att legitimera våld mot BSS-anhängare. Vid ett BSS-möte i Uppsala 1982 samlades turkar och iranier som ropade; ”blod ska flyta”, och att de skulle ”ta över Sverige”. De skanderade även ”nazister!” mot BSS-folket. Över 600 vänsteraktivister kom också men polisen höll lugnet. BSS-Nytt sammanfattar:

”En mycket stor del av åskådarna insåg att BSS mötet inte var ”nazistiskt”, men väl en svidande kritik mot invandringen och många visade efter mötet sin uppskattning för att vi vågat ställa oss på torget. Dessutom blev många ”neutrala” åskådare förargade över att invandrarna och vänstern uppträdde så störande att mötet fick avbrytas.”

Aktiviteterna:

BSS-aktiviteterna bestod i att demonstrera, dela ut flygblad, sätta upp klistermärken. Samt att delta i närradiosändningar för den synnerligen frispråkige taxichauffören Rolf Pettersons Öppet Forum. Olika tryckerier användes, men till slut skulle Niels Mandells tryckeri bli det viktigaste. Han hade bakgrund i Nordiska rikspartiet.

Av de specifika aktiviteterna är brevet till kommunerna värt att nämnas.

Den 15 september 1984 lät BSS-ordförande Sven Davidson skicka ett brev till Sveriges samtliga kommuner. Davidson varnade för den ökade massinvandringen och manade kommunerna att inte skriva kontrakt med Invandrarverket om kommunalt flyktingmottagande:

”Herrar och kvinnor förtroendevalda. Vid årsskiftet träder den stora omorganisationen i kraft, när det gäller att ta emot nya flyktingar. AMS skall överlåta ansvaret på invandrarverket, som skall teckna kontrakt med så många kommuner som möjligt. …Det rör sig om människor från främmande kulturer och främmande nationer. 

… Hur går det då med den svenska homogeniteten? Med språket, religionen, sammanhållningen och försvaret? Detta är det ingen som bryr sig om idag. Den svenska homogeniteten har i årtionden varit föremål för avund av statsbildare runt om i världen. Själva definitionen på en nation är fortfarande en statsbildning med utpräglat homogen befolkning, gemensamt språk och kultur, gemensam historia och en i stort sett gemensam religionsuppfattning. Alla dessa värden är man idag beredd att kasta på sophögen. På grund av en tillfällig liberal modenyck. 

… Vi ber er fatta mod. Skriv ej kontrakt med Invandrarverket. Om detta redan är gjort, så säg upp avtalet omedelbart.”

Hur reagerade kommunerna? Med bestämt avfärdande. Hårdast i tonen var Luleås kommunfullmäktigeordförande Gustav Sundström som kommenterade BSS-brevet:

”Jag hör nazisterna marschera igen, då jag får sådana här brev. Det är inte värt att kommentera utan hör hemma i papperskorgen”.

Framtiden uppmärksammar hatet mot svenskarna:

Medlemstidningen Patrioten rapporterade också om återkommande om hat mot svenskar. I nummer 7-8 1986 berättas om två 15-åriga flickor som suttit på en trappa i Gamla stan när 7-8 stycken några år äldre invandrare kom fram till dem och bad om cigg. När flickorna, som var svartklädda och korthåriga svarade att de inte hade några, sade invandrarna till en av dem: ”Vad ful du är din jävla nazist”. Tjejen svarade: ”Åk hem din jävla svartskalle”. Invandrarna drog då upp knivar och skar tjejerna i ansiktet. Ett gäng svenska skinheads dök upp och drev bort invandrarna, som när de sprang därifrån ropade att de skulle ta över Sverige. Flickorna fick åka till sjukhus där en fick såren hopsydda.

BSS konstaterar att svensk massmedia som inte rapporterar om sådana saker, indirekt stöder det våld som invandrare utövar mot svenskar.

I samma nummer skriver en person vid namn Jens, om hur han och några tjejer var på en BSS-demonstration. De var tatuerade och skinheads (vilket det är viktigt att påpeka inte var synonymt med nazism). Efter demonstrationen gick de till ett kebabställe för att äta, dit invandrare kom och konfronterade dem och frågade om de varit där och demonstrerat mot dem? Killen svarade att de inte hade demonstrerat mot dem, utan mot systemet. Men det hjälpte inte, tjejerna hann komma undan, men han själv blev nedslagen, började blöda och fick uppsöka sjukhus. Jens avslutar sin insändare med att skriva att han bifogar läkarintyget, samt: ”Den här händelsen visar ju att ens farhågor är besannade.” 

Han hade förstås rätt. Scenariot är alltså följande: Utlänningar kommer till ett mycket homogent land där de misshandlar urinvånarna, men där de sistnämndas institutioner inte tar sina egna i försvar och knappt ens uppmärksammar det anmärkningsvärda i det förhållandet. Vilket bara görs av en icke-totalitär organisation, en liten folkrörelse som kallar sig själva Bevara Sverige svenskt.

Tiden skulle emellertid sakteligen väcka också mer etablerad media. Den 5 april 2024, fyrtio år efter BSS storhetstid, skrev Svenska dagbladets skribent Paulina Neuding texten, ”Hatet mot svenskar måste stoppas”.

BSS och sedermera SD var onekligen före, både i fråga om att iaktta och berätta om vad de iakttagit men också ifråga om att driva samhällsdebatten i den riktningen. Den 3 maj 1989 skrev den kände och aktade DN-kolumnisten PC Jersild, krönikan ”Bevara Sverige”. Det är en text i gott och resonerande tonläge, och inte alls radikal och skränande, som vår egen tids dags- eller kvällstidnings-krönikor så ofta kan vara, i synnerhet när de riktas mot Sverigedemokrater eller mot invandringskritisk politik. Men Jersild landar likväl fel. För han anser att Sverige bäst bevaras osvenskt:

”Boven i dramat brukar sällan nämnas vid namn; han heter underbefolkning … Varför skall vi envisas med att hålla på att slänga ut folk som vi i själva verket behöver? En ökad invandring ställer självklart till med problem. Men ett stabilt land som Sverige borde ha goda förutsättningar att lösa dem. Vår kultur skulle knappast heller hotas. Istället skulle den få en rejäl vitamininjektion. Se på vitaliteten i det mångkulturella amerikanska kulturlivet!”

PC Jersild var aktad, Leif Zeilon Ericsson var föraktad. Men det förändrar inte att det låg mer sunt förnuft i Zeilons resonemang, uppsnappade från en verklig tillvaro i svenskt vardagsliv, än i de finformulerade resonemang drivna av en mer aktad överklasskribent på Dagens nyheter. Jersild hade dock rätt i en sak, att Sverige då i grund och botten var ett stabilt land. Kanske var det också därför så många ansåg sig ha ynnesten att bedöma budskap genom att betrakta ytan, och avfärda budskapet bara på grund av budbäraren? 

Under de årtionden som följde skulle allt fler skribenter och politiker inse att förmånen att ignorera viktiga budskap på grund av budbärarens namn, blivit helt förbrukad, och tillstå att de borde ha lyssnat på varningarna långt tidigare. ”Vi har varit naiva”, blev de enkelspårigas sekulära syndabekännelse.

Iakttagelserna av verkligheten får konsekvenser:

I boken ”In klampar Jimmie”, från 2022, berättar författaren Pontus Matsson om hur han 2019 samtalat med sverigedemokraten Malin Karlsson, som körde lastbil i Stockholm i 14 år innan hon blev politiker. Hon säger: 

”Jag har kört lastbil i 14 år i Stockholms alla förorter och sett utvecklingen. Kanske är det dags att dra ned lite på invandringen och ta hand som dem som vi redan har tagit emot.”

Hon berättar vidare att det som fick henne att få nog var när hon bevittnade hur en förarkollega i Botkyrka blev pistolhotad när han önskat tala med föraren av en personbil som kört in i hans lastbil. I motsats till förhållandet på 1970-talet, när inga lyssnade, fanns det emellertid nu ett parti som tog sådana saker på allvar – det parti som Leif Zeilon kom att initiera, som 2019 hade en annan ledare, men vars namn var detsamma: Sverigedemokraterna.

Men redan tidigare gjordes ett försök till partibildning när BSS slog sig samman med det lilla Framstegspartiets Stockholmsavdelning, och 1986 bildade Sverigepartiet. 

Ronie Berggren

—–

Kapitel 6: Ultima Thule och Sverigepartiet

Ultima Thule knyter SD:s rötter samman med samtiden:

I Sveriges radios dokumentärserie ”Ultima Thule – så skapas Sveriges mest kontroversiella band”, från maj 2022, så beskrivs hur stora fans vår tids ledande sverigedemokrater är av det nationalistiska vikingarockbandet Ultima Thule från 1980-talet, med texter som:

Här blev jag upplyft, på min faders arm

Här blev jag vaggad, trygg i moders famn

Här nötte jag mina första skor

Här har jag min syster och min bror

Här vill jag leva, här vill jag dö

Här lever jag i frihet

”Jag älskar ju verkligen mitt land. Thule fanns ju där som ett soundtrack till det”, sa SD:s nuvarande riksdagsledamot och tidigare partisekreterare och ställföreträdande partiledare Mattias Karlsson i SR-programmet. Partiledaren Jimmie Åkesson berättar om hur han brukade ha Ultima Thule som väckarklocka på morgnarna.

Jag frågar Sverigedemokraternas före detta riksdagsledamot Kent Ekeroth, som själv intervjuat Ultima Thule, om hans eget förhållande till bandet. Han säger: ”För mig personligen har det mest varit passande och bra musik från outsiders för outsiders, som SD var under lång tid.” 

Han säger också att Ultima Thule under alla år även har uppskattas av dem han umgåtts med i partiet.

I Ekeroths intervju från 2020 frågas bandlemmarna om detaljerna kring hur Ultima Thule bildades och hur gänget där under 1980-talets början övergick från vänsterpunk till nationalromantisk vikingarock. Något tydligt svar ges inte. I Sveriges radios dokumentärserie tre år senare så förklarar emellertid Lars-Erik Hansen, storebror till de två bandmedlemmarna Bruno och Ulf Hansen, att övergången till nationalromantik började med honom. 

Han berättar hur han 1982 kom till Stockholm efter att ha muckat i lumpen. I Kista och Rinkeby såg han många invandrare. Han tyckte inte illa om dem på något sätt. Men han hamnade i en studentkorridor där det bara var invandrare. Ett par iranier undrade om han ville följa med på en pro-Arafat och Palestinademonstration. När han sa nej blev de väldigt arga. Han beslöt sig för att åka hem till familjen i Nyköping. På Centralen i Stockholm hittar han ett flygblad, som skulle komma att förändra framtiden, i synnerhet för hans musikaliska bröder – det var från Bevara Sverige svenskt. 

Lars-Erik Hansen plockar upp och läser. Flygbladet varnar för konsekvenserna av invandringen, något han då själv hade fått se på nära håll. Han tar med sig flygbladet och visar det sedan för sin lillebror Ulf. De kontaktar Bevara Sverige svenskt och bjuds in till BSS’ årsmöte dit han själv, lillebror Ulf och Ugly Spots bassist Tomas Kroon åker. Ulf Hansen går med i BSS. 

Storebror Lars-Erik Hansen går sedan på fest med BSS initiativtagare Leif Zeilon där Hansen klinkar på en gitarr och berättar att hans lillebröder är ännu bättre, för de har ett band. Zeilon blir intresserad. Hansen slår bort intresset och säger att de ju spelar punkmusik, men Zeilon inflikar att de ju kan spela annan musik: ”De kan ju spela nationalsången?”. Lars-Erik Hansen åker hem till Nyköping på helgerna och pratar med lillebror Ulf om att ändra inriktning och bli mer nationella. Grabbgänget gör sedan nationalsången i lite mer rockig tappning. Ultima Thule var nu fött, med tema fokuserat på Sverige i positiv dager. 

Lars-Erik Hansen beskriver Leif Zeilon som karismatisk och modig eftersom han blivit av med jobbet på grund av sina åsikter. Lars-Erik Hansen berättar för Sveriges radio hur han besökte Zeilon i dennes hem på Södermalm där Zeilon föreslår texter som de yngre bröderna i bandet borde sjunga; ”Sverige, Sverige fosterland” och ”Engelbrektsmarschen”. Zeilon går också runt entusiastiskt i sitt hemmabibliotek, bläddrar i böcker och föreslår ett nytt namn till bandet; Ultima Thule. 

Lars-Erik Hansen åker hem och kastar fram texterna till lillebror Ulf som därefter gör musik till två av Ultima Thules mer välkända låtar. 

En skinnskallerörelse växte sedan fram kring Ultima Thule och BSS och BSS skulle även sponsra Ultima Thules första skiva. Lars-Erik Hansen delade även ut flygblad med BSS. I Sveriges radios dokumentär från 2022 tillfrågas han hur han tänker om BSS-tidningarnas prat om raser och Ku Klux Klan och så vidare (varav en del citerades tidigare i denna text). Han förklarar i efterhand hur de tänkte då:

”Det finns ingen annan organisation som kritiserar den politik som förs när det gäller asylsystemet. Vad ska hända om människor kommer år efter år efter år? Ska vi ha det så? Är det en bra politik? Alltså, det var det som jag tror, när vi var unga, det fanns ett behov av en annan röst. Och den fanns inte. Och vad ska vi då göra? Vi vill inte gå med i NRP eller liknande, för vi var inte nazister. Men det här fanns som sa att de var tvärpolitiska, de fanns. Sen kan jag tycka att mycket av det här som står i de här bladen, står ju inte jag för idag. Jag tror på alla människors lika värde.”

En beskrivning av tillvaron han inte är ensam om. Sverige på 1970-80-talet var en tid när det inte fanns några tydliga demokratiska invandringskritiska partier. Men Leif Zeilon och dennes BSS-vänner hade påbörjat en process mot att bygga en organisation som utan nazism kunde göra motstånd mot den mångkultur och massinvandring som övriga Sverige nickande bejakade utan att reflektera och utan några som helst konsekvensanalyser.

Ultima Thule skulle fortsätta växa och bli som störst i början av 1990-talet när Bert Karlsson för en tid tog in dem på sitt skivbolag. Vi kommer att återvända till Ultima Thule längre fram.

Dagens sverigedemokrater pratar lite om Leif Zeilon, mest troligt för att slippa prata om barlasten som fanns inom BSS och detaljdiskussionerna om Zeilons förhållande till Nordiska rikspartiet, men den länk som mer än något annat kopplar dem samman är Ultima Thules musik. Det soundtrack som inspirerat stora delar av dagens SD initierades trots allt av Leif Zeilon.

BSS och Framstegspartiet Stockholm bildar Sverigepartiet

Låt oss nu återvända till det rent politiska i Bevara Sverige svenskt. I sin mycket läsvärda artikelserie om Bevara Sverige svenskt, skriver Mattias From, om hur BSS inför årsmötet i april 1985 övervägde att bilda ett politiskt parti inför höstens uppkommande svenska val. För detta fanns ett stort intresse. Aktivismen hade spelat ut sin roll. BSS hade blivit hörda men inte lyssnade på. Därtill hade våldet mot BSS-anhängare ökat i takt med att massmedia piskat upp hatstämningar. En partibildning skulle förhoppningvis kunna göra skillnad. 

Men med bara några månader kvar till valet insåg de att det var rimligare att sikta mot valen 1988. I den processen började BSS-ledningen snegla på andra partier att ansluta sig till. Ett sådant blev Framstegspartiets Stockholmsavdelning. Framstegspartiet var ett litet populistiskt parti, lite som Ny Demokrati senare skulle bli, som ville se skattesänkningar. De var också invandringskritiska, men främst av ekonomiska skäl. 

Diskussioner började föras mellan BSS och Framstegspartiets ledare i Stockholmsfalangen, Stefan Herrmann, och den 16 november 1986 hölls ett partibildningsmöte på Medborgarhuset i Stockholm. Namnet på det nya partiet skulle bli Sverigepartiet, med Stefan Herrmann som partiledare och Sven Davidson från Bevara Sverige svenskt som vice partiledare.

Sverigepartiet:

På Sverigepartiets presskonferens efter bildandet, den 19 november 1986, sa partiledaren Stefan Hermann att det nu fanns en front mot socialistiska och borgerliga gammelpartiers vanstyre av Sverige.

”Några av de många problem som alltfler reagerar över, det är: För det första, den allmänna normupplösningen, den ökande kriminaliteten, åsiktsstyrelsen, förföljelsen av oliktänkande – åsiktsmonopolet. Och för det fjärde, den ökade massinvandringen.”

Han går sedan in på massinvandringens konsekvenser och säger att den skapat långa bostadsköer, därtill får invandrare gå före svenskar i bostadskön. Massinvandringen skapar också arbetslöshet och därtill får invandrare bidrag utan återbetalningskrav. Exempel på det är sjukbidrag som betalas ut till kriminella som utvisats. Invandrare tar även med sig, konstaterar han, sina egna interna stridigheter till Sverige. Därtill kommer många anti-demokratiska kommunister och även terrorister som börjar göra Stockholm till en knytpunkt för sina verksamheter. Invandringen ökar också kriminaliteten. Stefan Hermann hänvisar till en utredning av en docent i straffrätt (vem framgår inte i klippet), som forskat mellan åren 1917-1979:

”När de gäller de som behärskar och stöder narkotikamarknaden i Sverige framgår av samstämmiga uppgifter från polis och domstolar är att det nästan enbart är fråga om utländska medborgare, invandrare och andra”.

För att nå ut med sitt budskap sände Sverigepartiet närradio. Närradio var en ganska ny metod för att nå ut, som gjorts laglig för privata icke-objektiva aktörer så sent som 1979. Stefan Hermann hade sedan tidigare sänt närradio i Stockholm för Framstegspartiet och fortsatte göra samma sak för Sverigepartiet. Partiet sålde också tidningar och delade ut flygblad. I flygbladet, ”Fakta om den svenska flyktingpolitiken” från 1987 kunde följande läsas:

”Sverige blev ifjol (1986) Västeuropas största asylland. Vi passerade med bred marginal Västtyskland (ca 9 000 uppehållstillstånd) och Frankrike (ca 10 000), de hittills största asylländerna. … Andelen asylsökande som gjort sig av med pass och andra resehandlingar har stigit från 15 procent 1982 till nära 50 procent år 1986. Trots det får alltså nästan alla stanna. I Sverige är vi nämligen så ”hyggliga” att en asylsökande får stanna om inte vi kan bevisa att han ljuger. Genom att slänga sina resehandlingar kan alltså en asylsökande praktiskt taget säkra sitt uppehållstillstånd. I andra länder begär man däremot att den asylsökande ska kunna bestyrka sina uppgifter om man ska tro på honom.” 

Betavarianterna av svensk naivitet kunde skönjas. Sverigepartiets flygblad tar också upp kritiken som riktats mot partiet:

”Vi i Sverigeparitet utmålas som rasister eller t o m nazister i massmedias lögnkampanjer. Det är naturligtvis helt fel. Vi anser, att alla människor är likvärdiga, oavsett ras, religion, kultur etc. Vad vi vänder oss emot är den extrema svenska invandringspolitiken. Vi vill inte att Sverige ska bli ett nytt USA. Vi vill inte att svenskar ska gå bostadslösa eller avlida i vårdköer eller sjukhuskorridorer, därför att Sverige ska ta emot lika många flyktingar som hela övriga Europa! Vi vill inte att Sverige ska bli ett slags mångnationellt konglomerat. Vi vill bevara det land, som våra fäder byggt upp med sin svett och som de försvarat med sitt blod. Vi vill ha ett Sverige för svenskar.”

I likhet med Bevara Sverige svenskt så snappade partiet också upp vanliga människors berättelser. I partiets tidning Svensk tidning (som bara hann utkomma med ett nummer) berättade en person i en insändare hur hans fru, trots ryggskada och svår värk, sändes hem för att en invandrare skulle ha hennes plats. En annan berättar om hur en båt kom till hans brygga, med mängder av utlänningar som hoppade av för att hålla picknick, med hänvisning till allemansrätten. De irriterade sig på hans skällande hund och han valde att dra sig därifrån. Efteråt var stället helt nedskräpat.

Det refereras också till vanliga svenska tidningar, ett exempel är Expressen 6/1 1987, där svenska flickor som arbetar på hamburgerkedja berättar om hur de blir sexuellt trakasserade av invandrare. 17-åriga Petra säger: ”Vi blir hela tiden utsatta för sexuella trakasserier på många språk. Det är grova sexuella svordomar och uttalanden som inte finns på svenska.” Hon säger vidare att de kommer från kulturer med ”en helt annan syn på kvinnan än de flesta av våra jämnåriga svenskar har.” 17-åriga Pernilla berättar hur hon fick skura toaletter när hon inte ville ha sex med en av sina manliga överordnade. 

Budskapet från Sverigepartiet var tydligt: Invandringen behövde stävjas och Sverige bevaras svenskt. 

Men Sverigepartiet var ett politiskt parti, inte bara en aktivistgrupp som BSS hade varit. Media omskrev och pratade om Sverigepartiet på nyheterna, och Sverigepartiet försökte gå i svaromål och bemöta kritiken. I Svensk tidning nämns exempel på hur massmedias attacker mot partiet kunde arta sig:

”För det tredje frågar vi, vad Rapport menar med att visa ett hakkors (!) i bild, samtidigt som man talar om SvP! Man tror inte sina ögon. Det är inte bara oanständigt utan direkt sinnessjukt. Vi vet inte hur många gånger, som vi har deklarerat, att Sverigepartiet tar lika mycket avstånd från från fascism och nazism som kommunismen. SvP nedvärderar inga raser. Vi kritiserar invandringspolitiken – inte invandrarna!”

Våldet:

En massiv mediakampanj startades för att kväsa detta nya invandringskritiska parti. Partiets tidskrift ”Svensk tidning” listar mängder av otroliga exempel från de flesta stora svenska tidningar och mediakanaler, som inte bara skrev illa, utan var direkt otrevliga när Sverigepartiet försökte få kontakt eller bemöta anklagelserna.

Därtill utsattes partiet för våld. Vänsterorganisationen Stoppa rasismen, störde dem ofta. Att så var fallet bekräftas öppet i det tidigare refererade programmet ”Diskutabelt” med Robert Aschberg. Där i studion satt nämligen också Dick Forslund, från föreningen Stoppa rasismen, som sa:

”Vi vill visa ett motstånd på gator och torg mot till exempel Sverigepartiet då, som försökte att bli ett rumsrent parti inför det här valet. Men på grund av att vi organiserade protester och provocerade fram vilket politiskt program de egentligen stod för, fick dom att göra Hitlerhälsningar och såna här saker, så gick det försöket om intet och de sprack i olika fraktioner och det tycker jag är bra så.”

En källa som bevistade ett möte med Sverigepartiet berättade för mig hur han samtalade med partiets företrädare när de plötsligt sprang iväg. Därefter kom vänsterfolk fram och frågade honom vart de tog vägen. Vänstervåldet var en överhängande realitet.

Ett par personer från Sverigepartiet och dessförinnan BSS blev också mördade. Leif Zeilon beskriver i sin bok två händelser. Anders Klarström, som skulle bli en av Sverigedemokraternas främsta profiler, skriver i sin bok ”Prima Victoria” (2018) om den 22-årige Patrick Näslund, som sympatiserade med Sverigepartiet och som den 3 maj 1987 i samband med en demonstration sedan åkt nattbuss. Vid Hagalunds bussplats blev han jagad av ett gäng, några med invandrarbakgrund, där han sedan höggs ihjäl med kniv. En diskussionstråd om detta finns även på Flashback.

Mord på personer som vänstern betraktade som högerextrema, skulle fortgå in på 1990-talet. När media basunerade ut liknande mord så handlade det nästan alltid om omvända situationer. Alltså om när nazister hade mördat invandrare eller när vänsterpersoner hade utsatts för övergrepp. Berättelserna om sådana mord kunde leva kvar i årtionden. 2001 kom Berit Wigerfelts och Anders S. Wigerfelts bok, ”Rasismens yttringar: Exemplet klippan”, alltså en hel bok med utgångspunkt i det rasistiska mordet på den afrikanske asylsökande unge mannen Gerard Gbeyo 1995.

I de fall svenskar mördades, antingen av utlänningar eller av våldsvänstern, var den nationella uppmärksamheten nästan obefintlig. Vi återkommer till våldet mot sverigevänner längre fram.

Sverigepartiet splittras:

Men det var inte yttre tryck utan inre stridigheter som skulle göra Sverigepartiet kortlivat. Spänningar mellan BSS och Stefan Hermanns Framstegsparti hade egentligen funnits från första början och snart uppstod konflikter mellan BSS-falangen och Sverigepartiets ledare Stefan Herrmann. 

Stefan Hermann anklagade BSS-falangen för att vara alltför illojal mot partiet i motgångar. BSS-falangen anklagade, enligt Stieg Larsson och Anna-Lena Lodenius bok ”Extremhögern”, Hermann för att agera partiskadligt, för att stjäla ur kassan, lägga beslag på medlemsregister, en kopiatormaskin och för att ha bytt lås i partiets postbox. I en intervju med Mattias From ger Jerker Magnusson sin syn på saken:

”Det som slutligen fick bägaren att rinna över var följande händelse från sommaren/hösten 1987. SvP hade skaffat sig en postbox i Liljeholmen, men jag behöll hela tiden även BSS gamla postbox på Stockholm 60 (Karolinska sjukhuset). Jag och “den aktive” från FRP skötte tömningen av boxen i Liljeholmen. -En dag då jag kom dit fann jag till min förvåning att nyckeln inte passade! Då hör jag någon som står och småskrattar i närheten. Jag vänder mig då om och får se “den aktive”. Han berättar då glatt att han precis hade bytt lås till boxen, varvid jag gick därifrån. Denna incident var början till slutet för SvP som parti.

… Det var alltså efter denna händelse som BSS-falangen insåg att det måste bli ett slut på detta parti och att vi måste börja om från början, tyvärr.”

Därtill ansåg BSS att Hermann orerade för mycket i radio. Genom att ständigt berätta var och när Sverigepartiet skulle finnas på stan, pålyste man det för den våldsverkande vänsterpöbeln.

På ett medlemsmöte den 27 oktober 1987 lät den starkare BSS-falangen utesluta Hermann och dennes allierade. ”Djävla svin, det här ska bli hämnd!”, var de sista ord Stefan Hermanns vapendragare Lasse Lindh yttrade innan de lämnade lokalen.

Intrigerna fortsatte. Det fanns också rent ideologiska slitningar. Framstegspartiet var ett populistparti, medan BSS-falangen fortsatte odla kontakter med British National Party (BNP). Stefan Hermann sa att det var han som hade uteslutit nynazister, och han anklagade Jerker Magnusson för att ha varit den som använt partikassan till taxiresor och restaurangbesök. Stefan Hermanns falang ordnade ett eget möte, där de sedan pålyste: ”Stollarna uteslutna.” 

Dessa intriger fortsatte några månader och BSS-falangen insåg att ett nytt parti behövdes, det blev Sverigedemokraterna. 

Sverigepartiet fortsatte sin egen tillvaro med ytterligare splittringar, där en falang, ledd av Lasse Lindh, gick in i en mer direkt vit-makt-inriktning, innan allt så småningom rann ut i sanden. Det parti som skulle fortsätta plöja sig framåt var Sverigedemokraterna, där en viss utsträckt hand senare skulle ges när en annan av Framstegspartiets framträdande personligheter, utöver Stefan Hermann, Tony Wiklander, skulle ansluta sig till Sverigedemokraterna. Men en parentesen får avhandlas vid annat tillfälle.

Sverigerörelsens omognad:

Jag lägger tonvikt vid partisplittringen eftersom den så tydligt illustrerar en mycket undervärderad faktor i den sverigevänliga- sedermera sverigedemokratiska rörelsens utveckling: omognad, snarare än den antingen lömska genialiteten eller den utstuderade ondskan, som media ofta härleder som orsaker till beslut och förändringar inom rörelsen.

I verkligheten var orsakerna många gånger betydligt mer banala eftersom rörelsen inte bestod av proffs, utan oftast av helt politiskt oerfarna människor, arbetare och unga. Vanligt folk som bara tröttnat och därför ville engagera sig politiskt, vilket väckte nya förhoppningar om positioner som skapade synnerligen barnsliga maktintriger.

I en tid när Sverige hade toppolitiker som Olof Palme, som intervjuades av internationella stjärnreportrar som David Frost, hade diplomater som engagerade sig jorden runt och fortfarande betraktades som en nationell europeisk framgångssaga av hela världen, så torde partier som Sverigepartiet med sin omognad ha avskräckt väljare utan att man trummade på om nazism och stöveltramp.Men media valde onekligen att prioritera dramatiken.

Ronie Berggren

Övriga delar:

Sverigedemokraternas historia — del 1: Bakgrunden