Förord

Det här är del 1 i min serie om Sverigedemokraternas historia. Syftet med serien är att kritiskt granska den etablerade bilden av partiets nazistiska rötter och söka svar på frågan om sverigedemokrater behöver skämmas för sin historia? Vilket är den rådande allmänna uppfattningen. Eller om också dagens SD kan vara stolta över sin partihistoria? Vilket är den tes som denna artikelserie presenterar med utgångspunkt i egna studier av Sverigedemokraternas historiska material, intervjuer och samtal med medlemmar, tidigare medlemmar och partiets tidiga företrädare.

Min önskan med denna serie är att erbjuda er som är eller har varit sverigedemokrater, rätten att vara stolta, oavsett om årtalen för era medlemskap har varit 1988, 1994 eller 2024. Min förhoppning är också att artiklarna ska ge en nyfiken allmänhet ett kanske mindre känt perspektiv att kunna använda sig av i det egna utforskandet av Sverigedemokraternas numera ganska långa, för att inte säga omtalade historia.

Serien är uppstyckad i delar med tre kapitel i varje del. Delarna kommer att publiceras med någon veckas mellanrum.

Ronie Berggren

17 maj, 2024

Övriga delar:

Sverigedemokraternas historia – del 2: Från Bevara Sverige svenskt till Sverigepartiet

—–

Kapitel 1: Sverige förtjänar en mer sanningsenlig SD-historia

Sverigedemokraterna har gjort en lång resa sedan starten 1988. Då var partiet stigmatiserat och utfruset och trots att partiet växte i varje riksdagsval så vägrade övriga partier under tre årtionden att befatta sig med SD. Men när dessa rader skrivs våren 2024, konkurrerar Sverigedemokraterna med Moderaterna om ställningen som Sveriges andra största parti, bär upp den styrande högerregeringen med M, KD och L, och är den huvudsakliga motståndaren till Sveriges socialdemokratiska maktparti.

Sverigedemokraterna har nått denna position för att de har varit tydligast med att påpeka att den historiskt snabba massinvandringen till Sverige har medfört allvarliga problem. Övriga partier har avfärdat detta genom att blunda för problemen och istället hävdat att sverigedemokraterna är rasister. Ett argument som fortfarande drivs från vänster men som den högerkoalition som nu samarbetar med Sverigedemokraterna inte längre talar om.

Men till Sverigedemokraternas nackdel lyfts fortfarande partiets historia fram. En bild är etablerad av att Sverigedemokraterna en gång var nazister:

”Sverigedemokraterna har nazistiska rötter”, hävdar så kallade experter i media. SD av idag kanske inte är några nynazister, men de var ju ändå, ”nyss nazister”, sa Annie Lööf, strax innan hon slutade som Centerns partiledare. Det är också den bilden som förmedlas i internationell press. ”Top Members of Far-right Swedish Party With neo-Nazi Roots Meet Israeli Minister in Knesset”, skrev israeliska Haaretz i januari 2024. Till och med Sverigedemokraternas samarbetspartier i regeringen har den synen. SD har ”nazistiska rötter in på 90-talet”, skrev Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch. Teologen Stefan Swärd gick så långt att han i den kristna tidningen Dagen i maj 2024 skrev: ”Dagens SD-ledare gick med i ett parti som då hade en nazistisk- fascistisk agenda.” 

Stämmer detta?

I SVT:s ungdomsdebatt som jag såg häromdagen intervjuades tre sverigedemokratiska tonåringar, två tjejer och en kille, ute i ett grönområde. Programledaren ställde standardfrågan: ”Är Sverigedemokraterna ett nazistiskt parti?” De unga kvinnorna svarar samstämmigt: ”Absolut inte.” Killen skrattar bara och säger: ”Nä”.

Programledaren fortsatte: ”Vad är skillnaden?” Den ena tjejen svarar: ”Vi har aldrig diskuterat nazism.” Hon ville bara inte se sina barn växa upp i något ghetto. Den andra tjejen säger att det inte finns några rena svenskar kvar om utvecklingen fortsätter. Killen skjuter in att det handlar om kultur: ”Vi vill ju bevara våran kultur och vi har två olika kulturer”. Den första tjejen tillägger: ”Jag tycker att man ska ta seden dit man kommer”. 

Efter denna ute-på-stan-träff går sändningen över till SVT-studion där två SD-killar i tjugoårsåldern sitter med en större grupp av ungdomar. Den ene, Berndt Hubner, säger:

”Det pratas hela tiden om att vi är emot invandrare och det är ju helt fel. Det är den stora mängden invandrare som kommer in idag, som vi är emot. Invandrarna som sådana, de är ju människor precis som du och jag. Vi är likadana allihopa.”

Han bemöter också en fråga om varför han tror att flyktingarna har kommit till Sverige: ”De flesta säger då att de kommer som flyktingar till Sverige, de flyr från krig och tortyr och politisk förföljelse och så vidare. Och självklart finns det såna folk, och dem ska vi ta emot och hjälpa. Men de är en försvinnande liten del mot den stora delen som vi tar emot idag.”

Den andre sverigedemokraten, Stefan Falktorp, tillfrågas om innebörden av ”rena svenskar”, och förtydligar: ”Det är inte hur vi ser ut, utan mer vad vi tycker. Att människor som tycker att kvinnor … Män som ser kvinnor som en beståndsdel, det är saker som vi tycker är helt osvenskt.”

Men SD-killarna avfärdas av en ung kvinna i studion: ”Det är skrämmande. Man kommer genast att tänka på Nazityskland.”

Gör man verkligen det?, tänkte jag när jag såg programmet. Får man associationer till nazismen? För inom nazismen är alla människor inte likadana och inom nazismens närbesläktade rasbiologi, där människoskallar skulle mätas, handlar det konkret om hur människor ser ut.

Ni som själva tittade, eller bara nöjer er med mina här återgivna referat, kom ni att tänka på Nazityskland när ni hörde dessa sverigedemokrater?

Om ni landar i att svaret är nej, ta då notis om att programmet inte sändes häromdagen. Det sändes 1990 när Sverigedemokraterna var helt nybildade. Inte ens då framstod de alltså särskilt nazistiska. Det av ett enkelt skäl: De var inte nazister.

SD:s historia har skrivits av vänstern:

Varför har då SD uppfattats som ett parti med nazistiska rötter? 

För att journalisterna som rapporterade om SD på 1980- och 1990-talet stod till vänster. Stiftelsen Expo, som sedan 1990-talet forskat mest om SD, grundades av författaren Stieg Larsson, som var en känd socialist med direkt kommunistisk bakgrund. I det första standardverket, ”Extremhögern”, författad tillsammans med Anna-Lena Lodenius 1991 (Förlaget Tiden, reviderad 1994), lyder den initiala presentationen av Sverigedemokraterna så här:

”Det är april 1988, och i EG-parlamentets lokaler i Strasbourg står en ung svensk och håller tal på franska … Svenskens namn är Johan Rinderheim. Han har kommit till Strasbourg som representant för Sverigedemokraterna, Sveriges snabbast växande och mest slagkraftiga parti inom extremhögern … Han är inte uniformerad och han gör inga nazihälsningar. …. Han är en typisk representant för de nya respektabla rasisterna, eller flyktingmotståndarna som de själva kallar sig.”

Författarna anser alltså att vi som läsare bör lyssna på vad de som författare från vänsterkanten anser om SD, inte vad SD själva anser. Ett anspråk som legitimeras utifrån stämplingen av SD som ”extremhöger”. I Stieg Larssons andra standardverk, ”Sverigedemokraterna: Den nationella rörelsen”, författad tillsammans med Mikael Ekman, utgiven av Expo och vänsterförlaget Ordfront 2001 lyder baksidepresentationen som följande:

”Sverigedemokraterna har delvis lyckats tvätta bort nazist-stämpeln och kunnat uppträda som en respektabel och demokratisk organisation. De har vunnit terräng på skolor och i kommuner. Det finns nu en reell risk för att Sverige på några års sikt får ett fascistiskt parti som kan spela en roll i rikspolitiken.”

Idag finns en uppsjö av böcker om Sverigedemokraterna. En enkel sökning på ”Sverigedemokraterna” på valfri nätbokhandel visar att den gemensamma nämnaren för nästan alla dessa böcker fortfarande är den negativa inställningen.

Journalister och forskare har grävt i syfte att hitta material för att stärka den redan befintliga uppfattningen av SD som ett rasistiskt parti med nazistiska rötter och en möjligtvis fascistisk samhällsvision. Utifrån de premisserna har bilden av Sverigedemokraterna skapats, förmedlats och upprätthållits hos allmänheten utan att med något journalistiskt- eller akademiskt grepp ifrågasättas.

Det ska förstås inte förnekas att individer med kopplingar till nationalsocialism har funnits i Sverigedemokraternas historia. En omtalad sådan var SS-veteran och krigade för Hitler under Andra världskriget. Han hette Gustav Ekström. Han var inte den ende. På tidigt 1990-tal fanns också högt uppsatta sverigedemokrater som lämnade SD för att faktiskt bli nazister. Personer inom SD har också uteslutits av partiet när det framkommit att de varit nazister.

Sverigedemokraterna har därtill i sin tidiga partihistoria stuckit ut inom vad som i Sverige uppfattas som mycket kontroversiella frågor som inte rör invandring: som förespråkande av dödsstraff, mycket restriktiv syn på aborter, motstånd mot utomeuropeiska adoptioner och stundom enskilda individer som flörtat med rasbiologi och etnopluralism.

I dessa avseenden har partiet förändrats. Men om man likt vänstern vill hålla narrativet om ”SD:s nazistiska rötter” vid liv, så kan man förstås använda dessa hakar för att hänga upp det narrativet på. Frågan är dock hur många droppar som går att pressa ur de nazistiska druvorna innan helhetsbilden fördunklas av överdrifter och osanning?

Frågan behöver ställas om vänsterns idéproducenter – alltså de som har skrivit mest om SD – har lagt pusselbitarna i rätt ordning? Eller har de pusslat ihop en helhetsbild som rimmar illa med verkligheten, som förlett allmänheten att tro att nazism är en primär faktor bakom Sverigedemokraternas uppkomst?

Den tes, för att besvara dessa frågor, som kommer att drivas, är att den primära faktorn bakom Sverigedemokraternas uppkomst var lika enkel som de där i partiets begynnelse utgav:

De var motståndare till den massinvandring vars negativa konsekvenser redan då var skönjbara.

Motståndet mot massinvandring var och är fortfarande Sverigedemokraternas motor. De som försöker få motorn till att vara något annat (läs; nazism), eller sammanblandar motståndet mot massinvandringen med något annat (läs; nazism), bygger pusslet fel. Eftersom vänstern, och SD-kritiska journalister huvudsakligen har stått bakom all historisk SD-forskning, så har mycket lite, för att säga inget, gjorts för att få den skevande helhetsbilden rätt. Man har i pusselbygget lagt tonvikt på ideologisk drivkraft, med extra betoning på de individer som fanns med olika grad av nazistisk koppling. Att en pusselbit har tryckts ner utan att passa, och en annan pusselbit lagts på sidan eftersom ingen kan se var den passar in, har ingen brytt sig om.

Det behövs en sverigevänligare bild av Sverigedemokraternas historia:

Narrativet om Sverigedemokraterna som ett parti med nazism som start- eller drivmotor, är en metaberättelse som genom att tänja fakta så långt som möjligt, har blivit en myt som har upprätthållits för att den passar vänstern och den tidigare hegemoniska socialdemokratin som handen i handsken. Det var den myten som gjorde att Stefan Löfven (S), när han nyss hade blivit statsminister, i december 2014 kunde beteckna sverigedemokraterna som ett ”nyfascistiskt enfrågeparti”.

Det är också den metaberättelsen som ”legitimerar” att sverigedemokrater stoppas på valmöten, sägs upp från sina jobb, censureras i media, stigmatiseras bland allmänheten, får hem och egendom vandaliserad och blir påhoppade, misshandlade och snudd på mördade av våldsvänstern. 

Stefan Falktorp, en av de sverigedemokrater som när han var 20 deltog i SVT:s ovan refererade program Bubbel, berättade för mig att han hoppade av partiet ett år senare eftersom hatet var så omfattande. Sverigedemokrater fick däcken sönderskurna på sina bilar, rutor sönderslagna i sina bostäder och nekades jobb. Ett av otaliga exempel.

Även om dessa fenomen inte präglar dagens sverigedemokrater, så har detta varit en del av Sverigedemokraternas historia under tjugotvå års tid, från bildandet 1988 till riksdagsinträdet 2010 (när de fick Säposkydd). För om man är nazist, så förtjänar man inte att vara en del av den samhälleliga svenska gemenskapen. Så har den underförstådda andemeningen varit.

Men den bärande premissen för detta, nazismen, håller inte när den granskas sakligt. Nazismen är en rasideologi där den egna, ariska rasen hålls högre än andra raser som betraktas som undermänniskor. Nazismen är en icke-demokratisk ideologi med idén om en Führer som högsta ledare. Därtill är nazismens röda tråd antisemitism, idén om att judarna är roten till det onda i världen. Sverigedemokraterna har aldrig haft några av dessa idéer. Det som var, och fortfarande är den drivande motorn hos Sverigedemokraterna är, återigen: Motståndet mot massinvandringen.

Ett motstånd som inte är sprunget ur förutfattade ideologiska meningar, utan ur vanliga människors önskan att göra Sverige bättre, genom att höja rösten när de noterat att något har gått fel. Så var fallet när partiet bildades och så är fallet idag, när en femtedel av Sveriges väljare röstar på Sverigedemokraterna. Denna förmåga att höja rösten, att inte vara passiv, är en demokratisk medborgaregenskap som under normala omständigheter borde lyftas fram som något bra, men som i Sverigedemokraternas fall återkommande har avfärdats som mörka instinkter med mörka rötter. Vilket tyder på en ansenlig arrogans, både i förhållande till vad nazismen faktiskt var och till vilka problem som massinvandringen faktiskt har medfört.

Men dessa stämplar och insinuationer har räckt för att skrämma bort andra partier från att våga lyfta problem kopplade till invandring. I journalisten Pontus Mattssons bok, ”In klampar Jimmie” (2022), intervjuas Kent Persson, som var partisekreterare i Moderaterna under Fredrik Reinfeldts år som statsminister. Statsminister Reinfeldt ville 2014 att Sverige skulle ”öppna sina hjärtan” för massinvandringen. Om det fanns moderater som var kritiska så var de tysta. Mattsson frågar den före detta partisekreteraren varför, som svarar: ”Rädsla. Det var otroligt polariserat. Trampar man lite, lite, lite snett så blev de mediala konsekvenserna stora och blir det negativ publicitet påverkar det förtroendet negativt.” (S 133)

Sverigedemokraterna var inte rädda. De ville varna när andra var tysta. Det gjordes långtifrån felfritt. Men det gjordes åtminstone. ”Att undvika den sakliga debatten genom att kasta omkring sig olika epitet eller att rent av förneka problemets själva existens, det är ansvarslöst, det leder inte Sverige framåt”, sa Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i sitt första anförande i Riksdagen när partiet just hade kommit in 2010. 

Därför är det hög tid att framhålla en sverigedemokratisk historieskrivning som är mer varsam med sanningen än vad vänsterakademiker, journalister och politiker hittills har varit. Sverigedemokraterna och deras väljare förtjänar det. Partiets storlek och påverkan på svensk politik gör också att svensk allmänhet behöver en sverigedemokratisk historia som inte skrivits från vänster.

Ronie Berggren

—–

Kapitel 2: Sverige i Massinvandringens långkok

Efter Andra världskriget påbörjades en omfattande invandring till Sverige, vars negativa konsekvenser var tydliga på 1970-talet. Men det skulle dröja fyrtio år innan någon bredare journalistisk rapportering eller något politiskt uppvaknade följde. Ett långkok i massinvandringens bismak som blev avstamp för Sverigedemokraternas framgångar.

Prolog: Det trygga Sverige:

I boken ”Polisrapporter” från 1951, ges exempel på vad för slags brottslighet svenska polisstudenter då kunde komma att möta ute på Stockholms gator: En man som tagit planterade blommor i Vasaparken exemplifierar skadegörelse. En belgisk tillskärare som inte förlängt sitt uppehållstillstånd, som illegal utlänning. En man som på fyllan fattat tag i okända kvinnor på Drottninggatan, exemplifierar sexuella trakasserier. Människor som rapporterades som döda hade begått självmord eller drabbats av hjärtförlamning på jobbet.

Tills tiden strax efter Andra världskriget var Sverige ett etniskt, kulturellt och religiöst homogent land. Det var också ett tryggt land. En snarlik handbok för Stockholmspolisen 2024  torde, utan att överdriva, bli en dystrare läsning.

År 2017. Polismannen Peter Springare tar bladet från munnen:

I februari 2017 kom åtminstone en polisiär indikation på samhällsförändringen. Det var när Örebropolisen Peter Springare berättade att de flesta namnen i hans brottsutredningar var utländska. SVT skrev den 1 mars 2017:

”Örebropolisens Peter Springares inlägg på Facebook den 3 februari gjorde honom till en känd och omdebatterad person i hela landet och gav även eko utanför Sverige. Han menar att det är tabu i Sverige att prata om att människor med utländsk bakgrund är överrepresenterade när det gäller grova brott.”

Några dagar efter Peter Springares inlägg intervjuade jag själv en kriminalinspektör i Stockholm, som bekräftade att utländska namn i brottsutredningar var vedertagen kännedom inom polisen. 

Men Peter Springare fick betala ett pris för sin öppenhet. Han anmäldes för hets mot folkgrupp och själva polismyndigheten anmälde honom för dataintrång. Men Peter Springares information gjorde att det nu inte längre gick att blunda för att Sverige hade fått ett massinvandringsproblem om halsen.

Mellanakt: Massinvandringens kokplatta värms upp under Sverige:

Berättelsen om grodan i långkok lyder som följande: Om man slänger ner en groda i för varmt vatten så hoppar den kvickt upp. Men om man placerar den i en kastrull och därefter sakta ökar temperaturen, så märker inte grodan att vattnet värms upp förrän det är för sent och grodan kokas levande.

Med massinvandringen sattes Sverige i långkok och vaggades in i en dödlig dvala. Till en början gick fragmentiseringen av Sverige sakta. Under Andra världskriget kom finska krigsbarn och flyktingar från Baltikum. Efter kriget öppnade Sverige upp för arbetskraftsinvandring från Finland, övriga Norden och sedan från Ungern, Italien, Grekland och Jugoslavien. Dessa betraktades som temporära arbetare eller som utlänningar som behövde assimileras in i det svenska samhället.

Men i mitten av 1960-talet förespråkade den polsk-svenske socialdemokraten David Schwarz en ny idé; att assimileringskraven skulle bytas ut mot ömsesidig integration där invandrare skulle få rätt att upprätthålla sin egen kultur. Schwarz lanserade begreppet mångkultur i Sverige.

En ideologisk kokplatta hade placerats under Sveriges botten.

Sveriges statsminister Olof Palme bejakade idén och 1975 lades proposition (1975:26) i riksdagen om att Sverige skulle bli mångkulturellt: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”, löd texten.

Kokplattan skruvades på.

Det homogena Sverige började spricka. Allt fler svenskar tog notis om de negativa förändringarna. Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Hans Hagnell, sa i en riksdagsdebatt 1966: ”Jag har arbetat inom Metallindustriarbetareförbundet i 21 år, så jag vet hur läget och stämningarna är. … vi har 3 000 utlänningar gående arbetslösa här och har inhemska arbetare som i tiotusental kommer att bli arbetslösa denna vinter.

Vattnet i Sverige-kastrullen ångade.

I Svensk tidskrifts artikel, ”Invandrarbarnens problem”, skrev Anders Hallengren 1976: ”En bosegregation … är tydligt urskiljbar … I Stockholm har vissa områden 12-15 % invandrare”

Vattnet i Sverige-kastrullen bubblade.

År 1978. Polismannen Nils Linder tar bladet från munnen:

1978 trädde den tidens Peter Springare fram. Hans namn var Nils Linder, chef för Stockholmskriminalens sedlighetsrotel. Det var inte planerat, men när herrtidningen FIB/Aktuellt ville intervjua honom försökte han svara så ärligt som möjligt.

FIB/Aktuellt rapporterade i nummer 32, den 7 augusti 1978, om en ny form av brottslighet i Sverige: mångfaldiga våldtäkter. En artikel handlade om hur 14-åriga Britt hade överfallits av två män i Bollmora centrum (numera Tyresö Centrum) i Stockholm. De slet av henne kläderna och punkterade hennes ena lunga med kniv innan hon lyckades fly. 

Tidningen skriver att det 1977 hade anmälts 689 våldtäkter i Sverige, men att RFSU och polisen bedömer den verkliga siffran vara mellan 4 000 och 7 000. Tidningen söker svar hos kommissarie Nils Linder och frågar: ”Kan du beskriva genomsnittsbrottslingen? Vad är det för sorts man som våldtar kvinnor?”

Kommissarie Linder svarar: ”Det är ett mycket känsligt ämne. Självklart kan jag beskriva honom statistiskt. Utredningarna talar ju om vem han är. Besvarar jag din fråga blir det ett sjuhelsikes liv. Men å andra sidan kanske det kan vara till nytta. För myndigheterna och framförallt för kvinnorna … De flesta våldtäktsförbrytare är invandrare.”

På frågan om det bara är svenska tjejer som blir utsatta svarar kommissarien: ”I det närmaste, ja. I Stockholm hade vi 140 anmälda våldtäkter förra året. Av de våldtagna var samtliga kvinnor utom en från de nordiska länderna.” 

Vattnet i Sverigekastrullen sjöd.

Precis som i fallet Peter Springare nästa fyrtio år senare, så ryckte motröster från det rådande etablissemanget ut till massinvandringens och mångkulturens försvar.

FIB/AKTUELLT tar informationen från kommissarie Linder vidare till chefen för Statens invandrarverk, Kjell Öberg. Denne säger: 

”Det här var tragiskt och ledsamt att höra. Men man kan inte bara se statistiskt på problemet. Det blir för enkelt. Om bara ett fåtal våldtäkter blir anmälda så finns det inget som säger att det inte döljer sig en majoritet av svenska män i de oanmälda fallen. Men det är klart att svenska tjejer har lättare att få fast en utlänning för våldtäkt. Gäller det en svensk kanske de drar sig för att anmäla honom.”

FIB/AKTUELLT ställer följdfrågan: ”Borde inte invandrarna få lära sig svensk lag och svenska seder när de kommer hit. De får ju lära sig svenska språket. Det är ju så att om en utlänning träffar en svensk flicka och får följa henne hem, då anser han att det är fritt fram …”

Kjell Öberg svarar:”Det anser ju många svenska män också. Jag tycker att vi måste acceptera att vi får in andra kulturmönster. Nu har jag inte mer att säga om det här.”

FIB/AKTUELLT ställer ytterligare en följdfråga:”Du tycker alltså att vi har gjort allt vi kan? Att vi kan sitta lugnt och bara titta på? Många kvinnor skulle slippa utstå den här förnedringen om det togs krafttag på högre ort?”

Kjell Öberg svarar: ”Det är möjligt, men det är ingenting man gör på en dag… Jag har inte mer att säga i den här saken.”

Verklighetens folk drabbades på riktigt:

Det sjöd i kastrullen men locket kunde tryggt hållas på plats av ett politiskt och byråkratiskt etablissemang som själva inte drabbades av de förändringar som deras egen politik och myndighetskultur påförde Sverige.

Men människorna som drabbades var verkliga. Bakom statistiken fanns ansikten och livsöden. En samtida fabriksarbetare som vid 1970-talets början bodde i Alby, Stockholm, reflekterade över hur saker började förändras:

”Att kritisera invandringspolitiken var inte formellt förbjudet men i praktiken blev det förbjudet eftersom den som höjde rösten riskerade sitt sociala liv, sitt jobb och liv och lem.

De som vågade höja sina röster kom för det mesta från enkla arbetarhem och hade i många fall inga toppjobb att riskera. Det var huvudsakligen enkla människor, ibland med problematisk bakgrund, som utgjorde den första generationen invandringskritiker. Många bodde i socialt utsatta miljöer som miljonprogramområden där de upplevt den demografiska förändringen som ett stort problem.

Ingen lyssnade på dessa människor och deras åsikter sopades under mattan eller fördömdes för att de inte alltid kunde artikulera sig så väl.”

Den 12 maj 2024 skrev den socialdemokratiskt oberoende tidningen Aftonbladets ledarskribent Fanny Jönsson, på Twitter/X: ”Är det bara jag, eller har ni också tänkt på att Svärjevänner ofta är rätt dåliga på just… svenska?”

Den sverigedemokratiske EU-parlamentarikern Charlie Weimers svarade: ”Är det bara jag, eller har ni också tänkt på att sossar ofta är rätt bra på just… klassförakt?

Jag samtalade med en läkare som under 1980-90-talet hade arbetat i en av Stockholms södra sjukvårdsregioner. Hon berättade om hur en av hennes kvinnliga patienter hade lidit av psykiska problem alltsedan 12-årsåldern. I den mellan- och högstadieklass hon gått i på 1980-90-talen, hade det bara funnits en handfull svenska flickor respektive svenska pojkar. Resten hade varit invandrare, framförallt från Turkiet och Sydamerika. De svenska flickorna frystes regelbundet ut och betraktades som sämre och kallades dagligen för horor (även av invandrartjejerna). Invandrarna var enade, trots deras skilda bakgrunder. När de svenska killarna försökte försvara de svenska flickorna, fick de stryk. Läkaren berättade att familjen till flickan försökte få hjälp, men eftersom det skedde innan friskolereformen gick det inte att enkelt välja en ny skola. Rektorn sa dessutom att det var likadant i alla områdets skolor och att de som skola stod handfallna inför problemet. Patienten ifråga fick dåliga betyg och de psykiska problemen berodde på mobbningen. Hon var ett offer som ingen lyssnade på, eftersom hon var ett offer för en samhällsutveckling som majoritetssamhället glatt hejade på, och som ingen granskade kritiskt.

Det skulle dröja fyrtio år efter FIB/AKTUELLT-artikeln innan någon lyssnade på dessa människor utan att avfärda vad de försökte säga som rasism. Det skulle dröja nästan fyrtiofem år, innan de etablerade politiska partierna ville samarbeta Sverigedemokraterna, det enda parti som lyfte dessa frågor.

Under tiden däremellan hann mönstret av mångkulturens utsatta offer, offrens försvarare som ledsamt eller argt försökte hävda sig, och det etablerade Sveriges avfärdande fnysningar, upprepa sig många gånger. Nedan följer två exempel.

Polisbefäl Bengt Lindström försöker varna:

Den 13 april 2005 berättade Sydsvenskan om den 98-årige Gustav Holmström, som efter en vistelse på Malmös dåvarande regionsjukhus, universitetssjukhuset Mas, vägrade åka hem om han inte kunde få en permanent plats på något boende. Han var för gammal för att bollas runt, ansåg han. 

En som tog notis om den äldre mannens situation, var Malmös 43-årige polisbefäl Bengt Lindström, som skrev ett brev till Malmös socialdemokratiske kommunalråd Ilmar Reepalu där polisbefälets ord inte var nådiga:

”Hej, Ilmar !

Både du och jag förväntar oss en trygg och behaglig ålderdom. Jag har  de senaste dagarna följt turerna kring en gammal man i massmedia som  inget hellre vill och har med all rätt krav på det svenska samhället  att få en trygg tid i sina sista år i livet. Han har jobbat och slitit  och betalt skatt efter sin förmåga i hela sitt liv och nu blir han  utsatt för en omänsklig behandling genom att skickas runt som ett paket  mellan olika så kallade vårdformer. Psykisk misshandel.  Han har rätt till ett eget boende enligt sin egna vilja med den hjälp  han behöver. Punkt slut.  Du visar än en gång prov på din omänskliga sida som en desperat sosse  i nöd. Malmö kommuns kassa tillåter faktiskt den lilla utgift som det  innebär att låta Gustav och många andra pensionärer att leva ett bra  liv i Malmö under sina sista levnadsår. Du måste naturligtvis ändra  inriktningen på ekonomin och låta mer pengar gå till åldringsvården.  Dra in på ditt gigantiska understöd till alla jävla blattar i Malmö  (läs Rosengård) och låt svenskarna som jobbat och slitit i ett helt  liv för att bygga upp Sverige att få ta del av vårt välstånd.

Jag heter Bengt Lindström och jobbar som polisinspektör i Malmö sedan  många år. Är för närvarande yttre befäl och chef för samtliga poliser  i Malmö som jobbar i yttre tjänst.  Tänker inte stanna kvar i Malmö o bli pensionär. Jag har mycket stor  erfarenhet o kunskap om Malmö och dess positiva o negativa sidor men  nu är måttet faktiskt rågat.

Du är en representant för Malmö kommun och har visat ett synnerligt  dåligt ledarskap med ett omdöme och brist på empati som är lika med  noll. Sydnytt har dessutom försökt ställa frågor till dig som du på  ett oförskämt sätt har vägrat svara på.

Hoppas du själv blir gammal o svag ganska snart och blir beroende på  hjälp.

Fy Fan vad jag hatar dig och ditt jävla sosseparti.  Jag kräver att du tar en del av pengarna som du och dina jävla  sossekollegor lägger på kriminelle Mohammed i Rosengård och satsar dom  på våra svenska pensionärer istället.”

Det privata mejlet läcktes till media. Ingen brydde sig om budskapet: Att en av Malmös mest erfarna poliser, som sett kriminaliteten i förorten Rosengård på nära håll, samtidigt han kunnat se hur pengar östs över invandrarna i Rosengård medan åldrande svenskar helt ignorerades, nu efterlyste en förändring.

Allt fokus riktades på att Lindström använt nedsättande ord om invandrarna i Rosengård. Han fråntogs genast sin tjänstepistol och placerades i skrivbordstjänst. Han omskrevs som författaren till ”det rasistiska mejlet” och anmäldes för hets mot folkgrupp (något han sedermera friades från). I januari 2006 fick han sparken. 

Vad som hände med 98-åringens öde förtäljer inte historien, allt fokus hade riktats på ”den rasistiske polismannen”, vars språkbruk tycktes mer relevant än budskapet. Att det låg sanning i polisbefäl Lindströms ord framkom dock i Sveriges radio ett halvår efter brevet, när SR rapporterade att Socialstyrelsen fastslagit att äldre inte får den hjälp de behöver. Äldreomsorgsminister Ylva Johansson (S) kommenterade med ordet, ”oacceptabelt”. Att det sjöd allt hårdare i kastrullen, behövde politiker vid den tidpunkten emellertid inte bry sig om. Locket låg stabilt på plats. 

Inte heller tio år senare skulle trycket ha blivit tillräckligt högt för locket att trilla av. Något mängder av svenska tjejer på en ungdomsfestival i Stockholm skulle erfara i augusti 2015.

We Are Stockholm 2015:

2015 var ett rekordår för asylinvandringen till Sverige med cirka 162 000 asylsökande. En bidragande orsak var flyktingströmmarna från det krigshärjade Syrien, men också många afghaner från Afghanistan eller Iran.

I mitten av augusti 2015 hölls ungdomsfestivalen ”We Are Sthlm”, i Kungsträdgården. Men istället för att bli en glädefylld festival för målgruppen på 13-19 åringar, blev det för många unga tjejer en mardröm, när de kom att utsättas för mängder av sexuella övergrepp. 

Svensk-indiern Tommy Deogan, som också var centerpartist, blev en av de första att beskriva vad som utspelade sig på festivalen. I ett blogginlägg skrev han:

”Jag har varit med sedan starten av vad som idag är Europas största ungdomsfestival, som idag heter “We are Sthlm” (tidigare “Ung08”). Från år 2000 till 2012, under tolv års tid fick jag erfara denna rasism som allra starkast igen när hela Stockholm dras in till city för att gå på festival. Problematiken och rasismen var så utbredd och problematisk att vi under några år hade svårt att locka in Svenska ungdomar till den – killar som tjejer. Killarna utsattes för misshandel, rån och hot – tjejerna för sexuella trakasserier, våldtäkt(sförsök) samt kränkningar. Festivalen arbetade rätt hårt under dessa år med att locka tillbaka de svenska ungdomarna, där flera av deras föräldrar fått nog och inte släppte iväg sina barn. Endast på grund av den rasism de fick utstå för att de var Svenskar. … Nu kallar vi detta inte för rasism i samhällsdebatten, då vi har synen att endast Svenskar kan vara detta, men alla trakasserier, påhopp och kränkningar – precis som i den “vanliga rasismen” – skedde endast på grund av hudfärg och etnicitet. Alltså, ingen som helst skillnad mot en svensk som skulle hoppa på en invandrare pga dennes etnicitet. Fast då heter det “rasism” – direkt!”

Han förklarar vidare att detta med tiden kom att uppmärksammas, och inför festivalen 2015 lades extra tonvikt på vuxennärvaro, vakter med invandrarbakgrund handplockades för att slå ner på denna nya form av rasism. Men det hjälpte inte. I samma text förklarar han vad som hände under festivaldagarna:

”Under årets festival anmäldes uppemot 300 anmälningar om sexuellt ofredande -och trakasserier under fem dagar, av dessa var 100% av offren/ målsägarna svenska tjejer. 95% av gärningsmännen var Afghaner – detta enligt säkerheten och polisen på plats. Igår kväll fick även vi – jag och Jeanette – så dela denna verklighet när en närstående ung tjej utsattes för grova sexuella ofredanden. Vad som skiljer sig från tidigare år är att denna problematik – rasism – uppgick till hela 70% av all problematik på festivalen, tidigare har denna problematik delats med annan men inte varit så dominerande som i år. Under hela festivalen utmärkte sig ett större gäng med Afghanska ungdomar genom att sexuellt ofreda samt trakassera svenska tjejer, oftast i skydd av mörkret.”

Nu kokade det i Sverige. 

Tommy Deogan skulle också byta parti, bli medlem i SD, innan han några år senare lämnade partiet och i maj 2024 medverkade han kritiskt om SD i TV4:s dokumentär ”Undercover i trollfabriken”, men det är, som man säger, en annan historia.

Men tillbaka till festivalen 2015. Få tog notis för media rapporterade inte om övergreppen. Först när liknande övergrepp skedde på nyårsfestivalen i Köln, och tyska medier rapporterade öppet om att migranter låg bakom de 661 sexuella övergrepp som anmäldes, började det sippra ut att svensk media hade legat lågt om att rapportera om precis samma fenomen på ”We are STHLM” några månader tidigare.

Alternativmedia-sajten Nyheter idag kunde den 9 januari 2016 informera om att Dagens nyheter i tidigt skede hade fått ingående tips men lämnat nyheten därhän när de förstått att de omhändertagna var ensamkommande migranter.

Men efter händelserna i Tyskland, när det internationellt började skrivas om hur gruppvåldtäktsleken Taharrush, nu tycktes ha kommit också till väst, vaknade till och med Dagens Nyheter ur slummern och skrev den 10 januari 2016 att inte bara media, utan att även polisen hade mörkat:

”… när Stockholmspolisen sammanfattade festivalveckan på sin sajt skrev pressinformatören följande: ”Det har varit förhållandevis få brott och få omhändertaganden med tanke på deltagarantalet.”

Rekordmånga hade visserligen besökt polisens tält, men att många av besökarna var brottsdrabbade flickor undanhölls i texten.

–De yngsta tjejerna var säkert bara elva tolv. Jag hade aldrig släppt i väg min egen dotter till festivalen om jag visste vad som hände, säger en av de cirka femtio poliser som ingick i Stockholmspolisens särskilda kommendering.

På Sveriges radio program ”Ring P1” den 12 januari 2016, var de nu i media uppmärksammade övergreppen ett stort samtalsämne. En inringande kvinna föreslog att flyktingar borde informeras redan på flyktingförläggningarna om vilken kvinnosyn som gäller i Sverige. Programledaren Thomas Tengby sköt dock in:

”… även svenska män beter sig som skitstövlar. Det finns hur många arbetsplatser som helst, där detta sker dagligen.”

Rapporterna om svenska män som på sina arbetsplatser, i grupp leker Taharrush med sina kvinnliga arbetskamrater, är dock – minst sagt – sparsamma. Men svensk media drog sig i det längsta att bara berätta hur det faktiskt förhållit sig. En mentalitet som kulminerade i slutet av januari 2016. Den snabba massinvandringen hade då skördat ett liv när den 22-åriga Alexandra Mezher, som arbetade som boendepersonal på ett hem för ensamkommande flyktingar, knivmördades av en av dessa. Sveriges rikspolischef Dan Eliasson lade dock i sin intervju på SVT betoning på mördarens traumatiska bakgrund och sa:

”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får försöka hjälpa till att lösa det här efter bästa förmåga.”

Utlandssvensken Kajsa Norman tar notis:

En person som tog notis om hur undvikande svensk media och svenska myndigheter hade hanterat övergreppen, var författaren Kajsa Norman. 2018 skrev hon boken, ”En alldeles svensk historia – brottet som skakade självbilden”, om övergreppen och den svenska kultur som gjorde att ingen vågade tala klarspråk om att invandrare hade begått övergrepp mot svenskar. Det var så typiskt svenskt, menade hon, och något som aldrig skulle ha skett i exempelvis USA. I en intervju med nättidskriften Kvartal den 11 januari 2019 får hon frågan:

”… vilken slags kulturell svensk ängslighet tror du det är som leder fram till att myndigheter som poliser, kommuner, kan bevittna – i det här fallet, sexuella övergrepp på en festival där de faktiskt ansvarar för barnens säkerhet och trygghet delvis – utan att göra en större sak av det då?”

Kajsa Norman, som själv levt större delen av sitt liv utomlands, svarar:

”Det sociala priset som finns i Sverige av att gå mot strömmen, tror jag är svaret där … Hade förövarna varit högerextremister då hade ingen tvekat om att rapportera tror jag. Om hundratals högerextremister hade avlägsnats från en ungdomsfestival efter att systematiskt ha begått sexuella övergrepp på barn och tonåringar, då hade det varit toppnyhet överallt, det är jag övertygad om.”

I Dagens Nyheters artikel får även Södermalms polischef Peter Ågren möjlighet att kommentera varför polisen rapporterat så försiktigt och inte nämnt gärningsmännens bakgrund. Han svarar:

–Det här är en öm punkt, vi vågar ibland inte säga som det är för att vi tror att det spelar Sverigedemokraterna i händerna. Vi får ta på oss det här inom polisen

Ordet patriotism härrör från latinets ”pater”, som betyder fader. Polisyttrandet vittnar om ett Sverige där alla faderliga försvarsinstinkter av sina egna landsmän tycktes som borthyvlade.

När dvalan blir för lång ringer väckarklockorna:

2015 visade en SOM-undersökning att färre svenskar än någonsin ansåg att det var ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar till Sverige Bara, sammanlagt, 40 procent ansåg att förslaget var dåligt (20 procent ansåg det vara mycket dåligt). Med andra ord var svenskar 2015 alltså mer positiva till invandring än vad de tidigare hade varit. Statistik som gärna lyfts fram av politiker och journalister som vill framställa invandringskritik som rasistisk och xenofobisk och något i otakt med svenskars öppna inställning.  

Men sällan ställs den positiva, och kanske naiva, svenska inställningen till invandring i relation till att media inte har upplyst allmänheten om ovan exemplifierade invandringsrelaterade problem. Människor har ingenting vetat eftersom media och myndigheter har agerat som vid ”We are Sthlm”, genom att mörka. Därför, på grund av okunskapen, har Sverige passivt låtit tusentals av sina egna kvinnor offras på mångkulturens altare.

Men två år efter festivalen stod Örebropolisen Peter Springare inte längre ut och gick ut med uppgifterna om att förövarna som han läste om i sina utredningar var utlänningar. I en intervju med kändisprofilen Paolo Roberto förklarade Springare varför han hade trätt fram i offentligheten: ”Jag vart så jävla trött helt enkelt … Det var ju tabu att prata om det här.” 

Ett tabu som rått sedan 1970-talet när grunden för det som skulle bli partiet Sverigedemokraterna lades av människor, som, när de såg förändringarna, ville kämpa för att bevara Sverige svenskt.

Ronie Berggren

——

Kapitel 3: Leif Zeilon Ericsson – en svensk dissident

I Sveriges radio den 15 september 2022, kommenterade reporter Pontus Mattson personerna bakom Sverigedemokraterna:

”Det var …, via det gamla engagemanget i inte minst Bevara Sverige svenskt – … bildade då det här partiet [Sverigedemokraterna]. Det var ju personer som till stor del kom från olika rasistiska, nazistiska och odemokratiska organisationer.”

Det är en svepande beskrivning och en sammanfattning av Sverigedemokraternas historia utifrån det som skrevs av i synnerhet Stieg Larsson, i boken, ”Sverigedemokraterna: den nationella rörelsen”. Där skildras SD på ungefär samma sätt som man skulle kunna skildra en maffia, med ett släktträd tillbaka till Sveriges pre- och post-nazistiska rörelser, samt uppradade fotogallerier på de tidiga SD-personerna, på ett sätt som ger associationer till USA:s omtalade kortlek på de personer man jagade från den störtade irakiske diktatorn Saddam Husseins kabinett. 

För att förstå Sverigedemokraternas rötter måste man gå bortom dessa svepande beskrivningar som i stor utsträckning är baserad på den höna som vänsterjournalister har byggt av fjädrar. 

Här följer därför den enkla berättelsen om Leif Zelion Ericsson, som grundade Bevara Sverige svenskt (BSS) 1979 och sedan blev en av Sverigedemokraternas nyckelpersoner.

Leif Zeilon: 

Leif Zeilon Ericsson, (f 1950) bodde i början av 1970-talet i Alby, Stockholm. Det var han som citerades i föregående artikel om hur han kunde beskåda hur förorterna förändrades genom invandringen: ”ovetande svenskar hamnade i områden de inte stod ut i redan efter något år”, löd en av hans reflektioner.

I slutet av 1970-talet arbetade han på Folkrörelsernas Byggföretag (BPA) i Stockholm. I sin bok ”BSS – ett försök att väcka debatt” (1990) skriver han om hur hans kritik mot invandringen tilltog: ” … vårt lilla folk skulle försvinna … – om inget gjordes för att stoppa invasionen. En invasion – det var så jag och många andra upplevde det.” 

Flygbladet som gjorde Zeilon ökänd:

När de insändare han skrev refuserades, skrev han 1979 istället ett flygblad med rubriken: ”Sverige dör, låt Sverige leva”, undertecknat ”Bevara Sverige svenskt”, som han tillsammans med tre kompisar satte upp runtom i Södertälje. Det löd bland annat så här:

”Invandringen hotar svenskarna! För varje år blir svenskarna allt färre och invandrarna fler. Om fyra generationer finns inget svenskarnas Sverige. Invandrarna och deras ättlingar har totalt ockuperat Sverige. Men kanske en turk som diktator och en ***** som utrikesminister. Folket blir då ett ************ blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.”

Så här fyrtiofem år senare har analysen besannats: svenskarna blir färre och invandrarna blir proportionerligt fler. 2023 var enligt SCB 20 procent av befolkningen i Sverige född utomlands. I den statistiken räknas alltså inte de otaliga in som har föräldrar födda utomlands. Den 8 maj 2024 skrev Svenska dagbladets ledarskribent Lisa Irenius om en krympande europeisk befolkning.

När dessa rader skrivs 2024 så står det tydligt att Sverige inte ens idag är svenskarnas Sverige, om man med det åsyftar det etniskt och kulturellt homogena Sverige som fanns innan mångkulturens massinvandring.

Någon total ockupation av Sverige råder inte. Däremot råder inga tvivel om att somliga stadsdelar av Sverige idag i princip är utländska. Inför Eurovisionfinalen i Malmö i april 2024, besökte ett israeliskt TV-team från Channel 12, Malmö, och gick omkring i somliga områden, där de konstaterade: ”Det här hade lätt kunnat vara i Ramallah (på Västbanken), i Gaza, i Kairo eller Damaskus, det ser likadant ut.”

Någon turkisk diktator har Sverige ännu inte haft, men mellan 2014-2016 hade Sverige den turkiske islamisten, och miljöpartisten, Mehmet Kaplan som bostadsminister, innan han tvingades avgå när det uppdagades att han umgåtts med just den turkiska högerextrema rörelsen Grå vargarna.

Gällande språket så finns idag den väl etablerade förortssvenskan, som på Institutet för språk och folkminnen, förklaras som följande:

”Förortssvenskan har utvecklats i mångspråkiga urbana områden i Sverige. … Förortssvenskan är ingen enhetlig språkvariant, utan kan variera mycket mellan olika områden, grupper och talare. … Ett … språkligt drag som kännetecknar förortssvenska är att använda så kallad rak ordföljd: nu jag fattar istället för nu fattar jag.”

BSS-flygbladet fick det imponerande korrekt: ”blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.”

Men få var på den tiden intresserade av den klockrena framtidsanalysen och är inte heller det idag, trots att analysen har besannats. I det citerade stycket censurerade jag nämligen två ord. Flygbladet ifråga löd utan censur så här, med de två tidigare utelämnade orden här i fetstil:

”Invandringen hotar svenskarna! För varje år blir svenskarna allt färre och invandrarna fler. Om fyra generationer finns inget svenskarnas Sverige. Invandrarna och deras ättlingar har totalt ockuperat Sverige. Men kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.”

Ord och inga visor som då precis som nu väcker känslor. Neger och chokladbrun. Det mest rödflaggade av de två är ”neger”, som idag används synonymt med det rasistiska amerikanska ordet ni**er. Så var inte fallet förr då neger utgjorde en saklig beskrivning av hudfärg. I USA använde svarta ända in på medborgarrättsrörelsens tid begreppet ”negroes” om sig själva, innan färgade blev det nya begreppet, följt av afro-amerikaner, till det idag rådande begreppet ”svarta”.

I 1980-talet Sveriges kunde begreppet användas beroende på hur det användes och möjligtvis beroende på vilken generation som använde det. Bevara Sverige svenskt hade onekligen negativ konnotation. Men ordet var inte ”förbjudet”, vilket visades när SVT så sent som 1986 frontade punkbandet ”Stockholms negrer” (vars bandmedlemmar inte var svarta). Ett band vars texter kritiserade vita: ”Död åt alla blonda präktiga vikingar.” I det vänsterpunkiga SVT, när det fortfarande fanns väldigt få svarta i Sverige, framställdes det bara coolt. 

Tonen i Zeilons flygblad var heller inte värre än partipolitiska vänstergruppers revolutionära slagord om att ”gripa till vapen .. och gälda procentherrskapen”.

Därtill fanns, i synnerhet när Zeilon skrev sin text, i princip inga svarta i Sverige. Den kontexten är viktig för att inte fastna vid den redan då, och så klart än mer nu, olämpliga jargongen. Därav min inledande hermeneutiska utläggning. I en intervju på bloggen Kulturbilder förklarar Zeilon så sent som 2019 hur det förhöll sig:

”Från början var det mest på skoj. Vi var ett antal kompisar som skrev ihop några flygblad med invandringskritiska texter, varav flera var helt amatörmässiga. Tanken var att dela ut bladen på stan till folk för att se vilka reaktioner det skulle framkalla. .. Än idag kommer jag ihåg en kille som tog bladet och efter en stund kom tillbaka och var överlycklig att ”äntligen” ha fått läsa något vettigt.”

Det fanns alltså vanligt folk som lyssnade på budskapet. Troligtvis för att de själva upplevt eller iakttagit de invandringsrelaterade problem och förändringar som skildrades i föregående artikel. Kanhända gillade de också jargongen eftersom de trots allt var vanliga svenska arbetare av sin egen tid, i sitt eget land. Det är svårt att veta. Däremot går det att veta att ingen i det etablerade Sverige lyssnade på budskapet. Istället följde en klappjakt på budbäraren. 

SVT:s klappjakt:

SVT:s program Magasinet gjorde den 8 december 1980 ett helt avsnitt om Bevara Sverige svenskt. Programledaren Bo Holmström frågar om man får sprida sådana flygblad?

Svar ges av Kjell Öberg. Ni minns invandrarverkets chef som i förhållande till utländska våldtäktsmän sagt att, ”vi måste acceptera att vi får in andra kulturmönster.” Nu var hans uppdrag att utreda om flygblad som BSS borde göras olagliga. Han säger i SVT:

”Enligt vår uppfattning så var det här flygbladet åtalbart. Men Justitiekanslern ansåg att som lagen är formulerad så var det inte åtalbart. Och om det är på det sättet, då tycker vi att lagen måste skrivas om.” Kjell Öberg förtydligar att det alltså måste bli straffbart med flygblad som BSS.

Ett bandat samtal med Leif Zeilon spelas också upp i programmet, där Zeilon säger att argumentet om att Sverige tjänar på invandrarna inte är hållbart. SVT låter återigen Kjell Öberg rycka ut:

”För det första så har det alldeles nyss publicerats en väldigt tillförlitlig vetenskaplig undersökning som visar att sedan efterkrigs-invandringen började så har via den offentliga sektorn många miljarder kronor flyttats över från invandrarna till de infödda. Helt enkelt beroende på att de infödda i stor utsträckning består av pensionärer som behöver pension och vård, medan invandrarna är unga och arbetsföra – och arbetar. Tvärtemot vad folk tror, så är det relativt flera invandrare i arbete än svenska.” 

I vår tid är erfarenheterna av ”experter” och ”vetenskapliga undersökningar” som redskap för att bekräfta redan befintliga föresatser, snarare än att förutsättningslöst granska sanningen, ett välkänt fenomen. Där och då var sådana rapporter emellertid betydligt mäktigare auktoritetsargument för att kväsa eller undergräva meningsmotståndares trovärdighet hos en allmänhet som kollektivt lärt sig att tro att vetenskapliga slutsatser klubbade den yttersta sanningen. Men han slutar inte där. När SVT förmedlar invandringskritikernas argument om att invandrarna utarmar den svenska kulturen, ler Kjell Öberg och frågar: ”Vad är det som är svensk kultur?”

Frågan som ekat in i framtiden:

Kjell Öbergs fråga har fortsatt eka in i framtiden bland mångkulturens och massinvandringens förespråkare. I en debatt om islam mellan Sverigedemokraternas nuvarande partiledare Jimmie Åkesson och Centerns dåvarande partiledare Maud Olofsson i oktober 2009, riktade Olofsson samma fråga: ”När är utgångspunkten för svensk kultur? När börjar det, vad är det?”

2013 skrev den tidigare socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson i Expressen:

”Att därför – som några av enfaldens apostlar hävdar – tro att det finns en ursprunglig svensk kultur som hotas av den nya mångfalden är farligt”

2015, när massinvandringen till Sverige var som störst, sa Ingrid Lomfors, chef för Forum för levande historia:

”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta. Vi har alltid stått under influenser utifrån”

I oktober 2022 hade Sveriges kulturminister Parisa Liljestrand (M) svårt att definiera den svenska kulturen: Haha! ”är det att stå i kö?”

Vad dessa, som ställer denna fråga i syfte att angripa Sverigedemokraterna inte tycks begripa, är att den frågan är den ömma punkt, som när svaret tillåts hänga i luften, öppnar upp för mångkulturen och idén om ömsesidig integration. Där svenskar ska anpassa sig efter utlänningar och vice-versa. Där Sverige inte längre betraktas som ett historiskt folks hemland, utan som en plats för ett stort integrationsprojekt. En idé som väldigt få svenskar skulle acceptera om de började reflektera över den. Vi återvänder till denna fråga lite längre fram. 

Men först tillbaka till SVT Magasinet 1980.

Leif Zelions identitet avslöjas:

SVT avslöjar också Zeilons dittills hemliga identitet. De filmar huset där han bor och namnskylten på lägenhetsdörren. De åker till hans arbetsplats och filmar när han försöker ta sig därifrån. Därefter sänds inslag om tysk nynazism. Allt kokas ihop till samma soppa. Bilden av mörkermannen var – i en tid när folk bara hade två TV-kanaler och begränsad utomstående information – nu etablerad. Leif Zeilon beskriver i sin bok vad som hände morgonen därpå:

När jag så öppnade dörren för att gå till jobbet var farstun full av dekaler och slogans ”Här bor Hitler” och stora hakkorsmärken på dörren.

Han skriver vad som hände när han kom till jobbet:

Så snart cheferna kommit blev jag inkallad för samtal och fick av två representanter för facket beskedet att jag var uppsagd med omedelbar verkan. ”BPA säger härmed upp din anställning vid företaget på grund av personliga skäl”. Jag tog emot uppsägningen och ombads att omedelbart packa ihop mina tillhörigheter och lämna företaget. Så gjorde jag också.

Dagen efter frågade SVT Byggnadsarbetareförbundets ordförande Bertil Whinberg om det går att säga upp någon på grund av dennes politiska verksamhet? Whinberg svarar: ”Ja , när det är den här typen av verksamhet så anser vi att det är helt riktigt att vidta en sådan här åtgärd”.

I samma program säger invandrarminister Karin Andersson(C) att hon nog skulle ha agerat likadant som BPA, även om hon inte visste ”om det är lagligt rätt”. 

Dessa massiva åtgärder, från ett rikstäckande TV-program till ett yttrande av en invandrarminister, handlade alltså inte om något hot mot rikets säkerhet, utan om en privatperson som ställde väckarklockan tidigt, jobbade på fabrik och på kvällarna delade ut lappar på stan tillsammans med tre kompisar. Vad man än tycker om budskapet och språkbruket, bör frågan ställas: Stod den totala samhällsmobiliseringen som ägde rum, verkligen i proportion till lapparna som delades ut?

Bevara Sverige svenskt blir en rörelse:

Avskedandet från BPA gav Leif Zeilon mer av något annat: tid. Nu kunde kompisgänget omdanas till en organisation vars verksamhet kommer att avhandlas mer i nästa del.

Debatt mot Folkpartiet:

Trots rasiststämplarna bjöds Bevara Sverige svenskt in av Folkpartiets Ungdomsförbund till en debatt i Borås 1981 (som går att lyssna på här). Moderator för debatten var Jan Björklund och debattanten var Maria Leissner, vilka båda i framtiden skulle komma att bli partiledare för Folkpartiet. BSS representerades av författaren Christopher Jolin, som hade blivit positivt uppmärksammad av högermedia för sin bok från 1972, ”Vänstervridningen i Sverige – ett angrepp på vänstervriden massmedia”. I debatten biträddes Jolin av Leif Zeilon.

Maria Leissner från Folkpartiet inleder med att konstatera att man måste våga ta debatten, annars kommer bara människor som inte vet något att diskutera saken. Därefter greppar hon efter den tidigare uppmärksammade frågan, som tycks vara första verktyg hos alla dem som vill ”ta debatten” mot invandringskritikerna, och undrar vad BSS menar när de talar om svensk kultur? Hon berättar sedan hur hon steg upp ur sängen på morgonen och konstaterar att sängen är en asiatisk uppfinning. Därefter läste hon morgontidningen, bokstäver kom från semiterna och utvecklades av kineser och tyskar. ”Det finns inget sådant som en renodlad svensk kultur”, avrundar hon. 

Christopher Jolin som företrädde BSS går i svaromål. Han säger att Sverige självklart ingår i den nordiska kulturen, som ingår i den västeuropeiska, som så klart har mottagit impulser även från främmande kulturer; Kristendomen kommer från Mellanöstern, krutet från Kina, konsten har stimulerats av den japanska och kinesiska. Men, säger Jolin;

”Detta betyder ju inte att man skulle vilja fråntjäna att Sverige har skapat en nationell identitet och nationell särart inom denna större europeiska kulturgemenskap – och att det är lyckligt om Sverige kan fortfara vara ett sånt här land. Maria Leissner är ju fullständigt blind för de problem, de stridigheter och tvister som den nuvarande invandringspolitiken kommer att kunna leda till.”

BSS fick rätt där andra fick fel:

I efterhand är det svårt att inte anse att Christopher Jolins argument var de mest genomtänkta, medan Maria Leissner mest byggde sin retorik på flosker och känslor. Faktum är att det i efterhand står tydligt BSS fick rätt mot de flesta av sina motståndare:

Leif Zeilon fick rätt där invandrarverkets chef Kjell Öberg fick fel om både våldtäkter och de arbetande invandrarnas intäkter till svenskar.

Leif Zeilon fick också mer rätt än SVT Magasinets Bo Holmström, som 1980 hade hängt ut Zeilons identitet och stämplat honom som rasistisk mörkerman. 1999, nästan tjugo år senare, skulle Bo Holmström göra ett inslag från Rosengård i Malmö för dokumentären ”Malmö – ett mångkulturellt paradis” – vilket på den tiden inte var något ironiskt eller cyniskt namn på det sätt ett sådant namn skulle ha varit idag 2024.

Där träffar Holmström några unga invandrarkillar i 12-årsåldern. En av dessa berättar vad som händer med svenskar som kommer dit och säger: ”Är det någon svensk som kommer här, så skjuter de direkt pistol – allt”. ”Det tror jag inte på”, säger Holmström, som var van vid ett helt annat Sverige än dessa något mer mörkhyade nysvenskar berättade om. ”Jo, det tror jag på”, säger knatten och förklarar att om det kommer någon nu, så är det bara att dra upp telefonen så kommer ett gäng inom en minut. 

Idag, 2024, vet de flesta svenskar att knatten hade rätt. Dödsskjutningar är idag en del av svensk vardag, och det inte bara inom de områden som präglats av invandring och gängbildningar. I DN den 4 maj 2024 beskrev författaren och journalisten Elisabeth Åsbrink hur en skjutning i hennes egen trappuppgång hade påverkat henne:

”Världen ruckades. Nu tillhör också jag och mina grannar dem som lever med skottlossningar utanför dörren … Brottet är rubricerat som mordförsök, men borde också benämnas ”brott mot den grundläggande tryggheten” och utgöra ett hot mot demokratin.”

Men långt innan dessa röster från det etablissemang som bara hade hejat på massinvandringen ändrade sig, hade Bevara Sverige svenskt och Leif Zeilon haft rätt. Trots det blev Leif Zeilon förpassad till mörkret, han sparkades och nekades arbeten, medan Kjell Öberg fick fin pension, Bo Holmström fick journalistpriser, och Jan Björklund och Maria Leissner blev partiledare. 

Leif Zeilon Ericsson – en modern dissident:

Vi kommer att återvända till Leif Zeilon Ericsson, vars historia bara börjat. Men med utgångspunkt i hur han behandlades bara för att han delat ut ett flygblad, framträder bilden av en svensk politisk dissident, som straffades av majoritetssamhället för att han sade obekväma sanningar som då ingen ville höra.

Ordet dissident är ett hårt ord, som främst förknippas med förföljelsen av regimkritiker i Sovjetunionen. Men i åsiktskonformistiska demokratier, kan ett tillstånd inträda som beskrivits som demokratur, där de som går mot strömmen inte avrättas eller skickas till Gulagläger, men likväl får sin trygghet och frihet strikt beskuren av statliga eller majoritetssamhällets övriga maktapparater, som straff för åsikter som inte anses passa in i tidsandans rådande föreställningsvärld.

Leif Zeilon Ericson utsattes för en hetsjakt och demonisering som, trots att han lämnade Sverigedemokraterna 1991, skulle följa honom hela livet. I intervjun på sajten Kulturbilder, berättar han:

”Senare blev jag också avskedad från Systembolaget när en fackordförande med bakgrund i Sydamerika tvingade bort mig från min arbetsplats. Jag sorterade flaskor och för att få göra det måste man tydligen tycka att massinvandring är bra. … Jag skulle kunna berätta om många fler exempel på svårigheter när det gäller arbetsmarknaden. 

… Jag (och även min familj) var nästan konstant utsatt för olika typer av hot från människor som var mer eller mindre mentalt störda. En person förföljde och hotade mig på olika sätt under fem år och först när han dog upphörde hoten. Flera andra personer uttalade också hot mot mig och i samtliga fall fick jag reda på vilka de var. Även mina föräldrar drabbades och fick hembesök av personer som smög omkring på deras tomt men upptäcktes och lämnade platsen först när mina föräldrar hotade med polisen. 

Vissa vänsterextremister hade också för vana att under 1990-talet skugga mig för att se vilka personer jag träffade. Sedan drog de massa felaktiga slutsatser av dessa träffar eftersom deras inbillningsförmåga var betydande. Det är omöjligt att bli förvånad över att vänstern använder Stasimetoder mot oliktänkande.

Så sent som i maj 2019 när jag varit borta från SD över 26 år fick jag ”hembesök”. När jag och min fru var på väg att hämta barnbarn dök en ”journalist” som hette David Baas plötsligt upp på en gata och började ställa massa dumma frågor. Frågorna baserade sig på att jag 2014 hade varit hemma hos en medlem i SD som jag känt sedan 1970-talet. Han hade haft födelsedagsmiddag och jag gick på den. Där var det någon som tog foton och när David Baas från Expressen kom fram till mig visade han ett mejl där jag efter middagen tackande personen för senast. Att han ”spontant” stötte på mig beror på att han först skickat ut några spioner som befunnit sig utanför mig bostad och tagit foton på mig. När han sedan skulle ”konfrontera” mig hade han följt efter mig i bil tills jag klev ur bilen. Då gick han fram och hade en kameraman med sig som började filma utan att fråga om han fick ställa frågor eller vad han skulle ha frågorna och svaren till.”

Det år svårt att föreställa sig kommunister, som verkligen har, och i synnerhet då hade, en totalitär ideologi i ryggen, bli utsatta för samma saker i Sverige.

Detta innebär nu inte att vare sig Leif Zeilon eller Bevara Sverige svenskt undkommer all kritik. Flygbladets rasistiska tongångar har redan nämnts. Christoper Jolin skulle några år senare börja samarbeta med Ahmed Ramis antisemitiska sändningar på Radio Islam.

Men pusselbitarna måste läggas rätt.

I en tid när den svenska konsensuskulturen var blind för problemen med massinvandringen, så var Leif Zeilon och hans BSS-vänner klarsynta – och utifrån den grunden gjorde de motstånd å vanliga folks vägnar i en tid när övriga konsensus-Sverige i stor utsträckning hade fel. Det är en poäng som hittills framkommit alltför sällan i diskussionerna om Sverigedemokraternas historia.

Ronie Berggren

—–

Sammanfattning del 1:

Denna del om SD:s historia har presenterat bakgrunden som gjorde att Sverigedemokraterna så småningom uppstod. I nästa del följer berättelsen om Bevara Sverige svenskt, försöken till partibildning och de intriger som till slut mynnade ut i Sverigedemokraternas uppkomst.

Ni som läst serien får gärna kommentera. Ni som har egen kunskap, och framförallt egna erfarenheter av Sverigedemokraternas historia, får gärna kontakta mig med synpunkter och missade infallsvinklar. Denna serie är nämligen inget kategoriskt klubbslag över den slutgiltiga historieskrivningen om Sverigedemokraternas historia. Ett sådant klubbslag är få enskilda individer kapabla att göra. Inputs inför framtida artiklar mottages därför tacksamt.

Väl mött i nästa del.

Ronie Berggren

Övriga delar:

Sverigedemokraternas historia – del 2: Från Bevara Sverige svenskt till Sverigepartiet