Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed har sedan länge önskat en storskalig nationell dialog för att lösa de problem som hindrar landet från att ta nästa steg mot en stabil framtid. När kriget mot TPLF är över, vilket förhoppningsvis bara rör sig om en tidsfråga, så kommer denna dialog att forma Etiopiens framtid. Det här är del 8 i Ronie Berggrens serie om landet (OBS: En kortare del än de tidigare delarna på grund av det krig som uppstått i Europa).
—————
Läs också:
Konflikten i Etiopien – del 1: En demokrati föds och tvingas kämpa för överlevnad
Konflikten i Etiopien – del 2: Etiopien vinner kriget genom att inte låta sig dikteras
Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering
Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara
Konflikten i Etiopien – del 5: #NoMore – kampen mot västvärldens ensidiga medianarrativ
Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap
Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig
—————
Kriget med TPLF bringade Etiopien stort lidande. Men det fanns också en fördel med kriget. TPLF:s attacker höll de andra folkgrupperna samman. Ingen ville återvända till det förgångna när TPLF hade styrt landet med järnhand. Även efter Abiy Ahmeds makttillträde 2018 hade etniska dispyter fortsatt grupper emellan, men TPLF:s uppror gjorde att konflikterna lades på hyllan och landet enades mot den gemensamma fienden.
Nu är den primära konflikten över. TPLF gör som föregående artikel visade, fortfarande räder in i Amhara och Afar, men regeringen har vunnit slaget om landet. Landet kommer inte att gå under och Abiy Ahmed har riktat blicken mot framtiden. Dels har han i sällskap med den Afrikanska Unionen besökt ett toppmöte i Bryssel den 17-18 februari mellan Afrikanska Unionen (AU) och och EU. Där träffade Abiy Ahmed bland annat Sveriges statsminister Magdalena Andersson.
Efter mötet med EU deltog han också på invigningen av uppstarten av turbinerna till The Grand Ethiopian Renaissance Dam (GERD) den 20 februari. Dammen som med Nilens vatten ska ge Etiopien elektricitet.
Men med det storskaliga kriget över hotar de gamla osämjorna, de olösta trätorna och intressekonflikterna att blossa upp igen. Här följer en kort genomgång av några av de motsättningar Etiopien behöver lösa, men också en beskrivning av demokrati och samtal som metod för att nå framgång. Om Etiopien kan visa världen att de klarar av att hålla samman även när problemen kommer inifrån, så väntar en mycket ljus framtid för landet.
Det är vad denna min för denna gång sista artikel om Etiopien kommer att handla om.
Missnöjet med benådningarna efter TPLF:s reträtt
Redan i början av januari, när TPLF hade drivits tillbaka till Tigray uppstod sprickor i den nationella enheten. Den 7 januari pålyste regeringen att de ämnade benåda ett antal fängslade TPLF-veteraner. Regeringen motiverade syftet:
“Its purpose is to pave the way for a lasting solution to Ethiopia’s problems in a peaceful, non-violent way”
Bland dem som släpptes fria fanns Jawar Mohamed från Oromo-folket, en mediapersonlighet och nationalist som med tiden vänt sig mot Abiy Ahmed. Därtill Bekele Garba också han från Oromo-oppositionen. Därtill Eskinder Nega, med etnisk tillhörighet i Amhara, grundare av oppositionspartiet Balderas For Genuine Democracy och dömd för upplopp i samband med mordet på den politiska sångaren Hachalu Hundessa i Addis Ababa 2020.
Även andra fångar släpptes, däribland 5 TPLF-ledare. En av dessa var Abay Weldu, tidigare president i Tigray, samt Sebhat Nega, grundaren av TPLF. (Se även Reuters).
Detta fick mångas vrede att väckas mot regeringen. Såren, i synnerhet de i kriget mot TPLF, var inte läkta och krav ställdes på hårdare, inte mjukare tag.
Regeringen förklarade att deras ambition med benådningarna var att verka för en försoningsprocess. Utan en sådan skulle någon dialog folken emellan inte kunna förverkligas, och utan en sådan Etiopiens problem inte kunna lösas inom demokratins ramar.
När kritiken ändå växte betonade Abiy Ahmed att de som hade eldat på detta nuvarande krig skulle möta rättvisan, och när TPLF gjorde de i föregående artikel beskrivna nya räderna in i Afar, började regeringen inse att dialogen kanske måste dröja. Men regeringens mål är att få igång en nationell dialog så fort det är möjligt eftersom en sådan dialog är helt nödvändig.
Den nationella dialogen
Redan när Abiy Ahmed tillträdde 2018 förstod bedömare att det skulle bli en mycket svår uppgift att hålla Etiopien samman. Demokrati var något nytt i landet som saknade erfarenheter av att lösa konflikter på demokratisk väg. ”Can PM Abiy Ahmed hold Ethiopia together?”, löd rubriken på New African Magazine den 10 augusti 2019.
Abiy Ahmed hade bestämt sig för att åtminstone försöka och 2018 föreslogs bildandet av en kommission som skulle samla Etiopiens alla grupper för att föra en nationell dialog om landets framtid bortom TPLF:s arv av etno-nationalism.
TPLF:s uppror 2020 tvingade regeringen att skjuta upp dialogarbetet, men i slutet av december 2021 röstade det etiopiska parlamentet med 287 mot 13 röster för att skapa en dialog- kommission.
Den 21 februari 2022 bestämdes också vilka 11 personer, efter ett urval på 600, som kommissionen skulle bestå av. Professor Mesfin Araya valdes till kommissionens ordförande och arbetet verkar nu börja ta sig konkret gestaltning.
Varför behövs då en nationell dialog?
Den 27 januari 2022 skrev Yohannes Gedamu på Al Jazeera om varför en dialog är så nödvändig för Etiopien:
Before 1991, Ethiopia was a centralised state and national unity was one of its political tenets. But after the fall of the military regime in May 1991, the country was reconstructed as a federal entity, in which different ethnic groups had significant levels of autonomy.
Over the years, this decentralised structure not only polarised the nation to the brink of implosion, but also led to certain ethnic groups – such as Tigrayans who controlled The Ethiopian People’s Revolutionary Democratic Front through the TPLF – ruling over and oppressing others.
In April 2018, Abiy came to power on a promise to address these issues, bring an end to TPLF’s oppression, and once again unite Ethiopians of all ethnicities as one nation.
While he scored impressive victories with his progressive reform agenda early on in his tenure, his vision for a strong federal Ethiopian state that functions above destructive ethnic divisions was sadly not supported by all.
While many – including most Amharas as well as urban elites – supported him and his dream for a truly united Ethiopia, radical ethnonationalists continued their push for further decentralisation, demanding a new configuration reminiscent of a confederal system. In arguing so, what extreme ethnonationalists want was homogenisation of ethnic regions.
This division between those supporting Abiy’s vision for a federalism that works and those who do not, as well as the TPLF’s refusal to accept it can no longer have oversized influence over the central government through the faulty ethnonationalist arrangement, were among the leading factors that pushed Ethiopia into this costly civil war.
Thus, if Ethiopia is to avoid another destructive civil war, and get on a path to sustainable peace and prosperity, an honest national dialogue between many opposing voices in the country is a necessity.
De två primära våldsgrupperna i Etiopien, TPLF och Oromo Liberation Army (OLA) är utestängda från dialogen. Det betyder emellertid inte att tigrayaner eller oromo-folket är utestängda. De har sin givna plats i dialogen, där hela landet måste komma samman.
Problemen som måste diskuteras är på ett övergripande plan många: Frågorna om milisernas roll i nationsbygget, frågorna om folkgruppernas självstyre, frågorna om markkonflikter, frågor om minoriteter i olika regioner, som Amhara inne i Tigray (som lever i områden som TPLF i grund och botten stal från Amhara), de etiopiska somaliernas farhågor, synen på det etiopiska nationsbyggets identitet. För att bara nämna några axplock aspekter av de saker som måste lösas innan nya beväpnade konflikter uppstår.
Det blir kommissionens uppgift att lyfta fram vilka frågor som är viktigast för befolkningen och för nationen på sikt. Men insikten om att problem behöver lösas, och att dialog är vägen framåt inger ett uppriktigt hopp.
Etiopien kan välja en ljus framtid
Etiopien är ett av världens äldsta länder. Det har varit kristet sedan 300-talet, flera hundra år innan de flesta av dagens europeiska länder. Etiopien har också genomgått en snabb och enorm politisk förvandling, från ett historiskt kejsardöme, till en kommunistisk diktatur, till en post-kommunistisk diktatur, till en frihetlig demokrati. En demokrati med enorm potential. Något landet bevisat genom sin förmåga att trots västerländskt motstånd ta sig igenom ett direkt militärt uppror mot demokratin.
Etiopien är också ett folkrikt land med stor potential att utvecklas. Majoriteten är fortfarande bönder, men landet befinner sig i en fas av snabb urbanisering. Om landet kan värna freden, bevara marknadsekonomin öppen, värna individuell frihet och yttrandefrihet och skapa rättvist utrymme för alla etniska grupper under samma nationella tak, så kan Etiopien bli ett av Afrikas ledande länder. En stark självständig nation, ett föredöme för övriga afrikanska länder, och en till väst demokratisk allierad i kampen mot olika former av totalitarism.
För stunden råder inga tvivel om att Etiopien knyter starkare band till Kina och till delar av den muslimska världen, än till väst. Men på sikt råder inga tvivel om att Etiopien delar fler värderingar med väst, än med dessa länder. Den arabiska vår som 2011 svepte fram över arabvärlden i förhoppning om att denna värld skulle demokratiseras, blev en besvikelse. En orsak till denna besvikelse gick att hitta i den islamiska fundamentalism som är oförenlig med demokrati.
Etiopien är huvudsakligen ett kristet land. Det finns inte samma teologiska motstånd mot demokratisering. De problem med demokrati som finns i Etiopien är istället av betydligt mer världslig natur, ovana, maktbegär, mänskliga tillkortakommanden och historiska konflikter folkgrupper emellan. Sådant kan med tiden övervinnas. Och Etiopien är på god väg att göra det. På samma sätt som Etiopiens ledarskap hade den styrka som Afghanistans ledarskap inte hade, så är Etiopien också på väg att kunna lyckas med det som den arabiska våren inte lyckades med.
Kina är en diktatur. Och även om Kina agerat smartare än väst och för Etiopiens del mer fördelaktigt, så är Kina den slags kommunistiska diktatur som Etiopien sagt nej till att vara. Minnet av sin egen historia bör ge Etiopien styrkan att en dag säga nej till Kina när dess totalitära tentakler, som nu lagts över hela Afrika, väl dras åt och kvävningsprocessen börjar. När så sker behövs styrka och karaktär att stå emot, och mycket indikerar att Etiopien har det.
Men Etiopien kan också vara ett föredöme för väst. En demokrati som onekligen behöver utvecklas på många områden och i de flesta avseenden ligger långt efter väst. Men i somliga avseenden har landet styrkor som väst idag inte längre har. Västvärlden befinner sig just nu i en process av att överge sina egna historiska idéer: Västvärldens idéer bygger på kristendom som grund för civilsamhället, demokrati, yttrandefrihet, dialog, marknadsekonomi och försvar av sin nationella integritet.
Under många årtionden har alla dessa saker sakta underminerats i väst. Inte alltid medvetet, men som konsekvens av idéströmningar, oftast från radikala grön eller röd vänster, som underminerat tron på dessa västerländska grundstommar.
Etiopien befinner sig i en motsatt process där man anammar det som väst just nu lämnar bakom sig: En stark nationell enhet, marknadsekonomi, kristendom, ökad yttrandefrihet och pressfrihet. Det betyder inte att dessa saker är starkare än i väst, så är inte fallet. Väst har en djupt förankrad historia och tradition av allt detta. Men Etiopien har genom den rörelse som finns bakom Abiy Ahmed, visat att det tydligt är åt det hållet man vill sträva, medan Europa börjat kasta blickarna åt andra håll. Etiopiens förmåga att staka väg i rätt riktning bör inspirera Europa och omvärlden.
Därtill har Etiopien bevarat det som väst i stor utsträckning helt har förlorat: De små gemenskaperna. Familjerna, släkten, byarna, det goda civilsamhället där de starka bär de svaga och där handlingskraften ligger hos medborgarna och medmänniskorna, inte hos staten. Starka civilsamhällen är grunden för starka samhällen, och i det avseendet har väst och kanske Sverige i synnerhet, betydligt mer att lära av Etiopien än tvärtom.
En republik, om ni kan bevara den
Etiopien har potential att bli ett framtidsland, en ledare och ett föredöme på den afrikanska kontinenten. Men det kommer inte att ske automatiskt utan bara om etiopierna själva väljer att så ska bli fallet. Den nationella dialogen kommer inte att förlöpa smärtfritt. Dialoger är inte alltid de snabbaste vägarna att lösa konflikter, och Etiopien har ännu ingen praktisk vana vid demokratin som verktyg. Abiy Ahmed är en demokratisk ledare, unik i många avseenden. Men på sikt kan ingen enskild ledare omdana ett land, det krävs en folkvilja att verkligen använda och ty sig till dialog och demokrati som verktyg. Frestelserna att välja andra vägar kommer sannolikt att vid flera tillfällen uppstå. När så sker måste etiopierna själva välja att hålla fast vid demokratin.
Etiopien är en ung demokrati som emellertid kan dra lärdom från USA, som är världens äldsta demokrati i modern post-Antik tid. 1776 hade USA förklarat sig självständiga från Storbritannien. 1787 hölls det konstitutionskonvent som skulle besluta om vilken slags konstitution den nya unga republiken – demokratin – skulle vila på. En konstitution skrevs. När Benjamin Franklin, en av USA:s mest kända författningsfäder, lämnade konventsalen i Philadelphia, fick han en fråga av en person utanför som undrade vad för slags nation de hade skapat?
Franklin svarade: ”A republic, if you can keep it.” Ord som sedan dess förevigats I den amerikanska historien. Amerikanerna bevisade också för framtida generationer att de hörsammade Franklins ord. De klarade av att värna demokratin, den unga republiken, för framtiden. Listan av exempel på nationer som inte lyckats kan göras lång, Ryssland såväl efter revolutionen 1917 som efter demokratiseringen på 1990-talet har misslyckats. Afrika har många länder där demokratin inte har upprätthållits. Många gånger har det inte berott på ”västerländsk imperialism” utan på maktmänniskors stolthet och personliga ambitioner.
Lärdomen från det som kallats för det amerikanska demokratiexperimentet är dock enkel: Konstitutionen hade lagt grunden för en ny form av styre – det styrelseskick där beslut fattades genom dialog, där vanliga människor kom samman, diskuterade och fann lösningar. Men det systemet kunde bara bestå om folket visade sig vara kapabla att upprätthålla det, att tro på systemet och hålla fast vid dessa idéer om dialoger och folkval istället för att förfalla till historiens verktyg att med vapenmakt som metod få sin vilja igenom.
”A republic, if you can keep it.” De orden är nu något som också Etiopiens folk måste förhålla sig till. Valen är helt deras egna att göra, och framtiden är helt deras egen att forma. Vi i väst kan dock, genom att påminna våra egna demokratiska resor, upplysa om de sunda vägar som finns att vandra och den ljusa framtid som väntar om Etiopien väljer rätt. Det är vad jag önskat göra med dessa texter.
AVSLUTNING
Sedan föregående artikel skrevs har krig brutit ut i Europa genom Rysslands invasion av Ukraina. Av den anledningen blev denna artikel något mindre ingående och något kortare än de tidigare artiklarna. Men jag hoppas ändå att jag har lyckats förmedla några centrala poänger.
Vid tillfälle hoppas jag också kunna skriva en sammanfattning över dessa artiklar på engelska. Vi får se när tiden finns. Tills vidare tar jag nu en paus från bevakningen av Etiopien för att kunna fokusera mer på Europa. Men jag vill tacka alla er som läst, som följt och uppmuntrat. I synnerhet ni svensk-etiopier som läst, delat och visat uppmuntran. Etiopien är ett framtidsland. Min önskan med dessa artiklar har varit att få väst, och i synnerhet svenskar, att öppna upp ögonen för detta faktum.
Ronie Berggren
—————
Läs också:
Konflikten i Etiopien – del 1: En demokrati föds och tvingas kämpa för överlevnad
Konflikten i Etiopien – del 2: Etiopien vinner kriget genom att inte låta sig dikteras
Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering
Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara
Konflikten i Etiopien – del 5: #NoMore – kampen mot västvärldens ensidiga medianarrativ
Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap
Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig
—————
