Ronie Berggren om varför kristenheten måste bli djupare och ta ett helhetsansvar på samma sätt som kristna ledare gjort genom historien.
—–
Sverige är ett sekulariserat land där kristendomen pressats ut i marginalerna. De flesta ungdomar är idag mer bevandrade med storyn i TV-serier, TV-spel, anime och serietidningar än i Bibelns berättelser. Skildras kristendomen i media så görs det med satir och humor, sällan med evengeliets faktiska budskap. ”The Greatest Story Ever Told”, är idag bortglömd i den civilisation som i grunden bärs upp av just denna historia.
Men under ytan bärs civilsamhället ändå fortfarande upp av kristendomen: Kristet ungdomsarbete, hjälparbeten för missbrukare, för flyktingar och tiggare är en aspekt. Kristet själavårds- och diakoniarbete ett annat. För att inte tala om högtiderna kring jul och påsk. Men kanske mest av allt bröllop och begravningar då de flesta svenskar tyr sig till kyrkan som står beredd att ge vägledning om livets riktigt stora frågor.
Därtill den stabilitet som kristna gemenskaper ger. Kristna skilsmässor torde vara färre än bland svenskar i allmänhet. Inte för att kristna lever i tvångsäktenskap utan för att tron hjälper till att få äktenskapen att fungera. Vilket skapar stabilitet i familjer och mindre behov av statliga familjeinsatser.
Dessa saker framkommer tyvärr alltför sällan i ett mediaetablissemang som sedan lång tid, historiskt har guidats av sekularism där kristendomen skulle tonas ner, och idag präglas av multikulturalism, där andra religioner ska lyftas upp på kristendomens bekostnad.
Som konsekvens saknar den svenska allmänheten grundläggande kunskaper om den religion som mer än någonting annat har påverkat framväxten av deras eget land. Det är beklagligt. Jag växte upp inom svensk frikyrklighet och såg allt av det ovannämnda goda på nära håll och anser att det måste uppmärksammas också för svensk allmänhet. När kunskap inte ges om vad kristendomen är och kan erbjuda, söks vägledning på andra håll, där svaren många gånger är sämre.
Med det sagt har jag också sett aspekter av svensk kristenhet som jag är kritisk till, vilket jag i denna text vill belysa.
Min primära kritik är att det inom svensk kristenhet saknas helhetstänkande i förhållande till de stora samhällsfrågorna. Sådana frågor har intresserat mig sedan tonåren. Intresset kom sig delvis utifrån min kristna förståelse för Bibeln, där jag som ganska ung drog slutsatsen att Bibeln handlar om två saker: Människors förhållande till Gud – religion – och människors förhållande till varandra – politik.
Det förstnämnda är i förhållande till själva trosläran viktigare än det sistnämnda, men faktum är att genom att också engagera sig i det sistnämnda så förvandlade kristendomen världen, från en värld där kristna dödades i gladiatorspel, till en värld där kristna värderingar lyfte alla människor ur vidskepelse och livsöden låsta till arvs- köns- yrkes och klassroller. I Antiken var man den roll man fötts med. Kristendomen, med sitt budskap om att tron på Kristus suddar gränser, att ingen längre är man eller kvinna, fattig eller rik, utan ett i Kristus, befriade.
Det var denna insikt om att kristendomen var något annorlunda än såväl den grekiska som romerska civilisationen, som fick historikern Tom Holland att inse att han specifikt var kristen efter att utifrån sin samtids intellektuella förklaringar lämnat sin barndoms tro. I sin bok ”Dominion: The Making of the Western Mind” (2019) skriver han:
The more years I spent immersed in the study of classical antiquity, so the more alien I increasingly found it. The values of Leonidas, whose people had practised a peculiarly murderous form of eugenics and trained their young to kill uppity Untermenschen by night, were nothing that I recognised as my own; nor were those of Caesar, who was reported to have killed a million Gauls, and enslaved a million more. It was not just the extremes of callousness that unsettled me, but the complete lack of any sense that the poor or the weak might have the slightest intrinsic value. Why did I find this disturbing? Because, in my morals and ethics, I was not a Spartan or a Roman at all. That my belief in God had faded over the course of my teenage years did not mean that I had ceased to be Christian.
Under kristendomens 2000-åriga historia har världen formats av kristna, även i de stora samhällsfrågorna. All utveckling under kyrkans överseende har inte alltid varit progressiv. Men i de stora frågorna har kyrkan guidat civilisationen framåt. Det går inte att förstå västerländsk civilisation, kristendomen förutan.
Men kristendomens roll nedmonterades i etapper. Intellektuellt i 1700-talets upplysning där rationalism sattes före teologi, praktiskt genom 1800-talets betoning på politiska ideologier framför religion och folkligt genom 1900-talets sekularisering, där alternativet tidigt var ateism för att i slutet av 1900-talet få konkurrens av agnosticism eller postmodern religiositet.
Stegvis tog kyrkan i denna process flera steg bakåt, från rollen som ledare till rollen som väktare av ett krympande kristet inflytande. Apologetiska försvarsställningar och värnande av kristen sekterism kom snart att känneteckna resterna av denna kristenhet.
Missionen fortsatte långt in på 1900-talet och evangelikal kristendom med betoning på personlig omvändelse och de världsfrånvända och introverta aspekterna av kristen tro (icke nödvändigtvis något negativt) fanns och växte fortfarande. Men det politiska ledarskapet, de stora idéerna, retirerade kristenheten nästan helt ifrån.
De frikyrkliga miljöer jag vistades i under tonåren kännetecknades av denna sedan länge etablerade reträtt.
Det fanns inget direkt intellektuellt intresse inom de kristna miljöerna. De intressen som premierades inom kyrkomiljön var, åtminstone bland oss unga, lite förenklat, sport och musik. De mer intellektuellt lagda kanske läste en del apologetiska böcker, på den tiden främst C.S Lewis, eller funderade på ”intelligent design”.
De civilisationsfrågor som präglade den historiska kyrkan under århundraden, det som fick Tom Holland att återigen hitta den tro som sen sekulär omgivning hade fråntagit honom, hade helt kapats bort.
Kristna lärde sig snarare att inte tänka på sådana frågor. Den fråga som för mig gjorde detta mest uppenbart var pacifism. Många frikyrkliga vägrade göra värnplikt, åtminstone militär värnplikt, med motivering att de inte ville skjuta någon. Det är det nästan inga som vill, men ibland är sådant nödvändigt. Pacifism är så klart ingen etablerad kristen inställning. Det var med vapen den kristna världen skyddades från fiender. Kristendomen skulle inte ha överlevt förutan. Men det var denna inställning, formad av den lilla sekteristiska bubblan – där andra redan hade löst de stora frågorna – som fanns i de där kristna miljöerna. Jag vistades i dessa parallellt med att jag engagerade mig i debatter mot en anti-amerikansk universitetsvänster och stödde USA:s krig mot islamisk terrorism. Jag hade kristna kompisar som tydligt influerades av vänsterdiskurser och avfärdade nationalstater. Andra lekte med kommunistsymboler. De hade noll koll, men förstod det inte ens själva.
Så sent som 2015 var jag i Israel med en kristen grupp. Vi träffade några IDF-soldater varefter en av mina kristna medresenärer från den kyrka jag var engagerad i som ung, frågade något i stil med vad jag tyckte om militären? Jag stödde IDF helhjärtat så klart. Diskussionen kom in på att döda, och min bekante ifråga menade att om någon attackerade hans familj så kunde han skjuta dem i benen istället.
I verkligheten fungerar det så klart inte så i krig , och verkligen inte i de historiska krigen där det handlade om att döda eller bli dödad. Och då inte bara personligen, det som senare hände var att ens familjer, släkt och vänner dödades. Byarna skövlades och i kristendomens fall så var anfallen från den islamiska världen synnerligen brutala. Kristendomen överlevde när militärmakter byggdes upp. Det här är grundläggande historiekunskaper som inte behöver dryftas närmare (man behöver inte ens gå till historien, fråga valfri kristen från det islamiska Mellanöstern).
Men exemplet visar på den här världsfrånvändheten, där kristendomen – världshistoriens mest geniala idésystem – omvandlats till något mycket litet.
Inställningar som dessa spred sig också bland många kristna jag träffade som var politiskt engagerade. Jag var under ganska många år medlem i Kristdemokraterna. En av våra lokala ledare, ringde en dag upp mig – tror det var när jag läste Lewis och Clarkes resedagböcker över när de på uppdrag av president Thomas Jefferson korsade Amerika i början av 1800-talet. ”Hej” sade jag. Han sade något i stil med att partiet tänkte ordna någon slags ”mingelkväll för kristna singlar som inte dricker”.
Utöver att han, som inte kände mig, felaktigt tycktes ta minst två saker för givet, så lät det dels betydligt tråkigare än att läsa om Lewis och Clarke. Därtill hade jag gått med i KD i syfte att rädda västvärlden från islamisering, överstatlighet och sånt där jag fortfarande skriver om — inte för att dejta.
Men KD var ett parti som inte tänkte på de stora frågorna. De hade det inte i sig att ens vara kapabla till att göra sådant. De gillade mjuka frågor, som de ansåg var den sfär där den kristendom de lärt sig att tro på och kände sig bekväma med, kunde göra avtryck. Men precis som många av dem drog sig från att göra militärtjänst, så drog de sig för de stora och svåra samhällsfrågorna: Frågorna om totalitarism, överstatlighet, massinvandring, och islam. De ”stora” frågor de kunde röra vid hade med rättvisefrågor och möjligen mjuk antikommunism (de hade Kuba som något slags sidoprojekt där de —protesterade— mot kommunismen) att göra. Senare också klimatfrågan så klart.
Men där hakade de på alla andra, de ledde inte vägen. Kristenheten genom historien gjorde det sistnämnda. Kungar, drottningar, krigare, präster, munkar. De svansade inte efter, utan ledde på riktigt.
Det som behövs i Västvärlden idag är ledarskap. Västvärlden präglas av ett enormt farligt ledarskapsvakuum.
De kriser som nu hopas i Europa kommer att få tunnan att sprängas. Bara ett målmedvetet ledarskap kan ändra kurs. Utan ett sådant ledarskap går Europa under.
Jag tror inte att det räcker med karriärslystna politiker. Ej heller räcker sekulär konservatism hela vägen. De saknar styrkan som kommer från övertygelser. Det ledarskap Europa behöver kommer inte att växa fram, åtminstone inte sunt, utan kristendom i mixen. I europeisk historia är det långa, konsekventa ledarskapet intimt förbundet med kristendomen. Men i dagens Europa går det sunda kristna ledarskapet inte att skåda ens med kikare, eftersom kristenheten retirerat.
USA skiljer sig i detta avseende. I USA finns det en evangelikal kristenhet som tagit allt i akt. Dessa evangelikala gjorde upp med den protestantiska sekterismen för ungefär hundra år sedan. Det som fick dem att göra det var deras tro på USA:s konstitution, de var kristna och de var amerikaner. De blev sedan konstitutionsidealens bästa försvarare.
I brist på svenska vänner, så fann jag i min ungdom många med mig likasinnade i USA. Kristna kapabla att tänka på just de stora frågorna om krig, fred, världscivilisationernas uppgång och fall, utan att kompromissa med sin kristna karaktär eller sina kristna övertygelser. Jag trivdes som fisken i vattnet i de miljöerna. Total modernitet, total kristendom, och total kompromisslöshet mot den vänster som dessa kristna inte ansåg var trogna USA:s författningsideal.
När jag har reflekterat över svensk kristenhet, och i synnerhet de kristna miljöer jag själv vistades i kring 20-års åldern, så slår mig en bibeltext från Domarboken om Gideon, som alla kristna läser om. Vid ett tillfälle bad han sin son Jeter att göra det som krigare gör, avrätta sitt folks fiender:
Sedan sade han till sin förstfödde son Jeter: »Gå fram och döda dem!« Men sonen drog inte sitt svärd, han vågade inte, han var ännu bara en pojke. (Dom 8:20)
Pojken kunde inte göra det som han ombads göra, inte för att han var mindre judisk än sin far, utan för att han var just ett barn. De svenska kristna jag vistades med var vuxna och ansvarstagande i nästan alla avseenden. Jag personligen är fortfarande inte överdrivet vuxen, och känner mängder av kristna som är utmärkta samhällsmedborgare, som tar ansvar över sig själva och sitt medsamhälle bättre än vad jag gör.
Däremot är de ändå inte vuxna när det kommer till de större frågorna. De har inte lärt sig att vara det.
Och det är det jag här efterlyser. När Jesus talade om att man behövde ”vara som ett barn” för att komma in i Guds rike, så menade han så klart att man måste ha ett barns instinktiva, naturliga tillit till Gud, som barn instinktivt har till sina föräldrar. Han menade inte att kristna inte skulle växa upp.
Men i förhållande till de större frågorna är mina erfarenheter att kristenheten inte har växt upp. Istället har fältet lämnats fritt för andra att orientera sig och försöka leda på områden där den historiska kristenheten varit överlägsna ledare.
Det går inte att fortsätta så. Europa, västra Europa i synnerhet, suktar efter ledarskap. Ett sådant ledarskap kommer av nödvändighet att växa fram. Men det kommer inte att klara av att hålla balansen kristendomen förutan. Ett av mina föredömen i synen på konfrontationer och politiska uppgörelser, är den kristne predikanten Richard Wurmbrand. Han var från Rumänien och satt länge fängslad i Sovjetunionen som straff för att han predikade kristendom. Jag läste hans böcker som tonåring. I en av sina brev skrev han att kommunismen som förtryckte så många, en dag skulle falla. När så skedde var det de kristnas plikt, som själva blivit plågade så hårt av kommunisterna, att gå ut på gatorna och med sina egna liv skydda de störtade kommunisterna från folkmassans rättmätiga vrede. Om så inte skedde skulle cyklerna av hämnd bara fortsätta.
Den formen av balans, kan, anser jag, i pressade situationer, bara genomdrivas med kristendom i den konservativa mixen. De sekulära konservativa jag samspråkar med har inte tänkt på sådana saker. Jag har träffat ”konservativa” politiker, med tänkande som närmast går att likna vid det som präglade stalinismen.
När historiens frestelser kommer, så kommer de inte att klara av att hålla balansen. Historien vittnar glasklart om det. De drivs inte av övertygelserna och det ideologiska konsekvenstänkandet.
Därför behövs kristendom som komponent i den konservativa mix, utifrån vilken det europeiska ledarskapet måste resa sig och som kommer att växa fram. Och just därför måste kristenheten sluta leva i reträtt. Jag minns även ett annat tillfälle från min kyrktid, när jag skrev något om amerikansk höger, och en kyrklig bekant tyckte jag borde skriva om andra saker, som ”helgelse istället”. Själv ansåg jag att det redan fanns andra, många andra, som redan gjorde sådant.
Jag skriver hellre om Thomas Jefferson, och behovet av det starka kristna ledarskapet — utanför kyrkorna. Det är ett ledarskap som format Europas tvåtusenåriga historia och ett ledarskap som idag behövs mer än någonsin. Det som gör västerländsk civilisation unikt är inte Athen, Rom och Jerusalem i sig, utan den tro, människosyn och föreställningsvärld som knöt dem alla samman – kristendomen.
Det måste kristna väckas till att inse.
Ronie Berggren
