Epilogen till en fantasybok jag skrev 2001, inspirerad av Bibelns urhistoria och av Tolkiens ”Silmarillion”. Jag är förstås en B-amatör. Det här är entusiastisk fan-fiction, och bör inte läsas som något annat. / Ronie Berggren
—-
Prolog: I Begynnelsen
I Begynnelsen skapade Herren, Gud den Högste, genom sin muns ande de strålande morgonstjärnorna i all sin majestätiska härlighet till att vara hans tjänare. Dess strålglans var starkare än eldslågor och de rörde sig lika fritt som vinden när den sveper fram i sin fulla kraft. De var alla Guds söner och jublade tillsammans i idel glädje över att de blivit skapade med sådan storslagen skönhet, så övermåttans underbara. Deras stora härlighet återspeglade en del av Guds eviga härlighet, om än deras egen glans dock på intet sätt gick att jämföra med Skaparens.
Härligast och mäktigast bland alla de strålande morgonstjärnor som Gud hade skapat, var Keruberna. Dessa fick träda närmare den Högstes ansiktes helighet än någon annan av alla Guds söner. De beskyddade Guds tron och proklamerade dag och natt Herrens makt och helighet inför allt skapat. Av dessa mäktiga keruber var Lucifer, gryningens son – den främste av dem alla. Åt honom hade Gud givit mycken makt och ära, och hans skönhet var vida större än någon av de andra änglarnas. Med guld var hans tamburiner och flöjter utsmyckade, med vilka han spelade sitt lov till Herrens ära, – och hans toner var ljuvligare än någon dödlig någonsin skulle kunnat föreställa sig. Smord till fullo med Guds härlighet var han, och ljuset som utgick ifrån honom fick alla de andra änglarna att rygga tillbaka inför skenet från hans ansiktes strålglans. Ty stor var hans härlighet, och många av de mindre änglarna förundrades när de såg denne, den högste av alla änglafurstar, och den mäktigaste av allt skapat.
Därefter skapade Gud ur intet himmel och jord, – han sade och det blev så som han befallde, ty han är El Shaddai – den Allsmäktige. Och Guds söner gladde sig när Herren lade jordens grundvalar. På jorden skapade han också Eden, – Guds lustgård. Ett ljuvligare ställe med undantag för Guds tronrum var inte att finna. Och Lucifer vandrade omkring i lustgården, höljd i karneol, topas, kalcedon, krysolit, onyx, jaspis, safir, karbunkel, smaragd och alla slags ädelstenar. Han färdades fritt så som han själv ville mellan lustgården och den Högstes tron. En mönsterbild i fullkomlighet var han, full av visdom och fullkomlig i skönhet.
Men Lucifers väldiga skönhet gjorde hans hjärta högmodigt, och hans stora visdom fördärvades genom hans prakt och ära. I hans hjärta grodde mörka tankar som motsatte sig Guds vilja. Och i sitt hjärtas högmod tänkte han: ”Jag skall stiga upp till himlen, ovanför Guds stjärnor skall jag upprätta min tron. Jag skall sätta mig på mötesberget längst upp i norr. Jag skall stiga upp över molnens höjder, jag skall göra mig lik den Högste.”
Med detta tal lockade han med sig många av himlens strålande morgonstjärnor, alla de som lät sig hänföras av hans förunderliga språk. Ja han talade sådant att man måste förundra sig. Ty sådana främmande och väldiga ord hade ju aldrig tidigare uttalats, ens från evigheternas evighet. Och Lucifer fick genom sin tungas tal med sig en tredjedel av Guds söner i sitt uppror mot den Högste. Och vid ljudet av sina harpors buller lät han samla sina härar till strid för att störta Herren från sin tron. Men ärkeängeln Mikael –den näst högste av änglafurstarna, och de änglar som inte fallit för Lucifers lockelser gav sig i strid med honom, och Lucifer stred, men han var inte stark nog, och de änglar som var Herren trogna blev honom övermäktig. Och Lucifer kastades ut från himlen och slungades som en blixt till jorden. Och hans änglar kastades ner med honom.
Men Gud sörjde över sin förlorade skapelse, och Mikael, – ärkeängeln, stämde i Herrens namn upp en klagosång över den fallna fursten, och sjöng som så:
”Hur har du inte fallit från himlen, o Lucifer, du strålande morgonstjärna!
Du var en smord, beskyddande kerub, fullkomlig på alla dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. Eftersom ditt hjärta var högmodigt på grund av din skönhet, och du fördärvade din visdom på grund av din prakt, kastade jag ner dig till jorden.
Hur har du inte blivit fälld till jorden, o Lucifer, du gryningens son!”
Och jordens härlighet fördärvades grundligt genom änglarnas fall och blev därpå ödelagd och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Då sade Gud: ”Varde ljus!” Och det blev ljus. Och Gud skapade solen till att råda om dagen, och månen och alla stjärnorna till att råda om natten. Och Gud skilde vattnet med ett fäste, ty jorden övertäcktes då av vatten. Det ena fästet kallade han himmel, och det andra fästet kallade han hav. Således samlades vattnen som en massa över jordens yta och som ett tungt täcke över himmelen. Därefter lät han havet dra sig undan så att det torra också blev synligt och samlat till en plats, och det torra kallade han jord. På jorden skapade han sedan växterna i all sin skönhet och prakt, med all dess färgrika mångfald. Djuren skapade han efter alla sina arter, alltifrån fisken som simmar i havet, till den väldiga örnen som svävar över skyarna. Och se, Gud såg att allt som han hade skapat var gott. När Gud sedan skapat jorden med allt dess myller av liv skapade han människan. Till man och kvinna skapade han henne, till att vara hans egna avbilder, och till att råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen och över allt som rör sig på jorden. Och se, det var mycket gott. Och Gud älskade människorna och vandrade i innerlig gemenskap med dem.
Men Lucifer hatade dessa ömkansvärda varelser med det djupaste hat. Och han föraktade människorna som till visdom och gestalt var så mycket ringare än han själv. Men mer än allt hatade han Herren, och i sitt mörka hjärta ruvade han på bitter hämnd för sitt förnedrande misslyckande.
Och Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Och i Lustgårdens mitt planterade han ytterligare två träd, kunskapens träd och livets träd. Och han lät mannen och kvinnan fritt äta frukten från vilka träd de ville, men av kunskapens träd fick de inte äta, ty den dag de åt av det skulle de döden dö. Detta allena, var det enda bud som människan hade att åtlyda, och hon gavs genom detta träd möjlighet att mottaga eller förkasta Guds kärlek genom att lyda eller att inte lyda. Ty sann kärlek måste mottagas av fri vilja och kan inte påtvingas någon.
Häri såg Lucifer sitt tillfälle att hämnas, och han iklädde sig en orms gestalt, ty ormen var listigare än alla markens djur som Herren Gud hade gjort. Och med hala ord och en kluven tunga lockade han människorna till att misstro Herren, och med sin list förförde han dem och förvred i deras sinnen de ord som Gud hade talat. På så sätt frestade han människorna att äta av frukten från det förbjudna trädet, om vilket Gud hade sagt att om de åt av det skulle de döden dö. Men Ormen förvred Herrens Ord och sade till dem; ”Ni skall visst inte dö!”. Och Guds avbilder förundrade sig över Ormens stora ord, ty något sådant tal hade ju aldrig tidigare uttalats inför människors öron. Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också åt sin man som var med henne, och även han åt…
Och när Ormen såg hur människorna åt av frukten från det förbjudna trädet grimaserade han med ett ondskefullt grin, ty han visste att Guds avbilder nu hade förnekat sin Skapare och helt efter Lucifers sinnelag gjort uppror också de, och i handling var de Lucifers avbilder snarare än Herrens. Därmed hade de också sålt sig själva, och deras ynkliga liv låg nu i hans händer. När kvällen sedan nalkades hörde människorna hur Gud vandrade i Eden, och de gömde sig bland träden i lustgården, ty en kall vind hade i samma ögonblick som de åt av det förbjudna trädet svept in över deras hjärtan, och för första gången förskräcktes de av Guds närvaro och stor fruktan kom över dem. Och Herren kallade på mannen och frågade efter honom, men mannen ljög för Herren och sade till Gud att han gömt sig därför att han var naken. Då frågade Gud hur mannen kunnat förstå att han var naken ? Hade han kanske ätit frukten från det träd som var förbjudet att äta av ? Och mannen skyllde på kvinnan, som hade gett honom frukten från trädet. Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Och kvinnan skyllde på Ormen och svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.” Och både mannen och kvinnan var mycket förskräckta, ty de kände sig inte längre hemma i Guds närvaro. En svart skugga vilade över deras hjärtan, och ljuset från Guds härlighet skar genom märg och ben och förtärde deras inre så att människorna försmäktade och i sin ande var nära att förgås. Och Gud förbannade Ormen som hade förlett dem, och sade: ”Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och jord skall du äta så länge du lever. Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen.” När dessa ord uttalades ryggade Lucifer tillbaka och lämnade ormens skepnad. Ty även om han inte till fullo förstod dessa ord, så anade han instinktivt att de förebådade något mycket ödesdigert.
Och sedan talade Gud till kvinnan och sade: ”Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Till din man skall din lust vara, och han skall råda över dig.”
Och till mannen, vars namn var Adam, sade han: ”Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bliva.”
Mannen gav därefter sin hustru namnet Eva, det betyder liv, ty hon blev moder till allt levande. Och Herren Gud gjorde kläder av skinn åt Adam och hans hustru och klädde dem. Och han sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.”
Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård, för att de skulle bruka jorden som de tagits från. Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.
Så skildes människan på grund av sin missgärning från sin förr så intima gemenskap med Skaparen, och de fick nu vandra sin egen mödosamma väg i en värld som vilade under mörkrets förbannelse och inte på något sätt liknade Edens härlighet. I Eden hade alla de varelser som Herren skapat, livnärt sig på örter och på markens växter. Lejon hade ätit halm som oxar, och boskapsdjur och björnar hade betat tillsammans. Vargarna levde sida vida sida med lammen och intet ont drabbade någon enda levande varelse på jorden, ty Herrens frid genomsyrade hela världen och Eden var lika fullt av Herrens kunskap som havet var fullt av vatten. Men allt detta förändrades genom människans fall, och nu blev istället de mindre djuren dödade och uppätna av de starkare, och döden blev på så sätt uppenbarad inför människornas ögon, ty endast de starkaste överlevde. Lejonen slukade boskapsdjuren och vargflockarna slaktade lammen och spred stor frukan vida omkring, även bland Adams söner och Evas döttrar, ty vid denna tid hyste djuren ingen fruktan för människan. Också de väldiga ödlorna som tidigare ätit växter och rötter började nu jaga och döda de svagare djuren.
Och Adam låg med sin hustru Eva, och hon födde barn vilka växte till och sedan spred sig över jorden. Så befolkades jorden genom Evas avkomma. Men människobarnen levde i en värld av mörker, en värld där Lucifer, mörkrets furste nu härskade. Ty Gud hade efter skapelsens fullbordan skänkt människan auktoriteten över jorden till att råda över den, men människan hade i sin tur gett sin auktoritet till Ormen när denne lockade dem till avfall. Och Satan, ty det var nu Lucifers rätta namn, trädde då och då fram inför Gud och anklagade människorna och påminde Gud om deras orättfärdighet. Och Djävulens välde övertäckte hela jorden och människorna lockades längre och längre bort från Herren. Ty i denna mörkrets tid kände människorna inte längre någon samhörighet med Herren, ty de avskydde ljuset och fann sin identitet bland mörkrets dunkla skuggor. Men Gud älskade Adams söner och Evas döttrar trots deras svek, och i varje generation fanns det åtminstone någon som gensvarade på Herrens kärlek, och världen slukades på så sätt aldrig fullkomligt upp av mörkret, ty Guds eviga kärlek gjorde att det alltid fanns någon som trots sin mänskliga synd och svaghet, ändå älskade Herren och sökte hans vilja mitt i ett ondskefullt och fördärvat släkte. Dessa rättfärdiga var dock ett ytterst fåtal, och de flesta av jordens barn övergav snart Herren sin Skapare, och gjorde sina egna gudar av trä och sten vilka de sedan föll ner inför och dyrkade. De kände till Gud men prisade honom inte som Gud, de bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, av fyrfota djur och kräldjur. Och Satan lockade tillsammans med sina underordnade andefurstar människorna till att söka sig längre och längre bort från Skaparen och han fick på så sätt deras sinnen att hemfalla åt fördärvliga tankesätt. Därför kallas också Satan för ”denna världens gud”, ty han härskade över jorden och jordens barn tillbad honom. De kunde förvisso icke skåda honom med blotta ögat, ty Satan var precis som alla Guds söner, de fallna såväl som de trogna, en ängel – och sådana kunde inte ses av dödliga ögon. Men genom de avgudar som jordens barn föll ner inför och tillbad, de vilka de själva hade tillverkat av trä och sten, stängde de sina hjärtan för den Högstes kärlek och öppnade sig för mörkrets krafter. Ty det var Satan och hans furstar som verkade genom avgudarna och genom dem skänkte människorna kraft och visdom.
Och i takt med att orättfärdigheten beredde ut sig som pest över hela jorden, tänkte Satan i sitt svarta hjärta ut ytterligare onda planer för att fördärva Guds skapelse än mer. Och människorna vände sig allt längre bort från Herren – den ende sanne Guden, och tillbad istället sina avgudar genom vilka de fick kontakt med den mörka andevärlden. Och de tjänade mörkrets makter, samtidigt som detta mörker för dem också var något okänt och fruktat.
Och när Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda, bedrövades han i sitt hjärta.
Och av Mörkrets Furstes härskaror stod nu många i öppen kontakt med jordens barn. Ty människorna hade i sin förvillelse vänt Gud ryggen och helt sålt sig själva till att göra det onda och söka visdom och kraft hos sina avgudar, som i verkligheten endast var jordiska avbilder av den Ondes furstar. Och Mörkrets furstar skådade ut över jorden och såg hur människornas barn förökade sig och hur döttrar föddes åt dem. Och de såg att människornas döttrar var mycket vackra, och Satan – deras herre, gav dem tecken att träda in i människornas värld för att där ta alla de kvinnor vilka de fann behag i, och på så sätt fördärva kvinnans säd, och fördärva Guds skapelse ytterligare…
Och därmed förseglades för evigt den ädle Ishmans och den fagra Ekias slutgiltiga öde…
Ronie Berggren
