Ronie Berggren redogör ingående framväxten av USA:s moderna liberala rörelse. Den rörelse som kännetecknas av ikoniska presidenter som Franklin Delano Roosevelt och Lyndon B. Johnson och vars politiska filosofi hade många likheter med äldre tiders svensk socialdemokrati. Detta är den första av två artiklar, där del 2 kommer att handla om den amerikanska konservatismens historia.
———
Inledning
Skillnaderna mellan Europa och Förenta staterna är många. Den amerikanska revolutionen 1776 innebar en drastisk brytning med Europas århundraden av monarkier och aristokratier till förmån för ett annat politiskt system. USA:s författningsfäder skulle istället lägga grunden för en republik med demokratiska principer där politiker var ett resultat av folkviljan. Europa skulle så småningom med inspiration från USA och fransk upplysning även de låta demokratins frön växa till också på sin egen kontinent. Men några markanta skillnader kvarstod i förhållande till USA. Den amerikanska individualismen och skepsis mot statsmakten, som gick hand i hand med amerikansk demokratisyn, skulle inte förankras i Europa, där demokratin visserligen slog igenom men där tron på statsmakten fortfarande var stark.
Men under 1900-talet gick Europa och USA igenom samma förändringar som skulle föra kontinenterna närmare varandra även ideologiskt. Industrialisering och urbanisering gjorde både USA och Europas nationer öppnare för fackföreningar och progressiva lösningar för att hantera omställningen från jordbruks- till industrisamhälle. Och USA:s inträde i Första världskriget gjorde att kontakterna med Europa blev starkare än de varit dessförinnan.
USA och amerikaniserade länder i Europa hämtade inspiration från varandra.
I USA kom på 1930-talet den amerikanska liberalismen att dominera under ledning av dess ikoniske president Franklin Delano Roosevelt. En liberalism där många likheter fanns med europeisk och inte minst svensk socialdemokrati. Båda rörelserna betraktade staten positivt. Fackföreningar, subventioner, regleringar och en stat som garanterade olika former av välfärd var en gemensam nämnare. Och även om USA fortfarande hade kvar sin ådra av vilda-västern-arv så fanns nu likheter av helt annat slag än vad fallet varit under USA:s jeffersonska era innan 1900-talet.
Om utvecklingen hade fortsatt i liberal riktning så talar mycket för att dagens USA skulle ha varit mycket mer likt Västeuropa än vad fallet faktiskt är.
Men så blev det inte.
Det som förhindrade en sådan utveckling var framväxten av en konservativ amerikansk rörelse. En rörelse som gick i opposition och tydligt kontrade liberalismens diskurser; ekonomiskt utmanade man liberalismens tro på keynesiansim, intog en positiv hållning till frihandel, en skeptisk hållning till regeringsinsatser och en offensiv hållning i kampen mot världskommunismen.
Länge förde denna rörelse en marginaliserad tillvaro. Men sakta växte en rik idébaserad opposition fram vars framgångar skulle krönas när Ronald Reagan, som länge varit en ikon inom rörelsen, blev president 1980. Liberalismen hade utmanats och åtminstone tillfälligt besegrats av den nya konservatismen, och 1980 började politiken omdanas därefter.
Den framgångsrika framväxten av denna konservativa rörelse är vad som i politiskt avseende primärt skiljer dagens USA från dagens Europa. I Europa, och i synnerhet i Sverige, så fanns inga liknande konservativa rörelser av betydelse. Socialdemokratin dominerade och den borgerliga högeroppositionen drevs inte av samma ideologiska klarsynthet som den amerikanska konservativa oppositionen gjorde.
I Sverige drev högern frågor som kretsade kring ekonomi och anti-kommunism, men föga annat. Den konservatism som fanns handlade mer om att bevara saker som ”de alltid varit” snarare än om att värna saker utifrån intellektuellt framväxta filosofiska principer. USA:s konservativa utmanade på ett både bredare och djupare plan. Man tog befäl över diskurserna på ett sätt som aldrig gjordes i Europa.
Detta gör framväxten av den amerikanska högern väldigt intressant. Dagens Europa har mycket att lära av USA:s konservativa och det är också därför jag ämnar skildra dess historia. Dock inte riktigt än. Vi måste nämligen börja med att förstå den liberalism som konservatismen kom att opponera sig emot. För på samma sätt som det inte går att förstå de olika nyanserna av svensk borgerlighet (och under 2010-talet även det vi kan kalla för borgerlig konservatism) utan att också förstå socialdemokratin, så går det inte att förstå den amerikanska konservatismen utan att först ha satt sig in i den amerikanska liberalismen.
Denna artikel kommer därför att beskriva liberalismen, så som liberalismen faktiskt växte fram. Alltså inte utifrån de schablonbilder som dagens republikanska höger använder i den politiska pajkastningen, utan utifrån de faktiska historiska skeenden och de faktiska idéer som gav upphov till den säregna amerikanska liberalismen.
På samma sätt kommer jag i nästa artikel att beskriva konservatismen utifrån dess egna premisser. Inte utifrån demokratiska, eller för den delen, utifrån svenska USA-korrars demokratiskt filtrerade schablonbilder.
Men först liberalismen.
Låt oss börja.
Ronie Berggren,
Augusti 2019
* * * * * * * * *
Liberalismen
Den amerikanska liberalismen skulle som ideologi främst komma att implementeras såväl som personifieras av president Franklin Delano Roosevelt på 1930-talet.
Redan i början av 1900-talet hade emellertid förändringarna i det amerikanska samhället lagt grund för vad som senare skulle utvecklas till liberalismen: den historiskt amerikanska samhällsmodellen med en federal regering som för gemene man befann sig långt bort i fjärran utmanades nu av ideologer som ansåg att staten faktiskt kunde spela en positiv roll i människors liv. Staten kunde förhindra kartellbildningar, staten kunde lagstifta om rättigheter för de barn som arbetade i gruvor.
Staten kunde kort sagt fylla en konstruktiv roll i fler avseenden än att upprätthålla ett postväsende, en polismakt och en militär.
De som förespråkade en ny konstruktiv roll för staten i det amerikanska samhället kallade sig själva för progressiva, och bestod av både republikaner och demokrater. Åren 1890-1914 brukar inom amerikansk historia betecknas som ”den progressiva eran” och under denna tid skulle de progressiva påbörja en förändring av det amerikanska systemet som varat ända in i våra dagar.
Så låt oss börja från början.
Kapitel 1: Den progressiva eran
Samhällsförändringarna som medföljde industrialismen under slutet av 1800- talet och 1900-talets början hade skapat mängder av ny teknologi som lett till ett ökat välstånd. Men förändringarna förde också med sig konkurrens som krossade små verksamheter, överproduktion, svåra arbetsförhållanden och skövling av naturresurser. De växande städerna blev centra för varor och tjänster och kulturplatser – men de skapade också fattigdom, sjukdom, social isolering och brottslighet av urban karaktär.
Många började inse att det amerikanska löftet om liv, följt av frihet och möjlighet att sträva efter lycka, så som Thomas Jefferson så vackert formulerat det, var löften som inte höll för den krassa verkligheten, och för många enbart en romantisk myt.
Mother Mary Jones beskrev 1910 förhållandena för kvinnor som arbetade på ett bryggeri i Milwaukee med följande ord:
”Dömda att slava dagligen i tvättrummet i våta skor och våta kläder, omgivna av råa, brutala förmän …arbetar de stackars flickorna i den vidriga lukten av surt öl, och lyfter lådor med tomma och fulla flaskor som väger från 50 till 75 kilo …Reumatism är en av de kroniska sjukdomarna, tätt följd av lungsot …Förmannen reglerar till och med den tid flickorna får tillbringa i toalettrummet …Många av flickorna har varken hem eller föräldrar och är tvungna att själv skaffa sig mat, kläder och husrum …på 3 dollar i veckan.”
De sociala problemen gick dock inte obemärkt förbi, och medmänskliga individer tog saken i egna händer. Hus för fattiga upprättades i storstäderna. Ett av de mest kända var Hull House i Chicago, som startades upp 1889 av Jane Addams och Ellen Starr. Dessa levde med människorna de hjälpte, hittade på aktiviteter med dem, utbildade dem och förde medmänsklig sympati och värme till området. Andra liknande ställen startades i New York och Philadelphia och härbärgena kom att kallas för ”the settlement movement”.
Den ideella verksamheten skulle så småningom också ta sig en politisk skepnad.
Till Hull House kom i början av 1890-talet en kvinna vid namn Florence Kelley. Hon var dotter till republikansk kongressman och hade ursprungligen hoppats på att kunna studera juridik men nekades av University of Pennsylvania på grund av hon var kvinna. Hon reste istället till Europa där hon fick socialistiska bekanta som uppmärksammade henne kring situationen för de fattiga. Hon gifte sig med en rysk socialist och flyttade tillbaka till New York 1886 – men lämnade honom efter 5 års destruktivt äktenskap och tog med sig barnen till Hull House i Chicago.
Under påföljande årtionde intog Florence Kelley en aktiv roll i förespråkandet av förbättrade villkor för arbetande kvinnor och barn. Hon bedrev lobbyverksamhet för att förbjuda barnarbete och begränsa kvinnors arbetstimmar. Hon bidrog också till att involvera regeringen i att skapa lösningar på aktuella samhällsproblem och hennes arbete blev en föregångsmodell för de progressiva att arbeta utifrån. De progressiva skulle i likhet med de frivilligarbetande anse att något var fel i det rådande samhället. Man menade att demokratin var ”sjuk” – och att dess medicin var att stärka demokratin genom att staten balanserade makten mot monopolägare och de privilegierade.
Under kommande år skulle fler förändringar ske. Det nationella intresset för partipolitik sjönk till förmån för växande intressegrupper som förespråkade sina egna sakfrågor: kvinnoorganisationer som the National American Woman Suffrage Association och National Woman´s Party bildades, likaså rörelser för svarta som the National Negro Business Leauge – och för indianer the Society of American Indians.
Många av medelkassarbetarna skulle också höja sina röster över orättvisor och i början av 1900-talet kräva att regeringen fastslog krav på säkra arbetsförhållanden, kortare arbetsdagar och förbättrad levnadsstandard. Dessa röstade fram progressiva lagstiftare vars mål var att få staten att ta ansvar i fråga om de svåra förhållanden som var en konsekvens av den urbana industrialiseringen.
Ett arbete som sakta skred framåt.
Den nya tekniken bidrog också till den progressiva utvecklingen. Tidningar och böcker kunde nu användas för att effektivt förmedla politiska budskap. Grävande journalister gavs smeknamnet ”muckrakers”. En av dessa var Upton Sinclair som 1906 skrev boken ”The Jungle”, som skildrade brott inom köttförpackningsindustrin i Chicago, vilket väckte allmänhetens vrede, vilket i sin tur ledde fram till att kongressen samma år drev igenom the Meat Inspection Act genom vilken staten började granska och kontrollera att kött producerades under sanitära förhållanden. Samma år godkändes också the Pure Food and Drug Act – som krävde att tillverkare av läkemedel skrev ut vilka ämnen som läkemedlen innehöll.
Andra lagar som klubbades igenom efter allmänhetens påtryckningar var det sjuttonde konstitutionstillägget 1913 som förklarade att senatorer skulle utses av folket, och inte bara av partidelegater. Detta för att förhindra korruption.
En annan lag som kongressen godkände 1918 var det artonde konstitutionstillägget som förbjöd tillverkning, transportering och försäljning av berusningsdrycker – en lag som gick igenom efter en lång och intensiv nykterhetsrörelseverksamhet.
1910 godkände Kongressen the White Slave Traffic Act, mer känd som the Mann Act som förbjöd transport av kvinnor för prostitution, och 1915 hade nästan alla delstater förbjudit såväl bordeller som öppen prostitution.
1920 vann kvinnorörelsen efter en lång kamp en enorm seger genom passerandet av det nittonde konstitutionstillägget som gav kvinnor rätt att rösta.
De progressiva presidenterna
Theodore Roosevelt
Den progressiva eran skulle komma att förknippas med två stora presidenter. Den förste av dessa var republikanen Theodore Roosevelt (vars smeknamn ”Teddy” skulle komma att ligga till grund för begreppet ”Teddybjörn”).
Roosevelt hade varit guvernör i New York och då retat upp republikanska företagsbossar genom sin sympatiska inställning till regleringar, vilket gjorde att de för att bli av med honom försökte få in honom i den nationella politiken där de hoppades att han skulle bli en anonym byråkrat. Den republikanske rådgivaren Mark Hanna hade dock varnat partiet för att försöka få Roosevelt att bli nationens vice-president år 1900 och sa efter nomineringskonventet:
”Don´t any of you realize, that there´s only one life between that madman and the presidency?”
Och när Roosevelt väl blivit vice-president var Mark Hanna inte mycket snällare utan fortsatte att kalla honom för “den där djävla cowboyen!”
Ord som ett år senare skulle besannas när president William McKinley mördades i ett anarkistattentat i september 1901, varefter vice-president Theodore Roosevelt övertog presidentämbetet.
Roosevelt skulle besanna farhågorna och gå emot vad han betraktade som storföretagens orättvisor. Hans första mål blev Northern Securities Company – ett företag som i praktiken monopoliserat järnvägsverksamheten i de nordvästra delarna av landet.
1903 drev Teddy Roosevelt igenom the Elkins Act som gav större möjligheter att straffa företag som bröt mot lagen. Men Roosevelt var ingen fiende till storföretag som sådana – bara till dåliga storföretag som roffade åt sig och utnyttjade människor.
Entreprenörskapet i sig ansåg Roosevelt dock vara ekonomins drivmaskin.
1902 lät Roosevelt också intervenera i en uppgörelse mellan United Mine Workers Union och gruvägarna i Pennsylvania. En strejk hade pågått i månader och riskerade att nationen inför vintern skulle lida brist på kol – som på den tiden var amerikanernas främsta värmekälla under vinterhalvåret. Roosevelt beslöt att intervenera – något regeringen aldrig tidigare gjort i en arbetarkonflikt – och lät samla såväl gruvägare som fackföreningsledare i Vita Huset. Genom en sådan handling hade Roosevelt ställt de båda intressegrupperna på en jämlik nivå – ett agerande i skarp kontrast till president Grover Cleveland som år 1894 under the Pullman strike hade sänt in armén för att bryta strejken och sökt juridiska straff mot protestföreningarna.
Roosevelt gjorde på precis motsatt sätt. När gruvägarna inte gick med på ett jämställt avtal så hotade Roosevelt med att låta armén överta gruvdriften – något som fick ägarna att gå med på ett avtal med arbetarna. Något Roosevelt kallade för ”the square deal”. Genom sitt agerande hade han föregått med ett nytt exempel för nationen. De progressiva krafterna hade tack vare Roosevelt nu blivit en del av det republikanska partiet.
Theodore Roosevelt blev nationens första progressiva president. Men tidigt i sin presidentperiod hade han givit löfte om att inte ställa upp för en tredje ämbetsperiod (något Konstitutionen i teorin tillät, men som ingen president efter nationens grundare och förste president George Washington gjort). Detta skulle förmodligen vara hans livs största politiska misstag. När han lämnade presidentämbetet 1909 efterträddes han av partikamraten William Howard Taft, som han själv personligen valt till efterträdare. Taft blev nationens näste president, men skulle bli en besvikelse för Roosevelt, som ansåg att denne övergivit den progressiva rörelsens ideal om att stå upp för den lilla och svaga människan mot förtryck och industriella maktmonopol. Roosevelt manades därför av sina progressiva anhängare att ställa upp i det republikanska primärvalet 1912 och höll i april det året ett tal kring frågan om vad en progressiv egentligen var? President Taft menade sig ju vara progressiv, men var han verkligen det – frågade sig Roosevelt:
”In his recent speech at Philadelphia President Taft stated that he was Progressive, and this raises the question as to what Progressive is.”
Roosevelt beskrev sedan vad en progressiv var och sa:
”Every man who fights fearlessly and effectively against special privilege in any form is to that extent a Progressive. Every man who, directly or indirectly, upholds privilege and favors the special interests, whether he acts from evil motives or merely because he is puzzle-headed or dull of mental vision or lacking in social sympathy, or whether he simply lacks interest in the subject, is a reactionary.
Every man is to that extent a Progressive if he stands for any form of social justice, whether it be securing proper protection for factory girls against dangerous machinery, for securing proper limitation of hours of labor for women and children in industri, for securing proper living conditions for those who dwell in the thickly crowded regions of our great cities, for helping, so far as legislators can help, all the conditions of work and life for wage-workers in great centers of industry…”
Vidare förklarade han hur progressiva fyra år tidigare hade stött president Taft, men hur Taft nu övergett de progressiva principerna och blivit specialintressenas president snarare än folkets. Det republikanska partiet stod därför inför ett val:
”The Republican party is now facing a great crisis. It is to decide whether it will be, as in the days of Lincoln, the party of the plain people, the party of progress, the party of social and industrial justice; or whether it will be the party of privilege and of special interests…”
Theodore Roosevelts tankar om att en stark statsmakt skulle tillgodose samhällsbehoven av social rättvisa kallade han för en ”New nationalism”.
En stark statsmakt skulle garantera kvinnors och arbetande barns rättigheter – däremot skulle den inte förstöra storföretagen, bara reglera ekonomin. Hans progressiva politik blev ett sätt inte bara att bemöta de sociala problemen – utan också att bemöta det ideologiska hotet från socialismen, som vid denna tidpunkt var starkare än någonsin i amerikansk historia.
Tidigare omnämnda skrift ”The Jungle” av Upton Sinclair hade först publicerats i den socialistiska tidsskriften ”Appeal to Reason” – och i kongressvalet 1906 hade the Socialist Party som bildades 1901 och leddes av Eugene Victor Debs nått stora framgångar.
Roosevelt, likt många progressiva, såg därför också reformer som ett nödvändigt medel för att motverka mer radikala socialistiska lösningar på samhällsproblemen.
Woodrow Wilson
I presidentvalet 1912 ställde en missnöjd Theodore Roosevelt upp som tredjepartikandidat för The Progressive Party, och utmanade således såväl president Taft som Demokraternas kandidat Woodrow Wilson.
Taft representerade de konservativa republikanerna – Woodrow Wilson representerade Demokraternas progressiva röst.
Wilson var en relativ nykomling i politiken men tog Theodore Roosevelts progressiva utmaning på allvar och utformade sin egen progressiva ideologi som han kallade för ”The New Freedom” med många likheter (och några skillnader) med Roosevelts progressiva politik: till likheterna hörde att båda kandidaterna ansåg att statsmakten behövde brukas för att få igenom tidsenliga och nödvändiga reformer. En skillnad gällde dock synen på storföretag: medan Roosevelt gjorde skillnad på dåliga och goda storföretag men inte var emot storföretag i sig, så menade Wilson att staten skulle bryta alla företags maktmonopol genom att expandera statliga regleringar. I presidentvalet 1912 varnade Wilson för att Roosevelt skulle bli en docka i storföretagens händer. På så vis lyckades Woodrow Wilson utmana den tidigare presidenten på dennes eget område.
Med de republikanska väljarna splittrade mellan Taft och Roosevelt såg Demokraterna sin chans att vinna presidentposten för första gången på en generation, och slutresultatet gav också Wilson 42% av det amerikanska folkets röster, Roosevelt 27% och president Taft 23% – landets nye president blev således demokraten Woodrow Wilson, som i många avseenden skulle fortsätta expandera den progressiva politik som Roosevelt hade introducerat.
I historiens ljus skulle likheterna mellan Roosevelt och Wilson vara större än olikheterna – de skulle bli de progressiva presidenterna, och efter dem så skulle statens roll i det amerikanska samhällslivet bli accepterat på ett sätt det aldrig varit varit.
Ideologiska faktorer bakom den progressiva eran
Men det var inte bara sociala faktorer som låg bakom den progressiva rörelse som senare skulle resultera i de politiska förändringarna. Det fanns även ideologiska orsaker – ideologiska orsaker som såväl president Roosevelt som president Wilson brukat sig av för att motivera sin politiska ingenjörskonst.
I den amerikanska nationens gryningsdagar under 1800-talets första år, så rådde en pågående ideologisk debatt om statsmaktens roll i det amerikanska samhället.
Thomas Jefferson förespråkade en svag regeringsmakt eftersom regeringen var ett hot mot den enskilde individens gudagivna rättigheter till ”life, liberty and the pursuit of happiness”, så som de uttrycks i den av Jefferson författade Frihetsdeklarationen från 1776.
Alexander Hamilton förespråkade däremot en starkare federal regeringsmakt som skulle kanalisera innebörden av konstitutionens ord ”We the people” – där visserligen en ”Bill of Rights” satte gränser som regeringen inte kunde överträda men annars representerade statsmakten ett kollektivt intresse som bäst främjades när en central regering hade makt nog att fatta beslut för samhället i dess helhet.
Under hela 1800-talet var det Jeffersons syn på regeringsmakten som präglade det amerikanska samhället. Hundra år senare skulle dock de progressiva mena att staten inte längre var det stora hotet mot individen, utan att staten istället hade en mer aktiv roll att spela. Den progressiva författaren och ideologen Herbert Croly menade nu att Thomas Jeffersons mål skulle uppnås med Alexander Hamiltons metoder: genom centraliserade nationella institutioner och ett samarbete mellan företagsvärlden och regeringen.
I slutet av 1800-talet började också den ekonomiska laissez-faire-doktrinen om att staten skulle lämna den fria marknaden ifred, att ifrågasättas av yngre akademiker – varav många tidigare studerat i Tyskland och där sett hur Otto von Bismarck hade skapat olika socialförsäkringsprogram. De frågade sig nu varför inte samma sak skulle kunna ske i USA? En fråga som blev populär bland dem som försökte bemöta USA:s egen sociala misär.
De progressivas syn på USA:s konstitution
De progressiva insåg dock att en sak försvårade deras ambitionen, USA:s heliga graal, den amerikanska konstitutionen.
Konstitutionen lägger en stor tyngd vid individens rätt till privat egendom, och delstatliga och federala domstolar kunde därför köra över många progressiva politiska beslut med motiveringen att dessa förändringar gjorde att regeringen inkräktade på den privata sfären mer än konstitutionen tillät.
Ett klassiskt exempel som skulle påverka USA i årtionden var Högsta Domstolens fall Lochner v. New York år 1905. I det fallet beslöt Högsta Domstolen med 5 mot 4 röster att förklara en delstatslag i New York, som föreskrev att bagare max fick arbeta tio timmar per dygn och max sextio timmar per vecka, ej vara förenlig med konstitutionens fjortonde tillägg eftersom lagen bröt mot individens rätt att fritt sluta kontrakt med en arbetsgivare.
Sådana beslut ansåg progressiva som Theodore Roosevelt var felaktigt. Högsta Domstolens. menade Teddy Roosevelt, misstolkade konstitutionen ”as if it prohibited the whole people of [a] State from adopting methods of regulating the use of property so that human life, particularly the lives of working men, shall be safer, freer, and happier.” Och han ansåg också att domstolen feltolkade det fjortonde konstitutionstilläggets garanterande av individens rätt att inte köras över av regeringen “as if property rights, to the exclusion of human rights, had a first mortgage on the Constitution.”
De progressiva menade att en tolkning av konstitutionen där denna kunde användas för att köra över folkviljan där människor röstat fram progressiva lagar var följden av en felaktig syn på konstitutionen.
Istället för att tolka konstitutionen strikt så borde konstitutionen betraktas som en ”levande” organism och tolkas utifrån nya tiders nya omständigheter. Konstitutionen var ju skriven för en tid när hoten såg mycket annorlunda ut än de gjorde under 1900-talets början.
En av dem som menade att konstitutionen var ett tidsbundet dokument var Frank Johnson Goodnow, den förste presidenten för the American Political Science Association, som i en föreläsning vid Brown University år 1916 förklarade att författningsfädernas betoning av individens naturliga/gudagivna rättigheter inte hade några historiska grunder. Ungefär samma rättigheter hade förespråkats i Europa, men då som en konsekvens av mänsklig konsensus och lagstiftning, inte som en konsekvens av något som stod över lagen (författningsfäderna menade ju att konstitutionen stod över den amerikanska lagstiftande församlingens makt). De ”gudagivna rättigheterna” i frihetsdeklarationen var ett antagande som gav domstolarna enorm makt, eftersom konstitutionen definierade saker som exempelvis äganderätt mycket brett – och det sedan stod upp till domstolarna hur dessa breda definitioner skulle tillämpas i specifika politiska situationer (som i Högsta Domstolens beslut om bagarna i New York). Goodnow yttrar sig om när domstolar i sådana fall hänvisat till konstitutionen:
”Such decisions have been reached as a result of the fact that the American courts have emphasized the idea of substantive right and have lost sight of the fact that the right granted in the Constitution if defined in the light of its history was a right not under all conceivable circumstances to liberty or property, but merely a right not to be deprived of liberty or property except in a certain way, that is, by due process of law.”
Goodnow förklarar vidare att samhället har utvecklats sedan slutet av 1700-talet, och att dagens amerikanska samhälle med sin nya infrastruktur, sina bilar och till och med flygmaskiner var ett samhälle författningsfäderna inte hade kunnat föreställa sig i sina vildaste drömmar. Dagens samhälle utvecklades i mycket högre utsträckning genom den kollektiva samhällsviljan än av individer. Författningsfädernas betoning på individens rättigheter hade uppkommit i en tid när någon bredare samhällskropp med kollektiva sociala samhällsförpliktelser inte existerade i någon väsentlig utsträckning. Goodnow erkänner att författningsfädernas syn hade en viktig roll att spela när samhället såg ut som det gjorde i slutet av 1700-talet, men säger vidare i sitt tal att samhället nu står inför nya utmaningar:
”…While insistence on individual rights may have been of great advantage at a time when the social organization was not highly developed, it may become a menace when social rather than individual efficiency is the necessary prerequisite of progress. “
Och vidare förklarar han:
“We no longer believe as we once believed that a good social organisation can be secured merely through stressing our rights. The emphasis is being laid more and more on social duties. The efficiency of the social group is taking on in our eyes a greater importance than it once had.”
Detta innebar dock inte att Goodnow förringade individens betydelse. Som tidigare nämndes så motsatte sig de progressiva socialismen. För Goodnow var den socialistiska tanken att individen skulle leva för staten lika metafysiskt främmande som tanken på statiska gudagivna individuella rättigheter, varför han fortsätter:
”We are not, it is true, taking the view that the individual man lives for the state of which he is a member and that the state efficiency is in some mysterious way an admirable end in and of itself.
But we have come to the conclusion that man under modern conditions is primarily a member of society and that only as he recognizes his duties as a member of society can he secure the greatest opportunities as an individual. While we do not regard society as an end in itself we do consider it as one of the most important means through which many may come into his own.”
En av dem som var mycket kritisk till konstitutionen var president Woodrow Wilson, som ansåg att USA istället för att hålla sig till konstitutionens maktdelande principer i vissa avseenden borde skapa ett parlamentariskt system. Han menade att konstitutionen behövde anpassas till tiden, inte tvärtom, och sa i sitt tal ”The New freedom” från 1912 att författningsfäderna skrev konstitutionen som om en regering vore en mekanisk sak som följde en naturlag:
”The makers of our Federal Constitution read Montesquieu with true scientific enthusiasm… Politics in their thought was a variety of mechanics… The trouble with the theory is that government is not a machine, but a living thing.”
Han menade också att Frihetsdeklarationen inte tar upp de samtidens problem. Frihetsdeklarationen var inget regeringsprogram utan en piska mot tyranni. Om frihetsdeklarationen ska vara relevant så måste man ta reda på vad den innebär i nutid. Wilson identifierar i sitt tal hur det moderna tyranniet ser ut:
”By tyranny, as we now fight it, we mean control of the law, of legislation and adjudication, by organizations which do not represent the people, by means which are private and selfish. We mean, specifically, the conduct of our affairs and the shaping of our legislation in the interest of special bodies of capital and those who organize their use. We mean the alliance, for this purpose, of political machines with selfish business. We mean the exploitation of the people by legal and political means. We have seen many of our governments under these influences cease to be governments representative of the people, and become governments representative of the special interest, controlled by machines, which in their turn are not controlled by the people.”
Sammanfattningsvis menade de progressiva i ideologiskt avseende och med hänseende till konstitutionen, att samhället hade utvecklats. De ”makro-problem” som föranledde konstitutionen, där staten sågs som en fiende och potentiell förtryckare av individens liv och frihet, existerade inte längre. Nu kom hoten istället från karteller och storföretag – och regeringens uppgift var nu därför att administrera de medel som behövdes för att uppnå målen som medborgarna generellt ville uppnå inte att med hjälp av en över hundra år gammal konstitution köra över medborgarnas vilja uttryckt genom lagar framröstade av medborgarnas folkvalda representanter.
Dessa ideologiska ståndpunkter skulle alltså ligga till grund för de politiska reformer som kännetecknade den progressiva eran.
Slutet på den progressiva eran
Den progressiva eran skulle förstås inte bestå för evigt. Under Woodrow Wilsons presidentskap så hade många progressiva beslut fattats: kvinnor hade efter en lång kamp få rätt att rösta; ett alkoholförbud hade drivits igenom.
Men under Wilsons tid skulle den progressiva rörelsen också ebba ut.
Wilson vann återvalet till sin andra presidentperiod 1916. 1917 gick USA in i första världskriget. 1918 vann republikanerna en majoritet i kongressen, och väljarna önskade sig nu lägre skatter, mindre regering, mindre byråkrati och färre regleringar – något som den republikanske presidentkandidaten William G. Harding beskrev som ”en längtan efter det normala”.
1920-talet präglades av ökad kapitalism följt av tillväxt och ökat välstånd. De progressiva idéerna skulle årtiondet ut läggas i träda. Men progressivismen hade förändrat synen på amerikanskt samhällsbygge och hade tack vare att den förespråkats av såväl en republikansk som demokratisk president vunnit aktning på sätt som presidenterna förutan aldrig hade kunnat bli fallet.
Kapitel 2: Från 1920-talets upp-och-ner era till Den Stora Depressionen
Om 1900-talets två första årtionden hade präglats av olika former av kamp: kamp för rättigheter och nationens kamp i första världskriget, så skulle 1920-talet bli en tid av konsumtion och förströelse.
Efter första världskrigets slut så minskade krigstidens stora efterfrågan på industriprodukter, och 1921 hade arbetslösheten skjutit iväg till över 12%. Teknisk utveckling i kombination med en företagsgynnsam politik under presidenterna Warren G. Harding, Calvin Coolidge och Herbert Hoover skulle dock bidra till en ekonomisk återhämtning och tillväxtperiod som varade ända tills 1929. Kongressen sänkte skatterna för företag och de mest välbärgade och höjde tullarna mot utländska intressen vilket i kombination med teknikens landvinningar sänkte arbetslösheten och gav många en höjd levnadsstandard.
Ett av dessa teknikens underverk var elektriciteten. 1912 hade en sjättedel av amerikanerna tillgång till el. 1929 hade två tredjedelar elektricitet. Elektriciteten medförde nya hushållsmaskiner och 1929 hade en fjärdedel av de amerikanska familjerna dammsugare, och många hade även råd med saker som radio och tvättmaskiner.
Den tekniska landvinning som formade årtiondet mest var dock bilen. T-ford och Chevrolet-bilar blev överkomliga för vanliga arbetare och under 1920-talet ökade antalet registrerade bilar från 8 till 23 miljoner. Bilen gav också individen större frihet, vilket inte minst gällde kvinnor och ungdomar som genom bilen fick helt nya möjligheter.
En annan av 1920-talets stora bravader var när svenskättlingen Charles Lindbergh sommaren 1927 korsade Atlanten med flygplan och flög från New York till Paris inom loppet av 33 timmar. En bedrift för vilken han av kongressen och president Coolidge tilldelades the Congressional Medal of Honor, som tidigare bara varit reserverat för krigshjältar.
Årtiondet satte också igång byggprojekt av skyskrapor som Empire State Building och Rockefeller Center, och 1927 påbörjades också skapandet av presidentansiktena på Mount Rushmore i South Dakota av konstnären Gutzon Borglum.
En annan av tillväxens och uppfinningrans konsekvenser var att många nu fick tid över för föströelse av ett helt nytt slag.
Korsord och det kinesiska mahjong-spelet slog igenom hos de välbärgade medelklassfamiljerna, jazzen ökade i popularitet och filmindustrin växte explosionsartat från cirka 40 miljoner biobesökare i veckan 1922 till 100 miljoner 1930 (det på en tid när den totala befolkningen var omkring 120 miljoner, och antalet kyrkobesökare cirka 60 miljoner). Sporten slog också igenom och skapade en mängd hjältar, som baseball-stjärnan Babe Ruth och golfspelaren Bobby Jones.
Men 1920-talet skulle också ha sina baksidor. Dit hörde Ku Klux Klans återupplivande. Klanen hade rekonstruerats 1915 av evangelisten William J. Simmons från Atlanta, och blev en motreaktionsrörelse på de nya strömningarna i landet. Till skillnad från den gamla klanen som funnits efter inbördeskriget på 1860-talet och som då hade riktat in sig på svarta, så riktade sig den nya klanen in på att försöka upprätthålla vit, protestantisk överhöghet och moral, och utverkade sina pöbelstraff mot hustrumisshandlare och äktenskapsbrytare, och tvingade skolor att läsa bibeln och sluta lära ut evolutionsteorin. Man kampanjade också mot katolska och judiska politiker och uppviglade till rasmotsättningar vid de mexikanska gränsstäderna. Klanen hade 5 miljoner medlemmar 1923.
Till andra baksidor hörde maffiakulturen mest känd genom Al Capones gangstervälde i Chicago.
Den progressiva erans lagar hade inte försvunnit under 1920-talet, men dess idéer hade man i många avseenden lämnat bakom sig, och de progressivas verksamhet utövades nu främst på delstatsnivå.
Den fria marknadens hey-day-dagar skulle dock nå sitt slut 1929.
Börskraschen 1929
I presidentvalet 1928 hade republikanen Herbert Hoover vunnit sitt partis nominering och då sagt i sitt acceptanstal:
”We in America today are nearer to the final triumph over poverty than ever before in the history of any land.”
Hoover drev sedan en presidentvalskampanj där han betonade hur nationens välstånd utvecklats under 1920-talets republikanska administrationer och besegrade sin demokratiske motståndare Al Smith.
(Al Smith gav dock formidabelt motstånd och var den förste romersk-katolske presidentkandidaten, vilket gjorde att han fick mycket nytt stöd men också mötte stort motstånd från södern – inte minst från kuk lux klan som brände kors utanför demokratiska samlingar och hängde dockor föreställande Smith – och den protestantiska landsbygden).
I slutet av 1920-talet tedde sig den triumf över fattigdomen som Hoover talat om oundviklig. Inte för att fattiga inte fanns, men för att många i medelklassen som i tidigare generationer fått slita hårt för brödfödan nu kunde åtnjuta materialismens goda på aldrig tidigare skådade sätt.
Ett av de många sätten att göra detta på var att spekulera i aktiemarknaden. Något som i den växande ekonomin innebar goda chanser till lättförtjänta pengar. Det krävdes inget arbete och knappt ens några kunskaper för att investera, och företag kunde få bättre avkastning på att investera i aktiemarknaden än i att göra nya investeringar i ökad produktion. Även individer investerade och sommaren 1929 hade uppskattningsvis 9 miljoner medborgare investerat i aktiemarknaden. Och det var inte bara sparade pengar som investerades – det var lätt att få lån som i sin tur kunde spenderas på nya investeringar. Lån vars garant utgjordes av marknadsvärdet i låntagarens aktieportfölj. Ju högre värdet gick upp, desto mer kunde alltså investeraren också låna för att göra ytterligare investeringar. Det i sin tur öppnade dörren för såväl svindlare som bara okunniga rådgivare – vilket i sin tur fortsatte att skapa en växande aktiebubbla.
Att bubblan en dag skulle spricka var för ekonomer inget oförutsett – situationen hade lett fram till såväl överproduktion som underkonsumtion – men ingen ville heller sticka hål på bubblan.
Tidigare president Calvin Coolidge hade uttalat sig om att alla som spekulerade på aktiemarknaden var dårar, men som USA:s president och som ledare för det republikanska partiet så var det hans uppgift att berätta vad folk ville höra. Federal Reserves styrelse försökte dock i sista minuten avskräcka från börsspelande genom att höja låneräntan med 1%, och uppmana dess banker att inte låna ut pengar för att spelas med på börsen. Ett försök som misslyckades eftersom chefen för Federal Reserves bank i New York själv var djupt involverad i aktiemarknaden. Så länge saker och ting fungerade så regerade optimismen och få kunde föreställa sig den krasch som väntade.
I september 1929 började dock nedgången – först sakta, sedan snabbare, och det stora fallet började torsdagen den 24 oktober 1929 – en dag då 13 miljoner aktier såldes och priserna rasade. Såväl politikerna i Washington som ledarna på Wall Street försökte lugna marknaden.
”The fundamental business of the country – that is, production and distribution – is on a sound and prosperous basis”, förklarade president Hoover.
Men saker skulle inte bli bättre, och den 29 oktober kom “den svarta tisdagen” när kollapsen blev total. 650 000 andelar i US Steel, som ansågs vara säkra investeringar, dumpades inom loppet av 3 minuter. Företag efter företag kollapsade; män sprang skrikande ut på gatorna och ropade att de var utsålda. Liknande saker inträffade i San Fransisco, Los Angeles och Chicago – och en stor del av generationers sparande sveptes bort. Efter det första raset så planade fallet ut, men fortsatte sakta men säkert fram till 1932. 1929 var en aktie i US Steel värd 262 dollar – 1932 var den värd 22 dollar.
Konsekvenserna av depressionen var enorma och ingen sektor av ekonomin undgick att drabbas.
Femtusen banker gick omkull under depressionens första tre år, och med dem miljontals människors besparingar. Mellan 1929 och 1933 föll personinkomsterna i landet från 85,9 miljarder dollar till 47 miljarder, och under samma tid föll industriproduktionen med 46%, till en lägre nivå än den som rått 1913. Allt detta visade sig tydligt i arbetslösheten. 1929 saknade 1,6 miljoner amerikaner arbete – vilket utgjorde bara 3,2% av arbetskraften. I april 1930 hade arbetslösheten stigit till 8,9%, 1931 till 16,3% och 1932 till 24,1%. Ford Motor Company hade 1929 haft 128 000 anställda, 1931 hade de bara 37 000.
Depressionen slår hårt
För folket var arbetslösheten dock avsevärt påtagligare än pessimistiska siffror och statistik. 1931 började sjukhus rapportera att människor avlidit av hunger. Under de första åren försökte privata hjälporganisationer lindra nöden – men de fick snart slut på pengar. Delstats- och lokala styrelser försökte också hjälpa till, men skatteintäkterna minskade och således även resurserna. Desperationen bland folket var enorm och de som hade råd med en tidning kunde läsa om hur en man i Pennsylvania som arresterats för att ha stulit bröd till sina barn hängde sig själv i arresten i väntan på rättegång. En bedrövad butiksägare berättade med sorg om en familj som 1932 fick handla hos honom på kredit:
”Eleven children in that house. They´ve got no shoes, no pants. In the house, no chairs. My God, you go in there, you cry, that´s all.”
Desperationen tog sig också politiska uttryck och 1932 ansökte mer än 100 000 amerikaner om jobb i Sovjetunionen.
Syndabocken Herbert Hoover
Det amerikanska folket hade drabbats hårt och skulden lades på president Hoover. Herbert Hoover hade flera gånger sagt att ”välståndet bara låg runt hörnet” (”Prosperity is just around the corner”). Allteftersom depressionen tilltog blev det av uppenbara orsaker allt svårare att tro på eller ens föreställa sig detta.
Hoover trodde på marknadsprinciperna, förvisso inte lika tydligt som sina republikanska företrädare under 1920-talet, men tillräckligt starkt för att inte göra några drastiska förändringar även när Depressionen var ett faktum. Att ingjuta optimism i hopplösheten tycktes vara botemedlet, men sakta insåg även han att ekonomin behövde medicineras med mer konkreta åtgärder. Hoover lät därför samla en stor grupp affärsmän och fackföreningar i Vita Huset och vann löften om att de skulle behålla både löner och produktion, och inte strejka. Han skapade också The President´s Organisation on Unemployment Relief (POUR) som på privata vägar skulle samla in pengar för att ge lindring till de nödlidande.
En annan sektor som drabbats hårt var jordbruksnäringen. Under första världskriget så hade regeringen gett jordbrukarna subventioner som gjort att jordbrukarna under 1910-talet ökat produktionen långt utöver vad som behövdes för att mätta den svältande europeiska marknaden.
När kriget väl var slut och de europeiska bönderna själva kunde börja producera igen så störtdök priserna på jordbruksprodukter. Men istället för att skära ner på produktionen så bad bönderna om ytterligare subventioner. 1924 behandlades the McNary-Haugen-jordbruksförslaget i kongressen. Enligt förslaget skulle regeringen skapa en organisation som till fasta höga priser kunde köpa jordbrukarnas överskott av korn, bomull, boskap och tobak och sedan antingen hålla på varorna tills marknadspriserna steg, eller dumpa dem utomlands. Förslaget röstades igenom två gånger, såväl 1927 som 1928 – men dåvarande republikanske president Calvin Coolidge lade in sitt veto vid båda tillfällen eftersom han ansåg att förslaget tedde sig alltför ”socialistiskt”. Men 1929 var situationen annorlunda och president Hoover skulle då skapa The Federal Farm Board som gjorde just det som hans företrädare motsatt sig.
Det var kanske inte den bästa av lösningar, men USA:s jordbrukare led stor nöd. I Oregon tvingades fårägare slakta sina djur och lämna dem att ruttna bort eftersom de vare sig hade råd att mata djuren eller transportera bort dem. I Montana lämnades vete att ruttna på fälten eftersom priserna fallit så enormt att ingen skulle betala för att skeppa iväg skörden. Vilket var ironiskt eftersom miljontals människor samtidigt svalt.
Hoover gick också emot en mängd ekonomers varningar och undertecknade 1930 The Hawley-Smoot Tariff, en tull som höjde avgifterna med en tredjedel och som försvagade ekonomin eftersom det gjorde det omöjligt för andra länder att sälja sina varor i USA och på så vis tjäna amerikanska dollar de sedan i sin tur hade kunnat köpa amerikanska varor för.
1932 bad han också kongressen att godkänna skapandet av the Reconstruction Finance Corporation (RFC). Denna organisation skulle låna ut pengar till finansiella institutioner som banker, försäkringsbolag, järnvägar och även lokala regeringar – tanken var att genom att stödja dessa institutioner så skulle förmånerna sjunka ner också till folket på botten. RFC godkändes med 500 miljoner dollar i startkapital och samlade in 1,5 ytterligare miljarder och öppnade kontor i 50 städer. Under programmets första sex månader lånade man ut 1,2 miljarder dollar till femtusen låntagare. Planen lyckades dock inte, eftersom RFC-lånen gjorde lite för att öka köpkraften hos individer, och utan dessas medverkan kunde någon ekonomisk återhämtning inte möjliggöras.
Det som förmodligen skadade Hoovers presidentskap mest var dock den så kallade bonusmarschen 1932. Kongressen hade åtta år tidigare godkänt ”The Soldier´s Bonus Act”, en lag som från och med 1945 skulle ge veteranerna från första världskriget ekonomisk kompensation på äldre dagar. Under våren och sommaren 1932 kom dock 17 000 krigsveteraner till Washington DC för att demonstrera och mana kongressen att låta börja programmet redan nu, eftersom rådande omständigheter gjorde att utsikten att de skulle leva 1945 inte alls var något självklart. Senaten sade dock nej till ett förslag från Representanthuset om ett bonusprogram på 2,4 miljarder dollar. Regeringen erbjöd sig dock att betala hemresan för de bonusveteraner som anlänt, ett erbjudande många accepterade. Tusentals stannade dock kvar och när polisen skulle driva iväg dem den 28 juli så utbröt upplopp och Hoover lät då skicka in federala trupper för att bringa ordning. Trupperna använde tårgas och tände eld på de temporära skjul veteranerna bodde i, och åsynen av regeringsstyrkor som attackerade nationens veteraner gjorde den amerikanska allmänheten upprörd och spädde på bilden av Hoover som en person som var okänslig för de arbetslösas situation.
Föraktet för presidenten skulle också ta folklig gestaltning. Många av de fattiga bodde i skjul tillverkade av kartonger – hela byar av sådana hem kunde uppstå, och dessa gavs smeknamnet ”Hoovervilles” i anspelning på sin känslolösa president. I 1970-talsmusikalen ”Annie” som filmatiserades 1982 och som handlar om den lilla föräldralösa flickan Annie under 1930-talets depression så sjungs bland annat sången ”We’d Like to Thank You Herbert Hoover” där texten bland annat lyder:
We’d like to thank you, Herbert Hoover
For really showing us the way
You dirty rat, you Bureaucrat, you
Made us what we are today
President Hoover skulle tillsammans med börskraschen och den stora depressionen bli föremål för många historikers teorier. Vilken roll spelade egentligen börskraschen för depressionen? Varför höll depressionen i sig så länge? Vad gjorde Hoover egentligen för fel?
Svaren på de frågorna skulle några årtionden senare ligga till grund för två skilda politiska och ekonomiska ideologier. Men på 1930-talet låg dessa frågor i framtiden och oavsett hur bra eller dåligt Herbert Hoovers program fungerade så rådde inga tvivel om att man under 1930-talet väntade på att någon annan skulle föra dem ut ur finanskrisen. Hoover ingav nämligen inget hopp, och trots att han tveklöst arbetade hårt för att försöka rädda nationen så hade han redan från depressionens början kanaliserat pessimism. Skulptören Gutzom Borglum beskrev presidenten med orden:
”If you put a rose in Hoover’s hand it would wilt.”
Vad nationen väntade på var någon som kunde ingjuta hopp och optimism – en väntan som skulle hörsammas av demokraten Franklin Delano Roosevelt.
Kapitel 3: Franklin Delano Roosevelt – den amerikanska liberalismens fanbärare
Franklin Delano Roosevelt (FDR) föddes i New York 1882. Efternamnet var ingen slump, och när en ung FDR studerade på Harvard så hade han sin kusin Theodore Roosevelt – som då just blivit president efter mordet på president McKinely 1901 – som sitt stora föredöme.
FDR var dock i motsats till sin kusin själv demokrat, vilket hans sida av släkten alltid varit. 1920 – ett år efter president Theodore Roosevelts död – så valdes Franklin till vice-presidentkandidat åt den demokratiske presidentkandidaten James M. Cox – som då var guvernör i Ohio. FDR var en karismatisk kampanjare och höll nästan 1 000 kampanjtal, men han och huvudkandidat Cox förlorade likväl presidentkampanjen mot republikanen Warren G. Harding som skulle vara den förste president att leda nationen in i 1920-talet.
Strax därefter skulle livet slå hårt mot FDR som drabbades av polio. Han fick kämpa mot sjukdomeni årtalal. Polion försatte honom i rullstol men lockade också fram de starka sidorna i hans karaktär. Hans hustru Eleanor beskrev sin makes förhållande till sjukdomen:
”I know that he had real fear when he was first taken ill, but the learned to surmount it. After that I never heard him say he was afraid of anything.”
FDR skulle även göra politisk come-back och blev 1928 guvernör i New York där han efterträdde Al Smith som då ställde upp i presidentvalet som demokraternas kandidat (ett val han förlorade mot Herbert Hoover). Efter börskraschen och Depressionen så var dock 1932 demokraternas år och därmed också Franklin Delano Roosevelts. I juli vann han nomineringen till partiets presidentkandidat och flög efter beskedet med ett tvåmotorigt flygplan till partikonventet i Chicago där han inför de församlade gav löftet:
”I pledge you, I pledge myself, to a new deal for the American people.”
Dagen därpå skrev tidningarna om FDR:s löfte om en “New Deal”.
I november samma år vann FDR 42 delstater och 472 elektorsröster och blev därmed landets president. På sitt installationstal en gråmulen lördag den 4 mars 1933 deklarerade han med en vokabulär hämtad ur sitt eget liv:
”This great nation will endure, as it has endured, will revive and will prosper. So first let me assert my firm belief that the only thing we have to fear is fear itself – nameless, unreasoning, unjustified terror which paralyses needed efforts to convert retreat into advance.”
Han fortsatte med att förklara sitt nationella räddningsprogram:
”Our greatest primary task is to put people to work. This is no unsolvable problem if we face it wisely and courageously. It can be accomplished in part by direct recruiting by the government itself, treating the task as we would treat the emergency of a war, but at the same time, through this employment, accomplishing greatly needed projects to stimulate and reorganize the use of our national resources.”
Franklin Delano Roosevelt skulle sedan under vad som blev känt som hans första hundra dagar, sjösätta en mängd program för att rädda den sjunkande ekonomin, och det på ett sätt som skulle bevara den amerikanska kapitalismen, inte kasta den överbord för mer radikala alternativ. Hans program var dock inget färdigt paket utan något som han stegvis utvecklade under sitt presidentskap.
Vad han däremot förde med sig till Vita Huset var hopp.
Tidigare president Herbert Hoover hade inte varit overksam i sina försök att tackla situationen – däremot hade han förknippats med hopplöshet medan en nytillträdd FDR förknippades med något nytt och hoppfullt och vid veckans slut hade Vita Huset fått motta en halv miljon tackbrev. Han ingöt hopp som han ämnade realisera genom handling.
The New Deal och dess åtgärdsprogram
Bank- och monetärreformen:
Roosevelt första prioritering blev att stabilisera ett instabilt system. Dagen efter invigningstalet lät han pålysa ett bankuppehåll där bankerna höll stängt i fyra dagar. Under tiden samlade Roosevelt kongressen till krismöte vilket den 9 mars 1933 resulterade i den första av de många åtgärder som skulle utgöra delarna i hans ”New Deal” – nämligen bankreformen ”Emergency Banking Relief Bill”.
Bankerna öppnades sedan under Finansdepartementets överseende. De banker som var solida fick stå på egen hand, medan de som inte var det förvaltades av regeringen. Detta gjorde att kunder som tidigare tagit ut sina pengar i rädsla för att bankerna skulle gå omkull nu kände tillit till banksystemet och vågade sätta in sina pengar igen. Detta förtroende skapades dock lika mycket genom Roosevelts egen personlighet som genom den bankreform han genomförde – som till sin natur hade många konservativa inslag.
Efter att lagen antagits lät Roosevelt sedan på söndagen den 12 mars gå ut i radio och förklara för allmänheten att bankerna nu återigen var säkra platser för dem att placera sina besparingar. Något han gjorde på ett teatraliskt sätt genom att använda sig av radion på ett sätt som gjorde att folk upplevde det hela som om att FDR befann sig tillsammans med dem hemma i deras vardagsrum. 60 miljoner människor lyssnade på sin nytillträdde president och dagen därpå, när bankerna öppnade, väntade människor utanför för att få placera sina pengar – och den dagen översteg insättningarna uttagen. Det skulle bli den första av Roosevelts många radiobudskap till den amerikanska allmänheten, som skulle komma att kallas för Roosevelts ”Öppna-spis-samtal” (Fireside chats), pg a det personliga band av tillit han genom dessa radiosamtal knöt med allmänheten.
Hans nästa steg skulle bli att i april dra ut USA ur guldstandarden. Med dollarn inte längre knuten till guld föll dess värde snabbt i den internationella handeln, men stimulerade hemmaekonomin genom att göra pengar billigare och mer lättillgängligt.
Jordbruksreformen:
Presidenten skulle också sträcka ut en statlig hand till den av depressionen hårt drabbade jordbrukssektorn. I maj 1993 godkände kongressen Roosevelts Agricultural Adjustment Act. Problemet med jordbruksnäringen var – precis som under president Hoovers dagar – fortfarande överproduktion, och lagen gick därför ut på att regeringen betalade bönderna för att producera mindre, och i vissa fall plöja ner de fält där de redan hade odlat. De skulle sedan få betalt enligt ett system som återgav dem samma köpkraft som under dess glansdagar 1909-1914. Att förstöra mat, så som programmet gjorde genom att regeringen betalade ut 200 miljoner dollar till bönder för att plöja ner sina grödor skapade stor kontrovers eftersom miljoner amerikaner samtidigt gick hungriga. Men programmet lyckades höja jordbruksintäkterna som ökade från 1,9 miljarder 1932 till 4,6 miljarder 1935. (En siffra som dock bör jämföras med jordbruksnäringens höjdpunkt under första världskriget när jordbruksintäkterna legat på 9,8 miljarder dollar per år).
Arbetslöshetsåtgärder:
Roosevelt tog sedan itu med arbetslösheten genom The Reforestation Relief Act, som skapade the Civilian Conservation Corps (CCC) – ett program som anställde människor för att arbeta med trädplantering, dammbyggen etc och som sammanlagt skapade 250 000 jobb för människor i åldrarna 18-25. Ett program som också var lyckat eftersom Roosevelt genom det lyckades lösa konflikten med krigsveteranerna som präglat den tidigare Hoover-administrationen. Veteranerna togs emot i Washington DC av Vita Husets första dam Eleanor Roosevelt, som bjöd dem på kaffe och snart var de uppskrivna för att delta i CCC.
Den 12 maj godkände också kongressen The Federal Emergency Relief Act – ett lagförslag framdrivet av Harry Hopkins som tidigare varit socialarbetare för FDR under dennes tid som guvernör. Den lag han nu övertalade presidenten att driva igenom syftade till att ge direkt hjälp till nödställda individer – något tidigare president Hoover inte gjort – ett arbete som administrerades genom the Federal Emergency Relief Administration (FERA) som Hopkins kom att leda. Dessa spenderade 500 miljoner dollar på att direkt hjälpa nödställda. Med tiden ökade anslagen och 1933 distribuerade man 1,5 miljarder dollar för att 17 miljoner fattiga amerikaner skulle kunna äta och klä sig. Konservativa kritiker av programmet menade att ekonomin i längden skulle ordna sig själv utan dylika dyra regeringsprogram – påståenden Hopkins bemötte med orden:
”People don’t eat in the long run, they eat every day.”
Såväl FDR som Harry Hopkins ville dock hellre sätta människor i arbete än ge dem bidrag. Något folk själva också ville och den 9 november 1933 fick Hopkins president Roosevelt att utfärda en exekutiv order som etablerade the Civil Works Administration (CWA) – som finansierades med 400 miljoner dollar från kongressen för att skapa allmänna arbeten och den direkta hjälpen övergick med CWA till att knytas till allmänt arbete. Programmet blev vida populärt och hade vid julen 1933 3,5 miljoner anställda, och i januari 1934 4,3 miljoner.
The Tennesse Valley Act:
Den 18 maj godkände kongressen skapandet av The Tennesse Valley Authority (TVA) vars uppgift skulle bli att bygga dammar längs Tennesse-floden för att kontrollera översvämningar och bygga nya kraftverk som skulle kunna producera el som i sin tur skulle skapa jobb och höja levnadsstandarden.
TVA blev det första statsägda elföretaget i landet och producerade inte bara elektricitet utan utbildade även bönderna i trakten i odlingstekniker, byggde skolor och sjukmottagningar på en av de mest underutvecklade platserna i landet. TVA uppfyllde också en dröm hos den progressiva senatorn George Norris från Nebraska, som länge hade önskat att den federalt ägda dammen vid Muscle Shoals vid Tennesse-floden skulle kunna börja producera billig el till folket i dalen. Han hade också lyckats stoppa elföretagen och konservativa i kongressen från att privatisera dammen, och med TVA gick hans dröm i uppfyllelse.
Men trots att TVA bistod medborgarna så var projektet samtidigt en miljömässig katastrof. TVA använde sig av dagbrott för att bryta mineraler, vilket orsakade erosion (vilket var ironiskt eftersom TVA lärt jordbrukarna att inte orsaka erosion). TVA dumpade också giftiga kemikalier, kloakvatten och metallgifter i älvar och vattendrag och projektet skulle visa sig bli en katastrof i amerikansk miljöhistoria.
The National Recovery Administration:
Den 16 juni 1933 godkände kongressen The National Industrial Recovery Act (NIRA), som Roosevelt själv föreslagit och som etablerade The National Recovery Administration (NRA). Detta skulle bli ett tydligt kännetecken över The New Deals tilltro till statlig planering framför laissez-faire-ekonomi. NRA förde samman företagsstyrelser, regeringen och fackföreningar för att samordna den ekonomiska återhämtningen. Det var nödvändigt, argumenterade planläggarna som fick makt att åsidosätta anti-kartellagarna, att företagen inte konkurrerade på samma hårda sätt, och istället minskade produktionen och sätta fasta priser. NRA lät övervaka utverkandet av en mer rättvis konkurrens inom olika industriområden – regelverk som de olika näringsgrenarna själva utarbetade. Industriägare gick också med på att höja lönerna, avskaffa barnarbete och erkänna arbetarnas kollektiva förhandlingsrättigheter.
FDR:s första hundra dagar:
The National Industrial Recovery Act (NIRA) markerade också slutet på vad som skulle bli känt som Franklin Delano Roosevelts hundra första dagar – en tid under vilka de flesta New Deal-programmen trädde i kraft – program som syftat till att blanda kortsiktiga och långsiktiga lösningar för att få bukt med den ekonomiska krisen.
Under resten av året skulle fler snarlika regeringsprogram lanseras och statistiken visade att ekonomin också återhämtade sig efter the New Deal: 1933 var 13 miljoner amerikaner arbetslösa, 1936 hade siffran sjunkit till 9 miljoner. Jordbruksintäkterna ökade från strax över 3 miljarder dollar 1933 till 5,85 miljarder 1935. Produktionsintäkter och löner ökade också, från 6,25 miljarder 1933 till 13 miljarder 1937.
Tack vare sina program och sin personlighet hade Roosevelt blivit populär. En av hans beundrare förklarade:
”Mr. Roosevelt is the only man we ever had in the White House who would understand that my boss is a son of a bitch.”
Kritiken mot The New Deal:
Men trots Roosevelts perosnliga charm så undgick han inte kritik, och under kommande år skulle The New Deal attackeras från både höger och vänster.
Från vänster upplevde kommunisterna ett återupplivande. Men det största hotet skulle komma från Huey P. Long – senator från Louisiana, som ansåg att The New Deal inte gjorde tillräckligt mycket. Denne kampanjade på temat ”Every Man Is King” och ville se en välfärdsfördelning i enlighet med mottot. FDR:s rådgivare noterade 1935 att senatorn skulle kunna dra miljoner röster som en tredjepartskandidat i ett presidentval. Så skulle dock inte bli fallet, den 10 september 1935 sköts senator Long till döds i Baton Rouge, Louisiana.
”I Wonder why he shot me?” frågade Long innan han föll i koma. Mördaren dödades på plats av senatorns livvakter.
Från högerkanten attackerades Roosevelt med motsatta argument: de konservativa menade att Roosevelt låtit socialisera alldeles för mycket av landet. Hösten 1934 organiserade konservativa the American Liberty League som till största del drog till sig republikaner, men även några tidigare inflytelserika demokrater som Al Smith som kommit att bli en skarp kritiker till FDR och som nu riktade hårda ord mot presidentens politik:
”There can only be one capital”, varnade Smith nationen. “Washington or Moscow.” Vilket förstås sa en del om somligas syn på FDR:s program.
Men kritik mot The New Deal kom också från Högsta domstolen – där majoriteten av domarna var republikaner – som menade att många av president Roosevelts politiska åtgärder stred mot konstitutionen. Den 27 maj 1935 så fattade Högsta domstolen ett beslut som ogiltigförklarade stora delar av president Roosevelts National Industrial Recovery Act. Detta därför, menade chefsdomare Hughes, att NIRA dels försökte reglera mellandelstatlig handel, och dels flyttade den lagstiftande makten från kongressen till presidenten.
FDR:s andra New Deal
När Högsta domstolen påbörjade nedmonteringen av FDR:s New Deal-program 1935 så hade somliga av programmen redan mött stor kritik och Roosevelts anhängare höll på att splittras. Inför presidentvalet 1936 tog FDR dock ett nytt lagstiftande initiativ som skulle komma att kallas ”det andra New Deal”.
Där ingick bland annat The Emergency Relief Appropriation Act som gav presidenten rätt att starta allmänna jobbprogram för de arbetslösa – något FDR gjorde genom the Works Progress Administration (WPA) som skulle komma att anställa 8,5 miljoner människor som byggde vägar, hus och parker.
En annan lag i denna andra New Deal var The National Labor Relations Act (The Wagner Act), som gav arbetare rätt att bilda fackföreningar och förhandla kollektiv med arbetsledningen. Man startade också en federal styrelse för att se till att lagen upprätthölls och att arbetsgivarna inte körde över fackföreningarna.
Ytterligare en lag var The Social Security Act som satte igång en rad olika välfärdsprogram, dels hjälpprogram till familjer med handikappade barn, och dels pensioner för arbetare där både arbetaren och arbetsgivaren betalade in en summa pengar till en pott som sedan gick till en pension som skulle börja 1942. I Europa hade många länder vid denna tidpunkt redan upprättat pensionssystem som helt betalades av staten. Roosevelt ville dock att arbetarna också skulle bidra med sina lönepengar för att garantera programmets vidare bestående, något han motiverade med orden:
”With those taxes in there, no damn politician can ever scrap my Social Security program”.
Alla medborgare fick inte del av välfärdsprogrammen, men The Social Security Act var banbrytande eftersom den erkände regeringens ansvar att hjälpa de äldre, de temporärt arbetslösa, behövande barn och handikappade.
I presidentvalet 1936 utmanades FDR av Kansas republikanske guvernör Alf Landon, över vilken Roosevelt dock vann stort med 27,8 miljoner röster mot Landons 16,7 miljoner. Roosevelt hade tydligt återtagit det politiska initiativet.
Slutet för The New Deal
Med sitt första och sitt andra New Deal hade Franklin Delano Roosevelt genom den federala regeringen långa arm gett befolkningen såväl temporär som långsiktig hjälp. Motstånd mot The New Deal fanns dock, samtidigt som fokus började skifta mot andra världsproblem.
1938 stod det allt tydligare att Tyskland med en Führer vid namn Adolf Hitler i ledningen skulle orsaka problem i Europa – tillsammans med ett alltmer aggressivt Japan i Asien. FDR riktade nu alltmer in sig på säkerhetspolitik och i och med andra världskriget skulle The New Deal nå sitt slut.
Programmen hade heller inte helt lyckats vända den amerikanska ekonomin – 1939 var fortfarande 19% av befolkningen arbetslös, och många ekonomer menar att den riktiga vändningen kom först med kriget när arbetslösheten till slut skulle sjunka till bara 1%.
Roosevelt hade dock i likhet med de progressiva nästan 30 år tidigare förändrat den federala regeringen och lagt grunden för ett välfärdssystem som andra administrationer skulle bygga vidare på. USA skulle komma att uppleva fler ekonomiska recessioner – men tack vare regeringens insatser skulle det mänskliga lidandet aldrig bli lika utbrett som under den stora Depression som Franklin Delano Roosevelt valts för att slå tillbaka.
Kapitel 4: Liberalismen institutionaliseras
Efter andra världskrigets slut 1945 gick USA in i en nya era. 1930-talets depression var över och nationen skulle nu uppleva kombinationen av stark ekonomisk tillväxt och en förhärskande akademisk ideologi kallad amerikansk liberalism.
Denna liberalism var ingen specifik politisk punktlista utan mer en övergripande paraplyideologi som byggde vidare på FDR:s New Deal som exempel på hur en modern amerikansk politiker överlag borde förhålla sig till statsmakten och ekonomin. Staten skulle enligt denna ideologi inte bli medborgarnas herre, men däremot betraktas som en vän snarare än som den fiende konservativa menade att den var (och som dessa också menade att konstitutionen menade att den var).
1948: Progressiva och liberala i kamp om det Demokratiska partiet
FDR avled strax efter sin fjärde valseger och efterträddes av sin vice-president Harry Truman som då fick axla ansvaret över slutskedet av kriget.
Truman lovade också att fortsätta FDR:s New Deal-program med fortsatt statligt ansvar för samhällets behov. Det fanns dock skillnader mellan Roosevelts New Deal och den progressiva rörelsens agenda. De progressiva hade menat att hela det amerikanska samhällssystemet var orättvist. Något de hävdade från en progressiv – inte en socialistisk grund (även om också socialistiska grupper fanns). FDR förespråkade ingen strukturell samhällsförändring, bara ett ökat ansvarstagande från den federala regeringens sida. Den amerikanska historikern Howard Zinn beskriver i sin klassiska bok ”Det amerikanska folkets historia” med dess första upplaga 1980 – som skildrar USA:s historia ur folkets/arbetarnas perspektiv och inte politikernas, tiden efter The New Deal som följande:
”När New Deal avslutats var kapitalismen intakt. De rika kontrollerade fortfarande nationens rikedomar, liksom dess lagar, domstolar, polis, tidningar, kyrkosamfund, högskolor. Tillräckligt mycket hjälp hade getts åt tillräckligt många människor för att göra Roosevelt till en hjälte för miljoner, men samma system som hade åstadkommit depression och kris –ett system av slöseri och ojämlikhet, ett system som vårdade sig mer om profiten än om människornas behov – bestod.”
Så skulle inte vare sig Roosevelt eller hans anhängare beskriva The New Deal, sig själva eller det amerikanska samhället. I presidentvalet 1948 hade ett nytt – väldigt socialistiskt – progressivt parti bildats och till ledare hade man valt Henry A. Wallace, som tidigare varit såväl jordbruksminister, vice-president och handelsminister i FDR:s regering. 1946 sparkades han dock i sin tjänst som handelsminister av Harry Truman som då tagit över efter FDR:s bortgång.
Detta därför att Wallace öppet motsatte sig Trumans anti-kommunistiska kalla-krigs-politik. 1948 utmanade därför Wallace president Truman om presidentposten och det progressiva partiet förespråkade bland annat vänskap med Sovjetunionen och en nationalisering av landets basindustrier.
En annan utmaning mot Truman kom från ytterligare ett utbrytarparti – The Dixiecrats, som partiet hette, representerade missnöjda sydstatsbor som kom att välja Strom Thurmond till sin ledare. Dixiecrats vars främsta mål var att bevara rassegregationen i södern – en segregation som Truman motsatte sig.
President Truman och åren efter andra världskriget
Truman vann valet och var nu president på egen hand. 1948 lanserade han sin egen version av The New Deal som han kallade för The Fair Deal – i vilket han bland annat föreslog en nationell sjukförsäkring och utökade medborgarrättigheter för svarta. Inget av förslagen gick dock igenom – sjukförsäkringen motarbetades av American Medical Association och medborgarrättigheterna filibustrades (en process i den amerikanska Senaten som i praktiken hindrar förslag från att gå vidare) av sydstatsrepresentanterna.
Vissa förslag gick dock igenom – bland annat höjningen av minimilöner, en expansion av Social Security och federala pengar för att rensa upp slumområden.
Överlag skulle Harry Trumans presidentskap dock till stor del upptas av de många nya utrikespolitiska utmaningar den amerikanska supermakten efter segern i andra världskriget nu stod inför gällande såväl kommunismen, Sovjetunionen, återuppbyggandet av Japan och Europa, Koreakriget, avkoloniseringen, FN:s uppbyggnad, atombombsteknik, Israels grundande och mycket annat i en omvälvande tidsperiod när nationer och supermakter positionerade sig inför en ny era.
1950-talet och Dwight Eisenhower
1952 valdes den republikanske krigshjälten Dwight Eisenhower – som under kriget lett de landstigande styrkorna i Normandie – till president (tillsammans med sin vice-president Richard M. Nixon), och blev den förste republikanske presidenten på 20 år. Republikanerna hade vunnit genom att utmåla demokraterna som mjuka i kampen mot i synnerhet den inhemska kommunismen.
Ekonomiskt skulle Eisenhower dock inrikespolitiskt behålla effekterna av The New Deal och således föra en inhemsk politik väldigt snarlik den föregående Truman-administrationens. Han förespråkade således en mer mitten-inriktad-republikanism i vad historikern Arthur M. Schlesinger, Jr kallat för ”det vitala centrumet” och hade också vunnit partinomineringen till president över sin konservative utmanare Robert Taft. President Eisenhower själv kallade sin filosofi för ”dynamisk konservatism”, som han beskrev med orden:
”Conservative when it comes to money and liberal when it comes to human beings.”
1950-talet skulle också kännetecknas av en boom – en ekonomisk uppgång med många likheter med 1920-talet. Kriget var över och de hemvändande krigsveteranerna bildade familjer, byggde hem och gav sig ut i nya arbeten – och det som skulle kallas för baby-boomen började.
De tekniska framstegen under årtiondet var också stora. 1951 hade president Truman hållit nationens första heltäckande TV-tal där han öppnade en konferens som skulle avsluta fredsförhandlingarna med Japan. Det fanns då 13 miljoner TV-apparater i USA – två år senare skulle hälften av befolkningen äga en TV.
1954 fattade Högsta Domstolen det historiska Brown V. Board of Education-beslutet som förklarade att rassegregationen bland barn i sydstaternas skolor bröt mot konstitutionen och därmed var olaglig. Chefsdomaren Earl Warren, tidigare republikansk guvernör i Kalifornien hade tillsatts av president Eisenhower och fick med sig en enhällig domstol i beslutet.
1955 utvecklade Dr Salk efter åtta års forskning ett vaccin mot polio, den sjukdom som tog tusentals människors liv och som också drabbat tidigare president Franklin Delano Roosevelt.
1956 drev president Eisenhower och kongressen igenom The Highway Act som lade grunden för byggandet av vägar över hela landet, och som blev nationens dittills största jobbprogram som spenderade 31 miljarder dollar på 13 års vägbyggen.
Tekniken utvecklades också på andra områden. 1958 skickade USA upp sin första satellit, Explorer I och senare samma år grundade president Eisenhower NASA och rympkapplöpningen mot Sovjetunionen (som med Sputnik I hunnit först till rymden året före) pågick nu för fullt.
Det ökade välståndet på 1950-talet gjorde också att befolkningen ökade. Efter kriget hade baby-boomen börjat vilket var naturligt efter ett krig. Men barnafödseln ökade också in på 1950-talet och låg på 4 miljoner bebsiar per år, något som vände en 150-årig trend av minskat barnafödande. En kvinnlig tidningskolumnist beskrev 1950 detta med orden:
”Take the 3,548000 babies born in 1950. Bundle them into a batch, bounce them all over the bountiful land that is America. What do you get? Boom. The biggest, boomiest boom ever known in history.”
1950-talets välstånd skulle få ett namn och komma att kallas för the affluent society, efter en bok av professorn John Kenneth Galbraith.
Många fler saker hände också på 1950-talet. Kvinnor fick större möjligheter att arbeta och blev i många avseenden självständigare. Oberoende kännetecknade också den nya kulturen: Elvis Presley, Marilyn Monroe, bilar och glamour. Men samtidigt som dessa nya saker kom, så fanns fortfarande de flesta av de gamla sociala strukturerna kvar, vilket också ledde till dubbla ansvarsbördor inte minst för kvinnor som arbetade samtidigt som förpliktelserna mot hemmet i egenskap av att vara en god maka och en god moder kvarstod. Samma sak gällde sexualitet, ett ämne som nu började belysas i samhällsdebatten och ledde till moraliska påbud om vikten av moraliskt leverne – saker som skulle bidra till en kulturell ungdomsrevolution ett årtionde senare.
Liberalismen dominerar
Likheter fanns således mellan 1950 och 1920-talet. En skillnad var dock uppenbar: medan 1920-talet i mångt och mycket representerats av en tillbakagång för den dåtida progressiva rörelsen och en framgång för konservatismen så var den moderna politiska liberalismen den rådande politiska teorin på 1950-talet.
Den moderna liberalismen var en fortsättning på den progressiva rörelsens reformer 50 år tidigare under både Theodore Roosevelt och Woodrow Wilson, och FDR hade i sin administration haft en mängd progressiva som hjälpt honom att driva The New Deal. FDR:s politik betraktades, som tidigare nämnts, dock med skepsis från många samtida progressiva eftersom Roosevelt inte var intresserad av att förändra strukturen i det amerikanska systemet utan främst av att möta behoven han såg där han tyckte att staten behövde ta ansvar.
Efter andra världskriget uppkom dock liberalismen genom en förening av såväl de progressiva tänkarnas idéer som FDR:s New Deal-experiment – de var dock till skillnad från de tidigare progressiva inte heller i första hand intresserade av radikala samhällsförändringar, utan mer av att effektivisera det rådande samhället i förhållande till samtidens nya utmaningar. I en artikel från 1956 förklarar historikern Arthur Schlesinger Jr liberalismen som följande:
Liberalism in America has been a party of social progress rather than of intellectual doctrine, committed to ends rather than to methods. When a laissez-faire policy seemed best calculated to achieve the liberal objective of equality of opportunity for all — as it did in the time of Jefferson — liberals believed, in the Jeffersonian phrase, that that government is best which governs least. But, when the growing complexity of industrial conditions required increasing government intervention in order to assure more equal opportunities, the liberal tradition, faithful to the goal rather than to the dogma, altered its view of the state.
John F. Kennedy
Liberalismens idé om ett statligt socialt ansvarstagande fortsatte växa också på 1960-talet. Den 14 september 1960 accepterade den demokratiske presidentkandidaten John F. Kennedy stödet från New Yorks Liberal Party (ett tredje-parti grundat 1944 som ett mer progressivt alternativ till Demokraterna) och definierade då liberalismen som följande:
…if by a “Liberal” they mean someone who looks ahead and not behind, someone who welcomes new ideas without rigid reactions, someone who cares about the welfare of the people — their health, their housing, their schools, their jobs, their civil rights, and their civil liberties — someone who believes we can break through the stalemate and suspicions that grip us in our policies abroad, if that is what they mean by a “Liberal,” then I’m proud to say I’m a “Liberal.”
Kennedy förklarade vidare att han inte trodde på någon superstat och att han inte ansåg att skattepengar skulle skickas till Washington DC för att sedan fördelas, och att han inte heller stödde statliga tvångsinsatser när individuella frivilliga insatser kunde sköta jobbet på ett bra sätt. Men däremot förespråkade han en agerande statsmakt som innovativt skulle bemöta de nya utmaningar som väntade i samma anda som tidigare liberala politiker som FDR och Truman hade gjort.
John F. Kennedy (JFK) ville utöka statsmaktens ansvarsområden i vad han kallade för The New Frontier – bland annat ville han expandera Social Security, hjälpa äldre att betala sina sjukvårdskostnader, finansiera utbildningsinitiativ, höja den nationella minimilönen och minska inkomstklyftorna.
Kennedy vann presidentvalet 1960 över president Eisenhowers vice-president Richard Nixon. Men som president lyckades han i princip inte realisera några av sina sociala reformambitioner på grund av konservativa sydstatsdemokrater som tillsammans med republikanerna i kongressen blockerade nästan alla New Frontier-förslag. Kennedy lyckades dock höja minimilönen med 1,25 dollar per timme och pumpa in lite mer pengar i Social Security.
Den 22 november 1963 mördades Kennedy under ett besök i Dallas, av kommunisten Lee Harvey Oswald. Nationen hamnade i landssorg och mordet skulle bli ett av de mest kända politiska morden i historien, och en legendarisk aura skulle uppstå kring JFK:s minne – men liberalismens stora reformer skulle komma först under hans efterträdare.
Det Andra Amerika – Den kvarvarande fattigdomen uppmärksammas
USA hade alltså tiden efter andra världskriget och under 1950-talet präglats av stark ekonomisk uppgång. En uppgång som fortsatte in på 1960-talet. Många fick det bättre, men därmed blev också skillnaderna mellan dem som fick det bättre och dem som inte fick det bättre tydligare.
1962 skrev den socialistiske samhällsforskaren med katolsk bakgrund Michael Harrington boken ”The Other America” – om det glamourösa USA:s fattiga baksida. För medan det fanns ett välbärgat Amerika, så fanns samtidigt också ett fattigt och osynligt Amerika där mellan 40 och 50 miljoner människor led av fattigdom, svält och påföljande mentalt missmod. Harrington skrev:
”…tens of millions of Americans are, at this very moment, maimed in body and spirit, existing at levels beneath those necessary for human decency. If these people are not starving, they are hungry, and sometimes fat with hunger, for that is what cheap foods do. They are without adequate housing and education and medical care… But even more basic, this poverty twists and deforms the spirit. The American poor are pessimistic and defeated, and they are victimized by mental suffering to a degree unkown in Suburbia. This book is a description of the world in which these people live; it is about the other America. Here are the unskilled workers, the migrant farm workers, the aged, the minorites, and all the others who live in the economic underworld of American life.”
Harrington beskrev hur fattiga av olika orsaker också var osynliggjorda. Dels på grund av att många inte ville se dem, och dels på grund av att fattigdomen inte var som den i tredje världen. Många av USA:s fattiga kunde klä sig hyfsat och på så sätt för blotta ögat smälta in i massan. En ytterligare orsak var segregationen som uppstått mellan de välbärgade och de fattigaste, en segregation som gjorde att fattigdom inte längre var ett naturligt inslag i den rika och medelklassens liv:
”It is… important to understand that the very development of American society is creating a new kind of blindness about poverty. The poor are increasingly slipping out of the very experience and consciousness of the nation. If the middle class never did like ugliness and poverty, it was at least aware of them. “Across the tracks” was not a very long way to go. There were forays into the slums at Christmas time; there were charitable organizations that brought contact with the poor. Occasionally, almost everyone passed through the Negro ghetto or the blocks of tenements, if only to get downtown to work or to entertainment. Now the American city has been transformed. The poor still inhabit the miserable housing in the central area, but they are increasingly isolated from contact with, or sight of, anybody else.”
I sin bok identifierar Harrington de många olika fattigdomsgrupperna: svarta, utsatta arbetare, bönder etc – och även äldre, vars situation i ett modernt USA var mycket svår. De medicinska framgångarna hade gjort att en allt större andel av befolkningen nu var äldre än tidigare – dessa åldrades dock inte med värdighet utan dog många gånger sjuka och fattiga – och ensamma, eftersom tekniken som bidragit till deras förlängda livstid också bidragit till ett nytt slags samhälle där barnen, barnbarnen, familjen och släkten inte längre utgjorde de gamlas säkerhet. Det samhälle som hjälpt de gamla att leva längre hade sedan lämnat dem vind för våg:
”[We have] made it possible for people to live, for millions to survive past sixty-five. Only, we have done nothing more for them. We have given them bare survival, but not the means of living honorable and satisfactory lives as valued members of our society.”
I slutet av sin bok manar Harrington till handling. Han förklarar att USA under 1960-talet var ett välbärgat samhälle där miljontals människor hade den högsta levnadsstandarden i världen. Men USA hade inom sina gränser också en ”annan nation”, en underutvecklad nation med en osynlig fattigdom. Det ironiska, förklarade Harrington, var att första gången i historien som de materiella tillgångarna fanns för att avskaffa fattigdomen så saknades viljan att göra detta, bland annat på grund av att man inte såg problemen.
Med sin bok hade Michael Harrington dock lyckats uppmärksamma situationen och skulle få gehör av nästkommande liberala president.
Lyndon B. Johnson och The Great Society
Lyndon B. Johnson (LBJ) var John F. Kennedys vice-president och tog över efter mordet på sin chef. 1964 vann han själv presidentvalet, där han besegrade den konservative republikanske kandidaten Barry Goldwater (som ni kommer att få stifta närmare bekantskap med i nästa artikel), och blev nu president i egen kraft.
President Johnson hade en inrikespolitisk vision om vad han kallade ”ett stort samhälle” (A Great Society). En vision han presenterade i ett tal vid University of Michigan den 22 maj 1964:
”For a century we labored to settle and to subdue a continent. For half a century we called upon unbounded invention and untiring industry to create an order of plenty for all of our people.
The challenge of the next half century is whether we have the wisdom to use that wealth to enrich and elevate our national life, and to advance the quality of our American civilization.
Your imagination, your initiative, and your indignation will determine whether we build a society where progress is the servant of our needs, or a society where old values and new visions are buried under unbridled growth. For in your time we have the opportunity to move not only toward the rich society and the powerful society, but upward to the Great Society.
The Great Society rests on abundance and liberty for all. It demands an end to poverty and racial injustice, to which we are totally committed in our time.”
Som Johnson förklarade så skulle denna samhällsvision vila på två pelare – kampen mot rasdiskrimineringen och kampen mot fattigdomen. Detta skulle ta sig politiskt uttryck i två samhällsreformer genomdrivna av Johnson:
Dels The Civil Rights Act 1964 (medborgarrättigheter, samt The Voting Rights Act ett år senare) – som skulle ge svarta samma rättigheter som vita, något svarta i södern inte haft trots såväl inbördeskriget hundra år tidigare som diverse påföljande konstitutionstillägg.
Och dels ”The War on Poverty” – kriget mot fattigdomen, som skulle bestå i en serie reformer för att genom staten hjälpa USA:s fattiga och socialt utsatta medborgare.
Såväl kampen för medborgarrättigheter som kampen mot fattigdomen skulle för Johnsons del innebära svåra politiska strider med många ideologiska konfrontationer. I historiens ljus var det dock ”kriget mot fattigdomen” som skulle bli den stora vattendelaren mellan LBJ:s demokratiska liberalism och den republikanska konservatismen, varför kriget mot fattigdomen är vad som här kommer att fokuseras på.
Kriget mot fattigdomen
Till skillnad från det politiska engagemanget för medborgarrättigheter, där det rådde en bred allmän opinion, så var kriget mot fattigdomen LBJ:s eget initiativ.
Lyndon B. Johnson hade växt upp under fattiga förhållanden och också sett fattigdomen från olika håll. 1935 blev han direktör för president Franklin Delano Roosevelts National Youth Administration (NYA) i Texas – som syftade till att ge jobbträning och deltidsjobb åt unga arbetare. LBJ blev den yngste NYA-direktören i landet och jobbade hårt och gjorde Texas-programmet till modell för hela landet, och lyckades även ge förmåner till svarta trots rasfördomarna i södern. Johnson såg positionen som ett sätt att komma längre i sina politiska ambitioner samtidigt som han hjälpte människorna i Texas, och han såg ingen motsättning mellan dessa parallella mål, något som också skulle gälla som president där han såg kampen mot fattigdomen både som en viktig del av tiden och som ett sätt att säkra sin plats i historien.
Kriget mot fattigdomen kom att kännetecknas av två stora program genomdrivna i kongressen; dels The Economic Opportunity Act 1964 och därefter The Social Security Act 1965.
Idén om att tackla USA:s fattigdom hade tagit vid redan i Kennedy-administrationen, men hade där aldrig utvecklats till något konkret förslag. LBJ:s önskan att driva frågan vidare och göra den till ett huvudtema i sitt presidentskap berodde på att han ville hjälpa folk –
“…who´ve never held real jobs and aren’t equipped to handle them… They were born to parents who gave up long ago. They have no motivation to reach for something better because the sum total of their lives is losing.”
The Economic Opportunity Bill:
Att fattigdomen fortfarande var ett problem även i 1950- och 60-talets Amerika, stod med Michael Harringtons rapport tydligt.
Vintern 1964 utarbetade president Johnson ett förslag vid namn The Economic Opportunity Bill, för att tackla problemet. Förslaget var ett program indelat i olika sektioner. Den första handlade om att skapa ett jobbträningsprogram (Job Corps) – där unga män (kvinnor var exkluderade) skulle få komma till olika jobbcentraler för att lära sig nya arbetsfärdigheter. Att de fick åka bort från sina kvarter och familjer ansågs vara av vikt, eftersom somliga teorier som fanns under 1960-talet hävdade att fattigdom berodde på miljöer och kulturer och att miljön måste förändras för att unga skulle kunna bryta fattigdomscykeln. Den andra sektionen i förslaget handlade om vuxenutbildning och om volontärprogram för att hjälpa barn med behov. Den tredje om att bekämpa fattigdom på landsbygden, den fjärde om stöd till småföretag, den femte om arbetserfarenhetsprogram för arbetslösa föräldrar, den sjätte skapandet av VISTA (Volunteers in Service to America) – ett frivilligprogram för att bekämpa den inhemska fattigdomen.
LBJ begärde från kongressen 962 miljoner dollar för att bekosta programmen, som skulle styras från ett nytt regeringsorgan vid namn Office of Economic Opportunity. President Johnson lade den 16 mars 1964 fram förslaget inför kongressen med orden:
Because it is right, because it is wise, and because, for the first time in our history, it is possible to conquer poverty, I submit, for the consideration of the Congress and the country, the Economic Opportunity Act of 1964.
Därefter följde en lång debatt om programmet i kongressen. Johnson-administrationen gjorde vad de kunde för att uppmärksamma lagstiftarna om situationen för nationens fattiga.
Försvarsminister Robert McNamara förklarade inför kongressen att 1 av 3 unga män inte nådde upp till den fysiska och psykiska minimistandarden och att gick att härleda direkt till fattigdomen. Arbetsminister Willard Wirtz förklarade att 730 000 ungdomar mellan 18 och 21 var arbetslösa, och jobbtillväxten hade inte hållit takt med den växande ungdomsgenerationen. Justitieminister Robert Kennedy förklarade att fattigdomen undergrävde barns utbildning och bidrog till alkoholism, drogberoende, bristande läskunnighet, dåligt boende, brott och arbetslöshet. Fattigdomen skapade också en känsla av maktlöshet som ledde till desperation.
Många republikaner motsatte sig dock reformen och köpte inte administrationens argument. Republikanen Melvin Laird från Wisconsin förklarade att förslaget bara var – ”a transparent attempt to give a new look to the warmed-over policies of the 1930s.”
Och National Association of Manufacturers menade att programmet var för litet för att göra någon nytta, men om det skulle bli så stort som egentligen behövdes så skulle det istället skada ekonomin och den nationella tillväxten.
The Economic Opportunity Act godkändes dock av kongressen i augusti av båda kamrar (i Representanthuset röstades det igenom med 226 mot 185 röster, och i Senaten med 61 mot 34 röster).
Kriget mot fattigdomen hade inletts.
Social Security Act 1965: Medicare och Medicaid:
1935 hade president Franklin Delano Roosevelt undertecknat The Social Security Act, som gav pensionsbidrag till de äldre. Där täcktes emellertid inte äldres läkarvård eller medicinkostnader – behov som med tiden växt sig allt större. Under de trettio kommande åren skulle försök göras för ökat federalt engagemang för att bistå människor med sjukvård. Men först efter de demokratiska segrarna i kongressvalen hösten 1964 och med Lyndon B. Johnson som president kunde detta realiseras. När kongressen sammanträdde 1965 sa president Johnson:
“Unless we do better, two-thirds of all Americans now living will suffer or die from cancer, heart disease, or stroke: I expect you to do something about it.”
Kongressen hörsammade. Den demokratiske kongressmannen Cecil King introducerade ett förslag i Representanthuset, och den demokratiske senatorn Clinton Anderson från New Mexico introducerade ett förslag i Senaten. Kongressman King sa:
“We can no longer permit hospital costs – or the fear of hospital costs – to deprive our elderly citizens of the security and peace of mind that should be their due after a lifetime of work.”
Andra förslag lades också fram och King-Andersons förslag jämkades med ett förslag från den republikanske kongressmannen John Byrnes från Wisconsin, och Medicare och Medicaid blev en verklighet. Medicare betalade för äldres sjukhus- och läkarbesök. Medicaid betalade vård för andra behövande, som handikappade barn, blinda etc. Den 30 juli 1965 skrev president Johnson under lagen och sa:
“No longer will older Americans be denied the healing miracle of modern medicine.”
Medicare blev från första början snabbt populärt bland de äldre och 93% av dem deltog också i den frivilliga delen av programmet (Medicare B – en försäkringsdel som betalade läkarbesök och gav subventioner till mediciner). Medicare gav nu vårdmöjligheter som en stor del av befolkningen inte tidigare haft. Innan Medicare hade en femtedel av USA:s fattiga, inklusive många äldre aldrig varit på en läkarundersökning.
Det fanns dock kritiker till programmen, som menade att Medicare och Medicaid var socialism. I praktiken rörde det sig dock inte om några förstatliganden. Staten drev inga sjukhus och hade inga doktorer utan betalade bara för medborgarnas sjukvårdskostnader och läkarbesök som tillhandahölls av den privata sektorn.
1967 drev president Johnson igenom ännu en sak i sin kamp mot fattigdomen – en uppgradering av The Social Security Act från 1935 som ökade pensionerna med 13% – vilket finansierades genom en höjning av pensionsskatten. Lagen ökade också tillgången till Medicare och Medicaid – där man också försökte kontrollera kostnaderna för det sistnämnda.
Men Social Security Act 1967 skulle också väcka kritiska röster mot Lyndon B. Johnsons kamp mot fattigdomen. Om den tidigare kritiken på ideologiska grunder varnat för socialism, så skulle kritiken nu riktas mot kostnaderna som ökade dramatiskt under bara några år (bland annat på grund av den snabba utvecklingen inom sjukvårdsteknologi). Dessutom fanns det inga kostnadsbegränsningar och de privata aktörerna satte taket högt i de ersättningskrav de ställde som regeringen sedan fick betala och i somliga fall förekom rent fusk där läkare skickade in rapporter om påhittade patienter för att kunna motta ersättning. Mellan 1966 och 1968 ökade sjukvårdskostnaderna för de fattiga från 1,6 till 5,1 miljarder dollar. Detta ledde från ena hållet till krav på större federal kontroll av systemet, om inte annat för att begränsa kostnaderna, men det i sin tur gjorde att kritiker till en ökad federal statsmakt blev stärkta i sin argumentation.
Kritiken skulle komma från alla kanter, även från dem som ideologiskt stödde programmet. John A. Andrew III citerar i sin bok “Lyndon Johnson and the Great Society” historikern Edward Berkowitz som konstaterar att The Social Security Act 1967 blev början på en splittring i den liberala koalitionen.
Fackföreningar motsatte sig ökad Social Security-beskattning eftersom man ville värna sina arbetares inkomster. Liberaler stödde ökade pensioner men motsatte sig ökad beskattning eftersom man ansåg att pengarna gick till att finansiera Vietnamkriget. Och konservativa motsatte sig lagen på grund av de alltmer tilltagande kostnaderna. En lag som några år tidigare skulle ha varit såväl populär som rätt i tiden kom nu istället att framstå som kontroversiell. I mars 1968 pålyste president Johnson att han inte ämnade försöka bli omvald. Vietnamkriget var den primära orsaken, men när han lämnade Vita Huset i januari 1969 skulle också hans dröm om ett “Great Society” stå under skarp attack och liberalismens glansdagar skulle i och med det nya årtiondet nå sitt slut.
President Johnson hade emellertid fokuserat sitt presidentskap på att hjälpa människor i nöd. Efter honom skulle andra rikta ljust om andra samhällsproblem. men Johnon hade gjort vad han kunnat för att lyfta samhället ur den djupa fattigdom som Michael Harrington några år tidigare så ingående skildrat.
1970-talets mitten-era
Richard Nixon
Richard Nixon hade varit Dwight Eisenhovers vice-president på 1950-talet men hade som republikanernas presidentkandidat 1960 förlorat mot John F. Kennedy (en förlust som till viss del berodde på Nixons bristande TV-karisma).
Men åtta år senare fick han en ny chans. I det republikanska primärvalet 1968 hade han avvärjt en namnstark rivaliserande konservativ guvernör från Kalifornien och i det allmänna valet hade han besegrat LBJ:s demokratiske vice-president Hubert Humphrey genom att representera “den tysta majoritetens konservatism”. Nixon lovade lag och ordning, något som tilltalade i en tid när det demokratiska partiet var djupt splittrat över Vietnamkriget och rasmotsättningar och anti-krigsdemonstrationerna.
Nixon hade kampanjat som en mittenkandidat såväl under primärvalet som det allmänna valet och som president skulle han också driva en mitten-politik, precis som gjorts när republikanerna senast styrde Vita Huset och han själv var vice-president tio år tidigare.
Nixon hade kampanjat för tuffare tag mot brottslighet, och 1971 skulle han påbörja det han kallade för “kriget mot droger” – men innan dess hade han också anslutit sig till sin företrädare Lyndon B. Johnsons krig mot fattigdomen. Att staten hade en roll, och en viktig roll att spela för att hjälpa utsatta medborgare var ingen främmande tanke för Richard Nixon som själv hade växt upp under fattiga förhållanden och förlorat två bröder i tuberkulos. Den 6 februari 1974 presenterade han sitt förslag “A Comprehensive Health Insurance Act” som syftade till att ge alla utsatta amerikaner en sjukvårdsförsäkring. Nixon sa:
”I shall propose a sweeping new program that will assure comprehensive health-insurance protection to millions of Americans who cannot now obtain it or afford it, with vastly improved protection against catastrophic illnesses,”
Någon sjukreform förverkligades emellertid inte under Nixon, bland annat på grund av Watergate-skandalen där det uppdagades att Nixon beordrat en avlyssning av den demokratiska nationalkommitténs huvudkontor – ett avslöjande som tvingade Nixon att avgå. Men Nixon stod ideologiskt i mitten och han skulle också ansluta sig till John Maynard Keynes ekonomiska teori om statliga injektioner med lånade pengar för att få fart på ekonomin, och gjorde 1971 ett uttalande som skulle bli mycket känt:
”Now I am a Keynesian.”
Ett uttalande kommande konservativa republikaner aldrig skulle göra. Richard Nixon tillhörde dock en generation som växt upp under en tid när liberalismen var allenarådande och konservatismen en ideologi som tvingats anpassa sig till de av liberalerna skapade förhållandena om de önskade få möjlighet till reellt politiskt inflytande. Historiker har debatterat huruvida Nixon ska betraktas som slutet på liberalismens era eller början på den moderna konservatismens? Mycket tyder dock på att Nixon likt de andra presidenterna på 1970-talet kom att representera en mellanperiod mellan ett ideologiskt paradigmskifte i amerikansk politik.
Gerald Ford
Richard Nixons vice-president Gerald Ford tog över efter sin chefs avgång hösten 1974 och ärvde en svår ekonomisk situation.
Om efterkrigstidens 1950- och 60-tal hade präglats av en stark ekonomisk uppgång så skulle så inte bli fallet under 1970-talet. För första gången sedan kriget skulle amerikaner få se sin köpkraft minska på grund av inflationen som minskade köpkraften i arbetarnas plånböckler.
1973 införde arabländerna också ett oljeembargo. Det slog hårt mot USA som importerade en tredjedel av sin olja och samma år steg oljepriset med 350%. Amerikanerna insåg nu för första gången att deras tillgång till billig och lättillgänglig energi var över. De stegrande priserna slog också hårt mot bilindustrin och Ford, Chrysler och GM fick nu se köparna lockas av mindre och bränslesnålare europeiska och japanska bilar istället för de stora amerikanska bilmodellerna. Det i sin tur gjorde att den inhemska bilindustrin slutade köpa stål glas, gummi och andra produkter – vilket satte recessionen ytterligare i rullning. Och till skillnad från andra recessioner efter kriget så gick denna inte över inom ett år eller två utan fortsatte årtiondet igenom. När Gerald Ford tog över presidentskapet hade OPEC:s ökade oljepriser skjutit upp inflationen till 11%.
I ett försök att bemöta detta skapade president Ford programmet Whip Inflation Now (WIN) – som manade företag, konsumenter och arbetare att spara på sin energiförbrukning. Ford svarade också på krisen genom att minska de federala utgifterna och manade Federal Reserve att höja sina intresseräntor för bankerna, vilket stramade åt krediten ytterligare i syfte att få ner inflationen.
Recessionen fortsatte emellertid och 1975 steg arbetslösheten till 8,5% och på grund av den stagnerade ekonomin uppgick budgetunderskottet 1976-77 till rekordhöga 60 miljarder dollar. Recessionen slog också hårt mot städer och New York City höll på att gå bankrutt men räddades när Senatens och Representanthusets bankkommittéer godkände en lånegaranti.
Jimmy Carter
1976 var det dags för ett nytt presidentval och republikanernas möjlighet att behålla Vita Huset tycktes små med en ekonomisk kris för händerna och skuggan av Watergate-skandalen fortfarande tungt vilande över partiet. En demokratisk kandidat som ställde sig i tydlig polemik mot intrigerna under Nixon-eran var en ung guvernör från Georgia vid namn Jimmy Carter. Hans nya okända ansikte gav honom smeknamnet “Jimmy Who?” – men att han var ung och inte varit en del av den etablerade politiken gjorde också att han hade fördelen att slippa bagaget från Vietnamkriget och Watergate.
“I will never lie to you”, lovade han storslaget väljarna, och betonade att han också var en pånyttfödd kristen – en egenskap allt viktigare i takt med att evangelikala kristna i allt större utsträckning börjat engagera sig politiskt under 1970-talet. Carter lockade även minoritetsväljare och vann sydstaterna och större delar av östra USA medan Gerald Ford vann landets västra halva. Jimmy Carter skulle dock tillsammans med sin vice-president Walter Mondale segra med 1,7 miljoner fler röster än Gerald Ford av 80 miljoner lagda. Carters seger uppmärksammades på många håll och hans kampanjbiografi “Why not the best?” översattes också till svenska av det kristna bokförlaget Harriers med titeln “Mitt liv, mitt Amerika”.
Men som president så skulle Jimmy Carter få svårt att åstadkomma särskilt mycket. Inrikespolitiskt skulle han privatisera transportsektorn, göra stora delar av Alaska till nationalparker under federal kontroll och försöka begränsa energiförbrukningen för att på så vis minska beroendet av utländsk olja. Han ansåg också att inflationen var största hotet mot USA och ville därför begränsa regeringens utgifter. Han lyckades emellertid inte etablera någon konstruktiv relation med Kongressen och hans försök att skapa en nationell sjukförsäkring havererade – något Jimmy Carter på senare år skulle skylla på senator Ted Kennedy. Ted Kennedy var också Jimmy Carters demokratiske motståndare från den liberala vänsterkanten där många var besvikna på Jimmy Carters mitten-politik, och 1980 utmanade Ted Kennedy – som var den avlidne presidenten John F. Kennedys lillebror – Carter om kandidaturen inför presidentvalet. Carter lyckades avvärja Kennedys attack, men skulle i det allmänna valet ställas inför en konservativ motståndare från höger av vilken han också skulle besegras.
1970-talet – mittenpolitikens årtionde
1970-talet kännetecknades således av en lång ekonomisk recession men också av presidenter som, oavsett parti, alla höll sig i en ideologisk mittfåra.
Richard Nixon tillhörde inte sitt partis konservativa falang (däremot stod han till höger om mitten) och Jimmy Carter tillhörde heller inte sitt partis liberala falang (däremot stod han till vänster om mitten), vilka under tidigare årtionden styrt partiet och överlag låtit liberalismen vara riktlinjen som också republikanerna hade att förhålla sig till.
Under 1980-talet skulle den saken förändras och USA:s ideologiska pendel skulle nu svänga rejält åt höger. Men det ska vi granska i nästa del av denna serie.
Avslutning
Det här är alltså min första del om USA:s två politiska huvudideologier. Denna del har handlat om liberalismen. Jag är själv inte liberal utan konservativ. Men önskar med denna artikel visa att man även som konservativ kan förstå också sin ideologiska meningsmotståndare.
Det kan tyckas som något självklart eftersom man utan denna förståelse knappast kan föra något konstruktivt politiskt samtal. Men inte minst svensk media har upprepade gånger visat att denna självklarhet inte kan tas för given. Och då inte enbart på grund av svenska journalisters personliga vänsterliberalism och oförmåga att förstå republikanerna, utan också på grund av att dessa vid upprepade tillfällen visat sig hysa stor okunskap också om den liberalism de öppet visar att de föredrar.
Det tydliga exemplet på detta är SVT:s journalist Peter Rawet när denne i januari 2017 bevakade installationsceremonin för republikanernas nyvalde president Donald Trump och då uppträdde mycket ohyfsat mot en av de unga Donald Trump-anhängare som var på väg för att bevittna ceremonin. Här är intervjun för er som missat eller glömt.
Utöver Peter Rawets öppna oförskämdhet så uppvisar han också stora kunskapsbrister. Och då inte om Donald Trump utan även om liberalismen när han frågar om den unga kvinnan har ”social security”, alltså pension och hjälp till handikappade – den hjälp som denna artikel har visat infördes av Franklin Delano Roosevelt (och som med tiden förvisso har utvidgats, men inte i den betydelse Peter Rawet här menar).
Den amerikanska liberalismens historia är en spännande sådan, som förtjänar att sakligt förstås utifrån dess egna premisser.
Detsamma gäller för konservatimsen, som min nästa artikel kommer att handla om. Det utesluter inte hård politisk retorik, pajkastning och schablonbilder — amerikansk historia kryllar av sådant, det är inte fel utan en del av det demokratiska spelet i det politsika system som USA grundats på och upprätthåller.
Men däremot så förhindrar det dålig journalistik, och insnöade perspektiv där bristen på förståelse gör att den ene parten förblir god och den andre förblir ond även mellan de politiska valkampanjerna. Och inte minst därför behöver vi förstå båda perspektiv på djupet. Bara så går det att förhålla sig civiliserat till de meningsmotståndare som alla politiska system som kallar sig demokratiska måste präglas av.
I den här artikeln har ni fått en inblick i liberalismens gyllene era. Ideologier är så klart inte statiska och USA har sedan dess haft två ytterligare liberala presidenter, Bill Clinton och Barack Obama, som båda på olika sätt byggt vidare på den grund som de liberala presidenter jag i denna artikel skildrat en gång lade. Deras politik kommer jag inte att skildra lika ingående, men däremot väva in i min nästa artikel. Den om konservatismen.
Stay tuned.
Ronie Berggren
—-
Presentationsbild: FDR Presidential Library & Museum [CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)]